SAS slukar miljarder

Alliansregeringen stod pall när oppositionen ville plöja ner miljarder i krisande biltillverkaren Saab. Maud Olofsson talade då, i egenskap av näringsminister, å skattebetalarnas vägnar.

Resultatet blev till slut att Saab gick omkull, 3 000 personer blev arbetslösa och Riksgälden blev sittande med ett reservdelsbolag (Saab Parts). SVT:s Uppdrag Granskning visar i kväll spelet bakom kulisserna när en ny köpare skulle hittas.

När det gäller flygbolaget SAS har den svenska regeringen dock inte alls varit lika kallsinnig. Här har den i stället synnerligen frikostigt öppnat plånboken och pumpat in miljardbelopp i bolaget. Som ägare har staten givetvis ett större ansvar än vad den någonsin hade för utlandsägda Saab, men det går inte direkt att hävda att regeringen varit försiktiga med skattebetalarnas pengar.

Saab gick under när hela bilindustrin krisade. Fler betydligt större tillverkare kommer att följa efter. Inte heller SAS kris är isolerad till det skandinaviska bolaget. Det är få flygbolag som gör stora vinster just nu. Men en god ägare ser vartåt vinden blåser och agerar.

SAS har befunnit sig i brant utförsbacke i flera år. Alliansregeringen hade kunnat sälja sin del i bolaget medan tid var. Men det är tydligen skillnad på miljarder och miljarder. 

Sexhandel är inte människohandel

I en artikel om sexköpslagens orimlighet på SVT:s Debatt belyser Louise Persson bland annat den falska argumentation som sexköpslagens försvarare använder sig av. Som ett brev på posten kommer en replik som bara ytterligare stärker Louises tes. Den kommer från dotter Ohly, Felicia.

För mig är sexköpslagen ett statligt instrument för att reglera vuxna människors sexualitet. Den kränker människors rätt till sin sexualitet, stigmatiserar en redan utsatt grupp (sexsäljarna) och patologiserar en annan (sexköparna).

Lagen är sprungen ur Kvinnofridspropositionen. Den socialdemokratiska regeringen var övertygad om att den inte bara skulle få ned antalet sexsäljare utan också "minska våldet i samhället". Redan från början etablerades alltså uppfattningen att sexhandel är sexuellt våld - en form av mäns våld mot kvinnor. Den tesen har drivits med emfas sedan dess.

I alla tider har religionen verkat i uppfostrande syfte för att tvinga oss att ha händerna på täcket och undvika sexuella utsvävningar. I det sekulära Sverige har statsfeminismen tagit över den roll som religionen fortfarande har i andra delar av världen. I Sverige har elitfeministen övertagit prästens predikningar. Förbudet mot köp av sexuell tjänst är således inget annat än en rent religiös lag.

De som försvarar sexköpslagen är sällan intresserade av fakta. De driver en tes, nämligen att alla (eller nästan alla) kvinnor som säljer sex utnyttjas (det är oklart hur det ligger till med männen), att de gör det mot sin vilja under förhållanden som inte möjliggör någon annan utväg. Det krävs inte så djuplodande efterforskningar för att inse att den bilden inte stämmer. Fenomenet sexhandel är betydligt mer mångfasetterat än så och har avsevärt fler nyanser än pubertala feminister som Felicia Ohly vill låtsas om.

I den offentliga debatten ryms sällan alla nyanser. I stället förblir den i dag närmast utrotningshotade gatusexsäljaren sinnebilden för vad sexhandel är och således också för vad som ska bekämpas. Otvivelaktigt är det mer slagkraftigt att koppla samman all sexhandel med människohandel - vilket ständigt görs - än att belysa att till gruppen sexsäljare hör även halvtidsarbetande mammor som drygar ut månadslönen med att sälja sex någon gång ibland eller studenter som vill slippa ta studielån. Dessa ingår inte i stereotypen av vad en sexsäljare är och är därför inte intressanta för Felicia Ohly.

Påståendet att människohandel för sexuella ändamål ökar i länder med skadereducerande sexhandelslagstiftning och minskar i nolltoleransens Sverige är en grov förenkling. Den tar inte hänsyn till att Sverige är ett betydligt mindre attraktivt land för människohandlare på grund av sin litenhet och sitt geografiska läge än exempelvis Tyskland i hjärtat av Europa.

Just människohandel för sexuella ändamål utgör en minoritet av all människohandel. Majoriteten offer finns inom jordbruket, byggindustrin och tiggeriverksamheter (som vi bevittnar i Stockholm varje dag), men dessa branscher har inte samma smaskighet som sexhandeln. Ingen statsfeminist har ännu föreslagit liknande lagstiftning inom ovanstående branscher. Det är alltså åter sexet som spökar. Precis som inom religionen.

Felicia Ohly får gärna tycka att sexköpare är äckliga. Jag kan kontra med att känna ett äckel inför de politiker som tycker att de har rätt att bestämma över andras sexualitet. Felicia Ohly har rätt i att sexköpslagstiftningen handlar om rätten till sin egen kropp. Men inte alls på det sätt hon tror.

Jag kan inte riktigt begripa hur någon som säger sig vilja minska skadorna av prostitutionen samtidigt kan vara så hårdnackad motståndare till lagstiftning som likt den tyska bygger på just skademinimering.

Gårdagens och morgondagens bilar

Saabköparna Nevs verkar nu ha insett att de förmodligen inte lär få någon ekonomi i att enbart tillverka elbilar. De vill därför börja sälja gamla Saab 9-3 igen från och med nästa år (då är modellen 11 år gammal).

Från en oseriös affärsplan till en betydligt seriösare: Hondas nya modell av suven CR-V (fjärde generationen) är på gång. Och den ser rätt läcker ut.

Tyvärr är bakdelen misstänkt lik Volvo XC60. Här har Honda tänkt fel. Men fronten är absolut snygg. Automotorsport har provkört den.

Att spela SD i händerna

Migrationsverket går redan på knäna. De har stora svårigheter med att hitta drägliga boenden. Samtidigt kvarstår utmaningarna med att korta etableringstiden för nyinvandrade till Sverige. 54 000 asylsökande väntas under nästa år.

Regeringen har verkligen bäddat för fortsatta sverigedemokratiska opinionsframgångar...

Nyhetsvärdering

Som om inte den överdrivna rapporteringen från det stundande amerikanska presidentvalet vore nog kastar sig nu svenska medier över "superstormen" Sandy. SVT hade både korrespondent och meteorolog på plats i New York i kväll.

Orkaner är inget ovanligt i USA. Landet har faktiskt något som kallas orkansäsong och i Aktuellt ställdes rent av frågan om någon amerikan längre bryr sig. Tydligen gör de svenska medierna det i alla fall.

Samtidigt svämmar staden Beihai (北海) i Guangxiprovinsen över i orkanen Shanshen (山神). Men det ligger förstås i fel del av världen.

Kinesiska medier rapporterar förstås om översvämningarna i Beihai. 

Men svenska medier lägger allt krut på de årliga stormarna på andra sidan Atlanten.

Monogami och otrohet

Synen på otrohet kan vara på väg att förändras. De olika dejtingsajter som inbjuder gifta och sambor till att ha en affär är ett tecken på detta.

Det finns flera förklaringar till att otrohet är ett hett ämne just nu. I takt med att vi lever allt längre blir löftet vid altaret om trohet tills döden skiljer oss åt allt svårare att efterleva. Ett giftermål vid 30 års ålder kan ju innebära att du inte får gotta dig med någon annan snopp eller snippa än din partners under de kommande 50 åren!

Ty även om vi lovar varandra evig trohet när vi gifter oss, är egentligen det enda vi kan lova någon vår trohet här och nu. Vem vet vad vi känner eller vilka vi är om fem, tio eller än mindre om 30 år? Det är ett synnerligen oromantiskt perspektiv, som inte lämpar sig för diskussion på bröllopsresan, men likafullt sant.

En annan förklaring är förstås att vi i dag själva bestämmer när vi vill ha barn och när vi bara vill ha sex. Vi behöver inte riskera utomäktenskapliga barn - och även om det skulle bli resultatet är inställningen till sådana en helt annan i dag än för 50 år sedan.

Jag tror också att vi har högre krav på våra liv i dag. Det krävs mer för att tillfredsställa oss i våra relationer. Om någon del inte fungerar till hundra procent är det lätt att börja snegla efter alternativ, kanske innan vi ens dryftat frågan särskilt mycket i vår relation.

