Svenska journalister är lata. Och fega. Eller både och. Den slutsatsen drar jag när jag tittar ut över det hav av ja-sägare som frodas i svensk journalistik i dag. Bristen på ifrågasättande journalistik är verkligen skriande.
Jag drar mig till minnes hur Göran Persson i dokumentären Ordförande Persson hävdade att Henrik Brors, DN:s politiske krönikör, aldrig vågade ställa en fråga på pressträffarna, trots att han alltid närvarade. "Han är rädd för svaren", fastslog statsministern. Då är det bättre att hålla tyst, gömma sig och gå hem och skriva ihop något i lugn och ro. Ingen konfrontation, inte för mycket kritisk tänkande.
Samma fenomen skriver Johan Croneman om och exemplifierar detta med när poeten Bob Hansson satt i SVT:s morgonsoffa och påstod, efter att ha läst klimatextremisten Andreas Malms alarmistbok, att "mänskligt liv, som vi känner det nu, är helt borta om 100 år". SVT-journalisten Johar Bendjelloul nickade. Han kanske tänkte att detta var minsann det tossigaste han hört sedan Lars Ohly senast talade sig varm om att återförstatliga Apoteket, men han sade ingenting. Tyckte han möjligen att kritiska frågor skulle skapa dålig stämning?
Denna förmåga att stryka politiker och gäster medhårs blir särskilt tydlig i EU. För det första bevakar svenska medier över huvud taget inte vad som sker i Europeiska unionen, förutom när alla regeringschefer möts i enstaka toppmöten och låter sig fotografers tillsammans. Trots att huvuddelen av svensk lagstiftning härstammar från beslut i EU, ägnas unionens arbete mycket liten uppmärksamhet i Sverige. Det betyder också att kritiken mot den pågående federaliseringen och kritiken mot övervakningslagstiftningen som rullas fram i rasande takt, helt uteblir. Det är exempelvis ganska talande att SVT behandlade José Manuel Barrosos "state of the union"-tal som en händelse som vilken annan. Ingen hade tankeverksamhet nog att påtala vad detta säger om dagens EU och vart unionen nu tycks sträva.
Det kan tyckas ofattbart hur det kan förhålla sig på detta sätt. Hur kan journalister brista så oerhört i sitt arbete? Jag tror att det förklaras just av journalisternas lathet och ointresse. Detta speglas av de närmast infantila inslag om fildelning och övervakning som emellanåt sänds i SVT och TV4. Det är vanligtvis mycket korta inslag som med enkla ord försöker förklara exempelvis datalagringsdirektivet. Inget fel i det. Men någon bra bakgrund får vi inte, ej heller någon analys i vare sig inslaget eller i studion efteråt. Något försök till fördjupning görs alltså inte. Efter inslaget pustar nyhetsuppläsaren i stället ut och går över till lite roligare nyheter, som en trafikolycka i Blekinge eller skogsbrand i Ryssland, och ett lågtryck över Götaland. Sådant går ju trots allt att förstå sig på.
Frihetliga perspektiv på aktuella händelser med fokus på rättssäkerhet, kroppslig autonomi - och lite Kina (从个人视角解读法治,时事,自由主义与中国事件)
torsdag 30 september 2010
onsdag 29 september 2010
Facklogik
Svenska fack anser att sverigedemokrater inte står upp för människor lika värde. Därför beslutar de att utestänga sverigedemokrater från fackligt medlemskap. Det blir fel av flera skäl.
Fackförbunden ska arbeta för sina medlemmars bästa. De ska inte bry sig i vilka politiska sympatier deras medlemmar har. Tyvärr är stora delar av den svenska fackföreningsrörelsen så oerhört genompolitiserad att den i princip har vuxit ihop med socialdemokratin och den politiska vänstern. Dessa band bör klippas. Facken bör stå på egna ben och agera som de intresseföreningar de en gång sade sig vara.
Att strida för människors lika värde genom att behandla människor olika - det krävs nog en fackföreningsman för att förstå logiken i det...
Fackförbunden ska arbeta för sina medlemmars bästa. De ska inte bry sig i vilka politiska sympatier deras medlemmar har. Tyvärr är stora delar av den svenska fackföreningsrörelsen så oerhört genompolitiserad att den i princip har vuxit ihop med socialdemokratin och den politiska vänstern. Dessa band bör klippas. Facken bör stå på egna ben och agera som de intresseföreningar de en gång sade sig vara.
Att strida för människors lika värde genom att behandla människor olika - det krävs nog en fackföreningsman för att förstå logiken i det...
tisdag 28 september 2010
Vem stannar, vem får gå?
Fredrik Reinfeldt regerar vidare i minoritet. Detta är den lite bisarra konsekvensen av att Alliansen drygade ut gapet till den rödgröna oppositionen från 113 000 till 323 000 röster. Något troget stöd av Miljöpartiet kommer inte att behövas.
Statsministern sitter just nu och klurar över hur hans kommande regering ska se ut. Ska han låta valresultatet tala och sno en ministerpost av vardera allianskollega? Eller ska han vara solidarisk och låta fördelningen från valet 2006 bestå och bara byta personer, inte nödvändigtvis partifärg, på vissa av dem?
Jag tvivlar men hoppas att Reinfeldt tänker mer långsiktigt och låter fördelningen bestå. Moderaterna har redan de tyngsta ministerposterna. Att ytterligare försvaga de tre småpartierna skulle väcka ont blod och vara skadligt för Alliansen på sikt. Dessa är nämligen förlorare i allianssamarbetet om vi tittar på valresultatet medan Moderaterna framstår som ensamma vinnare de gångna fyra åren.
Problemet med Alliansen är utslätningen av partiernas olikheter. Regeringsarbetets kompromissande har tvingat samtliga att fila sina kanter för att passa ihop. Reinfeldt inledde det arbetet i Moderaterna redan 2003. Kristdemokraterna kan visserligen tacka alla taktikröstare för att de får möjlighet att sitta i riksdagen i ytterligare fyra år, men resultatet är en stor varningslampa som partiet måste uppmärksamma om det ska förbli ett riksdagsparti även efter 2014. Alliansen har tvingat fram kompromisser som har inneburit en mittenförskjutning av samtliga allianspartier. Kristdemokraterna har körts över i flera för partiet viktiga profilfrågor. Varför ska någon rösta på KD när konsekvensen ändå blir moderat mittenpolitik? Detsamma gäller Folkpartiet och Centerpartiet. I denna utveckling har Moderaterna tvivelsutan blivit vinnare. Men de klarar sig faktiskt inte utan sina allianskollegor. Långsiktigt skulle den politiska utslätningen således kunna bli ett hot mot allianssamarbetet.
Vilka ministrar kommer att få gå? Det spekuleras en del kring att infrastrukturminister Åsa Torstensson (C) får gå. Hon skulle kunna ersättas med såväl en moderat som en centerpartist, beroende på hur Reinfeldt väljer att hantera partiernas valresultat. En ny arbetsmarknadsminister behövs också efter Sven Otto Littorins avgång. Vidare har det ryktats om att Mats Odell, som blev 63 i år, kommer att tacka för sig. Likaså kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth. Vice statsminister bör rimligen bli Jan Björklund i egenskap av ledare för Alliansens andra största parti.
Vi ska dock inte vänta oss alltför stora förändringar. En tråkig konsekvens av förra mandatperiodens ministeravgångar är att Reinfeldt denna gång lär vilja satsa på helt trygga kort. Vi lär därför inte få se några stora överraskningar i den nya regeringen. Jag håller alla tillgängliga tummar för att Beatrice Ask blir av med jobbet som justitieminister. Men jag är rädd för att det inte kommer att ske. Ask må ha ställt till med rubriker, men frågor om rättssäkerhet väger inte så tungt för gemene man i Sverige. I frågor om brottsbekämpning har hon säkert, med Alliansenmått mätt, klarat jobbet väl. Reinfeldt tycks lita på Ask vilket säkert är skäl nog för henne att få sitta kvar. Därmed skulle hoppet om en bättre rättspolitik de kommande fyra åren också vara ute.
Statsministern sitter just nu och klurar över hur hans kommande regering ska se ut. Ska han låta valresultatet tala och sno en ministerpost av vardera allianskollega? Eller ska han vara solidarisk och låta fördelningen från valet 2006 bestå och bara byta personer, inte nödvändigtvis partifärg, på vissa av dem?
Jag tvivlar men hoppas att Reinfeldt tänker mer långsiktigt och låter fördelningen bestå. Moderaterna har redan de tyngsta ministerposterna. Att ytterligare försvaga de tre småpartierna skulle väcka ont blod och vara skadligt för Alliansen på sikt. Dessa är nämligen förlorare i allianssamarbetet om vi tittar på valresultatet medan Moderaterna framstår som ensamma vinnare de gångna fyra åren.
Problemet med Alliansen är utslätningen av partiernas olikheter. Regeringsarbetets kompromissande har tvingat samtliga att fila sina kanter för att passa ihop. Reinfeldt inledde det arbetet i Moderaterna redan 2003. Kristdemokraterna kan visserligen tacka alla taktikröstare för att de får möjlighet att sitta i riksdagen i ytterligare fyra år, men resultatet är en stor varningslampa som partiet måste uppmärksamma om det ska förbli ett riksdagsparti även efter 2014. Alliansen har tvingat fram kompromisser som har inneburit en mittenförskjutning av samtliga allianspartier. Kristdemokraterna har körts över i flera för partiet viktiga profilfrågor. Varför ska någon rösta på KD när konsekvensen ändå blir moderat mittenpolitik? Detsamma gäller Folkpartiet och Centerpartiet. I denna utveckling har Moderaterna tvivelsutan blivit vinnare. Men de klarar sig faktiskt inte utan sina allianskollegor. Långsiktigt skulle den politiska utslätningen således kunna bli ett hot mot allianssamarbetet.
Vilka ministrar kommer att få gå? Det spekuleras en del kring att infrastrukturminister Åsa Torstensson (C) får gå. Hon skulle kunna ersättas med såväl en moderat som en centerpartist, beroende på hur Reinfeldt väljer att hantera partiernas valresultat. En ny arbetsmarknadsminister behövs också efter Sven Otto Littorins avgång. Vidare har det ryktats om att Mats Odell, som blev 63 i år, kommer att tacka för sig. Likaså kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth. Vice statsminister bör rimligen bli Jan Björklund i egenskap av ledare för Alliansens andra största parti.
Vi ska dock inte vänta oss alltför stora förändringar. En tråkig konsekvens av förra mandatperiodens ministeravgångar är att Reinfeldt denna gång lär vilja satsa på helt trygga kort. Vi lär därför inte få se några stora överraskningar i den nya regeringen. Jag håller alla tillgängliga tummar för att Beatrice Ask blir av med jobbet som justitieminister. Men jag är rädd för att det inte kommer att ske. Ask må ha ställt till med rubriker, men frågor om rättssäkerhet väger inte så tungt för gemene man i Sverige. I frågor om brottsbekämpning har hon säkert, med Alliansenmått mätt, klarat jobbet väl. Reinfeldt tycks lita på Ask vilket säkert är skäl nog för henne att få sitta kvar. Därmed skulle hoppet om en bättre rättspolitik de kommande fyra åren också vara ute.
måndag 27 september 2010
Ett nytt liberalt parti
Så var det då officiellt. Liberati splittras. Alexander Bard, och många med honom, anser att valresultatet är ett så stort bakslag för liberala idéer i både Folkpartiet och Alliansen att det inte längre är fruktbart att driva liberal idédebatt i FP. Liberati läggs därför ned efter två års arbete. I stället ska nu all kraft läggas på ett nytt liberalt parti, Liberaldemokraterna. Vissa goda krafter kommer dock även fortsatt att verka inom Folkpartiet.
Jag var först skeptisk till tanken på ett nytt parti och sanning att säga är jag det till viss del fortfarande. Jag vet hur oerhört mycket arbete det betyder. Jag vet hur svårt det är att nå igenom mediebruset för en nykomling. Det krävs passion, uthållighet och en oerhört stark tro på det man gör. Det behövs starka personligheter och det krävs pengar. Men ju mer jag tänker på det, desto gladare blir jag av tanken på ett nytt liberalt parti i Sverige, särskilt om det leds av människor som varit med förr och känner till det politiska spelet.
Den bästa chansen för ett liberalt parti att nå framgång är i mina ögon att släppa den libertarianska retoriken och blanda pragmatism med en stark tro på liberala principer. Ett parti som tror på marknadsekonomin, på människors förmåga och rätt att styra sina liv efter eget huvud, på integritet och på rättsstaten men som samtidigt inte polemiserar mot välfärdsstaten, har en hygglig chans att locka väljare från Miljöpartiet och tre av Alliansens partier. Och kanske norpa en och annan piratpartist också. Partiet ska upplevas som rakryggat utan att framstå som hotfullt.
Jag håller med Alexander Bard om att det finns gränser för hur långt ett parti kan gå i antiliberal riktning och samtidigt behålla en öppenhet för liberala idéer. Kanske har den gränsen passerats i Folkpartiet. I ett sådant läge är det endast fråga om självspäkning att stanna kvar och bli överkörd gång efter annan. Det är mer rakryggat att starta eget. Låt Johan Pehrson & c/o styra partiet i lugn och ro nu.
Som tidigare konstaterat är det svårt att nå framgång med ett nytt parti i riksdagsvalen. Varför skulle då LD lyckas där FI och PP hittills misslyckats? Ett skäl skulle vara att Piratpartiet är för smalt för att attrahera en bredare väljargrupp (de är endast märkbara bland unga och studenter) medan FI (med all rätt) betraktas som tokstollar. Ett brett liberalt parti har ett annat utgångsläge och kan attrahera betydligt bredare väljargrupper.
Det viktiga är att se detta som ett långsiktigt projekt och inte ge upp om det första valresultatet skulle bli en besvikelse. Det finns inga genvägar. Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna behövde decennier på sig att nå riksdagen. Miljöpartiet behövde sju år. Det tar tid att bygga varumärken, det tar tid att övertyga människor om att rösta nytt. Sverigedemokraterna är i mångt och mycket ett föredöme i hur ett parti ska byggas. Partiet har vuxit lokalt och nationellt val efter val och därmed expanderat både på bredden och höjden innan årets valframgång. Det kan Liberaldemokraterna också göra om det ges tid. Men då krävs det att liberaler ute i landet är beredda att ansluta.
Jag var först skeptisk till tanken på ett nytt parti och sanning att säga är jag det till viss del fortfarande. Jag vet hur oerhört mycket arbete det betyder. Jag vet hur svårt det är att nå igenom mediebruset för en nykomling. Det krävs passion, uthållighet och en oerhört stark tro på det man gör. Det behövs starka personligheter och det krävs pengar. Men ju mer jag tänker på det, desto gladare blir jag av tanken på ett nytt liberalt parti i Sverige, särskilt om det leds av människor som varit med förr och känner till det politiska spelet.
Den bästa chansen för ett liberalt parti att nå framgång är i mina ögon att släppa den libertarianska retoriken och blanda pragmatism med en stark tro på liberala principer. Ett parti som tror på marknadsekonomin, på människors förmåga och rätt att styra sina liv efter eget huvud, på integritet och på rättsstaten men som samtidigt inte polemiserar mot välfärdsstaten, har en hygglig chans att locka väljare från Miljöpartiet och tre av Alliansens partier. Och kanske norpa en och annan piratpartist också. Partiet ska upplevas som rakryggat utan att framstå som hotfullt.
Jag håller med Alexander Bard om att det finns gränser för hur långt ett parti kan gå i antiliberal riktning och samtidigt behålla en öppenhet för liberala idéer. Kanske har den gränsen passerats i Folkpartiet. I ett sådant läge är det endast fråga om självspäkning att stanna kvar och bli överkörd gång efter annan. Det är mer rakryggat att starta eget. Låt Johan Pehrson & c/o styra partiet i lugn och ro nu.
Som tidigare konstaterat är det svårt att nå framgång med ett nytt parti i riksdagsvalen. Varför skulle då LD lyckas där FI och PP hittills misslyckats? Ett skäl skulle vara att Piratpartiet är för smalt för att attrahera en bredare väljargrupp (de är endast märkbara bland unga och studenter) medan FI (med all rätt) betraktas som tokstollar. Ett brett liberalt parti har ett annat utgångsläge och kan attrahera betydligt bredare väljargrupper.
