1 år senare

Ett år har gått sedan den monstruösa jordbävningen i och kring Beichuan som krävde 69 000 dödsoffer (plus nära 18 000 som fortfarande saknas). Vi pratar alltså om runt 87 000 döda och saknade. Skalvet, som mätte 7,9 på Richterskalan, utplånade hela byar från jordens yta - fem miljoner människor förlorade sina hem den där dagen.

Jag var i Beijing under andra halvan av juni, alltså en dryg månad efter skalvet, och de statliga TV-sändningarna var då fortfarande fulla av rapporter om räddnings- och uppröjningsarbetet. Det rådde inget tvivel om att myndigheterna tog tillfället i akt att göra propaganda av statens stora insatser för de drabbade. Räddningsarbetet fick också beröm, men som svensk var det en aning ovant att se nyhetssändningar som mer påminde om trailers för en kommande Hollywoodfilm. De flesta drabbade bor fortfarande i tillfälliga bostäder, men återuppbyggnaden ska vara färdig under 2010, är det sagt.

Kineserna är ett nyfiket folk. Det är därför föga förvånande att så kallad katastrofturism uppstod ganska snart. Detta har två sidor - å ena sidan inbringar det nödvändiga inkomster till en mycket drabbad provins och till fattiga människor som förlorat hem och familj, å andra sidan är nyfikna turister ungefär det sista man som sörjande mamma, pappa eller syskon vill se skymten av.

Så här i efterhand verkar myndigheterna ha lyckats lägga locket på beträffade anklagelser om byggfusk. Om de skolor som föll samman var dåligt byggda och om detta kostade fler barn livet än vad som annars hade varit fallet kommer vi förmodligen aldrig att få veta. Nu ska det i stället skapas minnesmärken och hållas minneshögtider för offren. Inget fel i det. Men att sopa undan misstankar om fuskbyggda skolor där barn krossades till döds i tusental riskerar bara att slå tillbaka på de kinesiska myndigheterna. Det finns gränser för vad människor är beredda att acceptera - även i Kina.