Den brittiska sociologen Catherine Hakim anser att hennes forskning ger stöd för att otrohet tvärtom kan stärka den monogama relationen genom att ena partnern skaffar sig det han eller hon saknar i äktenskapet och följaktligen stannar kvar i relationen. "Det man inte vet något om, lider man sällan av", konstaterar hon.

Det är visserligen sant. Men det är ett ganska uselt sätt att se på en människa man svurit trohet till. Att bygga en relation på oärlighet tror jag inte på. För det är just oärligheten som är mitt problem. Inte att folk är gifta med en person och har sex med en annan. Om det finns en öppenhet kring detta i relationen, är det inget problem. Och då är det heller inte otrohet utan en överenskommelse mellan två vuxna människor. Det är lögnerna, dubbellivet - ja, sveket - som jag vänder mig emot.

Jag håller med Hakim om att vi förmodligen skulle må bättre av att vara lite mindre rigida i synen på flerpartsrelationer. Det är ju möjligt att vara gift med en person och ändå ha en mer än vänskaplig relation till någon annan. Bara alla parter är införstådda i vilka regler som gäller, vilket Hakim tydligen inte tycker är så viktigt.

Visst är det onödigt att kasta bort ett äktenskap som kanske inte är perfekt men som fungerar och där det finns en lång gemensam historia och barn med i bilden bara för att ena parten varit med någon annan. Självfallet är osakerna till otroheten - hur och varför det har skett - avgörande. Jag tror dock att många relationer skulle tjäna väldigt mycket på att ha en lite större öppenhet. Monogami kan vara kvävande, vilket styrks av att så pass många är otrogna.

Jag tror inte att polyamori passar flertalet. Men det finns många sätt att krydda även ett monogamt förhållande på och det finns framför allt många sätt att skapa ett levande och spännande sexliv med sin partner om allt bara sker frivilligt från båda parter. Då behöver andra partners inte alls uteslutas (man kan ju göra det tillsammans). 

Avslutningsvis kan sägas att frågan om vad som ska betraktas som otrohet också är lite intressant. En ung kvinna skickade ett brev till Eva Russ, relationsrådgivare med eget program i Radio 1, i vilket hon beskrev sin dåvarande killes otrohet. Han hade nämligen porrsurfat, vilket tydligen fick världen att rasa samman för flickvännen. Där lade denna kvinna ribban för vad hon betraktade som otrohet. Vissa har det tufft.

Den perfekte mannen:

Veckan som gick #50

# Ödesval i Ukraina. Sällan har det uttjatade ordet ödesval varit så träffande som i beskrivningen av söndagens ukrainska parlamentsval. Många är överens om att själva demokratin står på spel denna gång. Ett starkt valresultat - med eller utan fusk - för president Janukovitjs parti och konstitutionen kan ändras. Därefter kan det vara kört för en aktiv opposition att verka i landet för lång tid framöver. Tyvärr tyder mycket på att det har förekommit oegentligheter. Det bådar inte gott. Julia Tymosjenko sitter fängslad. Och tungviktsvärldsmästaren Vitalij Klitjko må vara populär, men han är ingen ny Tymosjenko. Det är osannolikt att han kommer tillåtas rubba maktpartiet.

# SD fortsätter uppåt. Sverigedemokraterna noterar höga siffror hos samtliga opinionsinstitut. Självförtroendet växer. När Jimmie Åkesson säger att målet inför valet 2014 är att bli tredje största parti dagdrömmer han inte längre. Det kan mycket väl bli en realitet. Och det behöver inte stanna där. Målet är förstås att ingå i en regering på några vals sikt.

Tecken på panik börjar redan märkas hos övriga partier. Två regeringspartier riskera att ramla ur riksdagen och SD kan en sådan händelse bli vågmästare även om Miljöpartiet regerar med Alliansen. Tidigare fanns en policy att inte ta debatten (den finns fortsatt inom extremvänstern). Det visade sig att det inte fungerade att tiga ihjäl SD. Partiet gjorde dåliga riksdagsval men växte i landsting och kommuner innan det 2010 var moget att ta steget in i riksdagen. I dag tar de flesta partier debatten med Jimmie Åkesson. Men inte heller det hjälper - SD fortsätter att växa. Frågan är vad riksdagens övriga sju partier har för strategi nu?

# TV-avgiften blir kvar. Regeringen säger nej till att ersätta TV-avgiften med en skatt. Det föråldrade licenssystemet blir således kvar tills vidare. En skatt var ingen särskilt bra lösning eftersom den hade inneburit att alla som arbetar måste betala - oavsett om lyssnar på SR eller tittar på SVT eller ej. Å andra sidan hade det inneburit att förfärliga Radiotjänst och deras ännu mer förfärliga reklamfilmer försvunnit. Det hade nästan varit värt det.

Nu är vi tillbaka på ruta ett igen. Bäst vore att göra som alla andra kanaler gör och koda SVT:s sändningar. Men det är väl en alldeles för självklar och vettig lösning för att föreslås av regeringen.

I och med denna bloggpost upphör jag med veckosummeringar. Vanliga söndagskrönikor är att vänta framöver. 

Råstam får Wendelpriset

När de nominerade till Augustpriset för Årets fackbok presenterades var det nog många som höjde på ögonbrynen.

Bland de nominerade fanns nämligen både Zlatan och Katrine Kielos - men inte Hannes Råstam, som skrivit årets mest omdiskuterade bok, Fallet Quick - Att skapa en seriemördare. Helt obegripligt, åtminstone för undertecknad.

I går tilldelades dock Hannes Råstam postumt Expressens Wendelpris (som ges till årets nyhetsjournalist). Och sett till vilken betydelse boken har fått - inte bara för en oskyldigt dömd person utan för samhällsdebatten om hela rättsstaten - väger både Zlatan och Kielos tämligen lätt.

SD:s framgångar beror på ängslighet

Journalisten Lena Sundström, som bevakade riksdagsvalet för TV4:s räkning 2010 trots allt hon är så uttalat vänster, beskyller medierna för att Sverigedemokraterna växer i opinionen. Det är en farligt förenklad bild.

Sundström, som skrivit boken Världens lyckligaste folk om Danmark och dess invandringspolitik, menar att mediabilden har förändrats och att den blivit alltmer gynnsam för SD genom att partiet kommit att betraktas som ett bland alla andra.

Jag menar att det är en falsk bild. Den generella mediebilden är fortfarande starkt vinklad till partiets nackdel. Inget annat svenskt riksdagsparti omskrivs i lika negativa ordalag. Ändå är det självklart att alla medier inte kan låtsas som att SD inte finns eller representerar en stor del av svenska folket i den lagstiftande församlingen. Att göra det vore att underkänna den svenska demokratin. Självfallet ska SD granskas. Att hävda att så inte sker är dock fel.

Sundström fortsätter:

"[N]är det sker en massa avhopp ute i landet så ringer man SD:s kansli och frågar vad avhoppen beror på. Om det hade handlat om Centerpartiet så skulle man inte nöja sig med att fråga Annie Lööf vad hon tycker. Då skulle man först fråga de avhoppade varför de lämnade partiet."

Visst tillfrågas partiledningen vid avhopp, men SVT:s Rapport har gjort en rad inslag i vilka även avhopparna kommit till tals och där det framkommit att avhoppen främst berott på att enskilda ledamöter (främst kommunalt) dragit slutsatsen att partiet inte är radikalt nog. En sverigedemokrat gick direkt till nazistiska Svenskarnas parti. Detta är inget som medierna har försökt mörka på något sätt.

Varför växer då Sverigedemokraterna? Att bilden av partiet har normaliserats sedan riksdagsinträdet är förstås en förklaring. Det är inte längre lika tabu att gilla partiet, eller åtminstone vissa av dess ståndpunkter.

De som bär ansvaret för SD:s framgångar är emellertid inte medierna utan det politiska etablissemang som så fort invandrings- och flyktingpolitiken kommit upp till diskussion har hävdat att det inte finns några problem - för att sedan sätta punkt i debatten. Människor är smartare än så och märker själva - i sitt arbete, i sitt grannskap eller genom att prata med vänner och bekanta - att det inte är sant. De finns de facto betydande problem behäftade med att tusentals människor kommer till Sverige från olika konflikthärdar. Mer konstruktivt än att förneka detta av rädsla för att stämplas som främlingsfientlig vore att föreslå konstruktiva lösningar.

Om de etablerade partierna hade haft lite större ödmjukhet och verklighetsförankring hade de inte skrämt iväg så många väljare till SD. Om de inte fegat ur och skrikit "rasist!" så snart någon ifrågasätter den rådande politiken, hade SD sannolikt inte varit lika attraktivt för så många.