Det viktiga är att se detta som ett långsiktigt projekt och inte ge upp om det första valresultatet skulle bli en besvikelse. Det finns inga genvägar. Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna behövde decennier på sig att nå riksdagen. Miljöpartiet behövde sju år. Det tar tid att bygga varumärken, det tar tid att övertyga människor om att rösta nytt. Sverigedemokraterna är i mångt och mycket ett föredöme i hur ett parti ska byggas. Partiet har vuxit lokalt och nationellt val efter val och därmed expanderat både på bredden och höjden innan årets valframgång. Det kan Liberaldemokraterna också göra om det ges tid. Men då krävs det att liberaler ute i landet är beredda att ansluta.
söndag 26 september 2010
Moralisterna förnekar sig aldrig
På Berns hotell i Stockholm återfanns förutom minibarens vanliga sortiment även handbojor, olika sorters vibratorer, stayups, kondomer och erotiska noveller. Det väcker förstås uppmärksamhet eftersom hotellrum normalt bara ska erbjuda alkohol och biblar.
Polisen är särskilt missnöjd. Stormoralisten själv, Tom Eckerling, hävdar att Berns hotell försöker "glorifiera" sexindustrin genom att tillhandahålla dessa tillbehör. Resonemanget är mycket märkligt men avslöjar lite av den sexmoralism som ofta finns i bakgrunden i polisens arbete mot prostitution: "Går man in på en del av sajterna där det säljs sex ser man bland annat sådana här sexleksaker. Hotellet försöker glorifiera något som vi jobbar aktivt med att avglorifiera. Jag ser baksidan av sexindustrin hela tiden och den är bara smutsig, inte alls glamorös."
Jag förstår ingenting. Sedan när är det endast i sex mot betalning-situationer som sextillbehör används? Kondomer använder väl för bövelen var och varannan människa. Vibratorer används sannolikt av fler än bara sexsäljare. Och hur passar erotiska noveller in i sexhandelsbranschen...?
Polisens antisexarbete handlar om att gripa människor som inte har gjort något ont mot någon annan utan endast haft sex med en annan vuxen människa enligt en frivillig överenskommelse. Frivilligt sex på fel sätt är brottsligt i det moraliskt högtstående landet Svea. Sexköpslagen får många bisarra konsekvenser. En sådan är den ladies night-föreställning som ledde till att polisen misstänkte nattklubben för hittepå-brottet "porrbrott". En annan konsekvens således att polisen på fullt allvar hävdar att kondomer och vibratorer på hotell "glorifierar" sexhandel.
Jag är så urbota less på sexmoralismen i det här landet att jag snart packar min väska och ger upp. Lyckligtvis finns det gott om åsiktsfränder som kämpar på och håller hoppet om en förändring levande. Tillsammans kan vi kanske påverka till det bättre. Med början på nästa års Pridefestival.
Polisen är särskilt missnöjd. Stormoralisten själv, Tom Eckerling, hävdar att Berns hotell försöker "glorifiera" sexindustrin genom att tillhandahålla dessa tillbehör. Resonemanget är mycket märkligt men avslöjar lite av den sexmoralism som ofta finns i bakgrunden i polisens arbete mot prostitution: "Går man in på en del av sajterna där det säljs sex ser man bland annat sådana här sexleksaker. Hotellet försöker glorifiera något som vi jobbar aktivt med att avglorifiera. Jag ser baksidan av sexindustrin hela tiden och den är bara smutsig, inte alls glamorös."
Jag förstår ingenting. Sedan när är det endast i sex mot betalning-situationer som sextillbehör används? Kondomer använder väl för bövelen var och varannan människa. Vibratorer används sannolikt av fler än bara sexsäljare. Och hur passar erotiska noveller in i sexhandelsbranschen...?
Polisens antisexarbete handlar om att gripa människor som inte har gjort något ont mot någon annan utan endast haft sex med en annan vuxen människa enligt en frivillig överenskommelse. Frivilligt sex på fel sätt är brottsligt i det moraliskt högtstående landet Svea. Sexköpslagen får många bisarra konsekvenser. En sådan är den ladies night-föreställning som ledde till att polisen misstänkte nattklubben för hittepå-brottet "porrbrott". En annan konsekvens således att polisen på fullt allvar hävdar att kondomer och vibratorer på hotell "glorifierar" sexhandel.
Jag är så urbota less på sexmoralismen i det här landet att jag snart packar min väska och ger upp. Lyckligtvis finns det gott om åsiktsfränder som kämpar på och håller hoppet om en förändring levande. Tillsammans kan vi kanske påverka till det bättre. Med början på nästa års Pridefestival.
lördag 25 september 2010
Ännu en resning
Febrig och pömsig och med betydande offensiva stridigheter i hjärnkontoret ska jag ändå orka plita ned några rader.
Vi har just avslutat ännu en valrörelse. Precis som vanligt har de stora frågorna - rättssäkerhet, personlig integritet, statens makt kontra individens - inte ägnats något intresse. Det har varit de vanliga plånboks- och förtroendefrågorna som debatterats. Svenska valrörelser är därmed mer värderingsfria än på länge, med en borgerlig ledare som inte tycker någonting och en socialdemokratisk som försöker låtsas att det fortfarande är "samma gamla höger" de slåss mot.
Bara dagar efter valet fortsätter rättsskandalen till Sture Bergwall/Thomas Quick att rullas upp. Bergwall har nu beviljats resning i ännu ett fall - det påstådda mordet på Therese Johannesen. Hon är nämligen inte återfunnen varför det svårligen kan fastslås att hon verkligen är mördad, än mindre vem som är gärningsmannen. Ett erkännande från Quick räckte.
Det är lätt att dra en parallell till fallet Linda Chen. Hon som mördades av Mats Alm men där bevisen inte räckte. Där fanns både kropp och motiv och en mängd omständigheter som talade för att den misstänkte ljög. Detta kryddat med en fullständigt galen kidnappningshistoria som bara ytterligare stärkte åklagarens linje. Men Alm friades av tingsrätten eftersom bevisen inte räckte för att styrka mord, endast brott mot griftefriden (vilket i praktiken betyder att han inte dödade sin fästmö utan bara flyttade hennes kropp lite grand...). Mot Thomas Quick fanns ingenting. Ingen kropp. Inget motiv. Inga vittnesuppgifter. Han fälldes enbart på sitt erkännande.
Det är visserligen en pågående process vilket rimligen förklarar varför politiker håller en så låg profil. Det säger emellertid även något annat. Rättssäkerhetsfrågor är inte viktiga i Sverige. Väljarna bryr sig inte. De etablerade politiska partierna gör tvärtom sitt bästa för att rucka rättsstaten i kanten. Det vi ser rullas upp är sannolikt den värsta rättsskandalen i det demokratiska Sveriges historia. Men vem bryr sig?
Tidigare bloggposter i ämnet Quick och falska erkännanden:
Skandalen är redan ett faktum
Rättvisa!
Den krackelerande rättssäkerheten
Skandalen runt Quick bara växer
De skapade ett monster
När oskyldiga erkänner
Vi har just avslutat ännu en valrörelse. Precis som vanligt har de stora frågorna - rättssäkerhet, personlig integritet, statens makt kontra individens - inte ägnats något intresse. Det har varit de vanliga plånboks- och förtroendefrågorna som debatterats. Svenska valrörelser är därmed mer värderingsfria än på länge, med en borgerlig ledare som inte tycker någonting och en socialdemokratisk som försöker låtsas att det fortfarande är "samma gamla höger" de slåss mot.
Bara dagar efter valet fortsätter rättsskandalen till Sture Bergwall/Thomas Quick att rullas upp. Bergwall har nu beviljats resning i ännu ett fall - det påstådda mordet på Therese Johannesen. Hon är nämligen inte återfunnen varför det svårligen kan fastslås att hon verkligen är mördad, än mindre vem som är gärningsmannen. Ett erkännande från Quick räckte.
Det är lätt att dra en parallell till fallet Linda Chen. Hon som mördades av Mats Alm men där bevisen inte räckte. Där fanns både kropp och motiv och en mängd omständigheter som talade för att den misstänkte ljög. Detta kryddat med en fullständigt galen kidnappningshistoria som bara ytterligare stärkte åklagarens linje. Men Alm friades av tingsrätten eftersom bevisen inte räckte för att styrka mord, endast brott mot griftefriden (vilket i praktiken betyder att han inte dödade sin fästmö utan bara flyttade hennes kropp lite grand...). Mot Thomas Quick fanns ingenting. Ingen kropp. Inget motiv. Inga vittnesuppgifter. Han fälldes enbart på sitt erkännande.
Det är visserligen en pågående process vilket rimligen förklarar varför politiker håller en så låg profil. Det säger emellertid även något annat. Rättssäkerhetsfrågor är inte viktiga i Sverige. Väljarna bryr sig inte. De etablerade politiska partierna gör tvärtom sitt bästa för att rucka rättsstaten i kanten. Det vi ser rullas upp är sannolikt den värsta rättsskandalen i det demokratiska Sveriges historia. Men vem bryr sig?
Tidigare bloggposter i ämnet Quick och falska erkännanden:
Skandalen är redan ett faktum
Rättvisa!
Den krackelerande rättssäkerheten
Skandalen runt Quick bara växer
De skapade ett monster
När oskyldiga erkänner
torsdag 23 september 2010
Ingen hyfs i svensk politik
Någon lade kanske märke till att Mona Sahlin erkände sig besegrad på valnatten men inte gratulerade segraren Fredrik Reinfeldt. Socialdemokraterna gör inte så. Göran Persson gratulerade inte Reinfeldt efter förlusten 2006 heller. Den hyfs från amerikanska valrörelser där förloraren alltid gratulerar segraren till en bra valrörelse - ett slags respekt för det demokratiska utslaget - finns inte i Sverige.
Lars Ohlys tal på valnatten var en hårdför agitation mot både "högerregeringen" och Sverigedemokraterna. Han manade till kamp tillsammans med utomparlamentariska vänner och lät åter igen som den gastande plakatpolitiker har egentligen är. Inte ett ord om att gratulera motståndaren, förstås.
Miljöpartiets språkrör bedrev valrörelse ända in i TV-studions valvakor. Maria Wetterstrand sade sig vara "förbannad" över Reinfeldts invit till partiet. Vänta här nu. Alliansen går framåt, De rödgröna bakåt. De borgerliga stärker sitt övertag på ett historiskt sätt men får på grund av Sverigedemokraternas framgångar ändå inte egen majoritet. Därför sträcker statsministern ut en hand till Miljöpartiet redan på valnatten. Han erbjuder dem att få inflytande över regeringspolitiken trots att deras valalternativ gjorde en brakförlust. Och Wetterstrand blir förbannad? Maken till politisk ohyfs var det länge sedan vi skådade. Bara detta borde få Reinfeldt att dra tillbaka erbjudandet omedelbart. Jag hoppas att han inte ringer dem alls. Det borde inte vara några som helst problem att leda en borgerlig minoritetsregering när regeringsunderlaget är så pass stabilt som det är.
Jag hade hellre sett en offensiv Reinfeldt på valnatten. En segrare som fast och tydligt deklarerar "Alliansen regerar vidare". Nu var det Jan Björklund som tog på sig den uppgiften medan Reinfeldt höll en betydligt lägre ton, trots sitt partis rekordresultat. Detta utnyttjades naturligtvis av förlorarna. När Göran Persson ledde Socialdemokraterna till ett, med dåtida mått mätt, katastrofresultat 1998 var han snabb med att förklara segern vunnen. Partiet backade nio procentenheter men de borgerliga fick inte egen majoritet. Således kunde S fortsätta regera i minoritet. Just så skulle Reinfeldt ha resonerat på valnatten. Det hade inte gjort Socialdemokraterna till bättre förlorare - i den grenen är och förblir de absolut sämst - men vi hade i alla fall sluppit ett kaxigt och gapigt miljöparti i valstudion. Ta er i baken, MP. Ni förlorade faktiskt.
Lars Ohlys tal på valnatten var en hårdför agitation mot både "högerregeringen" och Sverigedemokraterna. Han manade till kamp tillsammans med utomparlamentariska vänner och lät åter igen som den gastande plakatpolitiker har egentligen är. Inte ett ord om att gratulera motståndaren, förstås.
Miljöpartiets språkrör bedrev valrörelse ända in i TV-studions valvakor. Maria Wetterstrand sade sig vara "förbannad" över Reinfeldts invit till partiet. Vänta här nu. Alliansen går framåt, De rödgröna bakåt. De borgerliga stärker sitt övertag på ett historiskt sätt men får på grund av Sverigedemokraternas framgångar ändå inte egen majoritet. Därför sträcker statsministern ut en hand till Miljöpartiet redan på valnatten. Han erbjuder dem att få inflytande över regeringspolitiken trots att deras valalternativ gjorde en brakförlust. Och Wetterstrand blir förbannad? Maken till politisk ohyfs var det länge sedan vi skådade. Bara detta borde få Reinfeldt att dra tillbaka erbjudandet omedelbart. Jag hoppas att han inte ringer dem alls. Det borde inte vara några som helst problem att leda en borgerlig minoritetsregering när regeringsunderlaget är så pass stabilt som det är.
Jag hade hellre sett en offensiv Reinfeldt på valnatten. En segrare som fast och tydligt deklarerar "Alliansen regerar vidare". Nu var det Jan Björklund som tog på sig den uppgiften medan Reinfeldt höll en betydligt lägre ton, trots sitt partis rekordresultat. Detta utnyttjades naturligtvis av förlorarna. När Göran Persson ledde Socialdemokraterna till ett, med dåtida mått mätt, katastrofresultat 1998 var han snabb med att förklara segern vunnen. Partiet backade nio procentenheter men de borgerliga fick inte egen majoritet. Således kunde S fortsätta regera i minoritet. Just så skulle Reinfeldt ha resonerat på valnatten. Det hade inte gjort Socialdemokraterna till bättre förlorare - i den grenen är och förblir de absolut sämst - men vi hade i alla fall sluppit ett kaxigt och gapigt miljöparti i valstudion. Ta er i baken, MP. Ni förlorade faktiskt.
onsdag 22 september 2010
Frihetsfrontens talarkväll: september
Valet är över och analysen av resultatet kan göras. Det är precis vad Jonas Morian, socialdemokratisk debattör och bloggare, och Erik Lakomaa, politisk konsult, ska försöka sig på i en paneldebatt på Frihetsfrontens första talarkväll under hösten.
Temat för kvällen är: Vad betyder valresultatet för Socialdemokraterna och det politiska landskapet i Sverige?
Tid: Torsdag 23 september, kl 19
Plats: Restaurang Cattelin, Storkyrkobrinken 9, Gamla Stan, Stockholm.
På Cattelin finns även möjligheter att äta en bit innan, under eller efter mötet. Efter anförande och debatt fortsätter vi med efterkör i baren.
Alla är välkomna!
Temat för kvällen är: Vad betyder valresultatet för Socialdemokraterna och det politiska landskapet i Sverige?
Tid: Torsdag 23 september, kl 19
Plats: Restaurang Cattelin, Storkyrkobrinken 9, Gamla Stan, Stockholm.
På Cattelin finns även möjligheter att äta en bit innan, under eller efter mötet. Efter anförande och debatt fortsätter vi med efterkör i baren.
Alla är välkomna!
tisdag 21 september 2010
Morgondagens socialdemokrati
I gårdagens Agenda i SVT uppenbarades en tydlig spricka mellan den nya och gamla socialdemokratin. Den gamla personifierades av Nalin Pekgul, som i bittra ordalag skyllde valförlusten på medierna och borgerligheten (dumma, dumma Alliansen som inte ville diskutera Socialdemokraternas frågor ur ett sosseperspektiv!). Pekgul fastslog att nederlaget ingalunda kunde förklaras med partiets samarbete med Vänsterpartiet och Miljöpartiet, trots att det faktiskt finns mätningar som visar att många socialdemokratiska väljare lämnat partiet just på grund av det rödgröna samarbetet.
Den nya socialdemokratin representerades av Ilija Batljan. Han gjorde förmodligen en korrekt eftervalsanalys när han utpekade medelklassens flykt från socialdemokratin som en viktig orsak och pekade på motståndet mot RUT-avdraget, fastighetsskatten (åter igen) och en allmän oförståelse för den svenska medelklassens livsvillkor och önskningar. Han efterfrågade därför en förnyelse av socialdemokratin. Partiet måste inse att det inte längre är relevant för människor på grund av att det lever i en förgången tid.
