Sexhandel är inte människohandel

I en artikel om sexköpslagens orimlighet på SVT:s Debatt belyser Louise Persson bland annat den falska argumentation som sexköpslagens försvarare använder sig av. Som ett brev på posten kommer en replik som bara ytterligare stärker Louises tes. Den kommer från dotter Ohly, Felicia.

För mig är sexköpslagen ett statligt instrument för att reglera vuxna människors sexualitet. Den kränker människors rätt till sin sexualitet, stigmatiserar en redan utsatt grupp (sexsäljarna) och patologiserar en annan (sexköparna).

Lagen är sprungen ur Kvinnofridspropositionen. Den socialdemokratiska regeringen var övertygad om att den inte bara skulle få ned antalet sexsäljare utan också "minska våldet i samhället". Redan från början etablerades alltså uppfattningen att sexhandel är sexuellt våld - en form av mäns våld mot kvinnor. Den tesen har drivits med emfas sedan dess.

I alla tider har religionen verkat i uppfostrande syfte för att tvinga oss att ha händerna på täcket och undvika sexuella utsvävningar. I det sekulära Sverige har statsfeminismen tagit över den roll som religionen fortfarande har i andra delar av världen. I Sverige har elitfeministen övertagit prästens predikningar. Förbudet mot köp av sexuell tjänst är således inget annat än en rent religiös lag.

De som försvarar sexköpslagen är sällan intresserade av fakta. De driver en tes, nämligen att alla (eller nästan alla) kvinnor som säljer sex utnyttjas (det är oklart hur det ligger till med männen), att de gör det mot sin vilja under förhållanden som inte möjliggör någon annan utväg. Det krävs inte så djuplodande efterforskningar för att inse att den bilden inte stämmer. Fenomenet sexhandel är betydligt mer mångfasetterat än så och har avsevärt fler nyanser än pubertala feminister som Felicia Ohly vill låtsas om.

I den offentliga debatten ryms sällan alla nyanser. I stället förblir den i dag närmast utrotningshotade gatusexsäljaren sinnebilden för vad sexhandel är och således också för vad som ska bekämpas. Otvivelaktigt är det mer slagkraftigt att koppla samman all sexhandel med människohandel - vilket ständigt görs - än att belysa att till gruppen sexsäljare hör även halvtidsarbetande mammor som drygar ut månadslönen med att sälja sex någon gång ibland eller studenter som vill slippa ta studielån. Dessa ingår inte i stereotypen av vad en sexsäljare är och är därför inte intressanta för Felicia Ohly.

Påståendet att människohandel för sexuella ändamål ökar i länder med skadereducerande sexhandelslagstiftning och minskar i nolltoleransens Sverige är en grov förenkling. Den tar inte hänsyn till att Sverige är ett betydligt mindre attraktivt land för människohandlare på grund av sin litenhet och sitt geografiska läge än exempelvis Tyskland i hjärtat av Europa.

Just människohandel för sexuella ändamål utgör en minoritet av all människohandel. Majoriteten offer finns inom jordbruket, byggindustrin och tiggeriverksamheter (som vi bevittnar i Stockholm varje dag), men dessa branscher har inte samma smaskighet som sexhandeln. Ingen statsfeminist har ännu föreslagit liknande lagstiftning inom ovanstående branscher. Det är alltså åter sexet som spökar. Precis som inom religionen.

Felicia Ohly får gärna tycka att sexköpare är äckliga. Jag kan kontra med att känna ett äckel inför de politiker som tycker att de har rätt att bestämma över andras sexualitet. Felicia Ohly har rätt i att sexköpslagstiftningen handlar om rätten till sin egen kropp. Men inte alls på det sätt hon tror.

Jag kan inte riktigt begripa hur någon som säger sig vilja minska skadorna av prostitutionen samtidigt kan vara så hårdnackad motståndare till lagstiftning som likt den tyska bygger på just skademinimering.