Sverigedemokraternas mellanvalssiffror säger visserligen inget om valresultatet om två år. Men alla tycks överens om att partiet är här för att stanna. Och det är inte osannolikt att det växer i nästa val. Frågan är hur länge det ska dröja för regeringen och den rödgröna oppositionen att dra några vettiga slutsatser av det.

Makten framför allt

Idén att registrera Alliansen som ett parti inför nästa riksdagsval har diskuterats till och från i några år nu, och bland annat förfäktats på ledarplats i SvD. I dag skriver Maria Abrahamsson och Krister Thelin på debattplats i ämnet.

Det är inte så förvånande att det är två moderater som framför idén. Deras parti har under Reinfeldts ledning blivit så urvattnat, så idéfattigt och så innehållslöst att det inte skulle spela någon större roll vilket parti de regerade eller bildade en partikonstellation med. Moderaterna skulle med kraften av sin storlek ändå få ett stort inflytande att kunna hävda "fortsatt förnyelse" (så mycket mer tycks de inte vilja göra).

Det går att förstå varför idén om ett alliansparti blir en allt hetare fråga för somliga inom borgerligheten. Kristdemokraterna har inte nått över fyra procent i en opinionsmätning på evigheter och Centerpartiet balanserar på en slak lina: ibland under, ibland över. Samtidigt gör Sverigedemokraternas framgångar det blir svårt för Alliansen att bli största block.

Men att slå ihop de fyra partierna till ett gemensamt parti inför ett val, om än med fyra olika valsedlar, framstår snarast som ett desperat försök att hitta en väg att sitta kvar vid makten, trots att väljarna är redo att sparka ut två av fyra regeringspartier.

Det är ganska talande för den idémässiga stagnation som borgerligheten drabbats av efter sex år vid makten att det är en registrering av Alliansen som parti som ska vinna nästa val, inte regeringens idéer och visioner.

Sedan kan det ju faktiskt vara så, att Kristdemokraterna och Centerpartiet genomgår en kris därför att väljarna helt enkelt inte vill ha dem.

Urbota dumt

Det har dragit ut lite på tiden, men nu är det klart med den extra avgiften på externa hårddiskar (80 kronor) och USB-minnen (en krona per gigabyte minne). Detta är fullständigt galet av flera skäl.

Tvisten mellan Copyswede och elektronikbranschen slutade sålunda med seger för upphovsrättslobbyn. Följden blir att en avgift tas ut av alla som köper dessa produkter, oavsett syftet, inte av de som olovligt kopierar.

När jag vill föra över alla semesterbilder från senaste resan till ett USB-minne för att rädda bilderna undan en eventuell datorkrasch, måste jag betala pengar till allsköns artister eftersom detta usb-minne även skulle kunna användas för att kopiera upphovsrättsskyddade verk. Det är så urbota dumt att håret blir grått.

Det är just den här sortens korkat beteende som gör att musik- och filmindustrin bara förtjänar vårt förakt.

Läs även:
Per Hagwall, Anna Troberg

Frihetsfrontens talarkväll: oktober

Nästa talarkväll med Frihetsfronten hålls i morgon kväll, torsdag den 25 oktober. Då kommer Henrik RS Olsson och presenterar sin nya bok om myndighetsnedläggningen som kom av sig - Alliansens myndighetspolitik. Ny regering men samma byråkrati.

Tid: Torsdag 25/10 19.00
Plats: Källaren på Ferkens gränd 2 i Gamla stan, Stockholm

Ferkens gränd 2 ligger precis runt hörnet från Skeppsbron, ungefär mitt emellan Slussen och Slottet.

Öl finns att köpa (medta kontanter). Efter taleriet går vi vidare till närbelägen pub.

Alla är välkomna!

FN-organ för global datalagring

Som läsaren av denna blogg vet är jag inte helt förtjust i FN. Jag har faktiskt svårt att förstå hur någon kan vara det.

Tanken på förenta nationer som tillsammans löser världens problem är väl fin, men i praktiken vet vi att det är meningslöst pladder.

FN kammar nästan alltid noll i skarpt läge. I Srebrenica och Rwanda misslyckades FN inte bara med att hjälpa offer för ett folkmord - de bistod mördarna (läs gärna Roméo Dallaires Shake Hands with the Devil). I den pågående konflikten i Syrien har FN-systemet åter visat sig handlingsförlamat. Trots detta har FN som institution ett obegripligt högt anseende i Sverige.

FN är summan av dess medlemsstater. Det betyder att homofobi, inskränkningar i yttrandefriheten, brott mot kvinnors rättigheter och annat som förfäktas i skurkstater också drivs aktivt i FN. Föga förvånande tog Ban-Ki Moon starkt avstånd från den senast uppmärksammade filmen om profeten Muhammed.

Nu, på FN-dagen till ära, passar det utmärkt att meddela att FN-organet UNODC (Office on Drugs and Crime) föreslår en global datalagring av all elektronisk kommunikation. Detta är alltså mer omfattande än datalagringsdirektivet.

FN - det godas kraft? Skulle inte tro det.

via Piratpartiet

Grekland får två år på sig?

Samtalen mellan Grekland och den så kallade trojkan (euroländerna, IMF och ECB) uppges ha havererat. Åter kommer Greklands framtid i eurosamarbetet att ifrågasättas.

Andra källor hävdar att de ska få två år på sig att sanera statsfinanserna. Frågan är hur det ska gå när regeringskoalitionen är oense om hur det ska gå till.

För det grekiska folket är smärtgränsen redan nådd med ständigt sjunkande löner och försämrad service. Det är svårt att se någon ljusning alls, faktiskt.

Antiintellektuellt

Planeten befinner sig i fara. De ändliga naturresurserna förbrukas i en rasande takt. Växande koldioxidutsläpp förändrar klimatet. Medeltemperaturen stiger okontrollerat. Grundvattnet sjunker. Naturkatastroferna förvärras. Arter hotas av utplåning. Två miljarder människor – lika många som hela världsbefolkningen när Nelson Mandela föddes – lever utfattiga eller på svältgränsen. Och så vidare, och så vidare… 

Med jämna mellanrum dyker den upp: Civilisationskritiken. Svartmålningen av tillståndet i världen. Denna gång är det Lars A Boisen och Karl-Erik Norrman som sprider kolsvarta profetior på debattplats.

En copywriter och en gammal ambassadör kräver drastiska åtgärder mot den så kallade befolkningsexplosionen (givet hur dåligt skriven artikeln är måste det i detta fall ha skett en olycka i arbetet när SvD:s redaktion valde vilken artikel de skulle publicera).

Att döma av artikeln finns ingen hejd på eländet i världen. Skribenterna ignorerar i ett slag den enorma utveckling som skett de senaste 100 åren.

Det finns länder som har en statlig familjeplaneringspolitik. Kina är det mest omtalade exemplet. Även om det de facto har kommit fördelar ur befolkningsbegränsningen i Kina, har det i dag fått effekten att det föds för få barn i världens folkrikaste land vilket på sikt kommer att orsaka stora bekymmer. Sett ur ett individperspektiv får ettbarnspolitiken dessutom grymma och groteska konsekvenser som det finns all anledning att ta kraftigt avstånd ifrån. 

Svaret är inte global familjeplanering utan fortsatt ekonomisk utveckling. Alla länder måste få chansen att vandra den väg den industrialiserade världen har vandrat. Med stigande välstånd sjunker också födelsetalen och teknikutvecklingen leder till en renare och bättre värld. Det är inte så komplicerat.

Avslutningsvis ska sägas att det är lätt att kräva uppoffringar av andra. Jag förväntar mig att skribenterna går före och omedelbart steriliserar sig. Det är bara lite synd att de förmodligen redan hunnit yngla av sig.

Läs även:
Hanna Wagenius, Per Bylund

Hans Rosling slår hål på en del av de myter som skribenterna kastar fram.

Stenåldersavgiften blir kvar

Alltfler har kommit att inse att TV-avgiften är föråldrad. Vi ser inte längre på TV enbart via en mottagare utan använder i dag även datorer och smarta telefoner. Finansieringen av public service behöver ses över.

Detta var precis vad Public serviceutredningen gjorde. Den landade i slutsatsen att en skatt är det bästa sättet att finansiera verksamheten. Det kan man ha synpunkter på, men jag var mest glad över att politikerna för en gångs skull kanske skulle se på verkligheten när de fattade ett beslut och lägga ned Radiotjänst.

Regeringen säger dock nej till att ersätta TV-avgiften med en skatt. Moderaterna vann striden mot övriga allianspartier (surprise, surprise). Det stenåldersmässiga avgiftssystemet blir därför kvar - tills vidare.