Jag är övertygad om att det är endast genom att lyssna till personer som Ilija Batljan som Socialdemokraterna åter kan bli ett seriöst alternativ i svensk politik. Just nu befinner sig partiet i kris. En eftervalsanalys ska vidta. Precis som efter nederlaget 2006 ska det analyseras vad som gick fel. Problemet för Socialdemokraterna är att i princip ingenting hände efter Göran Perssons avgång. Partiet levde redan under 2007 på dopade opinionssiffror och drog slutsatsen att förtroendet var återvunnet. Att valförlusten främst handlade om att svenska folket ville bli av med Persson. Förnyelsen som Mona Sahlin hade satts att leda frös därför inne. Om partiet åter igen låter sig luras av eventuella opinionslyft under den kommande mandatperiodens första två år, bäddar det gamla statsbärande partiet för en tredje valförlust 2014. Detta har jag visserligen inget emot, men det skulle förvåna mig något om det sitter så många tomma huvuden på ledande positioner i partiet att de inte inser att en omfattande förändring á la Nya Moderaterna är nödvändig inom socialdemokratin om den ska bli en relevant politisk kraft i Sverige igen.
Många inser det kanske, men vem vågar säga det först? En sådan förnyelse kommer nämligen att inbegripa att acceptera många borgerliga förändringar, ja rent av att propagera för borgerligt färgade profilfrågor. Valfrihet genom fler privatiseringar. Lägre skatter. I viss mån förändrad arbetsrätt. Värderingsskiftet är därmed här. Vi kanske inte känner historiens vindar blåsa här och nu, men faktum är att vi kan vara mitt uppe i en om inte borgerlig storm så i alla fall en starkare bris. Andas in den.
Den nya socialdemokratin representerades av Ilija Batljan. Han gjorde förmodligen en korrekt eftervalsanalys när han utpekade medelklassens flykt från socialdemokratin som en viktig orsak och pekade på motståndet mot RUT-avdraget, fastighetsskatten (åter igen) och en allmän oförståelse för den svenska medelklassens livsvillkor och önskningar. Han efterfrågade därför en förnyelse av socialdemokratin. Partiet måste inse att det inte längre är relevant för människor på grund av att det lever i en förgången tid.
Jag är övertygad om att det är endast genom att lyssna till personer som Ilija Batljan som Socialdemokraterna åter kan bli ett seriöst alternativ i svensk politik. Just nu befinner sig partiet i kris. En eftervalsanalys ska vidta. Precis som efter nederlaget 2006 ska det analyseras vad som gick fel. Problemet för Socialdemokraterna är att i princip ingenting hände efter Göran Perssons avgång. Partiet levde redan under 2007 på dopade opinionssiffror och drog slutsatsen att förtroendet var återvunnet. Att valförlusten främst handlade om att svenska folket ville bli av med Persson. Förnyelsen som Mona Sahlin hade satts att leda frös därför inne. Om partiet åter igen låter sig luras av eventuella opinionslyft under den kommande mandatperiodens första två år, bäddar det gamla statsbärande partiet för en tredje valförlust 2014. Detta har jag visserligen inget emot, men det skulle förvåna mig något om det sitter så många tomma huvuden på ledande positioner i partiet att de inte inser att en omfattande förändring á la Nya Moderaterna är nödvändig inom socialdemokratin om den ska bli en relevant politisk kraft i Sverige igen.
Många inser det kanske, men vem vågar säga det först? En sådan förnyelse kommer nämligen att inbegripa att acceptera många borgerliga förändringar, ja rent av att propagera för borgerligt färgade profilfrågor. Valfrihet genom fler privatiseringar. Lägre skatter. I viss mån förändrad arbetsrätt. Värderingsskiftet är därmed här. Vi kanske inte känner historiens vindar blåsa här och nu, men faktum är att vi kan vara mitt uppe i en om inte borgerlig storm så i alla fall en starkare bris. Andas in den.
måndag 20 september 2010
Den långa vägen mot riksdagen
Det är inte lätt att ta sig in i den svenska riksdagen. Det visade årets valresultat, även om Sverigedemokraterna faktiskt lyckades. Piratpartiet och Feministiskt initiativ fick båda nästan identiska valresultat som 2006 och hamnade klart under en procent. Rick Falkvinge erkänner att det var "svårare än väntat" att upprepa succén från EU-valet 2009.
Ja, det är svårt. Kristdemokraterna kämpade i decennier innan partiet slutligen, med minsta möjliga marginal, lyckades ta sig in i riksdagen 1991. Miljöpartiet tog sju år på sig innan det klättrade över fyra procent 1988, men lyckades falla ur en gång innan partiet tog en mer permanent plats. Sverigedemokraterna har filat kanterna i 20 år innan de tog sig in i politikens finrum.
Att Piratpartiet skulle lyckas bli vågmästare i detta val har jag hela tiden sett som otänkbart. Partiets 7,1 procent i EU-valet födde en tro att partiet minsann hade potential att bli ett riksdagsparti 2010. Men riksdagsval är något helt annat än EU-val. Både på lokal nivå och i val till Europaparlamentet kan nystartade partier, och enfrågepartier, nå framgångar. I valet till riksdagen är väljarna betydligt mer selektiva. Här spelar blockpolitiken en stor roll, likaså statsministerkandidaterna. Känslan av ansvarstagande är större.
Jag tror att de etablerade partierna omedvetet har hjälpt Sverigedemokraterna mycket i denna valrörelse genom att hota med dem och, från oppositionens sida, ständigt lyfta fram dem som en joker i en eventuell borgerlig regeringsbildning. Detta har onekligen gynnat SD. Därtill har partiets underdogstämpel stärkts av extremvänsterns upprepade angrepp på sverigedemokratiska valmöten.
Feministiskt initiativ gick mycket starkt i Gudrun Schymans Simrishamn. Piratpartiet tar inte mandat någonstans. Sverigedemokraterna har gått fram lokalt över hela landet, men tappar markant i sitt starkaste fäste Landskrona där partiet fick runt 20 procent för fyra år sedan. Detta kan vara ett tecken på att partier av detta slag faller tillbaka när de väl hamnat i de beslutande församlingarna och inte lyckas leverera de enkla lösningar som de utlovat. Men det är inte helt säkert att den analysen stämmer. Partiet har haft tid att växa långsamt, att bygga en grundlig organisation, att rensa ut det värsta slöddret, att mogna politiskt. Sverigedemokraterna finns representerat i allt fler kommuner runt om i landet och tar väljare från alla etablerade partier. Allt detta talar tvärtom för att partiet kommer att bli en mer långsiktig bekantskap i den svenska rikspolitiken.
Fördelen med att SD de kommande fyra åren kommer att sitta i riksdagen är att partiet äntligen måste utsättas för granskning. I Sverige har vi varit så rädda för att gynna främlingsfientliga krafter att vi inte vågat ta debatter och inte ens vågat tala om integration. Folkpartiets Jan Björklund blir ständigt utpekad som rasist så fort han lägger något integrationspolitiskt förslag. Tonläget har varit mycket ängsligt. Denna överdrivna ängslighet i integrationsdebatten blir vi nu tvungna att släppa. Fighten ska tas och kommer att tas i riksdagen. Där kan nämligen ingen, inte ens Lars Ohly, fly undan.
Ja, det är svårt. Kristdemokraterna kämpade i decennier innan partiet slutligen, med minsta möjliga marginal, lyckades ta sig in i riksdagen 1991. Miljöpartiet tog sju år på sig innan det klättrade över fyra procent 1988, men lyckades falla ur en gång innan partiet tog en mer permanent plats. Sverigedemokraterna har filat kanterna i 20 år innan de tog sig in i politikens finrum.
Att Piratpartiet skulle lyckas bli vågmästare i detta val har jag hela tiden sett som otänkbart. Partiets 7,1 procent i EU-valet födde en tro att partiet minsann hade potential att bli ett riksdagsparti 2010. Men riksdagsval är något helt annat än EU-val. Både på lokal nivå och i val till Europaparlamentet kan nystartade partier, och enfrågepartier, nå framgångar. I valet till riksdagen är väljarna betydligt mer selektiva. Här spelar blockpolitiken en stor roll, likaså statsministerkandidaterna. Känslan av ansvarstagande är större.
Jag tror att de etablerade partierna omedvetet har hjälpt Sverigedemokraterna mycket i denna valrörelse genom att hota med dem och, från oppositionens sida, ständigt lyfta fram dem som en joker i en eventuell borgerlig regeringsbildning. Detta har onekligen gynnat SD. Därtill har partiets underdogstämpel stärkts av extremvänsterns upprepade angrepp på sverigedemokratiska valmöten.
Feministiskt initiativ gick mycket starkt i Gudrun Schymans Simrishamn. Piratpartiet tar inte mandat någonstans. Sverigedemokraterna har gått fram lokalt över hela landet, men tappar markant i sitt starkaste fäste Landskrona där partiet fick runt 20 procent för fyra år sedan. Detta kan vara ett tecken på att partier av detta slag faller tillbaka när de väl hamnat i de beslutande församlingarna och inte lyckas leverera de enkla lösningar som de utlovat. Men det är inte helt säkert att den analysen stämmer. Partiet har haft tid att växa långsamt, att bygga en grundlig organisation, att rensa ut det värsta slöddret, att mogna politiskt. Sverigedemokraterna finns representerat i allt fler kommuner runt om i landet och tar väljare från alla etablerade partier. Allt detta talar tvärtom för att partiet kommer att bli en mer långsiktig bekantskap i den svenska rikspolitiken.
Fördelen med att SD de kommande fyra åren kommer att sitta i riksdagen är att partiet äntligen måste utsättas för granskning. I Sverige har vi varit så rädda för att gynna främlingsfientliga krafter att vi inte vågat ta debatter och inte ens vågat tala om integration. Folkpartiets Jan Björklund blir ständigt utpekad som rasist så fort han lägger något integrationspolitiskt förslag. Tonläget har varit mycket ängsligt. Denna överdrivna ängslighet i integrationsdebatten blir vi nu tvungna att släppa. Fighten ska tas och kommer att tas i riksdagen. Där kan nämligen ingen, inte ens Lars Ohly, fly undan.
Slutet på en era - början på vad?
Inför valet såg jag tre stora målsättningar i fallande ordning: Majoritet för Alliansen. Socialdemokraterna som näst största parti. En jämnare borgerlig allians med starkare småpartier. Alla tre kom på skam. Ändå finns skäl att inte vara alltför nedstämd om vi betänker vad valresultatet kan betyda på lite längre sikt.
Det oklara parlamentariska läget häller smolk i glädjebägaren för många borgerligt sinnade väljare. Det gör att vi lätt glömmer att det vi såg i gårdagens val var den svenska socialdemokratins svanesång. Partiets tid som maktparti, som dominant i svensk politik, är över. Makthegemonin är bruten.
Det är ett historiskt valresultat. Alliansen har avlivat idén om att borgerliga regeringar inte kan bli återvalda, att de endast är tillfälliga avbrott i det socialdemokratiska styret av riket. Socialdemokraterna är ett slaget parti, för att travestera det Göran Persson sade att partiet inte var efter förlusten 2006. De 35 procent som Socialdemokraterna fick i Perssons sista val som partiordförande sågs nog av många som ett slags bottennivå. Nu backar partiet ytterligare och närmar sig 30 procent. Självbilden som det statsbärande partiet har slutligt knäckts. Sverige är inte den där demokratiska enpartistaten längre. På sikt kan det vara valet 2010 vi kommer att blicka tillbaka till för att se när Socialdemokraterna slutligen plockades ned från sin tron och blev ett parti bland alla andra.
Förklaringarna till att Socialdemokraterna har gjort sitt sämsta val sedan 1914 är många. Det går inte att komma ifrån att Mona Sahlins person är en viktig delförklaring. Hennes impopularitet i partiet har fått många socialdemokratiska väljare att rösta olika i riksdagsvalet och de kommunala valen. Socialdemokraterna behåller greppet i många traditionellt röda fästen - såväl Malmö som Göteborg - men tappar i valet till riksdagen. Många har helt enkelt inte sett Sahlin som en rimlig statsministerkandidat. Än viktigare är emellertid partiets fullständiga idétorka. Socialdemokraterna fick kritik för att vara sönderregerade när det förlorade valet 2006. Idéerna var borta, partiet hade ingen framtidsberättelse längre. Tiden i opposition skulle ändra på detta. Så har inte skett. Under Mona Sahlins tid som partiordförande har Socialdemokraterna tvärtom blivit ännu otydligare och upplevts som ännu mer irrelevanta. Någon framtidsvision finns inte.
Sedan går det givetvis inte att komma ifrån att det rödgröna samarbetet har kostat väljare. Många socialdemokrater har svårt för Miljöpartiet, andra för Vänsterpartiet. Men framför allt har det varit en ovan känsla att ingå i en valallians och för första gången inte begära mandat för en strikt socialdemokratisk regering. Beslutet att bilda denna allians har kritiserats, men jag tror inte att Mona Sahlin hade något egentligt val. Alliansen var på väg att trumma in budskapet om en splittrad opposition. Hade de rödgröna partierna gått till val vart och ett hade Alliansens främsta budskap i valrörelsen blivit "en stabil Allians mot en splittrad vänster". Det hade inte heller vunnit något val åt Mona Sahlin.
Vad händer nu? Den borgerliga regeringen kommer att bjuda in Miljöpartiet. En inofficiell inbjudan har redan gjorts. Medan Peter Eriksson på partiets valvaka hävdade att det rödgröna samarbetet fortsätter "tills vidare", vilket inte lät särskilt övertygande, avfärdade Maria Wetterstrand kategoriskt ett samarbete med Alliansen senare under kvällen. Detta kan givetvis komma att ändras när seriösa samtal tar vid. Men det är ett mycket knepigt läge att hantera för båda parter. Miljöpartiet måste svika det rödgröna samarbetet med Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. Som tredje största parti skulle partiet kunna motivera att det bör få ministerposter i en alliansregering. Men det känns omöjligt ur alla tänkbara perspektiv. Kan MP, som i detta val tydligt profilerat sig som ett vänsteralternativ, verkligen ingå i en borgerlig regering utan att drabbas av en kokande svekdebatt med sina egna väljare? Och hur ställer sig Centerpartiet till att ett miljöparti på vänsterkanten deltar i regeringssamarbetet? De har ingenting att vinna på en sådan situation. Det är också värt att fråga sig hur kärnkraftsvänner i Folkpartiet ska kunna samsas med avvecklingsivrare i Miljöpartiet...
Det är en minst sagt besvärlig situation. Den enda rimliga lösningen är att Alliansen sitter kvar med hoppande majoriteter och tar stöd av Miljöpartiet i vissa enskilda frågor och kanske av Socialdemokraterna i andra. Detta kommer onekligen att göra det betydligt svårare att föra en politik med frihetlig inriktning. Nödvändiga reformer kommer få skjutas på framtiden. Det är den största besvikelsen med detta val.
Det oklara parlamentariska läget häller smolk i glädjebägaren för många borgerligt sinnade väljare. Det gör att vi lätt glömmer att det vi såg i gårdagens val var den svenska socialdemokratins svanesång. Partiets tid som maktparti, som dominant i svensk politik, är över. Makthegemonin är bruten.
Det är ett historiskt valresultat. Alliansen har avlivat idén om att borgerliga regeringar inte kan bli återvalda, att de endast är tillfälliga avbrott i det socialdemokratiska styret av riket. Socialdemokraterna är ett slaget parti, för att travestera det Göran Persson sade att partiet inte var efter förlusten 2006. De 35 procent som Socialdemokraterna fick i Perssons sista val som partiordförande sågs nog av många som ett slags bottennivå. Nu backar partiet ytterligare och närmar sig 30 procent. Självbilden som det statsbärande partiet har slutligt knäckts. Sverige är inte den där demokratiska enpartistaten längre. På sikt kan det vara valet 2010 vi kommer att blicka tillbaka till för att se när Socialdemokraterna slutligen plockades ned från sin tron och blev ett parti bland alla andra.
Förklaringarna till att Socialdemokraterna har gjort sitt sämsta val sedan 1914 är många. Det går inte att komma ifrån att Mona Sahlins person är en viktig delförklaring. Hennes impopularitet i partiet har fått många socialdemokratiska väljare att rösta olika i riksdagsvalet och de kommunala valen. Socialdemokraterna behåller greppet i många traditionellt röda fästen - såväl Malmö som Göteborg - men tappar i valet till riksdagen. Många har helt enkelt inte sett Sahlin som en rimlig statsministerkandidat. Än viktigare är emellertid partiets fullständiga idétorka. Socialdemokraterna fick kritik för att vara sönderregerade när det förlorade valet 2006. Idéerna var borta, partiet hade ingen framtidsberättelse längre. Tiden i opposition skulle ändra på detta. Så har inte skett. Under Mona Sahlins tid som partiordförande har Socialdemokraterna tvärtom blivit ännu otydligare och upplevts som ännu mer irrelevanta. Någon framtidsvision finns inte.
