Ny rättsskandal ställer frågor om vår sexmoral

En man som frikänts från anklagelserna om att ha utnyttjat sin sambos dotter sexuellt får ett skadestånd som är det näst största hittills i Sverige. Men hjälper det honom att få sitt liv tillbaka?

Mannen har suttit inspärrad på en rättspsykiatrisk avdelning i sex år, något som torde knäcka vilken oskyldigt dömd som helst. Det som är skrämmande i det här specifika fallet är inte bara att han kunde dömas för det påstådda brottet och att den fysiska bevisningen för det visade sig vara en missbildning på flickans könsorgan (!), utan att han dömts till rättspsykiatrisk vård. Det blir ett formidabelt dubbelfel. Det bedömdes således att han var psykiskt sjuk vid ett tillfälle som överhuvudtaget inte har existerat! Jag har alltid funderat över hur man i efterhand kan bedöma en persons psykiska hälsa vid ett specifikt tillfälle. Mot bakgrund av vad som nu skett finns all anledning att ifrågasätta sådana här undersökningar.

För mannen är skadeståndet på 4,2 miljoner kronor möjligen en liten tröst. Kanske kan han ta pengarna, flytta någon annanstans och försöka börja om på nytt. För omgivningen kommer han nämligen alltid att vara den sexbrottsmisstänkte, inte den frikände. Sexualbrott i allmänhet och sexualbrott mot barn i synnerhet väcker en sådan ilska, ett sådant äckel och kraftfullt avståndtagande från dem vi brukar kalla "vanligt folk" att ett frikännande och skadestånd inte förmår tvätta bort den stämpel en anklagad person oundvikligen får i sin panna. Där diskussionen om sexualbrott går in, går vettet ut och reptilhjärnorna släpps lösa.

Även frikända fortsätter alltså att misstänkliggöras. När jag vid ett tillfälle fick möjlighet att besöka föreningen Anhöriga till sexuellt utnyttjade barn (Atsub), blev detta särskilt tydligt. Jag tog upp "fallet Ulf" som tack vare Uppdrag Granskning fick stort genomslag i media. Bo Larsson dömdes för upprepade sexövergrepp på sin dotter till fängelse i åtta år enbart utifrån hennes synnerligen fantasifulla historia . Han frikändes och kom ut efter drygt tre. Atsubs hållning var klar: visst var han skyldig, barn ljuger inte. Nu är detta en liten struntförening i jämförelse med opinionsbildande kolosser som Ecpat. Deras mål är emellertid gemensamt: tro på det påstådda offrets historia och lås in den påstådde gärningsmannen.

Hur många som ljuger om våldtäkter och övergrepp finns det mig veterligen inga omfattande undersökningar om. Det är i princip omöjligt att veta hur vanligt det är, men vi vet att det förekommer och att det får oerhörda konsekvenser för den som anklagas, åtalas och i värsta fall döms. Bara en våldtäktsanklagelse utan fällande dom är något fruktansvärt. Alla runt omkring personen vet ju inte vad som är sant. Det är svårt att begripa hur någon kan anklaga en annan för våldtäkt utan att det skulle vara sant, på något undermedvetet plan utgår vi därför från att det måste ligga åtminstone någon sanning i påståendet.

Vi kan ta domen mot Tito Beltran som ett exempel. Åter igen vet vi utomstående inte vem som talar sanning, men det intressanta är inte sanningen utan bevisläget. Domstolen ska inte leta efter sanningen, den ska leta efter vad som går att härleda i bevis. Beltran fälldes för våldtäkt utan fysisk bevisning och på vittnesmål från människor som hört det påstådda offret berätta om en händelse för åtta år sedan. Det är hårresande att detta kan räcka för att det ska anses att inga rimliga tvivel föreligger om Beltrans oskuld.

För den som döms innebär förskjutningen av våldtäktsbegreppet att domen blir hårdare. Det som tidigare ansågs vara sexuellt utnyttjande kan i dag klassas som våldtäkt. Vissa vill gå så långt som att all sexuell aktivitet under något slags tvång ska klassas som våldtäkt. Det vore ungefär som att radera ut skillnaderna mellan mord, dråp och vållande till annans död och säga att det är samma sak att råka köra ihjäl någon som att uppsåtligt och på ett planerat sätt utföra en avrättning. I lagen om sexualbrott (6:1 Brottsbalken) framgår att "den som genom misshandel eller annars med våld eller genom hot om brottslig gärning tvingar en annan person till samlag [...] döms till våldtäkt". Det hörs på ordet. Våld eller hot om våld ska rimligen ingå, handlingen ska gå att särskilja från ett sexuellt utnyttjande eller sexuellt tvång.

När det gäller sexuellt umgänge med minderårig klassas det automatiskt som våldtäkt. Här kommer vi in på svåra gränsdragningsproblem. Det går att argumentera för det förnuftiga i att ha en lag som säger att en vuxen person inte får ha sexuellt umgänge med en minderårig. Risken för att den vuxne med sitt mentala övertag ska utnyttja den minderårige är uppenbar. Lagen ska alltså skydda barnet. Problemet är att det uppenbarligen förekommer frivilliga sexuella relationer mellan vuxna och minderåriga. Vi har sett lärare som blivit tillsammans med sina elever och åkt i finkan för det. Kärlek mellan generationer är inte ovanligt. Det senaste fallet är en 25-årig man som haft sex med en 11-årig flicka. De träffades på nätet. Hon sökte kontakt med mognare personer och han sökte uppenbarligen det motsatta. De hade sex och 25-åringen dömdes följdriktigt för våldtäkt mot barn. Könsmognad och samtycke spelar i detta fall ingen roll, lagen kallar det ändå för våldtäkt och flickan skickades omedelbums till en psykolog för att få veta hur fel det inträffade var (säkert en riktig boost för hennes självförtroende...). Lagen blir inte främst ett skydd för barnen, det blir en av vuxenvärlden påtvingande sexualmoral.

Det behövs en diskussion om sex och moral i det här landet. Så länge feministiska maktanalyser tillåts styra lagstiftningen kring prostitution och sexbrott och så länge unken kristen sexualmoral lever vidare och gör bilden av det frisinnade Sverige till en fullkomlig myt, är vi i behov av en liten sexualrevolution, ett sexuellt uppror. Hysteri och moralism är ingen väg framåt.

Läs också Blogges mycket läsvärda post om 25-åringen och 11-åringen.