Det var väl fan mä! Jag som så smått hade börjat ladda upp för att fira nedläggningen av Radiotjänst.

Tidigare bloggat i ämnet:
Ett litet steg framåt?
Statens mördande reklam
Radiotjänst kan ta sig i häcken

Veckan som gick #49

# Folkpartistiskt integrationsutspel. Folkpartisten Jasenko Selimovic gör ett utspel i den alltid så känsliga integrationsdebatten när han på debattplats i DN vänder sig till oppositionen och ber dem börja ta debatten. Tystnaden kommer att förvärra situationen, skriver Selimovic, och pekar på att det finns en risk att Sverigedemokraterna blir det enda alternativ för alla som ser problem i integrationen. Jag tror att han har helt rätt. Men samtidigt är det inte läge att bara skylla på de rödgröna partierna. Ty det handlar i grunden om vilken politik som förs. Först och främst behövs en rimlig migrationspolitik. Därefter reformer som öppnar dörrar till arbetsmarknaden för alla flyktingar och invandrare. Alliansen har inte lyckats med något av detta.

# Det skyldiga könet. Kvinnor i åldern 30-39 år är mycket sjukare än män i samma ålder. De är sjukskrivna dubbelt så mycket. Aftonbladet drar slutsatsen att det beror på brist på jämställdhet. Och det i sin tur beror på "oansvariga män". Det är kort sagt mäns fel att kvinnor blir sjuka.

Vi kan gärna diskutera orsaker till varför kvinnor är sjukare än män. Men kom inte och skuldbelägg halva befolkningen kollektivt på detta osmakliga sätt. Oansvariga män, var det. Månne skriver Ingvar Persson om sig själv?

De där viktiga frågorna

Den amerikanska presidentvalrörelsen pågår för fullt. Det är i vanlig ordning en ytlig och tarvlig soppa. Vi pratar i Sverige ofta om att vissa saker inte får sägas. Men titta på andra sidan Atlanten. Nåde den som kritiserar den amerikanska militären, övervakningsstaten eller försöker föra en diskussion om att 11 septemberattackerna kanske inte kom från ingenstans. Frågorna om varför terrorn, som USA nu lägger fantasisummor på att bekämpa, har uppstått saknas helt.

I likhet med i USA lyser de viktiga frågorna med sin frånvaro även i den svenska politiska debatten. De frågor som betyder något försvinner i bruset av rutavdrag, diskussioner om vargbeståndet, Bonde söker fru och Zlatans senaste mål.

Med detta vill jag inte ha sagt att små frågor inte kan vara betydelsefulla eller att rätten att ibland koppla bort allt det jobbiga med lite menlös TV-underhållning eller sport är oviktig. Snarare är det ett uttryck för frustration från min sida. 

Medierna bär förstås ett stort ansvar. Om det handlar om slapphet, ointresse, tidsbrist eller oförmåga att ta in det som är avgörande för vår framtid som demokratisk rättsstat ska jag låta vara osagt. Kanske är det en kombination. Följderna blir likafullt allvarliga. Utan granskande medier missar människor de stora perspektiven. Sådant som faktiskt är viktigt på riktigt. Kort sagt sådant som påverkar om morgondagens samhälle blir drägligt att leva i eller inte. Och det har inget med vare sig rutavdrag eller dokusåpor att göra.

Jag skulle önska att det i TV-soffor, i debattprogram, på tidningsredaktioner och i kafferum bubblade av diskussioner om konsekvenserna av maktöverföring till EU, om följderna av att staten får allt mer sofistikerade verktyg att övervaka oss, om det ständiga krypskyttet mot vår yttrandefrihet och om de allvarliga hoten mot rättsstaten. Åtminstone kunde man begära att folkvalda politiker, vars förbannade jobb det är att försvara demokratin, hade lite kurage att våga lyfta diskussionen.

Men jag inser att de enda som intresserar sig för dessa frågor är en mindre grupp politiskt intresserade personer som bryr sig om idéers innehåll och följder, inte bara yta. Det vill säga de som står utanför partipolitiken. Det hade inte varit så illa om bara inte medierna svikit sitt granskande uppdrag.

Detta gör att ansvaret på oss som faktiskt bryr oss blir desto större. Ty samtidigt som det de facto finns ett brett ointresse, finns även en stor grupp människor som skulle bry sig om de bara visste mer om vad som pågår. Det är denna grupp vi måste försöka nå.

Motion viktigare än perfekt vikt

Det har länge varit känt att det är farligare att vara lite för smal än lite för tjock. Ändå fortsätter hetsjakten mot övervikten i vår del av världen.

Enligt de BMI-mått som gäller är var tredje svensk kvinna och varannan svensk man överviktig. Men BMI är ett synnerligen trubbigt verktyg för att mäta övervikt. Och enligt en studie av forskare i Sverige, Spanien och USA, publicerad i tidskriften European Heart Journal, är levnadsvanorna mycket viktigare än vikten. Vissa har som bekant väldigt svårt att gå ned de där sista kilona.

Det är viktigare att motionera och äta hyfsat nyttigt än att nå den perfekta vikten. De friska feta har betydligt bättre hälsa än den stora gruppen smala och sjuka.

Det kan vara värt att komma ihåg detta när vågen visar något kilo mer än vad vi kanske önskat. Inte minst nu när julen snart kommer att stå för dörren...

Vem är herr Galt?

Det är fredag och förutom blodregn över Danmark har det inte hänt så särdeles mycket. Jag passar därför på med att posta lite trams.

Det är fullt möjligt att välja textning till en annan av SVT:s kanaler när du ser på ett program med textstöd. Således kan man lägga textning till Barnkanalen över partiledardebatten.

Vilket blir lite kul. Särskilt för alla Ayn Rand-fans som inte känner till varifrån textningen kommer och kanske tror att det är fråga om lite libertariansk civil olydnad TV-huset.

Ingen vet vem John Galt är.

Rättssäkerheten måste gälla alla

Några personers envisa försvar av Quickutredningarna och förnekelse kring att det skulle röra sig om ett gigantiskt justitiemord är, som vi tidigare konstaterat, tragikomiskt.

Jag kommer osökt att tänka på en del andra rättsfall där den tilltalade har friats med hänvisning till att denne inte kunnat knytas till offret rent tekniskt. Även då det saknats en annan sannolik gärningsman. Hur kunde tingsrätterna i just Quickmålen döma så galet?

Vi kan ta fallet med mördade Linda Chen. Hon anmäldes försvunnen av sin fästman Mats Alm kort före bröllopet 2009. Alm vände sig till TV3:s Efterlyst, där han gråtande vädjade om hjälp att hitta sin blivande fru. Han deltog även i skallgångskedjor. Sedan försvann även Alm och återfanns, brännskadad, i närheten av Linda Chens kropp.

Målet mot Alm var ett indiciemål. När kroppen hittades, faktiskt tack vare Alm själv, var den så svårt åtgången av väder och vind att rättsläkarna inte kunde fastställa dödsorsaken. Åklagaren hoppades ändå att Alms lögner, hans utomordentligt fantasifulla kidnappningshistoria, hans motbevisade lögner och det faktum att han skulle vinna ekonomiskt på att fästmön dog skulle räcka för en fällande dom.

Men trots att åklagaren kunde visa bilder på Alm vid en bankomat under just den tid då han sade sig ha legat drogad i bagaget på en bil, trots att Alm gjort sökningar på hur han skulle ta sig till fyndplatsen och trots att han aldrig beställt maten till det planerade bröllopet ansåg Falu tingsrätt att bevisningen inte höll. Alm kunde inte knytas till kroppen rent tekniskt, trots att han återfanns vid den, och dödsorsaken gick alltså inte att fastställa. Det sistnämnda var dråpslaget mot åtalet.

Ett brott var klarlagt: Han hade flyttat kroppen. För detta dömdes Alm för brott mot griftefriden. Men tingsrätten drog alltså inte slutsatsen att Alm genom att hantera kroppen även måste ha mördat Linda Chen, vilket får ses som ett exempel på hur grym rättvisan kan vara ibland. Rättssäkerheten kräver att skyldiga ibland frias, även för grova brott.

Med ovanstående bevisvärdering i minnet blir den så kallade bevisning som anfördes i Quickfallen, och som ett fåtal personer fortsätter att kalla "övertygande", synnerligen futtig. Det blir än mer obegripligt hur sex tingsrätter kunnat avlägga en fällande dom. Uppenbarligen vill Quickutredningens huvudpersoner att just Sture Bergwall ska undantas från de hårda krav på bevisning som åtföljs i andra fall.