Sedan går det givetvis inte att komma ifrån att det rödgröna samarbetet har kostat väljare. Många socialdemokrater har svårt för Miljöpartiet, andra för Vänsterpartiet. Men framför allt har det varit en ovan känsla att ingå i en valallians och för första gången inte begära mandat för en strikt socialdemokratisk regering. Beslutet att bilda denna allians har kritiserats, men jag tror inte att Mona Sahlin hade något egentligt val. Alliansen var på väg att trumma in budskapet om en splittrad opposition. Hade de rödgröna partierna gått till val vart och ett hade Alliansens främsta budskap i valrörelsen blivit "en stabil Allians mot en splittrad vänster". Det hade inte heller vunnit något val åt Mona Sahlin.
Vad händer nu? Den borgerliga regeringen kommer att bjuda in Miljöpartiet. En inofficiell inbjudan har redan gjorts. Medan Peter Eriksson på partiets valvaka hävdade att det rödgröna samarbetet fortsätter "tills vidare", vilket inte lät särskilt övertygande, avfärdade Maria Wetterstrand kategoriskt ett samarbete med Alliansen senare under kvällen. Detta kan givetvis komma att ändras när seriösa samtal tar vid. Men det är ett mycket knepigt läge att hantera för båda parter. Miljöpartiet måste svika det rödgröna samarbetet med Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. Som tredje största parti skulle partiet kunna motivera att det bör få ministerposter i en alliansregering. Men det känns omöjligt ur alla tänkbara perspektiv. Kan MP, som i detta val tydligt profilerat sig som ett vänsteralternativ, verkligen ingå i en borgerlig regering utan att drabbas av en kokande svekdebatt med sina egna väljare? Och hur ställer sig Centerpartiet till att ett miljöparti på vänsterkanten deltar i regeringssamarbetet? De har ingenting att vinna på en sådan situation. Det är också värt att fråga sig hur kärnkraftsvänner i Folkpartiet ska kunna samsas med avvecklingsivrare i Miljöpartiet...
Det är en minst sagt besvärlig situation. Den enda rimliga lösningen är att Alliansen sitter kvar med hoppande majoriteter och tar stöd av Miljöpartiet i vissa enskilda frågor och kanske av Socialdemokraterna i andra. Detta kommer onekligen att göra det betydligt svårare att föra en politik med frihetlig inriktning. Nödvändiga reformer kommer få skjutas på framtiden. Det är den största besvikelsen med detta val.
Ingen vann
Dagen efter den stora dagen är känslorna blandade. Det är både lättnad och viss besvikelse. Lättnad för att vi de kommande fyra åren kommer att slippa se kommunister i den svenska regeringen. Slippa se Mona Sahlin företräda Sverige utomlands. Slippa se Claes Borgström som jämställdhetsminister. Det gladde att se en vresig Lars Ohly i går. Besvikelse därför att Alliansen inte lyckades få en majoritet. För att de frihetliga krafterna inom Alliansen backade och Camilla Lindberg förlorar sin riksdagsplats. För att Sverigedemokraterna blir vågmästare.
Det var precis detta läge som kunde hända, som inte minst Fredrik Reinfeldt varnade för, men som vi nog var många som innerst inne antog bara inte skulle hända. Ingen majoritet för något av blocken. Sverigedemokraterna, som ingen vill ta i, som vågmästare. Reinfeldt var tydlig redan på valnatten att han nu sträcker ut en hand till Miljöpartiet. Mer om detta i ett kommande inlägg.
Men vilka är de verkliga vinnarna i riksdagsvalet, egentligen? Moderaterna? De gjorde sitt bästa val sedan rösträtten infördes i Sverige och nådde 30 procent. Samtidigt förlorar partiets borgerliga allians sin majoritet och därmed får M svårare att driva igenom sin politik. Miljöpartiet? De gör ett historiskt bra val, även om det inte blev de nästan tvåsiffriga tal som vissa mätningar hintat om. Nu blir MP med mycket knapp marginal tredje största parti. Men partiet kommer inte att ingå i någon rödgrön regering och kunna driva sin klimatalarmistiska politik som planerat. Sverigedemokraterna? Partiet tar sig in i riksdagen med god marginal och blir större än både Kristdemokraterna och Vänsterpartiet (vilket lär svida för Hägglund och Ohly). Men deras möjlighet att påverka de politiska besluten förefaller mycket begränsade eftersom inget av de politiska blocken vill samarbeta med dem.
Däremot kommer SD givetvis, som alla riksdagspartier, att lägga förslag, delta i debatter med Sveriges politiska elit och få ännu mer medial uppmärksamhet. Om det på sikt stärker partiet eller tvärtom visar svenska folket hur ensidigt och tossigt det är, återstår att se. På något sätt måste emellertid de etablerade politiska partierna förhålla sig till Sverigedemokraterna nu när de valts in i Sveriges riksdag. Att vägra dela sminkloge är en sak, men Lars Ohly kommer inte att kunna undvika att vara i samma plenisal som Jimmie Åkesson.
Valet 2010 kommer bli ihågkommet som ett val utan vinnare.
Det var precis detta läge som kunde hända, som inte minst Fredrik Reinfeldt varnade för, men som vi nog var många som innerst inne antog bara inte skulle hända. Ingen majoritet för något av blocken. Sverigedemokraterna, som ingen vill ta i, som vågmästare. Reinfeldt var tydlig redan på valnatten att han nu sträcker ut en hand till Miljöpartiet. Mer om detta i ett kommande inlägg.
Men vilka är de verkliga vinnarna i riksdagsvalet, egentligen? Moderaterna? De gjorde sitt bästa val sedan rösträtten infördes i Sverige och nådde 30 procent. Samtidigt förlorar partiets borgerliga allians sin majoritet och därmed får M svårare att driva igenom sin politik. Miljöpartiet? De gör ett historiskt bra val, även om det inte blev de nästan tvåsiffriga tal som vissa mätningar hintat om. Nu blir MP med mycket knapp marginal tredje största parti. Men partiet kommer inte att ingå i någon rödgrön regering och kunna driva sin klimatalarmistiska politik som planerat. Sverigedemokraterna? Partiet tar sig in i riksdagen med god marginal och blir större än både Kristdemokraterna och Vänsterpartiet (vilket lär svida för Hägglund och Ohly). Men deras möjlighet att påverka de politiska besluten förefaller mycket begränsade eftersom inget av de politiska blocken vill samarbeta med dem.
Däremot kommer SD givetvis, som alla riksdagspartier, att lägga förslag, delta i debatter med Sveriges politiska elit och få ännu mer medial uppmärksamhet. Om det på sikt stärker partiet eller tvärtom visar svenska folket hur ensidigt och tossigt det är, återstår att se. På något sätt måste emellertid de etablerade politiska partierna förhålla sig till Sverigedemokraterna nu när de valts in i Sveriges riksdag. Att vägra dela sminkloge är en sak, men Lars Ohly kommer inte att kunna undvika att vara i samma plenisal som Jimmie Åkesson.
Valet 2010 kommer bli ihågkommet som ett val utan vinnare.
söndag 19 september 2010
Valdag
Så var rösten lagd. Liberala partiet till riksdagen, Centerpartiet (Per Ankersjö) till kommunen och Folkpartiet till landstinget.
Jag tycker att det faktiskt är en lite speciell känsla att gå till vallokalerna och rösta, det är därför jag föredrar att rösta på valdagen. Den känslan har jag inte alls när det gäller EU-valet, som har utvecklats till ett politiskt elitprojekt jag föraktar och inte vill legitimera med min röst.
Samtidigt som jag i lugn och ro i morse kunde vandra några hundra meter till min vallokal och lägga min röst, riskerar afghanerna liv och lem för att få rösta. Minst elva personer har hittills dödats för sin demokratiska rättighet. Därtill kommer att de röster som väl läggs lär manipuleras och resultatet bli ett framfuskat skenresultat. Mycket fusk kommer vi aldrig att få veta om då säkerhetsläget är så skakigt att valobservatörer endast vågar sig till de större städerna.
I Burma ska hållas val i november. 37 partier har godkänts, men det främsta oppositionspartiet - Aung San Suu Kyis NLD har upplösts. Partierna får nämligen inte ställa upp om de har straffade medlemmar, och man lita på att ett oppositionsparti i en diktatur oundvikligen har straffade medlemmar. Inklusive partiledaren själv. Segraren kommer givetvis att bli militärjuntan. I Burma är därför en valbojkott bästa valet. Regimens styre ska inte legitimeras med högt valdeltagande.
Trots alla brister har vi trots allt fria val i Sverige. Det går att påverka politiken även om systemet är segt och även om uppstickare har svårt att göra sig hörda. Jag kommer därför sannolikt alltid att rösta i riksdags-, kommun- och landstingsvalen. Troligen oftast utan större entusiasm eftersom de stora politiska alternativen är förvillande lika. Men rösta kommer jag att göra. Ofta finns något litet alternativ att stödja i stället för de stora blocken.
Rösten är lagd. Nu kan jag bara hoppas att vi slipper kommunister, sossar och dillrunkare i regeringen på måndag.
Jag tycker att det faktiskt är en lite speciell känsla att gå till vallokalerna och rösta, det är därför jag föredrar att rösta på valdagen. Den känslan har jag inte alls när det gäller EU-valet, som har utvecklats till ett politiskt elitprojekt jag föraktar och inte vill legitimera med min röst.
Samtidigt som jag i lugn och ro i morse kunde vandra några hundra meter till min vallokal och lägga min röst, riskerar afghanerna liv och lem för att få rösta. Minst elva personer har hittills dödats för sin demokratiska rättighet. Därtill kommer att de röster som väl läggs lär manipuleras och resultatet bli ett framfuskat skenresultat. Mycket fusk kommer vi aldrig att få veta om då säkerhetsläget är så skakigt att valobservatörer endast vågar sig till de större städerna.
I Burma ska hållas val i november. 37 partier har godkänts, men det främsta oppositionspartiet - Aung San Suu Kyis NLD har upplösts. Partierna får nämligen inte ställa upp om de har straffade medlemmar, och man lita på att ett oppositionsparti i en diktatur oundvikligen har straffade medlemmar. Inklusive partiledaren själv. Segraren kommer givetvis att bli militärjuntan. I Burma är därför en valbojkott bästa valet. Regimens styre ska inte legitimeras med högt valdeltagande.
Trots alla brister har vi trots allt fria val i Sverige. Det går att påverka politiken även om systemet är segt och även om uppstickare har svårt att göra sig hörda. Jag kommer därför sannolikt alltid att rösta i riksdags-, kommun- och landstingsvalen. Troligen oftast utan större entusiasm eftersom de stora politiska alternativen är förvillande lika. Men rösta kommer jag att göra. Ofta finns något litet alternativ att stödja i stället för de stora blocken.
Rösten är lagd. Nu kan jag bara hoppas att vi slipper kommunister, sossar och dillrunkare i regeringen på måndag.
fredag 17 september 2010
Därför röstar jag varken på Alliansen eller De rödgröna
Miljöpartiet har blivit något slags liberalt spökparti. Svultna liberaler som är besvikna på Alliansen ser sig vilsna omkring efter ett alternativ och tycks hungriga nog att hugga in på allt som Miljöpartiet säger som låter bra. Därmed glömmer de bekvämt allt som inte alls är liberalt i det gröna partiet. Och det är minsann ganska mycket.
Den vanligtvis så kloke Johan Norberg har varit inne på att stödja Miljöpartiet. Jag har aldrig förstått denna vurm för ett parti som i grunden är tillväxtkritiskt och har en kollektivistisk grundsyn på människan. Det stämmer att Miljöpartiet, tillsammans med Vänsterpartiet, har varit bra och tydligt i integritetsdebatten. Men det är väldigt lätt att vara rak och tydlig i opposition. Vi bör komma ihåg att det var Socialdemokraterna som först lade förslaget om FRA. I en S-ledd regering hade även Miljöpartiet och Vänsterpartiet tvingats kompromissa, precis som liberalerna i Folkpartiet och Centerpartiet tvingades till. Det hade blivit en fråga om regeringsduglighet även i en rödgrön regering och skeptiker i Vänsterpartiet och Miljöpartiet hade pressats precis lika hårt. Det är så politik fungerar. Det är naivt att tro något annat.
Mattias Svensson, klassiskt liberal, har ändå bestämt sig för att rösta på Miljöpartiet. Han har skrivit ett långt inlägg i vilket det framgår hur han resonerat. Dels anser Svensson att Alliansen har svikit sina ideal, vilket jag instämmer i. Dels gillar han Maria Wetterstrand, vilket jag har desto svårare att förstå. Han gillar henne då hennes parti "har ambitionen att den kommande mandatperioden vara det mest liberala partiet". Problemet är förstås att Wetterstrand lämnar posten som språkrör nästa vår. Hennes chans att påverka under de fyra kommande åren så att partiet blir det mest liberala är således ytterst begränsade.
Det måste konstateras att i praktiken blir en röst på Miljöpartiet en röst på Mona Sahlin som statsminister och på Lars Ohly som minister i hennes regering. Det är en röst på kommunister i en svensk regering. Det är lite svårt att hur en liberal aktivt kan vilja bidra till detta.
Jag har respekt för den som lägger sin röst på något av allianspartierna för att undvika ett ännu värre regeringsalternativ, även om man kanske är besviken på hur de hanterat många frågor. Jag röstade på Alliansen till riksdagen i förra valet, men jag kommer inte att göra det denna gång. Jag kan helt enkelt inte göra det med gott samvete. Skälen är flera: Det handlar om integriteten. FRA är en mycket integritetskränkande lagstiftning. Och den sexuella integriteten kommer kränkas ytterligare när en redan bedrövlig sexköpslag skärps och moralismen skruvas upp ytterligare ett snäpp. Det handlar om rättssäkerheten. Oavsett var man står i fildelningsfrågan bör konstateras att IPRED orsakar betydande bekymmer ur rättssäkerhetssynpunkt. Detsamma gäller det kommande datalagringsdirektivet, som går ut på att all vår elektroniska kommunikation ska lagras i minst ett halvår. Det gäller "frivilliga" drogtester av skolungdomar. Under justitieminister Beatrice Asks ledning har vi dessutom fått se häpnadsväckande utspel som tyder på att chefen för justitiedepartementet saknar grundläggande kunskaper i rättssäkerhetens abc. Hon kan vara den sämsta justitieminister Sverige har haft och jag ryser vid tanken på att hon ska sitta i ytterligare fyra år.
Piratpartiet då? Jo, piraterna står upp för integriteten - men bara på vissa områden. När det gäller den grundläggande sexuella integriteten tar partiet ingen ställning. Det säger ingenting om synen på skatter, vård och utbildning (mer än att alla barn ska få en egen dator i skolan). Piratpartiet är således alldeles för smalt för att attrahera mig.
Därför kommer jag att rösta på Liberala partiet (Klassiskt liberala partiet på valsedeln) i detta val. Ja, det är ett slags proteströst. Men jag anser att även en borgerlig regering ska väljas om på sina egna meriter och inte på att alternativet råkar vara ännu sämre. I kommunal- och landstingsvalen faller min röst på Centerpartiet och Folkpartiet, som jag anser är vettiga i Stockholm.
Den vanligtvis så kloke Johan Norberg har varit inne på att stödja Miljöpartiet. Jag har aldrig förstått denna vurm för ett parti som i grunden är tillväxtkritiskt och har en kollektivistisk grundsyn på människan. Det stämmer att Miljöpartiet, tillsammans med Vänsterpartiet, har varit bra och tydligt i integritetsdebatten. Men det är väldigt lätt att vara rak och tydlig i opposition. Vi bör komma ihåg att det var Socialdemokraterna som först lade förslaget om FRA. I en S-ledd regering hade även Miljöpartiet och Vänsterpartiet tvingats kompromissa, precis som liberalerna i Folkpartiet och Centerpartiet tvingades till. Det hade blivit en fråga om regeringsduglighet även i en rödgrön regering och skeptiker i Vänsterpartiet och Miljöpartiet hade pressats precis lika hårt. Det är så politik fungerar. Det är naivt att tro något annat.
Mattias Svensson, klassiskt liberal, har ändå bestämt sig för att rösta på Miljöpartiet. Han har skrivit ett långt inlägg i vilket det framgår hur han resonerat. Dels anser Svensson att Alliansen har svikit sina ideal, vilket jag instämmer i. Dels gillar han Maria Wetterstrand, vilket jag har desto svårare att förstå. Han gillar henne då hennes parti "har ambitionen att den kommande mandatperioden vara det mest liberala partiet". Problemet är förstås att Wetterstrand lämnar posten som språkrör nästa vår. Hennes chans att påverka under de fyra kommande åren så att partiet blir det mest liberala är således ytterst begränsade.
