De där viktiga frågorna

Den amerikanska presidentvalrörelsen pågår för fullt. Det är i vanlig ordning en ytlig och tarvlig soppa. Vi pratar i Sverige ofta om att vissa saker inte får sägas. Men titta på andra sidan Atlanten. Nåde den som kritiserar den amerikanska militären, övervakningsstaten eller försöker föra en diskussion om att 11 septemberattackerna kanske inte kom från ingenstans. Frågorna om varför terrorn, som USA nu lägger fantasisummor på att bekämpa, har uppstått saknas helt.

I likhet med i USA lyser de viktiga frågorna med sin frånvaro även i den svenska politiska debatten. De frågor som betyder något försvinner i bruset av rutavdrag, diskussioner om vargbeståndet, Bonde söker fru och Zlatans senaste mål.

Med detta vill jag inte ha sagt att små frågor inte kan vara betydelsefulla eller att rätten att ibland koppla bort allt det jobbiga med lite menlös TV-underhållning eller sport är oviktig. Snarare är det ett uttryck för frustration från min sida. 

Medierna bär förstås ett stort ansvar. Om det handlar om slapphet, ointresse, tidsbrist eller oförmåga att ta in det som är avgörande för vår framtid som demokratisk rättsstat ska jag låta vara osagt. Kanske är det en kombination. Följderna blir likafullt allvarliga. Utan granskande medier missar människor de stora perspektiven. Sådant som faktiskt är viktigt på riktigt. Kort sagt sådant som påverkar om morgondagens samhälle blir drägligt att leva i eller inte. Och det har inget med vare sig rutavdrag eller dokusåpor att göra.

Jag skulle önska att det i TV-soffor, i debattprogram, på tidningsredaktioner och i kafferum bubblade av diskussioner om konsekvenserna av maktöverföring till EU, om följderna av att staten får allt mer sofistikerade verktyg att övervaka oss, om det ständiga krypskyttet mot vår yttrandefrihet och om de allvarliga hoten mot rättsstaten. Åtminstone kunde man begära att folkvalda politiker, vars förbannade jobb det är att försvara demokratin, hade lite kurage att våga lyfta diskussionen.

Men jag inser att de enda som intresserar sig för dessa frågor är en mindre grupp politiskt intresserade personer som bryr sig om idéers innehåll och följder, inte bara yta. Det vill säga de som står utanför partipolitiken. Det hade inte varit så illa om bara inte medierna svikit sitt granskande uppdrag.

Detta gör att ansvaret på oss som faktiskt bryr oss blir desto större. Ty samtidigt som det de facto finns ett brett ointresse, finns även en stor grupp människor som skulle bry sig om de bara visste mer om vad som pågår. Det är denna grupp vi måste försöka nå.