Ty i två av mordfallen (Johan Asplund, Therese Johannesen) saknas offrets kropp. I ett fall (Charles Zelmanovits) saknas en dödsorsak och rättsläkarna kunde således inte ens fastslå att han bragts om livet. I samtliga åtta mordfall saknas teknisk bevisning i form av fingeravtryck, DNA-spår, blod eller kroppsvätskor som binder Bergwall till brottplats och/eller offer. Hans väg till brottsplatserna har heller inte kunnat styrkas av vittnen.

Frågan som Christer van der Kwast, Claes Borgström, Gubb Jan Stigson och Göran Lambertz måste besvara är således: Varför ska just Sture Bergwall få en negativ särbehandling av rättsväsendet?

Ett nackskott på demokratin

Angela Merkel har länge pratat om "mer Europa". I dag blev vi brutalt varse vad det kan tänkas betyda i den tyska förbundskanslerns vision.

Merkel vill ge EU-kommissionen veto över medlemsländernas nationella budgetar. Förslaget med en överstatlig kontroll av EU-ländernas budgetar är inte ny, men tidigare har resonemanget mest rört de misskötta euroländerna. Nu handlar det om EU:s alla 27 medlemmar. Även Sverige.

Därtill vill Tyskland inskränka Europaparlamentets makt genom att inskränka rösträtten till enbart de länder som direkt påverkas av ett beslut (var gränsen ska dras är ju ett intressant spörsmål i sig). Idén med enighet, eller i alla fall majoritetsbeslut, tycks avlivad.

Parlamentet är den enda demokratiska delen i EU-maskineriet. Det är den enda hyfsat demokratiskt legitima institutionen. Att urholka dess makt ännu mer vore förödande.

Det är en farlig väg Merkel vill gå. Men den är inte oväntad. I eurokrisens sotsvarta skugga är alla åtgärder tänkbara. De förslag som Tyskland nu lägger är inget annat än rena rama nackskottet på demokratin i Europa.

Läs även:
HAX

Sexköp bör inte ge fängelse

Få personer döms till fängelse för sexköp, berättar Ekot. Förbudet mot att köpa sex, som funnits sedan januari 1999, resulterar alltsomoftast i böter för den som ertappas.

Stockholms prostitutionsenhet är föga förvånande kritisk. Och statsfeminister lär rasa, skylla på ett patriarkalt rättsväsende och kräva ytterligare skärpningar av lagen. Men precis som domare Mari Heidenborg säger, är sexköp inte ett så allvarligt brott att det regelmässigt ska utdömas fängelsestraff. Det är böter som gäller.

När Alliansen skärpte maxstraffet från sex till tolv månader var en av grundtankarna att fler skulle dömas till fängelse. Lagen ansågs nämligen för vek. De som bröt mot morallagen skulle straffas hårdare. Det ansågs fel att det gick att "köpa sig fri".

För en kritiker av sexköpslagen måste det anses positivt att få kastas i fängelse för att ha köpt sexuella tjänster. Motsatsen, att sexköpare regelmässigt sätts bakom lås och bom för något som två vuxna människor gjort under ömsesidig frivillighet, vore förfärlig. Men vi bör betänka att framtida straffskärpningar alls inte är uteslutna. Oavsett färg på regeringen.

iDioti



Apple gillar att stämma sina konkurrenter för patentintrång, vilket de stora rättegångarna mot bland andra Samsung visar. Den amerikanska patentlagstiftningen tycks vara ett kapitel för sig.

Nu har Apple beviljats ett patent på att låsa upp skärmen på telefonen ("slide to open") genom att dra fingret över skärmen i valfri riktning (precis som du låser upp Samsungs Galaxy S3). Gissa om vi kommer att få se fler rättegångar om patentintrång framöver.

Jag blir så matt!

via min spelblogg Highdefgalaxy

Alla djurparker plågar djur

Tidigare anställda vittnar om vanskötsel och våld. En granskning av Ölands djurpark visar på svåra missförhållanden. Det verkar som om en skandal har avslöjats. Länsstyrelsen låter dock hälsa att de inte sett något vid sina kontroller, senast i somras.

I Sverige, där vi tror att vi behandlar djur bättre än andra, är det förstås en skandal. Men är det så ovanligt att djur vansköts på djurparker?

Personligen är jag motståndare till zoo och djurparker och besöker dem inte längre. Det är självklart att djur inte mår bra av att sitta inspärrade, även om de får mat och vatten och har någonstans att sova. Men djur har alla andra behov än de basala för att må bra och dessa tillgodoses sällan i djurparker eftersom djuren där är till för besökaren.

Visst tycker barn om att titta på djuren och vinka och stoja. Men för oss vuxna med moral är det bättre att hålla sig borta än att göda djurparker som plågar djur - för det gör alla om än av olika grad och omfattning. Se dokumentärer som Planet Earth i stället.

Elefanter på Kunmings zoo.

Små, små steg på Kuba

Kubaner ska hädanefter få rätt att resa utomlands utan ett särskilt utresetillstånd från staten, berättar Ekot.

Det är en av flera lättnader som gjorts av Castroregimen. Sedan tidigare har vissa försiktiga marknadsreformer införts. Bland annat ska det vara möjligt att driva privata företag. Men det blåser inte direkt någon förändringens storm på Kuba. Snarare en lättare bris.

Återstår att se hur många steg i frihetlig riktning som kan tas innan den svenska sektvänstern reagerar mot att Kuba besmittats med "nyliberalism". Än är ingen fara på taket. Kommunistregimen består och ledaren heter fortfarande Castro och är gammal och grå.

Veckan som gick #48

# Grekland - stay or go? Anders Borg har svängt i frågan om Greklands vara eller icke vara i valutaunionen framöver. För bara ett år sedan såg han det som otänkbart att grekerna skulle lämna eurosamarbetet. I somras öppnade han på dörren för möjligheten och nu sparkar han den på vid gavel. Men den gode Borg får mothugg från den tyske finansministern Wolfgang Schäuble, som inte tror på någon statsbankrutt i Grekland. OK. Är Tyskland redo att hosta upp pengarna?

# Fredspriset till EU. Den norska Nobelkommittén har gjort sig känd för att överraska. De värsta klavertrampen kommer med ganska jämna mellanrum. När Al Gore och FN:s klimatpanel fick Nobels fredspris 2007 var det därför många som ryckte på axlarna. En klimatalarmist som reser jorden runt med sina Powerpointpresentationer ansågs arbeta för fred. Två år senare var det dags igen. Barack Obama tilldelades fredspriset för något kommittén uppenbarligen hoppades att han skulle göra, inte för vad han som då nykläckt president, hade gjort. Tajmingen kunde således ifrågasättas. I år var det dags igen. 2012 års fredspris tilldelades EU, en union i djup ekonomisk och politisk kris.

Det tråkigaste är inte ovanstående val av vinnare utan att de som verkligen förtjänat priset hamnar i deras sällskap.

# Vart går Burma? Burma har förändrats på kort tid. Aung San Suu Kyi sitter i parlamentet. Folkvald. Hennes makt är begränsad, men hon får resa fritt och var nyligen i USA. Omvärlden lyfter på sanktionerna med den tidigare så slutna militärdiktaturen. President Thein Sein verkar välja en ny väg för sitt land, vilket är oerhört uppmuntrande att se. Misstankarna om att allt handlar om att vinna handelsfördelar med omvärlden kan vi avskriva. Men frågan är hur långt den sittande regimen är villig att gå. Under söndagen samlades det styrande Union Solidarity and Development Party för kongress. Trycket på att landet ska få ett riktigt demokratiskt system måste hållas uppe. Då kanske Aung San Suu Kyi åter kan spela en viktig roll när Burma går till val 2015.

SD växer

Sverigedemokraterna får 7,7 procent i senaste Sifomätningen (där alla förändringar är inom den berömda felmarginalen). Det är egentligen det enda intressanta resultatet i mätningen.

Sedan inträdet i riksdagen har SD, till skillnad från Centerpartiet och Kristdemokraterna, legat stabilt över 4 procent. Övriga riksdagspartier gör vad de kan för att puckla på Jimmie Åkesson i varje riksdags- och TV-debatt. Lokala företrädare går ständigt över gränsen med rasistiska uttalanden. Men det tycks inte hjälpa. Sverigedemokraterna fortsätter att växa - nu även i tidigare svårflörtade områden som Stockholm.

Samtidigt kämpar SD vidare för att bli rumsrent och valbart. Åkesson har inlett operation utrensning av de personer som av partiet anses alltför öppet rasistiska. Partiet försöker också bredda sig och komma bort från stämpeln av att vara ett enfrågeparti som enbart diskuterar integration och migration. 