Det måste konstateras att i praktiken blir en röst på Miljöpartiet en röst på Mona Sahlin som statsminister och på Lars Ohly som minister i hennes regering. Det är en röst på kommunister i en svensk regering. Det är lite svårt att hur en liberal aktivt kan vilja bidra till detta.
Jag har respekt för den som lägger sin röst på något av allianspartierna för att undvika ett ännu värre regeringsalternativ, även om man kanske är besviken på hur de hanterat många frågor. Jag röstade på Alliansen till riksdagen i förra valet, men jag kommer inte att göra det denna gång. Jag kan helt enkelt inte göra det med gott samvete. Skälen är flera: Det handlar om integriteten. FRA är en mycket integritetskränkande lagstiftning. Och den sexuella integriteten kommer kränkas ytterligare när en redan bedrövlig sexköpslag skärps och moralismen skruvas upp ytterligare ett snäpp. Det handlar om rättssäkerheten. Oavsett var man står i fildelningsfrågan bör konstateras att IPRED orsakar betydande bekymmer ur rättssäkerhetssynpunkt. Detsamma gäller det kommande datalagringsdirektivet, som går ut på att all vår elektroniska kommunikation ska lagras i minst ett halvår. Det gäller "frivilliga" drogtester av skolungdomar. Under justitieminister Beatrice Asks ledning har vi dessutom fått se häpnadsväckande utspel som tyder på att chefen för justitiedepartementet saknar grundläggande kunskaper i rättssäkerhetens abc. Hon kan vara den sämsta justitieminister Sverige har haft och jag ryser vid tanken på att hon ska sitta i ytterligare fyra år.
Piratpartiet då? Jo, piraterna står upp för integriteten - men bara på vissa områden. När det gäller den grundläggande sexuella integriteten tar partiet ingen ställning. Det säger ingenting om synen på skatter, vård och utbildning (mer än att alla barn ska få en egen dator i skolan). Piratpartiet är således alldeles för smalt för att attrahera mig.
Därför kommer jag att rösta på Liberala partiet (Klassiskt liberala partiet på valsedeln) i detta val. Ja, det är ett slags proteströst. Men jag anser att även en borgerlig regering ska väljas om på sina egna meriter och inte på att alternativet råkar vara ännu sämre. I kommunal- och landstingsvalen faller min röst på Centerpartiet och Folkpartiet, som jag anser är vettiga i Stockholm.
torsdag 16 september 2010
När demokratin inte fungerar
På vänsterkanten kallas det att "försvara demokratin" när man förhindrar ett annat parti att hålla valmöte. Efteråt kan aktivisterna glada i hågen vandra hemåt, nöjda med dagens värv.
Den systematiska störningen av sverigedemokratiska valmöten har gjort att partiet fått ställa in valmöte efter valmöte eftersom polisen inte kunnat garantera mötesdeltagarnas säkerhet. Så här får det inte fungera i en demokrati. Alla partier, oavsett vilka åsikter de står för, har lika stor rätt att mötas på gator och torg. Den som aktivt förhindrar någon med tillstånd att bedriva ett politiskt möte, borde dömas till stränga straff. Tysta protester är helt OK, men att aktivt störa ett möte i syfte att få det avbrutet är aldrig acceptabelt.
Dessutom ger denna sorts agerande bara SD ytterligare uppmärksamhet. Vem skulle rapportera om ett sverigedemokratiskt möte i Karlstad om det inte vore för motdemonstranterna? Det vänsteraktivisterna gör är således, paradoxalt nog, att hjälpa Sverigedemokraterna att få medialt genomslag. Grattis.
Eftersom inget av riksdagspartierna vill ta i SD med tång, bryr de sig heller inte om att svensk polis inte kan garantera säkerheten för ett parti som på söndag kan sitta i den svenska riksdagen. Det är ovärdigt en svensk demokrati. Våld och hot är aldrig acceptabla medel men att förvägra någon yttrande- och mötesfrihet är egentligen lika allvarligt ur ett demokratiskt perspektiv.
Riktiga demokrater står för yttrandefrihet. Riktiga demokrater möter åsiktsmotståndare i debatt.
Den systematiska störningen av sverigedemokratiska valmöten har gjort att partiet fått ställa in valmöte efter valmöte eftersom polisen inte kunnat garantera mötesdeltagarnas säkerhet. Så här får det inte fungera i en demokrati. Alla partier, oavsett vilka åsikter de står för, har lika stor rätt att mötas på gator och torg. Den som aktivt förhindrar någon med tillstånd att bedriva ett politiskt möte, borde dömas till stränga straff. Tysta protester är helt OK, men att aktivt störa ett möte i syfte att få det avbrutet är aldrig acceptabelt.
Dessutom ger denna sorts agerande bara SD ytterligare uppmärksamhet. Vem skulle rapportera om ett sverigedemokratiskt möte i Karlstad om det inte vore för motdemonstranterna? Det vänsteraktivisterna gör är således, paradoxalt nog, att hjälpa Sverigedemokraterna att få medialt genomslag. Grattis.
Eftersom inget av riksdagspartierna vill ta i SD med tång, bryr de sig heller inte om att svensk polis inte kan garantera säkerheten för ett parti som på söndag kan sitta i den svenska riksdagen. Det är ovärdigt en svensk demokrati. Våld och hot är aldrig acceptabla medel men att förvägra någon yttrande- och mötesfrihet är egentligen lika allvarligt ur ett demokratiskt perspektiv.
Riktiga demokrater står för yttrandefrihet. Riktiga demokrater möter åsiktsmotståndare i debatt.
onsdag 15 september 2010
Feministisk dyslexi
Feministiskt initiativ måste vara ett av de sämsta partinamnen i mannaminne. Det låser sig i munnen när man ska säga det (och det är inte bara för att partiet rent politiskt är vidrigt), vilket gör att alla i stället väljer att använda partiförkortningen "Fi".
Det har visat sig att inte ens partiets egna aktiva har så lätt för partinamnet utan stavat fel i sina egna annonser. Rätt ordentligt också. Basic mistake, skulle kanske någon säga...
Och visst. Det är kanske inte en så bra idé att ha ett partinamn som orsakar stavningsproblem? Gudrun Schyman lugnar emellertid sina trosfränder. Du behöver inte stava rätt på valsedeln, det räcker att "rösta rätt". Det viktigaste är att valmyndigheten förstår vilket parti som åsyftas. Man kan således rösta på Feminstiskt initatiativ och ändå få rösten räknad. Så lyder Herrens ord.
Bättre med starkare småpartier
Det är glädjande att Centerpartiet stärker sin position i Alliansen, om vi ska tro United Minds senast mätning. Partiet får där 7,5 procent. Det är främst Centern som vill driva på för en mer flexibel arbetsmarknad. Om både Folkpartiet och Centerpartiet gör bra valresultat kan den rösten stärkas i Alliansen när Moderaterna sätter sig på tvären. Å andra sidan visar en Novus-mätning att Centern ligger under 6 procent vilket gör det inte helt lätt att veta hur pass starkt stöd Maud Olofssons parti egentligen har.
Tydligt i samtliga mätningar är Alliansens övertag på oppositionen. Även de aktiva rödgröna valarbetarna börjar nog inse att loppet är kört. Det krävs något extraordinärt för att de ska vända valvinden nu och det är inte lätt mot en så pass samkörd borgerlig allians som är svår att få i gungning. Alliansen har rent av råd med en liten skandal av det slag vi såg 2002 och 2006 och ändå klara valet.
Det som har hänt sedan tidigt i våras är egentligen otroligt. Det kan inte beskrivas som något annat än en rödgrön kollaps. Fram till i våras hade oppositionen ett gyllene läge att vinna detta val. Att det skulle bli jämnt vara alla ense om sedan den där 19-procentiga ledningen krympt till ett antal procentenheter, men det lutade helt klart över i rödgrön favör. Utgångstipset var regeringsskifte. Sedan drog valrörelsen igång, de politiska förslagen från de rödgröna preciserades och bakades in i ett valmanifest. Och väljarna tog ett steg bakåt. Svenska folket tycks inte längre lockas av bidragslinje och höga skatter. Mona Sahlins impopularitet och det föga trovärdiga rödgröna samarbetet är säkerligen också viktiga faktorer till att fler väljer Alliansen. Många socialdemokrater stöder nämligen sitt parti lokalt men röstar borgerligt till riksdagen.
Till den som har bestämt sig för att rösta på Alliansen vill jag rikta följande uppmaning: rösta på något av de tre mindre partierna. Det ger en borgerlig regering bättre balans och förhindrar ett uppsvällt och på tok för självgott moderatparti, som dessutom agerar bromskloss mot många viktiga reformer. Moderaterna ser ändå ut att kunna fira valnatten som största parti.
Tydligt i samtliga mätningar är Alliansens övertag på oppositionen. Även de aktiva rödgröna valarbetarna börjar nog inse att loppet är kört. Det krävs något extraordinärt för att de ska vända valvinden nu och det är inte lätt mot en så pass samkörd borgerlig allians som är svår att få i gungning. Alliansen har rent av råd med en liten skandal av det slag vi såg 2002 och 2006 och ändå klara valet.
Det som har hänt sedan tidigt i våras är egentligen otroligt. Det kan inte beskrivas som något annat än en rödgrön kollaps. Fram till i våras hade oppositionen ett gyllene läge att vinna detta val. Att det skulle bli jämnt vara alla ense om sedan den där 19-procentiga ledningen krympt till ett antal procentenheter, men det lutade helt klart över i rödgrön favör. Utgångstipset var regeringsskifte. Sedan drog valrörelsen igång, de politiska förslagen från de rödgröna preciserades och bakades in i ett valmanifest. Och väljarna tog ett steg bakåt. Svenska folket tycks inte längre lockas av bidragslinje och höga skatter. Mona Sahlins impopularitet och det föga trovärdiga rödgröna samarbetet är säkerligen också viktiga faktorer till att fler väljer Alliansen. Många socialdemokrater stöder nämligen sitt parti lokalt men röstar borgerligt till riksdagen.
Till den som har bestämt sig för att rösta på Alliansen vill jag rikta följande uppmaning: rösta på något av de tre mindre partierna. Det ger en borgerlig regering bättre balans och förhindrar ett uppsvällt och på tok för självgott moderatparti, som dessutom agerar bromskloss mot många viktiga reformer. Moderaterna ser ändå ut att kunna fira valnatten som största parti.
tisdag 14 september 2010
Borgerlig sexmoralism
"Skattefuska är det värsta du kan göra i det här landet". Kommentaren fälldes under en lektion på högstadiet och jag minns att läraren inte gillade den. I dag skulle "skattefuska" kunna bytas ut mot "köpa sex".
Lars Ohly är egentligen motståndare till straff. Han vill hellre arbeta preventivt. Självfallet behövs även preventivt arbete så att brott inte bara bestraffas utan faktiskt också förhindras. Men när den gode vänsterledaren vill genomföra en generell straffsänkning som även omfattar allvarliga våldsbrott samt återinföra halvtidsfrigivningen och samtidigt höja straffet för ett enda brott - sexköp - blir konsekvenserna helt uppåt väggarna. Straffskalan för att halvt ha slagit ihjäl en människa blir detsamma som att ha haft frivilligt sex mot betalning. Så allvarligt anses det alltså att köpa en sexuell tjänst. Den lyckliga horan, har det slagits fast, finns inte.
Ohly sitter inte i regeringen och om alla opinionsinstitut har rätt kommer han inte att göra det under de kommande fyra åren heller. Men hans åsikt om höjt straff för sexköp finner stort stöd även i Alliansen. Fredrik Reinfeldt är "redo att göra en straffskärpning", Maud Olofsson är "beredd att titta på" en sådan, Jan Björklund anser att sexköp är ett "grovt brott" (och i Folkpartiet utreds frågan om straffskärpning under ledning av - huga! - Johan Pehrson). Och Göran Hägglund? Jo, han tycker att sexköp är brott av en karaktär som är "väldigt allvarliga". Vad som är så allvarligt får vi inte veta, men det är ingen jättegissning att samtliga borgerliga partiledare utgår från den radikalfeministiska handboken och betraktar sexsäljare som offer för patriarkala strukturer och sexköparna som sjuka/perversa personer. Om min inställning till detta har jag skrivit en del tidigare (se "övrig läsning").
Är de helt genmanipulerade? Kortslutna? Luftlandsatta? Vi måste påminna oss om att för drygt tio år sedan ansåg inte Moderaterna att sexhandel var en kriminalpolitisk utan en socialpolitisk fråga. Det var fortfarande något usch-usch och fy-fy, men inget som polisen skulle bry sig så mycket i. Nu är visserligen tio år en evighet i politiken, men förändringen är ändå talande. Dels har partiets kvinnoförbund glidit vänsterut och börjat putta på i jämställdhets- och kvinnofrågor ur ett vänsterperspektiv, dels har attityden mot sexköp i samhället (vilken sexköpsförbudet var satt att påverka) blivit mer negativ. Eftersom partiet numera följer opinionsvinden i stället för att basera sina ställningstaganden på principer, är inställningen till sexköp helt logisk. Centerpartiet å sin sida var med och röstade igenom sexköpslagen tillsammans med vänsterpartierna i maj 1998 och är därmed dubbelt skyldigt.
Det är oerhört trist att de borgerliga partierna inte har lyckats stå emot vänsterfeminismen. Det är förbannat tråkigt att de inte ens pausar den sexmoralistiska utvecklingen utan tvärtom driver på den. Lyckligtvis finns motståndsfickor. Den sexuella integriteten är en fråga som behöver diskuteras betydligt mer under de kommande åren.
Övrig läsning:
Principer och anständighet
Den där förbannade magkänslan
Sex är sex
Sexköpslagsutredningen: del 1
Sexköpslagsutredningen: del 2
Beställningsjobbet är klart
Carina Hägg sprider fördomar (SVT Debatt)
Lika rättigheter för alla
Ja, sexköpslagen bör tas bort
Lars Ohly är egentligen motståndare till straff. Han vill hellre arbeta preventivt. Självfallet behövs även preventivt arbete så att brott inte bara bestraffas utan faktiskt också förhindras. Men när den gode vänsterledaren vill genomföra en generell straffsänkning som även omfattar allvarliga våldsbrott samt återinföra halvtidsfrigivningen och samtidigt höja straffet för ett enda brott - sexköp - blir konsekvenserna helt uppåt väggarna. Straffskalan för att halvt ha slagit ihjäl en människa blir detsamma som att ha haft frivilligt sex mot betalning. Så allvarligt anses det alltså att köpa en sexuell tjänst. Den lyckliga horan, har det slagits fast, finns inte.
Ohly sitter inte i regeringen och om alla opinionsinstitut har rätt kommer han inte att göra det under de kommande fyra åren heller. Men hans åsikt om höjt straff för sexköp finner stort stöd även i Alliansen. Fredrik Reinfeldt är "redo att göra en straffskärpning", Maud Olofsson är "beredd att titta på" en sådan, Jan Björklund anser att sexköp är ett "grovt brott" (och i Folkpartiet utreds frågan om straffskärpning under ledning av - huga! - Johan Pehrson). Och Göran Hägglund? Jo, han tycker att sexköp är brott av en karaktär som är "väldigt allvarliga". Vad som är så allvarligt får vi inte veta, men det är ingen jättegissning att samtliga borgerliga partiledare utgår från den radikalfeministiska handboken och betraktar sexsäljare som offer för patriarkala strukturer och sexköparna som sjuka/perversa personer. Om min inställning till detta har jag skrivit en del tidigare (se "övrig läsning").
Är de helt genmanipulerade? Kortslutna? Luftlandsatta? Vi måste påminna oss om att för drygt tio år sedan ansåg inte Moderaterna att sexhandel var en kriminalpolitisk utan en socialpolitisk fråga. Det var fortfarande något usch-usch och fy-fy, men inget som polisen skulle bry sig så mycket i. Nu är visserligen tio år en evighet i politiken, men förändringen är ändå talande. Dels har partiets kvinnoförbund glidit vänsterut och börjat putta på i jämställdhets- och kvinnofrågor ur ett vänsterperspektiv, dels har attityden mot sexköp i samhället (vilken sexköpsförbudet var satt att påverka) blivit mer negativ. Eftersom partiet numera följer opinionsvinden i stället för att basera sina ställningstaganden på principer, är inställningen till sexköp helt logisk. Centerpartiet å sin sida var med och röstade igenom sexköpslagen tillsammans med vänsterpartierna i maj 1998 och är därmed dubbelt skyldigt.
