Kvinnofrågor är i fokus

Könsfördelningen i börsbolagens styrelser är på tapeten igen sedan EU-kommisionären Viviane Reding föreslagit en kvoteringslag för att unionens börsnoterade bolag senast 2020 ska ha en minst 40-procentig andel kvinnor.

Den svenska regeringen har gjort tummen ned för förslaget, vilket fått kritik från vänsterhåll. Även DN-krönikören Ingrid Hedström stämmer in i kritiken. Men hon drar mer långtgående slutsatser än att Alliansen inte gillar kvotering.

Hedström ondgör sig över att nättidningar som Feministiskt perspektiv inte visas någon uppmärksamhet på dagstidningarnas redaktioner och tycker att det är "märkligt tyst om kvinnofrågor i den politiska debatten".

Att vara motståndare till kvotering är emellertid inte detsamma som att vara ointresserad av det som kallas kvinnofrågor. Det finns många goda argument mot kvotering som verktyg och mot att den lagstiftande församlingen ska undervisa befolkningen i jämställdhet. I mångt och mycket är det en höger-vänster-fråga, där personer på vänsterkanten tenderar att föredra lagstiftning medan den med borgerliga värderingar föredrar morötter. Det var så Alliansens jämställdhetsbonus kom till.

Sedan finns det också personer som jag, som tycker att regering och riksdag inte har ett dugg att göra med vem som passar våra barn, vem privata företag placerar i ledande positioner och så vidare. Politiken ska hålla sig borta från sådant.

Att påstå att det är tyst om kvinnofrågor i debatten är dock fel. Snarare är det väl så att frågor som rör kvinnors hälsa, våld i nära relationer, sexuellt våld, sexualisering och objektifiering av kvinnokroppen, genusfrågor och jämställdhet mellan könen rent allmänt är så inbakade i nyhetsflödet att vi knappt reflekterar över att de finns där längre. Så till den grad att regeringen anser att det behövs en jämställdhetsutredning med fokus på män - vilket förstås mötte kritik (informeration om utredningen finns på regeringens hemsida).

Motståndet till kvotering till trots har den sittande regeringen visat att den är redo att föra den statsfeministiska kampen vidare, vilket inte minst illustreras av synen på sexhandel. Här har det definitivt skett en glidning i radikalfeministisk riktning. När förbudet mot köp av sexuella tjänster röstades igenom i riksdagen 1998 var Centerpartiet ensamt borgerligt parti att rösta ja. Lagen föddes ur Kvinnofridspropositionen som likställde sexhandel med våld. Nyligen skärptes sexköpslagen av den borgerliga fyrpartiregeringen.

Samtidigt är viktigt att poängtera, att stödet för radikalfeministiska teorier sannolikt är tämligen svagt bland befolkningen i stort. Månne är det en frustration över detta faktum som Ingrid Hedström - och många med henne - visar när de klagar över att de feministiska frågorna inte får samma medialt utrymme längre. I politikens värld är feminismen nämligen fortsatt stark.