SD:s framgångar beror på ängslighet

Journalisten Lena Sundström, som bevakade riksdagsvalet för TV4:s räkning 2010 trots allt hon är så uttalat vänster, beskyller medierna för att Sverigedemokraterna växer i opinionen. Det är en farligt förenklad bild.

Sundström, som skrivit boken Världens lyckligaste folk om Danmark och dess invandringspolitik, menar att mediabilden har förändrats och att den blivit alltmer gynnsam för SD genom att partiet kommit att betraktas som ett bland alla andra.

Jag menar att det är en falsk bild. Den generella mediebilden är fortfarande starkt vinklad till partiets nackdel. Inget annat svenskt riksdagsparti omskrivs i lika negativa ordalag. Ändå är det självklart att alla medier inte kan låtsas som att SD inte finns eller representerar en stor del av svenska folket i den lagstiftande församlingen. Att göra det vore att underkänna den svenska demokratin. Självfallet ska SD granskas. Att hävda att så inte sker är dock fel.

Sundström fortsätter:

"[N]är det sker en massa avhopp ute i landet så ringer man SD:s kansli och frågar vad avhoppen beror på. Om det hade handlat om Centerpartiet så skulle man inte nöja sig med att fråga Annie Lööf vad hon tycker. Då skulle man först fråga de avhoppade varför de lämnade partiet."

Visst tillfrågas partiledningen vid avhopp, men SVT:s Rapport har gjort en rad inslag i vilka även avhopparna kommit till tals och där det framkommit att avhoppen främst berott på att enskilda ledamöter (främst kommunalt) dragit slutsatsen att partiet inte är radikalt nog. En sverigedemokrat gick direkt till nazistiska Svenskarnas parti. Detta är inget som medierna har försökt mörka på något sätt.

Varför växer då Sverigedemokraterna? Att bilden av partiet har normaliserats sedan riksdagsinträdet är förstås en förklaring. Det är inte längre lika tabu att gilla partiet, eller åtminstone vissa av dess ståndpunkter.

De som bär ansvaret för SD:s framgångar är emellertid inte medierna utan det politiska etablissemang som så fort invandrings- och flyktingpolitiken kommit upp till diskussion har hävdat att det inte finns några problem - för att sedan sätta punkt i debatten. Människor är smartare än så och märker själva - i sitt arbete, i sitt grannskap eller genom att prata med vänner och bekanta - att det inte är sant. De finns de facto betydande problem behäftade med att tusentals människor kommer till Sverige från olika konflikthärdar. Mer konstruktivt än att förneka detta av rädsla för att stämplas som främlingsfientlig vore att föreslå konstruktiva lösningar.

Om de etablerade partierna hade haft lite större ödmjukhet och verklighetsförankring hade de inte skrämt iväg så många väljare till SD. Om de inte fegat ur och skrikit "rasist!" så snart någon ifrågasätter den rådande politiken, hade SD sannolikt inte varit lika attraktivt för så många.

Sverigedemokraternas mellanvalssiffror säger visserligen inget om valresultatet om två år. Men alla tycks överens om att partiet är här för att stanna. Och det är inte osannolikt att det växer i nästa val. Frågan är hur länge det ska dröja för regeringen och den rödgröna oppositionen att dra några vettiga slutsatser av det.