Det är oerhört trist att de borgerliga partierna inte har lyckats stå emot vänsterfeminismen. Det är förbannat tråkigt att de inte ens pausar den sexmoralistiska utvecklingen utan tvärtom driver på den. Lyckligtvis finns motståndsfickor. Den sexuella integriteten är en fråga som behöver diskuteras betydligt mer under de kommande åren.
Övrig läsning:
Principer och anständighet
Den där förbannade magkänslan
Sex är sex
Sexköpslagsutredningen: del 1
Sexköpslagsutredningen: del 2
Beställningsjobbet är klart
Carina Hägg sprider fördomar (SVT Debatt)
Lika rättigheter för alla
Ja, sexköpslagen bör tas bort
Jakten på alternativa förklaringar
Redan nu kan vi skönja de konspiratoriska resonemangen som kommer att från vänsterhåll kommer att förklara en sahlinsk valförlust. Gemensamt för dem är att en valförlust för Socialdemokraterna absolut inte är partiledare Mona Sahlins fel.
Fem dagar före ett val som ser ut att kunna bli socialdemokratins sämsta sedan rösträtten infördes filar allehanda vänstermänniskor på sina alternativa förklaringsmodeller:
- Mona Sahlin motarbetas därför att hon är kvinna (vilket tydligen inte gäller den fridlysta Maria Wetterstrand)
- Socialdemokraterna har media emot sig (borgerliga ledarskribenter har mage att stödja Alliansen)
- Låga betyg för Sahlin i debatter och framträdanden är en del i en anti-Mona-kampanj
- Näringslivet pumpar in mångmiljonbelopp i Alliansen (medan LO:s stöd till SAP är snälla medlemspengar)
Saker och ting är emellertid oftast betydligt enklare än vad vi vill tro. Kan det möjligen vara så att folk har lågt förtroende för Mona Sahlin på grund av att hon, trots en lång karriär som svensk toppolitiker, inte har åstadkommit något politiskt? Kan Socialdemokraternas bottennoteringar i opinionsmätningarna eventuellt ha att göra med partiets idémässiga ökenvandring? Butlers i tunnelbanan, clowner på äldreboenden och jämställdhetsplaner för enmansföretag är tre exempel på vilken nivå Socialdemokraterna, och deras samarbetspartier, har lagt ribban. För socialdemokratin är det ett tecken i tiden, men det går inte direkt att anklaga deras samarbetspartier för att motverka förfallet.
Enstaka knäppa förslag skulle väljarna kunna acceptera om bara den allmänna färdriktningen var tydlig. Men det är den inte. Socialdemokraterna fortsätter att utmåla skattesänkningar som ett hot mot den generella välfärden - men accepterar nästan 70 miljarder i inkomstskattesänkningar. De fortsätter att utmåla valet som en kamp mellan välfärd och skattesänkningar för de rikaste - men har skattesänkningar för alla pensionärer (även förmögna) som den enskilt största utgiftsposten i sitt valmanifest. Jag förstår om väljarna tycker att detta börja likna Centerpartiets kampanj "Det här är Lennart" inför 1998 års val. Ingen vet vad partiet vill. Men alla vet i alla fall vad partiledaren heter.
Dessutom: den som i dag kritiserar media för att vara högervinklad har bekvämt glömt bort hur Bo Lundgren sågades sönder och samman och utsattes för direkt oseriösa TV-utfrågningar inför valet 2002, vilken hetsjakt som bedrevs mot den borgerlige arbetsmarknadsministern när självfinansieringen av a-kassan ökades efter valet 2006 och hur allmänna vänsterperspektiv totalt dominerar utgångspunkten i snart sagt varje nyhetssändning (det gäller såväl inrikes- som utrikespolitik).
Om Mona Sahlin och Socialdemokraterna förlorar valet kommer det att vara på grund av sin egen uselhet. Inte tack vare borgerliga "PR-genier" (vilket snarast är en medieanka) eller någon omfattande smutskastningskampanj från Sveriges journalister (som överlag är mer vänster än genomsnittsväljaren). Socialdemokraterna lär emellertid febrilt leta efter alternativa förklaringar. De är, trots allt, världens sämsta förlorare.
Fem dagar före ett val som ser ut att kunna bli socialdemokratins sämsta sedan rösträtten infördes filar allehanda vänstermänniskor på sina alternativa förklaringsmodeller:
- Mona Sahlin motarbetas därför att hon är kvinna (vilket tydligen inte gäller den fridlysta Maria Wetterstrand)
- Socialdemokraterna har media emot sig (borgerliga ledarskribenter har mage att stödja Alliansen)
- Låga betyg för Sahlin i debatter och framträdanden är en del i en anti-Mona-kampanj
- Näringslivet pumpar in mångmiljonbelopp i Alliansen (medan LO:s stöd till SAP är snälla medlemspengar)
Saker och ting är emellertid oftast betydligt enklare än vad vi vill tro. Kan det möjligen vara så att folk har lågt förtroende för Mona Sahlin på grund av att hon, trots en lång karriär som svensk toppolitiker, inte har åstadkommit något politiskt? Kan Socialdemokraternas bottennoteringar i opinionsmätningarna eventuellt ha att göra med partiets idémässiga ökenvandring? Butlers i tunnelbanan, clowner på äldreboenden och jämställdhetsplaner för enmansföretag är tre exempel på vilken nivå Socialdemokraterna, och deras samarbetspartier, har lagt ribban. För socialdemokratin är det ett tecken i tiden, men det går inte direkt att anklaga deras samarbetspartier för att motverka förfallet.
Enstaka knäppa förslag skulle väljarna kunna acceptera om bara den allmänna färdriktningen var tydlig. Men det är den inte. Socialdemokraterna fortsätter att utmåla skattesänkningar som ett hot mot den generella välfärden - men accepterar nästan 70 miljarder i inkomstskattesänkningar. De fortsätter att utmåla valet som en kamp mellan välfärd och skattesänkningar för de rikaste - men har skattesänkningar för alla pensionärer (även förmögna) som den enskilt största utgiftsposten i sitt valmanifest. Jag förstår om väljarna tycker att detta börja likna Centerpartiets kampanj "Det här är Lennart" inför 1998 års val. Ingen vet vad partiet vill. Men alla vet i alla fall vad partiledaren heter.
Dessutom: den som i dag kritiserar media för att vara högervinklad har bekvämt glömt bort hur Bo Lundgren sågades sönder och samman och utsattes för direkt oseriösa TV-utfrågningar inför valet 2002, vilken hetsjakt som bedrevs mot den borgerlige arbetsmarknadsministern när självfinansieringen av a-kassan ökades efter valet 2006 och hur allmänna vänsterperspektiv totalt dominerar utgångspunkten i snart sagt varje nyhetssändning (det gäller såväl inrikes- som utrikespolitik).
Om Mona Sahlin och Socialdemokraterna förlorar valet kommer det att vara på grund av sin egen uselhet. Inte tack vare borgerliga "PR-genier" (vilket snarast är en medieanka) eller någon omfattande smutskastningskampanj från Sveriges journalister (som överlag är mer vänster än genomsnittsväljaren). Socialdemokraterna lär emellertid febrilt leta efter alternativa förklaringar. De är, trots allt, världens sämsta förlorare.
söndag 12 september 2010
Värderingsskiftet runt hörnet
Det är fritt fall inom SAP. Opinionsvinden blåser partiet rakt i ansiktet. Ledningen kallar till krismöte. Valarbetarna suckar. Valet som skulle bli så oerhört jämnt ser ut att kunna bli en borgerlig triumf.
Jag var en av många som trodde att Alliansen var rätt körd för drygt ett och ett halvt år sedan. Det berodde på två saker: jag underskattade de borgerligas förmåga att hålla samman och kompromissa och jag överskattade de rödgröna partiernas förmåga att driva opinion och valrörelse. Ärligt talat är det oppositionens uselhet snarare än regeringens förträfflighet som har bidragit till det opinionsläge vi nu ser, även om Alliansens ekonomiska politik onekligen är en viktig förklaring till det starka stödet. Vi har vant oss vid att när Socialdemokraternas vallokomotiv tuffar igång, och LO blåser i trumpeten, är det vit flagg från borgerligheten. Decennier av erfarenhet av valsegerns svåra konst tycks emellertid som bortblåst denna gång. En förklaring är att partiet helt enkelt har slut på idéer. De kommer inte åt Moderaterna och till råga på allt föredrar partiets egna väljare, inklusive LO-kollektivet, huvudmotståndaren Reinfeldt före S-ledaren Sahlin. Snacka om käftsmäll.
Partiets egna valarbetare ger oss en inblick i en socialdemokratisk föreställningsvärld om vad det är som har hänt med partiets en gång så starka väljarstöd. "Folk har börjat få det för bra", resonerar valarbetaren Per-Åke Pettersson, "infödd socialdemokrat". Många socialdemokrater klagar över att lojaliteten med partiet inte är vad den en gång var. Folk har börjat tänka mer själva, klagas det. Detta belyser vilken räkmacka socialdemokratin har halkat omkring på i decennier. De har inte behövt övertyga människor med argument. De har inte ens behövt anstränga sig särskilt hårt. Socialdemokratin har funnits i den svenska folksjälen, i blodet. Människor har röstat efter yrke och efter sina föräldrars uppmaningar. Inte efter noggranna överväganden. Det börjar bli slut med detta nu.
Påståendet att folk har börjat få det "för bra" belyser även ett tydligt karaktäristika hos det forna statsbärande partiet: målet att med höga skatter och generösa bidrag göra människor ekonomiskt beroende av den socialdemokratiska politiken. Tydligare kan knappast vänsterpartiernas cyniska människosyn uttryckas. När Alliansen befriade miljoner löntagare en aning genom att sänka inkomstskatten för alla som arbetar, leddes två saker i bevis: 1) det går att klara en generell välfärd även med 100 miljarder i skattesänkningar och 2) den som får behålla mer av sin lön ökar sina valmöjligheter och stärker därmed sitt oberoende.
I praktiken har Socialdemokraterna tvingats acceptera denna nya verklighetsbeskrivning. I sina morgontidningsannonser hävdar det gamla skattehöjarpartiet att "lite mer i plånboken är inte dumt och det tycker vi du ska få behålla". Partiet vill helst inte prata om skattehöjningar alls och våndas över fastighetsskattens införande. Något har hänt. Att betala hög skatt är uppenbarligen inte lika häftigt längre.
Det är just de två ovanstående punkterna, bibehållen välfärd fast med lägre skatter och ett bevis för att det faktiskt är riktigt trevligt att få behålla mer av sina egna intjänade slantar, som borgerligheten har haft så svårt att övertyga svenska folket om i alla år. Det krävdes en borgerlig allians, moderat sosseretorik och en mittenförskjutning för att vinna folkets förtroende. Min förhoppning är att Alliansen vid en valseger inte nöjer sig med detta utan vågar gå vidare. Kampen mot högskattestaten är ingalunda vunnen. Lyssna till Centerpartiet och låt arbetsmarknaden vara nästa stora viktiga fråga. Lyssna till Kristdemokraterna och gör slut på radikalfeminismen. Våga lyssna till de frihetliga krafter som trots allt finns i de borgerliga partierna. Först då kan ett värderingsskifte drivas i hamn. Först då är en valseger värd något i praktiken. Trist nog kommer bromsklossen förmodligen heta Fredrik Reinfeldt.
Jag var en av många som trodde att Alliansen var rätt körd för drygt ett och ett halvt år sedan. Det berodde på två saker: jag underskattade de borgerligas förmåga att hålla samman och kompromissa och jag överskattade de rödgröna partiernas förmåga att driva opinion och valrörelse. Ärligt talat är det oppositionens uselhet snarare än regeringens förträfflighet som har bidragit till det opinionsläge vi nu ser, även om Alliansens ekonomiska politik onekligen är en viktig förklaring till det starka stödet. Vi har vant oss vid att när Socialdemokraternas vallokomotiv tuffar igång, och LO blåser i trumpeten, är det vit flagg från borgerligheten. Decennier av erfarenhet av valsegerns svåra konst tycks emellertid som bortblåst denna gång. En förklaring är att partiet helt enkelt har slut på idéer. De kommer inte åt Moderaterna och till råga på allt föredrar partiets egna väljare, inklusive LO-kollektivet, huvudmotståndaren Reinfeldt före S-ledaren Sahlin. Snacka om käftsmäll.
Partiets egna valarbetare ger oss en inblick i en socialdemokratisk föreställningsvärld om vad det är som har hänt med partiets en gång så starka väljarstöd. "Folk har börjat få det för bra", resonerar valarbetaren Per-Åke Pettersson, "infödd socialdemokrat". Många socialdemokrater klagar över att lojaliteten med partiet inte är vad den en gång var. Folk har börjat tänka mer själva, klagas det. Detta belyser vilken räkmacka socialdemokratin har halkat omkring på i decennier. De har inte behövt övertyga människor med argument. De har inte ens behövt anstränga sig särskilt hårt. Socialdemokratin har funnits i den svenska folksjälen, i blodet. Människor har röstat efter yrke och efter sina föräldrars uppmaningar. Inte efter noggranna överväganden. Det börjar bli slut med detta nu.
Påståendet att folk har börjat få det "för bra" belyser även ett tydligt karaktäristika hos det forna statsbärande partiet: målet att med höga skatter och generösa bidrag göra människor ekonomiskt beroende av den socialdemokratiska politiken. Tydligare kan knappast vänsterpartiernas cyniska människosyn uttryckas. När Alliansen befriade miljoner löntagare en aning genom att sänka inkomstskatten för alla som arbetar, leddes två saker i bevis: 1) det går att klara en generell välfärd även med 100 miljarder i skattesänkningar och 2) den som får behålla mer av sin lön ökar sina valmöjligheter och stärker därmed sitt oberoende.
I praktiken har Socialdemokraterna tvingats acceptera denna nya verklighetsbeskrivning. I sina morgontidningsannonser hävdar det gamla skattehöjarpartiet att "lite mer i plånboken är inte dumt och det tycker vi du ska få behålla". Partiet vill helst inte prata om skattehöjningar alls och våndas över fastighetsskattens införande. Något har hänt. Att betala hög skatt är uppenbarligen inte lika häftigt längre.
Det är just de två ovanstående punkterna, bibehållen välfärd fast med lägre skatter och ett bevis för att det faktiskt är riktigt trevligt att få behålla mer av sina egna intjänade slantar, som borgerligheten har haft så svårt att övertyga svenska folket om i alla år. Det krävdes en borgerlig allians, moderat sosseretorik och en mittenförskjutning för att vinna folkets förtroende. Min förhoppning är att Alliansen vid en valseger inte nöjer sig med detta utan vågar gå vidare. Kampen mot högskattestaten är ingalunda vunnen. Lyssna till Centerpartiet och låt arbetsmarknaden vara nästa stora viktiga fråga. Lyssna till Kristdemokraterna och gör slut på radikalfeminismen. Våga lyssna till de frihetliga krafter som trots allt finns i de borgerliga partierna. Först då kan ett värderingsskifte drivas i hamn. Först då är en valseger värd något i praktiken. Trist nog kommer bromsklossen förmodligen heta Fredrik Reinfeldt.
Bam(s)e
"Ja, det här var ju Frank Sinatra som sjöng om tomten. Och en annan man i helskägg som flyger runt hela världen med paket, ja, det är ju Usama bin Laden. Och det djuret som döljer sig i det namnet, det är ju bin, som producerar honung. Och just honung, det ger ju superkrafter till seriefiguren Bamse. Och då är det alltså socialistpropaganda som ska in på vågrätt tolv."Apropå...
Rösta eller inte rösta?
Med en vecka kvar till valdagen börjar allt fler bestämma sig för vilket de parti de ska stödja genom att lägga en lapp i en låda. 1,2 miljoner osäkra väljare återstår fortfarande att övertyga och många dröjer ända till valdagen innan de bestämmer sig (jag undrar vad det är som fäller avgörandet för dem på valdagen? En reklamsnutt, en valaffisch eller en magkänsla där och då?).
Vissa upprörs av folk som inte röstar. Men många gör faktiskt ett genomtänkt val när de avstår. De tror inte på det svenska parlamentariska systemet. De tror inte att det går att förändra och vill därför inte legitimera riksdagens makt. Eller så hittar de helt enkelt inget politiskt alternativ som är tillräckligt lockande. Den som säger sig vara helt ointresserad av och oinsatt i politik gör också rätt i att avstå i stället för att skjuta från höften och rösta oinformerat.