SD har som målsättning att bli Sveriges tredje största parti. Det är inte alls otänkbart att de lyckas i nästa val. Hittills har Jimmie Åkesson haft minimalt inflytande över svensk politik. Miljöpartiet menar att SD:s intåg i riksdagen faktiskt gjorde att Sverige fick en mer human migrationspolitik (genom Alliansens uppgörelse med just MP).

Men i takt med att SD växer, att integrationsfrågorna blir allt svårare att undvika och att kostnaderna för flykting- och anhöriginvandring blir en allt hetare potatis i alltfler kommuner, ökar svårigheten i att fortsätta isolera Sverigedemokraterna.

Fredspriset ger en paus i krisen

Att det som i dag kallas EU tillkom i syfte att undvika framtida militära konflikter på den då krigshärjade europeiska kontinenten är klart. Många anser således att valet av fredsprisvinnare i sig inte är tokigt utan snarare att det kommer flera decennier för sent i EU:s fall.

Det är nämligen, fredstanken till trots, svårt att blunda för att tajmingen är sällsynt dålig. Eurokrisen har skapat splittringar i EU-samarbetet, vidgat klyftor mellan nord och syd och resulterat i strejker, demonstrationer och ömsesidig antipati. Arbetslösheten skenar i flera av euroländerna, skuldberget tycks oöverkomligt. EU står inför sin största kris någonsin.

För den värsta sortens EU-fanatiker, som Cecilia Malmström, Carl Bildt och inte minst kommissionens ordförande José Manuel Barroso, är förstås fredspriset mycket välkommet. Det ger några ögonblicks välbehövlig andrum i den akuta krisens och de svarta rubrikernas skuggor.

Men pausen blir kortvarig. Verkligheten med krisande banker, massiv arbetslöshet och social oro kommer snart tränga sig på igen. Den så kallade fredsvalutan är ingen bättre idé i dag än vad den var i går.

De senaste årens frekventa toppmöten har inte löst ett dugg. EU har en obehaglig tendens att ständigt skjuta problemen på framtiden, att aldrig vilja ta tag i de grundläggande problem som unionen lider så mycket av. En viktig orsak är att många länder helt enkelt inte vill ta till de smärtsamma men ändock nödvändiga åtgärder som krävs.

Intressant att notera, för övrigt, är hur mycket finansminister Anders Borg har svängt i frågan om det misslyckade giftermålet mellan Grekland och euron. Från att tidigare ha fnyst åt alla som yppat tankar om ett grekiskt utträde landar nu Borg i samma slutsats: Grekland kommer tvingas lämna eurosamarbetet. Frågan är vilket som blir nästkommande land att följa samma väg.

EU och frrreeden

Uppgifter till norska NRK gjorde gällande att Nobelkommittén i år skulle ge fredspriset till EU. Och så blev det.

Det lät onekligen som ett dåligt skämt, men med tanke på att Barack Obama fick priset 2009 - som tack för att han i egenskap av amerikansk president bedrev krig i både Irak och Afghanistan och bombade civila med drönare i arabiska länder - var det förstås fullt möjligt. Till och med väntat.

Fredspriset har reducerats till ett skämt, en ploj. Vilket i sin tur stänker på de värdiga vinnare som kommittén, måhända som misstag i arbetet, emellanåt plockar ut.

Bara tanken på att en företrädare för EU (blir det den icke folkvalde Herman van Rompuy då...?) leende ska få ta emot ett fredspris gör att det vänder sig i magen. Det blir nästan tragikomiskt.

Unionen har enligt den norska Nobelkommittén "bidragit till fred och försoning, demokrati och mänskliga rättigheter i Europa". Thorbjørn Jagland nämnde förstås inget om unionens enorma demokratiska underskott utan nöjde sig med att konstatera att det föreligger "social oro" i unionen just nu. Jomenvisst.

祝贺莫言!

Svenska akademiens val av Nobelpristagare i litteratur var oväntat. Det blev den kinesiske författaren Mo Yan (莫言), en bondeson från Shandongprovinsen, som fick den glada nyheten.

Mo Yan, eller Guan Moye (管谟业) som han egentligen heter, har fått tre böcker översatta till svenska.  Han är, som många Nobelpristagare brukar vara, okänd för den breda allmänheten. Nu lär det bli ändring på det.

I Kina har valet av pristagare fått stor uppmärksamhet. Regimtrogna Global Times har det som toppnyhet. Alla kineser är inte införstådda i vem Mo Yan är, men kanske kan valet av en kinesisk pristagare åtminstone få Kommunistpartiet att se på Nobelpriset med delvis nya ögon framgent.

Priset är ett erkännande för kinesisk litteratur och ger förstås Kina råg i ryggen. Nu tävlar de med väst även på detta område (men det hindrar förstås inte somliga här i Sverige från att gnälla över att det åter var en man som vann).

Tre av Mos böcker finns alltså på svenska. Vi får med spänning vänta på att även 丰乳肥臀  (Stora bröst, stor rumpa) når svenska läsare.

När får Tyskland vända blad?

Tyskland kommer alltid att få dras med sitt bruna arv. På ynka 12 år lyckades Adolf Hitler och nazisterna sätta hela Europa i brand och dra in större delen av världen i det blodigaste kriget människan skapat. Givet att det var ett tusenårsrike Hitler sade sig vilja skapa gjorde han ett ganska präktigt fiasko. Men på bara tre svenska mandatperioder lyckades han ändå omstöpa det tyska samhället och sätta avtryck som finns kvar än i dag.

Och hungern efter tysk historia åren 1933-45 tycks omöjlig att mätta. Årligen utkommer mängder av böcker. De flesta tillför inget nytt, men emellanåt släpps praktverk. Därtill görs filmer och serier. Den tyska Hitler und er (Hitler och Speer. Djävulens arkitekt i Sverige) följde Albert Speers tid vid Hitlers sida, från dagen de möttes till den då Speer släpptes från Spandau. Och så har vi såklart den geniala skildringen av de sista dagarna i bunkern i Undergången.

Nu ska en ny tysk produktion göras om Hitlers liv (tyvärr engelskspråkig, vilket sänkte mitt intresse med 90 procent). Tyskarna måste vara dödströtta på Tredje riket. Tyvärr gör den stora strömmen av nytt material att bandet med det förflutna aldrig riktigt kan klippas. Nya generationer blir förknippade med brott begångna för decennier sedan.

Tyskland som land förtjänar verkligen bättre. Det har till skillnad från de flesta andra länder gjort upp med sitt förflutna. Det är en beundransvärd bedrift givet hur fundamentalt nederlaget var. Varken Italien eller Japan har gjort upp med sitt förflutna på samma sätt. I Österrike pratas det inte gärna om Anschluß och konsekvenserna därav. Och i Sverige passar kopplingarna till Nazityskland eller dåtidens breda antisemitism inte ihop med den upplyfta självbild vi har av oss själva.

I Berlin finns mängder av utställningar, museer och platser som minner om nazismens offer. Praktverket är det gigantiska Förintelsemonumentet (Holocaust-Mahnmal), en labyrintliknande plats som i dag används för kurragömma bland skolelever. Historien är ständigt närvarande - på gott och ont.

Det är hög tid att låta Tyskland vända blad. Men tyvärr kommer historien nog alltid att hemsöka det stolta landet i hjärtat av Europa.

Förintelsemonumentet i Berlin. Tankeväckande om nazismens fasor

eller utmärkt som lekplats för kurragömma?

Kvinnofrågor är i fokus

Könsfördelningen i börsbolagens styrelser är på tapeten igen sedan EU-kommisionären Viviane Reding föreslagit en kvoteringslag för att unionens börsnoterade bolag senast 2020 ska ha en minst 40-procentig andel kvinnor.

Den svenska regeringen har gjort tummen ned för förslaget, vilket fått kritik från vänsterhåll. Även DN-krönikören Ingrid Hedström stämmer in i kritiken. Men hon drar mer långtgående slutsatser än att Alliansen inte gillar kvotering.

Hedström ondgör sig över att nättidningar som Feministiskt perspektiv inte visas någon uppmärksamhet på dagstidningarnas redaktioner och tycker att det är "märkligt tyst om kvinnofrågor i den politiska debatten".

Att vara motståndare till kvotering är emellertid inte detsamma som att vara ointresserad av det som kallas kvinnofrågor. Det finns många goda argument mot kvotering som verktyg och mot att den lagstiftande församlingen ska undervisa befolkningen i jämställdhet. I mångt och mycket är det en höger-vänster-fråga, där personer på vänsterkanten tenderar att föredra lagstiftning medan den med borgerliga värderingar föredrar morötter. Det var så Alliansens jämställdhetsbonus kom till.

