Öppna dörrar blir inhumant

Expressens Anna Dahlberg återkommer till invandringspolitiken i en ledare. Och gårdagens partiledardebatt, i vilken frågan lyftes, betonar just den poäng som Dahlberg vill göra: Det finns ingen plan för hur flyktingmottagandet ska hanteras.

Hårt ansatta kommuner som redan tagit emot tusentals flyktingar skriker att de vill sätta stopp, i alla fall tillfälligt. Migrationsverket går på knäna och söker febrilt efter boenden. Slitna och trångbodda asylboenden blir svaret för flertalet. Även campingstugor används. Den akuta situationen går oftast att lösa på något sätt, men problemet att hitta ett mer permanent boende är desto större. Ty särskilt i storstadsregionerna är det svårt att hitta en lägenhet. Det säger sig självt att det för en flerbarnsfamilj utan inkomst och utan gedigna kunskaper i svenska språket är tämligen hopplöst. Det är hyresvärdarnas marknad.

Den svenska integrationspolitiken har länge varit utsatt för hård kritik. I opposition var de borgerliga inte kritiska så mycket till invandringspolitiken (Moderaterna gjorde upp med Sopcialdemokraterna) som mot arbetsmarknads- och sysselsättningspolitiken. Människor placerades i åtgärder, "gömdes undan", hette det då. Inget har egentligen förändrats. Det tar fortfarande många år för en invandrare att etablera sig på arbetsmarknaden. De slussas fortfarande runt på praktikplatser (som inte ger något jobb), får träffa mer eller mindre seriosa jobbcoacher och hamnar i försörjningsstödshjulet.

Integrationsminister Erik Ullenhag är bekymrad över att det i debatten tas för givet att många som anländer till Sverige inte kommer att arbeta. Problemet är att statistiken inte ljuger. Vi kan diskutera orsakerna till att det är så svårt för en nyanländ att få ett arbete i Sverige. Men att det de facto är så måste vi våga säga.

Det är inte ett specifikt socialdemokratiskt misslyckande. Inte heller den borgerliga regeringen vet hur dessa människor ska kunna komma ut i egen försörjning. De utgör en grupp som står ännu längre bort från arbetsmarknaden än de långtidssjukskrivna eftersom de även har språket som ett hinder.

Sju av åtta riksdagspartier är ense om att Sverige ska ha en generös flykting- och invandringspolitik. Men de förmår inte finna lösningar på de hinder som finns för att dessa människor ska få ett liv som inte har med Jobbtorg och Socialtjänsten att göra.

Det finns ingen fungerande plan för hur flyktingarna ska kunna komma ut i arbetslivet inom en rimlig tid, få ett stadigt boende och känna sig som en del av det land de flyttat till. Det som händer i alltför många fall är att de fastnar i den berömda bidragsfällan. Och mår skit. Att då som Miljöpartiet säga att flyktingpolitiken måste bli än mer generös är direkt oansvarigt.

Jag vill ha en värld med öppna gränser. Vi ska kunna resa vart vi vill, arbeta var vi vill, bo var vi vill. Men vi kan å andra sidan inte förvänta oss att det land vi beslutar slå oss ned i ska försörja oss i åratal. Flyktingar tar vi emot av humanitära skäl. Det har jag inget emot. Men det ska ske på ett sådant sätt att den som flytt till Sverige har en rimlig chans att leva ett självständigt liv i ett drägligt boende. Så ser det inte ut i dag.

Rent krasst måste också konstateras att Sverige inte kan hjälpa alla. Migrationspolitiken är ett område jag faktiskt skulle vilja se samordnas mer inom EU. Ty konsekvenserna av den nuvarande politiken är varken värdiga eller humana.