Att rösta är en demokratisk rättighet, ingen plikt. När nya partier i riksdagen av de etablerade partierna utmålas som ett hot mot demokratin är det lätt att inse att för den ledande politiska makten i Sverige handlar riksdagsval inte om grundläggande demokratiska rättigheter (i vilka rätten att rösta på alla partier ingår) utan om att säkra status quo. Det illustreras även av att Kristdemokraterna så fort de blev ett riksdagsparti slutade driva förslaget om sänkt riksdagsspärr.
Själv var jag väldigt bestämd med att inte rösta i Europaparlamentsvalet i fjol. Det främsta skälet var att jag inte ville legitimera det EU vi ser i dag, ett EU som har gått åt helt fel håll sedan Sveriges inträde för 15 år sedan och vars enda demokratiska legitimitet bottnar i att folk går och röstar vart femte år. Ju färre som röstar, desto svårare för politikerna att hävda att de är valda av folket. Sedan kan de skapa egna propagandakanaler och välja ut rätt journalister hur mycket de vill.
Nu kommer jag ändå att rösta om en vecka. Valet faller på Liberala partiet samt Folkpartiet och Centern. Skälet till att jag inte kan rösta på Alliansen till riksdagen stavas inte minst integritetsfrågorna. Det finns bra saker att plocka från alla borgerliga partier - Moderaternas skattepolitik, Centerns företagar- och arbetsmarknadspolitik, Folkpartiets skolpolitik och i viss mån Kristdemokraternas familjepolitik. Men inget av partierna bryr sig om hela vår personliga integritet (för Piratpartiet går gränsen vid all sorts avlyssning och övervakning vilket exkluderar det sexuella området), inget av partierna tar ett liberalt helhetsgrepp. Att rösta på liberala kandidater som ska förändra världen så fort de når riksdagen, och minsann stå emot allt tryck utifrån, känns inte heller längre särskilt trovärdigt.
Jag förstår dem som röstar på Alliansen mest för att slippa Mona Sahlin och Lars Ohly i regeringen. Det är ett val jag kan respektera. Men om vi ska vara petiga bör faktiskt en regering väljas om på sina egna meriter och inte därför att alternativet råkar vara ännu sämre. Men om ni ändå ska rösta på Alliansen - stöd de mindre partierna. För dominanta moderater kan bli ett elände.
Vissa upprörs av folk som inte röstar. Men många gör faktiskt ett genomtänkt val när de avstår. De tror inte på det svenska parlamentariska systemet. De tror inte att det går att förändra och vill därför inte legitimera riksdagens makt. Eller så hittar de helt enkelt inget politiskt alternativ som är tillräckligt lockande. Den som säger sig vara helt ointresserad av och oinsatt i politik gör också rätt i att avstå i stället för att skjuta från höften och rösta oinformerat.
Att rösta är en demokratisk rättighet, ingen plikt. När nya partier i riksdagen av de etablerade partierna utmålas som ett hot mot demokratin är det lätt att inse att för den ledande politiska makten i Sverige handlar riksdagsval inte om grundläggande demokratiska rättigheter (i vilka rätten att rösta på alla partier ingår) utan om att säkra status quo. Det illustreras även av att Kristdemokraterna så fort de blev ett riksdagsparti slutade driva förslaget om sänkt riksdagsspärr.
Själv var jag väldigt bestämd med att inte rösta i Europaparlamentsvalet i fjol. Det främsta skälet var att jag inte ville legitimera det EU vi ser i dag, ett EU som har gått åt helt fel håll sedan Sveriges inträde för 15 år sedan och vars enda demokratiska legitimitet bottnar i att folk går och röstar vart femte år. Ju färre som röstar, desto svårare för politikerna att hävda att de är valda av folket. Sedan kan de skapa egna propagandakanaler och välja ut rätt journalister hur mycket de vill.
Nu kommer jag ändå att rösta om en vecka. Valet faller på Liberala partiet samt Folkpartiet och Centern. Skälet till att jag inte kan rösta på Alliansen till riksdagen stavas inte minst integritetsfrågorna. Det finns bra saker att plocka från alla borgerliga partier - Moderaternas skattepolitik, Centerns företagar- och arbetsmarknadspolitik, Folkpartiets skolpolitik och i viss mån Kristdemokraternas familjepolitik. Men inget av partierna bryr sig om hela vår personliga integritet (för Piratpartiet går gränsen vid all sorts avlyssning och övervakning vilket exkluderar det sexuella området), inget av partierna tar ett liberalt helhetsgrepp. Att rösta på liberala kandidater som ska förändra världen så fort de når riksdagen, och minsann stå emot allt tryck utifrån, känns inte heller längre särskilt trovärdigt.
Jag förstår dem som röstar på Alliansen mest för att slippa Mona Sahlin och Lars Ohly i regeringen. Det är ett val jag kan respektera. Men om vi ska vara petiga bör faktiskt en regering väljas om på sina egna meriter och inte därför att alternativet råkar vara ännu sämre. Men om ni ändå ska rösta på Alliansen - stöd de mindre partierna. För dominanta moderater kan bli ett elände.
lördag 11 september 2010
Nio år senare
Nioårsdagen av terrorattackerna i New York och Washington högtidlighålls och uppmärksammas givetvis i USA medan den lär passera mer obemärkt förbi i Sverige.
Mycket har hänt under denna tid. Vi har, utan att överdriva, fått en helt ny värld. Terrorattackerna möjliggjorde för president George W Bush att landsätta en omfattande övervakningsapparat och expandera staten. I dag arbetar så många amerikanska myndigheter med terrorbekämpning av olika slag att ingen vet hur många de är. Bara att deras arbete slukar miljarder dollar. Människors fri- och rättigheter har systematiskt åsidosatts i "kriget mot terrorn". Länder som över huvud taget inte hade med attackerna att göra har invaderats, med enorma antal civila offer och en nyfödd terrorverksamhet som följd.
Tyvärr har många andra länder hakat på USA och flyttat fram positionerna. I Ryssland passade Putin på att slakta människor i Tjetjenien när världen var upptagen med annat. I Europa, Australien och även i de ickedemokratiska delarna av världen har övervakning och censur utökats och påskyndats. Militären och underrättelsetjänsten har på sina håll fått alla resurser de kunnat drömma om - och mer därtill.
Internets frihet står på spel, våra privatliv står på spel, själva rättsstatens existens står på spel. Kampen måste föras på många fronter. Allt detta elände har blivit möjligt på grund av att islamistiska terrorister, i sin jakt på ett världsomspännande kalifat, dödade nästan 3 000 människor i USA. Bushs analys var klar: de dödar oss därför att de hatar vår frihet. Jag vill mena att detta är en grov förenkling. Visst hatar de västvärlden i allmänhet och USA i synnerhet, men förklaringarna måste sökas i USA:s agerande i bland annat Mellanöstern. En klandervärd amerikansk utrikespolitik har lagt grogrunden för extremism. Inget av detta legitimerar givetvis attacker på civila. Men vi måste förstå hur vår fiende tänker och resonerar om han någonsin ska kunna besegras. Katastroferna i Afghanistan och Irak tyder inte på att vi har kommit närmare någon insiktsfull analys.
Om nu terroristerna bara hatar vår frihet och vi ska bekämpa dem för att undanröja hotet mot denna frihet, är det synnerligen olyckligt att våra demokratiska ledare så ivrigt nedmonterar den. Utvecklingen är svår att driva tillbaka. Politiker minskar inte statens omfattning frivilligt. Endast stora folkliga protester kan tvinga dem att rulla tillbaka övervakningsstaten, att åter igen börja respektera rättsstatens grundläggande principer.
Jag hoppas att vi om tio år kan se märket från övervaknings- och kontrollstatens högsta punkt och säga att jo, vi lyckades faktiskt driva den tillbaka. Men jag är inte optimistisk.
Mycket har hänt under denna tid. Vi har, utan att överdriva, fått en helt ny värld. Terrorattackerna möjliggjorde för president George W Bush att landsätta en omfattande övervakningsapparat och expandera staten. I dag arbetar så många amerikanska myndigheter med terrorbekämpning av olika slag att ingen vet hur många de är. Bara att deras arbete slukar miljarder dollar. Människors fri- och rättigheter har systematiskt åsidosatts i "kriget mot terrorn". Länder som över huvud taget inte hade med attackerna att göra har invaderats, med enorma antal civila offer och en nyfödd terrorverksamhet som följd.
Tyvärr har många andra länder hakat på USA och flyttat fram positionerna. I Ryssland passade Putin på att slakta människor i Tjetjenien när världen var upptagen med annat. I Europa, Australien och även i de ickedemokratiska delarna av världen har övervakning och censur utökats och påskyndats. Militären och underrättelsetjänsten har på sina håll fått alla resurser de kunnat drömma om - och mer därtill.
Internets frihet står på spel, våra privatliv står på spel, själva rättsstatens existens står på spel. Kampen måste föras på många fronter. Allt detta elände har blivit möjligt på grund av att islamistiska terrorister, i sin jakt på ett världsomspännande kalifat, dödade nästan 3 000 människor i USA. Bushs analys var klar: de dödar oss därför att de hatar vår frihet. Jag vill mena att detta är en grov förenkling. Visst hatar de västvärlden i allmänhet och USA i synnerhet, men förklaringarna måste sökas i USA:s agerande i bland annat Mellanöstern. En klandervärd amerikansk utrikespolitik har lagt grogrunden för extremism. Inget av detta legitimerar givetvis attacker på civila. Men vi måste förstå hur vår fiende tänker och resonerar om han någonsin ska kunna besegras. Katastroferna i Afghanistan och Irak tyder inte på att vi har kommit närmare någon insiktsfull analys.
Om nu terroristerna bara hatar vår frihet och vi ska bekämpa dem för att undanröja hotet mot denna frihet, är det synnerligen olyckligt att våra demokratiska ledare så ivrigt nedmonterar den. Utvecklingen är svår att driva tillbaka. Politiker minskar inte statens omfattning frivilligt. Endast stora folkliga protester kan tvinga dem att rulla tillbaka övervakningsstaten, att åter igen börja respektera rättsstatens grundläggande principer.
Jag hoppas att vi om tio år kan se märket från övervaknings- och kontrollstatens högsta punkt och säga att jo, vi lyckades faktiskt driva den tillbaka. Men jag är inte optimistisk.
Antidemokrater
Det antidemokratiska pack som ger sig på andra partier när dessa håller torgmöten borde få sig en lektion i den demokratiska statens grundläggande värderingar. Vilka då - nazisterna? Nej, de så kallade antirasisterna.
Ägg och stenar flyger genom luften. Det visslas i visselpipor och skränas. "Inga rasister på våra gator!" skanderas det vanligtvis när Sverigedemokraterna, Nationaldemokraterna eller andra mer eller mindre smygrasistiska partier håller sina möten. Det ter sig en aning motsägelsefullt. "Våra gator"...? Demonstranterna demonstrerar mot partier som inte tror på människors lika värde - genom att skrika ut ett budskap om människors olika värde. De säger att bara den som tycker "rätt" ska ha rätten att få yttra sina åsikter i fred. Det är svårt att få ihop resonemanget rent logiskt.
Att attackera personer bara för att man inte gillar deras politiska åsikter är inte en del av demokratins spelregler. Den som gör så kränker yttrande- och mötesfriheten och är själv per definition inte demokrat. Den som anser att gator och torg är vigda endast åt personer med "rätt" politisk uppfattning (normalt lika med vänster) är faktiskt antidemokrater.
Riktiga demokrater erkänner allas rätt att yttra sig, samlas och hålla möten, oavsett vilka åsikter som framförs. Det är det som gör liberaler till riktiga demokrater.
Ägg och stenar flyger genom luften. Det visslas i visselpipor och skränas. "Inga rasister på våra gator!" skanderas det vanligtvis när Sverigedemokraterna, Nationaldemokraterna eller andra mer eller mindre smygrasistiska partier håller sina möten. Det ter sig en aning motsägelsefullt. "Våra gator"...? Demonstranterna demonstrerar mot partier som inte tror på människors lika värde - genom att skrika ut ett budskap om människors olika värde. De säger att bara den som tycker "rätt" ska ha rätten att få yttra sina åsikter i fred. Det är svårt att få ihop resonemanget rent logiskt.
Att attackera personer bara för att man inte gillar deras politiska åsikter är inte en del av demokratins spelregler. Den som gör så kränker yttrande- och mötesfriheten och är själv per definition inte demokrat. Den som anser att gator och torg är vigda endast åt personer med "rätt" politisk uppfattning (normalt lika med vänster) är faktiskt antidemokrater.
Riktiga demokrater erkänner allas rätt att yttra sig, samlas och hålla möten, oavsett vilka åsikter som framförs. Det är det som gör liberaler till riktiga demokrater.
När någon annan betalar
Jag reagerar inte ens längre. Det känns bara som en ständigt upprepande repris. Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och LO anordnade en "familjedag" i Arjeplog. Familjelekar och föredrag ingick. Och notan skickades till landstinget, vilket betydde att Norrbottens skattebetalare fick stå för kalaset. Vissa har ingen skam i kroppen. Men, som sagt, vem är längre förvånad över bristen på respekt för skattebetalarnas pengar?
Mikael "Jag vill kritisera regeringen i varje låt" Wiehe stod på scenen. Ni vet han som efter Göteborgskravallerna 2001 tonade ned vandaliseringen med orden "vad är väl ett krossat skyltfönster mot ett skövlat folkhem?". Folk var ju arga, liksom. Mannen som älskar folkhemmet älskar även pengar. 60 000 kronor för några timmar på scenen, jo man tackar.
Mikael "Jag vill kritisera regeringen i varje låt" Wiehe stod på scenen. Ni vet han som efter Göteborgskravallerna 2001 tonade ned vandaliseringen med orden "vad är väl ett krossat skyltfönster mot ett skövlat folkhem?". Folk var ju arga, liksom. Mannen som älskar folkhemmet älskar även pengar. 60 000 kronor för några timmar på scenen, jo man tackar.
fredag 10 september 2010
Feltänkt men ändå välkommet
Den kristdemokratiska lokalpolitikern Sofie Jakobsson tror att statliga bordeller kan vara "en lösning på traffickingproblemet". Förslaget möts föga förvånande inte av någon entusiasm i hennes parti. Det lär heller inte locka några nya kristdemokratiska väljare eftersom partiet i grunden är moralistiskt i dessa frågor. Ändå känns utspelet lite välkommet.
Först bör påpekas att trafficking, eller människohandel för sexuella ändamål som vanligtvis är vad som avses (trots att sådan är en minoritet av all människohandel), är en begränsad företeelse som har fått enorm uppmärksamhet. Det talas väldigt ofta om "mörkertal", ett billigt knep för att ge sken av ett fenomens "egentliga" storlek utan att kunna belägga det. Men granskningar i andra europeiska länder har visat ytterst få klara fall av människohandel för sexuella ändamål. Det är en vidrig företeelse där det de facto förekommer, men dess omfattning ska inte överskattas. Så görs ändå och syftet är att driva igenom hårdare lagstiftning mot sexhandel generellt. Människohandel och traditionell prostitution sammanblandas friskt och medvetet.
Åsikten om statliga bordeller framförs med jämna mellanrum med motiveringen att det vore säkrare och bättre för sexsäljarna om vi införde statlig kontroll (staten är ju, som vi alla har lärt oss, ständigt garanten för all trygghet). Som om det vore ett led i ett utvecklat harm reduction-perspektiv. Det är förstås feltänkt från första början. Att låta staten ansvara för människors sexuella förehavanden är egentligen en ohygglig tanke. Då har vi ersatt dagens politiska kontroll över sexualiteten med en annan sorts kontroll. En kontroll som visserligen är mer tillåtande, eftersom förbudet mot att köpa sex rimligen tas bort i händelse av att statliga bordeller tillåts, men som ändå syftar till att kontrollera parterna i sexhandeln.
Ändå ska Sofie Jakobsson ha en liten eloge för att hon vågat yttra en åsikt som hon givetvis vet är på tvärs med partilinjen, som hon vet retar alliansregimens sexmoralistiska livmoder Beatrice Ask, som hon rimligen vet kommer att möta motstånd. Hon gör det inte på samma naturliga sätt som Camilla Lindberg och även om utspelet om statliga bordeller i grunden är feltänkt ur ett liberalt perspektiv, är det på något sätt ändå välkommet att det kommer något annat förslag än fler förbud och mer moralism från kristdemokratiskt håll.