Sedan finns det också personer som jag, som tycker att regering och riksdag inte har ett dugg att göra med vem som passar våra barn, vem privata företag placerar i ledande positioner och så vidare. Politiken ska hålla sig borta från sådant.

Att påstå att det är tyst om kvinnofrågor i debatten är dock fel. Snarare är det väl så att frågor som rör kvinnors hälsa, våld i nära relationer, sexuellt våld, sexualisering och objektifiering av kvinnokroppen, genusfrågor och jämställdhet mellan könen rent allmänt är så inbakade i nyhetsflödet att vi knappt reflekterar över att de finns där längre. Så till den grad att regeringen anser att det behövs en jämställdhetsutredning med fokus på män - vilket förstås mötte kritik (informeration om utredningen finns på regeringens hemsida).

Motståndet till kvotering till trots har den sittande regeringen visat att den är redo att föra den statsfeministiska kampen vidare, vilket inte minst illustreras av synen på sexhandel. Här har det definitivt skett en glidning i radikalfeministisk riktning. När förbudet mot köp av sexuella tjänster röstades igenom i riksdagen 1998 var Centerpartiet ensamt borgerligt parti att rösta ja. Lagen föddes ur Kvinnofridspropositionen som likställde sexhandel med våld. Nyligen skärptes sexköpslagen av den borgerliga fyrpartiregeringen.

Samtidigt är viktigt att poängtera, att stödet för radikalfeministiska teorier sannolikt är tämligen svagt bland befolkningen i stort. Månne är det en frustration över detta faktum som Ingrid Hedström - och många med henne - visar när de klagar över att de feministiska frågorna inte får samma medialt utrymme längre. I politikens värld är feminismen nämligen fortsatt stark.

Öppna dörrar blir inhumant

Expressens Anna Dahlberg återkommer till invandringspolitiken i en ledare. Och gårdagens partiledardebatt, i vilken frågan lyftes, betonar just den poäng som Dahlberg vill göra: Det finns ingen plan för hur flyktingmottagandet ska hanteras.

Hårt ansatta kommuner som redan tagit emot tusentals flyktingar skriker att de vill sätta stopp, i alla fall tillfälligt. Migrationsverket går på knäna och söker febrilt efter boenden. Slitna och trångbodda asylboenden blir svaret för flertalet. Även campingstugor används. Den akuta situationen går oftast att lösa på något sätt, men problemet att hitta ett mer permanent boende är desto större. Ty särskilt i storstadsregionerna är det svårt att hitta en lägenhet. Det säger sig självt att det för en flerbarnsfamilj utan inkomst och utan gedigna kunskaper i svenska språket är tämligen hopplöst. Det är hyresvärdarnas marknad.

Den svenska integrationspolitiken har länge varit utsatt för hård kritik. I opposition var de borgerliga inte kritiska så mycket till invandringspolitiken (Moderaterna gjorde upp med Sopcialdemokraterna) som mot arbetsmarknads- och sysselsättningspolitiken. Människor placerades i åtgärder, "gömdes undan", hette det då. Inget har egentligen förändrats. Det tar fortfarande många år för en invandrare att etablera sig på arbetsmarknaden. De slussas fortfarande runt på praktikplatser (som inte ger något jobb), får träffa mer eller mindre seriosa jobbcoacher och hamnar i försörjningsstödshjulet.

Integrationsminister Erik Ullenhag är bekymrad över att det i debatten tas för givet att många som anländer till Sverige inte kommer att arbeta. Problemet är att statistiken inte ljuger. Vi kan diskutera orsakerna till att det är så svårt för en nyanländ att få ett arbete i Sverige. Men att det de facto är så måste vi våga säga.

Det är inte ett specifikt socialdemokratiskt misslyckande. Inte heller den borgerliga regeringen vet hur dessa människor ska kunna komma ut i egen försörjning. De utgör en grupp som står ännu längre bort från arbetsmarknaden än de långtidssjukskrivna eftersom de även har språket som ett hinder.

Sju av åtta riksdagspartier är ense om att Sverige ska ha en generös flykting- och invandringspolitik. Men de förmår inte finna lösningar på de hinder som finns för att dessa människor ska få ett liv som inte har med Jobbtorg och Socialtjänsten att göra.

Det finns ingen fungerande plan för hur flyktingarna ska kunna komma ut i arbetslivet inom en rimlig tid, få ett stadigt boende och känna sig som en del av det land de flyttat till. Det som händer i alltför många fall är att de fastnar i den berömda bidragsfällan. Och mår skit. Att då som Miljöpartiet säga att flyktingpolitiken måste bli än mer generös är direkt oansvarigt.

Jag vill ha en värld med öppna gränser. Vi ska kunna resa vart vi vill, arbeta var vi vill, bo var vi vill. Men vi kan å andra sidan inte förvänta oss att det land vi beslutar slå oss ned i ska försörja oss i åratal. Flyktingar tar vi emot av humanitära skäl. Det har jag inget emot. Men det ska ske på ett sådant sätt att den som flytt till Sverige har en rimlig chans att leva ett självständigt liv i ett drägligt boende. Så ser det inte ut i dag.

Rent krasst måste också konstateras att Sverige inte kan hjälpa alla. Migrationspolitiken är ett område jag faktiskt skulle vilja se samordnas mer inom EU. Ty konsekvenserna av den nuvarande politiken är varken värdiga eller humana.

Veckan som gick #47

# Partiledardebatt. Humorprogrammet Partaj i Kanal 5 lyckades i sin fånighet fånga tristessen som numera präglar svenska partiledardebatter. Kvällens drabbning var inget undantag. Det är som att se färg torka.

För ovanlighetens skull fick invandringspolitiken en del utrymme mellan förutsägbara ordväxlingar om skatter, restaurangmoms och sjukförsäkring. Jimmie Åkesson stod förstås ensam mot resten i frågan, men tonen har ändå hyfsats betänkligt under den tid som Sverigedemokraterna suttit i riksdagen. Hur de tusentals som kommer till Sverige varje vecka ska komma i arbete och hitta en bostad hade föga förvånande ingen svar på. 

# Putin fyller 60. Vladimir Putin firar sin 60-årsdag. Han hyllades och hånades på sina håll i Ryssland. Vissa tycker att Putin, liksom andra ryssar i den åldern, borde gå i pension. Så blir det nu inte. Putin har just börjat sin tredje mandatperiod som president. Hans land har redan lämnat den demokratiska klubben och allt tyder tyvärr på att den vandringen fortsätter i takt med att presidenten blir alltmer maktfullkomlig.

# Ta det tillbaka. Storbritannien regeras av en märklig koalition: EU-kritiska Tories och (väldigt) EU-vänliga Libdems. Men det är Toryledaren David Cameron som är premiärminister, trots allt, och hans EU-kritiska utspel har blivit alltfler på sistone. Det är välkänt att britterna tycker att EU:s makt har växt för mycket. Nu hotar Cameron att lägga ett veto mot EU:s budget. Det är ett utmärkt sätt att påverka den i rätt riktning (det vill säga att få den att minska). Eller som David Cameron själv uttrycker det: ett gyllene tillfälle att ta tillbaka makt från Bryssel.

Kinesiskt ledarskifte

Kommunistpartiets kongress har i år omgärdats av ovanligt mycket hemlighetsmakeri. Normalt borde vi åtminstone fått ett datum någon gång i somras, men fram till alldeles nyligen hölls även tidpunkten hemlig. Nu vet vi att den 18 kongressen inleds den 8 november.

Vicepresident Xi Jinping väntas ta över efter Hu Jintao, först som partiets generalsekreterare och nästa år även som president. Li Keqiang tros efterträda Wen Jiabao som premiärminister nästa år. I detta ligger i sig inte mycket dramatik. Men det spekuleras mycket om starka interna stridigheter mellan traditionalister och de som vill öppna upp Kina mer. Lägg därtill bittra personstrider, som förmodligen kostade Bo Xilai jobbet, partimedlemskapet (och kanske friheten).

De nya ledarna kommer att ha stora utmaningar framför sig: skenade inkomstskillnader, korruption, miljöförstöring och vattenbrist. Dessutom måste partiet försöka hitta ett sätt kommunicera med medborgarna i stället för att öka censuren. Mikrobloggen Weibo har gjort censuren i praktiken verkningslös. Alltför många har redan hunnit se det som partiet inte ville att någon skulle få se när censuren plockar bort det. I längden är det ohållbart för partiets trovärdighet.

Och så har vi frågan som Wen Jiabao vid ett ansenligt antal tillfällen har berört och även censurerats för: demokratin. Kommer Kina någonsin att bli det vi i västerländsk betydelse menar med ordet? Från att ha varit mycket optimistiska tycks nu alltfler bedömare luta mot att enpartistyret består i ytterligare några decennier. Men den arabiska våren har visat hur till synes väldigt stabila regimer utan en aktiv opposition kan falla oväntat.

I takt med att Kina öppnats upp, vuxit till en ekonomisk stormakt och att västs relationer till jättelandet normaliserats har vi kommit att betrakta Mittens rike som ett land bland andra. För den västerländska besökaren framstår Kina som alltmer västerländskt.

Det är inte en falsk bild. Kina har tagit jättekliv framåt sedan de förfärliga Maoåren. Men att Xi Jinping kunde försvinna från offentligheten under två veckor i september - vilket givetvis skapade rykten om hans hälsa och om maktstrider i partitoppen inför ledarskiftet - visar att Kina på vissa områden fortfarande är långt ifrån som våra västerländska stater. Maktkoncentrationen till partiet, det genompolitiserade rättsväsendet, den korporativistiska kapitalismen - det är mycket som särskiljer Kina från USA eller valfri västdemokrati. Och däri ligger många av de problem som Kina dras med.

Hu Jintaos starkaste kort - ekonomin - håller också på att sakta in. Tillväxten för 2012 väntas bli den lägsta på 2000-talet. Sannolikt kan de kinesiska ledarna söka i stjärnorna efter de tvåsiffriga tillväxttal som Hu kunnat skryta med under sin tid som president. Den inhemska konsumtionen måste öka.

Nu viker exporten och många tror att Kinas storstäder kommer att drabbas av en enorm sprickande bostadsbubbla. Även enorma ofinansierade investeringsprojekt i Kinas större städer - lokala partipampars monument över sig själva - riskerar att slå tillbaka. De höga tillväxtsiffrorna som bländat en hel värld har av somliga anklagats för att vara friserade. På grund av den bristande transparensen är det svårt att säga hur läget egentligen ser ut.

Kina har fortfarande en enorm outnyttjad potential. Men för att uppnå den behöver de nya ledarna göra en rad stora och viktiga val som omprövar tidigare ledares ställningstaganden. Ettbarnspolitiken gör just nu att det föds för få barn i Kina. Landet har en åldrande befolkning men saknar ett socialförsäkrings- eller pensionssystem. För att bygga upp en långsiktigt fungerande ekonomi behövs en förutsägbarhet som det nyckfulla partistyrda systemet i dag inte kan erbjuda.

Utmaningarna är som synes många för de ledare som ska styra Kina de kommande åren. Efter tio synnerligen framgångsrika år kan det vänta tio betydligt tuffare i Mittens rike.

För och emot Sverige

Klaus Bernpaintner, Ludwig Mises-institutet, skriver på Debatt om varför han lämnade Sverige för USA. Om några av orsakerna - den sociala ingenjörskonsten, genustramset och statsfeminismen - är jag helt enig.

Men överlag blir jämförelsen mellan Sverige och USA ungefär lika svartvit som när Roland Poirier Martinsson förklarar USA:s storhet i en krönika i SvD. Inget om bristerna i den amerikanska skolan. Inget om den drakoniska (och misslyckade) kriminalpolitiken. Inget om Patriot Act. Och kritiken mot Barack Obamas "vänsterpolitik" (det är bara i USA han betraktas som vänster) är även den väldigt förenklad. Vem var det egentligen som startade de där två krigen som Obama fick ärva? Om det var något George W Bush gillade, var det att öka statens utgifter. Inte minst genom att på löpande band öppna nya myndigheter.

Men visst, jag förstår och förespråkar i allra högsta grad idén om att få leva i fred. Utan uppfostrande lagar och regler som bestämmer barnuppfostran och barnpassning, utan det ständigt närvarande genusperspektivet (i allt!), utan lagar om vem jag får ha sex med och hur, utan en regering som vill lägga näsan i blöt hela tiden. Å andra sidan är detta politikernas arbetsbeskrivning, annars skulle de inte behövas. Du undkommer det inte heller i USA, även om religionen där har en uppfostrande roll som den inte har i Sverige.

Så. Att välja det där perfekta landet att bo i är en minst sagt vansklig uppgift. Jag har själv vägt för och emot mellan Kina och Sverige - ja, jag har även kontemplerat Tyskland - och kommit fram till att jag stannar i Sverige. I alla fall under överskådlig tid.

Även om jag gillar Kina på många sätt står landet inför enorma utmaningar framöver. Om framtidens ledare väljer rätt väg kan det gå bra. Då kan ekonomin fortsätta växa, friheten för invånarna öka och tryggheten för både barn och äldre säkras. Men Kina kan lika gärna redan stå inför en annalkande fastighetskris, vilket kommer medföra omfattande oroligheter landet runt. Kanske de allvarligaste Kommunistpartiet sett sedan 1989.

Jag söker lugn och ro. Stabilitet. Där är Sverige ett bra mittenalternativ, genusperspektiv, feministiska diskurser och social ingenjörskonst till trots. Man får helt enkelt hitta ett sätt att ventilera sig. Och lyckligtvis finns andra trevliga länder bara en flygning bort.

En dåres försvarstal?

Gäst i Ekots lördagsintervju i morgon är Göran Lambertz, justitieråd, tidigare justitiekansler, privatdetektiv och numera också polare med det gäng som fick en oskyldig man dömd för åtta mord.

Tomas Ramberg är känd för att både vara påläst och ställa tuffa frågor. Kan bli intressant.

Världsrekord i skatter

Sverige har fortfarande de högsta marginalskatterna i den industrialiserade världen, berättar DN. Dock närmar sig många länder då de i krisens spår höjer skatteuttaget.

Den svenska marginalskatten hamnar i den senaste mätningen på 56,6 procent, vilket placerar Sverige strax före Danmark. I botten hittar vi Tjeckien och Ungern på 15 respektive 16 procent. Höginkomsttagare får således fortfarande betala bra, trots vänsterns ständiga prat om Alliansens attacker mot de sämst ställda.

Sverige toppar således marginalskatteligan trots att vi haft en borgerlig regering sedan 2006. Å andra sidan kan man invända att marginalskatten förmodligen varit ännu högre om Sverige regerats av en rödgrön allians med vänsterpartistiskt inflytande.

Emellertid är det annat än bara skatterna som bör beaktas när vi ska gå till val. Alliansen har fler synder på sitt konto än förtjänster, vilket varje liberal väljare bör begrunda noga om knappa två år.

När det frivilliga kallas utnyttjande

En 20-årig man har sex med en 11-årig flicka. Våldtäkt, skulle de flesta säga. Våldtäkt mot barn, dessutom.

Men omständigheterna talar emot det i detta fall. Mannen säger att han trodde att flickan var 13 år, precis som hans syster. Av Facebook- och telefonmeddelanden framgår enligt tingsrätten att flickan och mannen säger sig älska varandra. Samlaget skedde på flickans initiativ.

Mannen anses omogen för sin ålder medan flickan tvärtom anses ovanligt mogen för sin ringa ålder. Intellektuellt ska således gapet mellan dem vara mindre än deras faktiska ålder ger sken av.

Tingsrätten bedömer gärningen som sexuellt utnyttjande av barn i stället för våldtäkt och mannen döms till fängelse i sex månader. Trots att samlaget uttryckligen sägs inte bara ha varit frivilligt från båda sidor utan faktiskt också på flickans initiativ.

Det positiva är att mannen inte dömdes för våldtäkt. Det betyder att rätten faktiskt tagit hänsyn till vissa omständigheter och inte enbart stirrat på parternas ålder. Men åter igen blir det tydligt att frivillighet inte avgör om samlag är en form av utnyttjande eller inte. Ty i detta fall finns faktiskt inget offer. Ändå skickas en man i fängelse.  

"Att vara partiordförande är som att vara gravid"

 Ekot firar 75 år och bjuder in - Håkan Juholt.

Jag kan inte hjälpa det, men jag gillar karln. Han var förstås aldrig en seriös statsministerkandidat - eller ens partiledare. Men det fanns något befriande över honom. Och till hans styrkor hörde hans debattkapacitet. Och svarslös är han, som märks i intervjun, aldrig.

Den minst sagt öppenhjärtliga intervjun med Juholt i Sveriges Radio visar dock på ett närmast övertydligt sätt varför han var tvungen att lämna posten som S-ordförande.

Lyssna på intervjun med Håkan Juholt (med publik)!