Först bör påpekas att trafficking, eller människohandel för sexuella ändamål som vanligtvis är vad som avses (trots att sådan är en minoritet av all människohandel), är en begränsad företeelse som har fått enorm uppmärksamhet. Det talas väldigt ofta om "mörkertal", ett billigt knep för att ge sken av ett fenomens "egentliga" storlek utan att kunna belägga det. Men granskningar i andra europeiska länder har visat ytterst få klara fall av människohandel för sexuella ändamål. Det är en vidrig företeelse där det de facto förekommer, men dess omfattning ska inte överskattas. Så görs ändå och syftet är att driva igenom hårdare lagstiftning mot sexhandel generellt. Människohandel och traditionell prostitution sammanblandas friskt och medvetet.
Åsikten om statliga bordeller framförs med jämna mellanrum med motiveringen att det vore säkrare och bättre för sexsäljarna om vi införde statlig kontroll (staten är ju, som vi alla har lärt oss, ständigt garanten för all trygghet). Som om det vore ett led i ett utvecklat harm reduction-perspektiv. Det är förstås feltänkt från första början. Att låta staten ansvara för människors sexuella förehavanden är egentligen en ohygglig tanke. Då har vi ersatt dagens politiska kontroll över sexualiteten med en annan sorts kontroll. En kontroll som visserligen är mer tillåtande, eftersom förbudet mot att köpa sex rimligen tas bort i händelse av att statliga bordeller tillåts, men som ändå syftar till att kontrollera parterna i sexhandeln.
Ändå ska Sofie Jakobsson ha en liten eloge för att hon vågat yttra en åsikt som hon givetvis vet är på tvärs med partilinjen, som hon vet retar alliansregimens sexmoralistiska livmoder Beatrice Ask, som hon rimligen vet kommer att möta motstånd. Hon gör det inte på samma naturliga sätt som Camilla Lindberg och även om utspelet om statliga bordeller i grunden är feltänkt ur ett liberalt perspektiv, är det på något sätt ändå välkommet att det kommer något annat förslag än fler förbud och mer moralism från kristdemokratiskt håll.
torsdag 9 september 2010
Inget att lita på
Miljöpartiets Peter Eriksson dementerar bestämt att partiet har några planer på att stödja Alliansen i händelse av att de borgerliga blir största block utan egen majoritet. Han håller fast vid den sahlinska utopin om ett mittensamarbete - en idé som redan har avfärdats med största möjliga tydlighet från borgerligt håll.
Eriksson säger vad han måste för att inte Sahlin fullständigt ska förlora ansiktet en dryg vecka före valet. Men det kan bli annat ljud i skällan efter valet om Alliansen blir största block utan egen majoritet. Då kommer partiet räkna tänkbara platser i en regering. Partiet har som bekant ändrat sig tidigare.
Det vore dock ytterst olyckligt om Miljöpartiet fick inflytande över borgerlig politik de kommande fyra åren. Det behövs mindre av politisk klåfingrighet och nya dumma regleringar. Inte mer.
Eriksson säger vad han måste för att inte Sahlin fullständigt ska förlora ansiktet en dryg vecka före valet. Men det kan bli annat ljud i skällan efter valet om Alliansen blir största block utan egen majoritet. Då kommer partiet räkna tänkbara platser i en regering. Partiet har som bekant ändrat sig tidigare.
Det vore dock ytterst olyckligt om Miljöpartiet fick inflytande över borgerlig politik de kommande fyra åren. Det behövs mindre av politisk klåfingrighet och nya dumma regleringar. Inte mer.
De vill ju bara hjälpa till...
Socialdemokraterna verkar ha en märklig syn på demokrati.
Jag har tidigare berättat om hur äldrevårdspersonal vittnat om hur socialdemokratiska valarbetare förr om åren "hjälpte" äldre att rösta genom att ge dem kuvert med valsedlar i. I årets val jagar arbetarepartiet som bekant röster genom att "hjälpa" invandrare att rösta.
Nu har dessutom flera fall av valfusk uppmärksammats av personal i förtidsröstningslokaler i Huddinge. Socialdemokratiska valarbetare har betett sig obehagligt och aggressivt och följt med väljare in i röstningslokalen för att utöva påtryckningar. Socialdemokraternas ordförande i Huddinge tycker att diskussionen är tråkig. Bakgrunden, menar hon, är nämligen att valarbetarna velat "hjälpa till".
Detta är inte valarbetarnas uppgift utan en uppgift för personalen i varje röstningslokal. De ska svara på frågor och, om det behövs, visa hur man röstar.
Detta är ett skandalöst beteende av Socialdemokraterna. Det värsta är emellertid att de förmodligen inte tycker att de har gjort något fel.
Jag har tidigare berättat om hur äldrevårdspersonal vittnat om hur socialdemokratiska valarbetare förr om åren "hjälpte" äldre att rösta genom att ge dem kuvert med valsedlar i. I årets val jagar arbetarepartiet som bekant röster genom att "hjälpa" invandrare att rösta.
Nu har dessutom flera fall av valfusk uppmärksammats av personal i förtidsröstningslokaler i Huddinge. Socialdemokratiska valarbetare har betett sig obehagligt och aggressivt och följt med väljare in i röstningslokalen för att utöva påtryckningar. Socialdemokraternas ordförande i Huddinge tycker att diskussionen är tråkig. Bakgrunden, menar hon, är nämligen att valarbetarna velat "hjälpa till".
Detta är inte valarbetarnas uppgift utan en uppgift för personalen i varje röstningslokal. De ska svara på frågor och, om det behövs, visa hur man röstar.
Detta är ett skandalöst beteende av Socialdemokraterna. Det värsta är emellertid att de förmodligen inte tycker att de har gjort något fel.
onsdag 8 september 2010
Rena reapriset
Tre kronor per invånare skulle det kosta att slippa datalagringsdirektivet, framgår i en DN-artikel. Om Sverige inte implementerar direktivet väntar nämligen böter på 27 miljoner kronor.
En pyttesumma för att slippa göra Sverige till ännu mer av en övervakningsstat. Ett reapris för att värna den personliga integriteten och samtidigt räcka finger åt EU när unionen vill tvinga igenom dylik lagstiftning.
Valet borde alls inte vara svårt. Men svenska riksdagspolitiker är vana att foga sig. Räkna därför inte med någon större strid när direktivet ska klubbas nästa år, med riksdagsvalet på bekvämt avstånd i backspegeln.
tisdag 7 september 2010
Svar på tal
"Aldrig i världen att jag sätter mig i en regering med en kommunist!"Maud Olofsson avfärdar bestämt ett samarbete med de rödgröna i händelse av att Sverigedemokraterna blir vågmästare efter valet. Det visste vi ju. Men sättet hon sade det på var skönt att höra. Nu hade Olofsson otur med tidpunkten - utfrågningen krockade med Sveriges EM-kvalmatch mot San Marino. Vilket var lite synd.
De som tittade fick se en överlag mycket stabil näringsminister. Ty det kändes som att det främst var i egenskap av näringsminister, inte centerledare, som Olofsson utfrågades. Till skillnad från Lars Ohly gillade hon dessutom Henrik Dorsins nidvisa. Maud har humor.
Joho, vi gillar henne visst!
23 gamla gråsossar går i dag ut och bekänner sin tro till partiordförande Sahlin. Det säger ganska mycket om partiets kris, och Mona Sahlins urholkade förtroendekapital, när så många gamla ledande socialdemokrater känner sig tvingade att göra ett dylikt utspel mindre än två veckor före valet. Att man stöder sin partiledare borde vara så självklart.
Samtidigt ger ännu en mätning (vilken i ordningen?) Alliansen ett tydligt övertag i opinionen. Precis som tidigare är det de borgerliga småpartierna som stärks. Centerpartiet går framåt och Folkpartiet har en god möjlighet att bli tredje största parti.
Samtidigt ger ännu en mätning (vilken i ordningen?) Alliansen ett tydligt övertag i opinionen. Precis som tidigare är det de borgerliga småpartierna som stärks. Centerpartiet går framåt och Folkpartiet har en god möjlighet att bli tredje största parti.
måndag 6 september 2010
Rättvisa enligt Ohly
Jag är ingen vän av drakoniska straff. Jag är stark motståndare till dödsstraff, all sorts tortyr (oavsett om den utförs i nordkoreanska fängelser eller av amerikansk underrättelsetjänst), ser USA som den demokratiska världens svarta får i kriminalpolitiska frågor och anser att kriminalvårdsdebatten alltför ofta kommit att handla om strängare straff i stället för preventivt arbete och en fungerande utsluss efter avtjänad tid.
I så motto har Lars Ohly rätt: vi behöver ett bättre preventivt arbete för att förebygga brottslighet. Vi kan inte bara fokusera på straffen. Men där tar också våra likheter slut. Ty vänsterledaren har en fullständig kuckelikusyn på vad som är proportionella straff. Generellt vill Vänsterpartiet ha lägre straff för brott. Därtill vill partiet införa en halvtidsfrigivning (i dag gäller frigivning efter två tredjedelars avtjänat straff) vilket gör fängelsestraffen ännu kortare i praktiken. Den som begår allvarliga brott kan kallt räkna med att inte behöva krypa in särskilt länge.
Det finns inget självändamål i att spärra in folk väldigt länge. Men straffen har de facto en funktion förutom det uppenbara i att skydda omgivningen från farliga brottslingar: de visar vad offrens lidande är "värt". Så resonerar nämligen vi människor när någon har kränkt oss. Vi vill ha någon sorts rättvisa och kompensation för det lidande vi fått utstå. Vi bör skilja mellan hämnd och rättvisa här. Straff ska inte vara samhällets hämnd å offrets vägnar, straff ska kort och gott vara samhällets (förvisso otillräckliga) försök att ge brottsoffret något slags erkännande för det lidande som personen fått utstå. Att då, som Ohly, anse att ett halvårs fängelse (inklusive halvtidsfrigivning) är ett rimligt straff för att nästan ha slagit ihjäl en människa är minst sagt stötande. Signifikant för partiets fullkomliga snurrighet i rättsfrågor är att det enda brottet som Ohly kan tänka sig att höja straffet för, är frivilliga överenskommelser mellan vuxna människor (sexköp).
I kriminalpolitiken har Vänsterpartiet lyckligtvis inget folkligt stöd. Det hindrar emellertid inte att de kan komma att få avgörande inflytande i en rödgrön regering. Det finns som synes många skäl till att Vänsterpartiet bör hållas kort.
I så motto har Lars Ohly rätt: vi behöver ett bättre preventivt arbete för att förebygga brottslighet. Vi kan inte bara fokusera på straffen. Men där tar också våra likheter slut. Ty vänsterledaren har en fullständig kuckelikusyn på vad som är proportionella straff. Generellt vill Vänsterpartiet ha lägre straff för brott. Därtill vill partiet införa en halvtidsfrigivning (i dag gäller frigivning efter två tredjedelars avtjänat straff) vilket gör fängelsestraffen ännu kortare i praktiken. Den som begår allvarliga brott kan kallt räkna med att inte behöva krypa in särskilt länge.
Det finns inget självändamål i att spärra in folk väldigt länge. Men straffen har de facto en funktion förutom det uppenbara i att skydda omgivningen från farliga brottslingar: de visar vad offrens lidande är "värt". Så resonerar nämligen vi människor när någon har kränkt oss. Vi vill ha någon sorts rättvisa och kompensation för det lidande vi fått utstå. Vi bör skilja mellan hämnd och rättvisa här. Straff ska inte vara samhällets hämnd å offrets vägnar, straff ska kort och gott vara samhällets (förvisso otillräckliga) försök att ge brottsoffret något slags erkännande för det lidande som personen fått utstå. Att då, som Ohly, anse att ett halvårs fängelse (inklusive halvtidsfrigivning) är ett rimligt straff för att nästan ha slagit ihjäl en människa är minst sagt stötande. Signifikant för partiets fullkomliga snurrighet i rättsfrågor är att det enda brottet som Ohly kan tänka sig att höja straffet för, är frivilliga överenskommelser mellan vuxna människor (sexköp).
I kriminalpolitiken har Vänsterpartiet lyckligtvis inget folkligt stöd. Det hindrar emellertid inte att de kan komma att få avgörande inflytande i en rödgrön regering. Det finns som synes många skäl till att Vänsterpartiet bör hållas kort.
Eko-logik
I DN kan vi läsa att barkbröd är nästa ekobaktrend bland ekomedvetna brödfantaster. "Det smakar skog, kan man säga", konstaterar Ingrid "Skogs-Hilda" Ölund.
Att vara miljömedveten ska inte bara vara dyrt. Det ska smaka fan också.
Att vara miljömedveten ska inte bara vara dyrt. Det ska smaka fan också.
Extremisterna
Lars Ohly är en skicklig debattör. Han är aldrig svarslös. Han ger tvärtom oftast konkreta och tydliga svar. De kan vara märkliga, och ändras längs vägen, men svar ger han. Det var därför inte så förvånande att Ohly klarade SVT:s partiledarutfrågning rätt bra.
Jag anser dock att Ohly kom undan alldeles för lätt. Kommunismen nämndes i förbifarten vid ett enda tillfälle. I övrigt handlade utfrågningen i stort om det som Ohly är rätt bekväm att prata om. Det är inte meningen att partiets förflutna ska vara huvudpunkt i en dylik utfrågning, men Ohlys ställningstagande för socialismen kunde gott ha uppmärksammats. Vad menar Ohly med socialism? Vad är det för samhälle han vill ha? Vilken socialism är det han avser när han avslutar ett tal med att utropa "leve socialismen!"? Vänsterpartiet är det enda parti som vill skapa ett annat slags samhälle än dagens kapitalistiska marknadsekonomi. Även om Ohly själv inte kallar sig kommunist finns gott om partiföreträdare som är kommunister. Hur påverkar detta partiets demokratiska legitimitet? SVT hade uppenbarligen tagit beslutet att inte smutsa ned Ohly med K-ordet.
Det som klargjordes för TV-tittarna i går kväll var Vänsterpartiets översittarmentalitet och dess extremt kollektivistiska grundsyn. Människor ska tvingas dela föräldraförsäkringen lika eftersom det finns ett högre samhälleligt mål: jämställdhet. Påtvingad sådan. Politikerna blir glada över 50-50-statistik, folket får vika sig. Att människors vardag ser olika ut, att det kanske inte rent praktiskt passar att dela föräldraledigheten exakt lika bryr sig Ohly inte om. Ty hänsynen ligger inte på den nivån utan på den samhälleliga. Använd bröstpump, hånflinade Ohly.
Det är i sådana här situationer som partiets intolerans blir så uppenbar. När människan och politiken krockar väljer Vänsterpartiet alltid politiken. Det är således inte det minsta konstigt att partiet ständigt försvarat dåliga offentliga system, varit kamrater med socialistiska skurkregimer och förringat socialismens brott mot mänskligheten. Ideologi före verklighet, politik före människor. Ur en sådan människosyn skapas bara nya förtryckarsystem. Vänsterpartiet har alltså inte lärt ett dugg.
Efter det kommunistiska manifestet har vänstern fått en ny bibel: Jämlikhetsanden. Den används som ett slags facit så fort vänsterpolitiker får kritik för att de vill tvinga människor in i jämställdhetssamhällets paradis. "Titta, se på den här boken! Den säger att jämställdhet är bra! Titta, titta!". Inte heller Ohly kunde hålla sig utan kände behov av att hänvisa till boken i en partiledarutfrågning två veckor före ett riksdagsval.
Vänsterpartiets världsfrånvända syn på verkligheten blev uppenbar även när utrikespolitiken diskuterades. Partiets hela utrikespolitik utgår från vad USA gör och inte gör. Det är därför USA som ska lämna alla baser utomlands, det är därför USA som ska kärnvapennedrusta. "Gäller det inte även Ryssland?" undrade Anna Hedenmo. "Det är en självklarhet", svarade Ohly. Men om denna självklarhet står inte ett ord i den rödgröna utrikesdeklarationen.
USA är fienden. De är så mycket fiende att om de bara lämnar Afghanistan kommer talibanerna sluta vara elaka och lämna alla flickskolor i fred, tror Ohly. På denna vänsterkonspiratoriska sörja kan inte någon rimlig utrikespolitik byggas. Förhoppningsvis framgick det för väljarna i gårdagens utfrågning.
Jag anser dock att Ohly kom undan alldeles för lätt. Kommunismen nämndes i förbifarten vid ett enda tillfälle. I övrigt handlade utfrågningen i stort om det som Ohly är rätt bekväm att prata om. Det är inte meningen att partiets förflutna ska vara huvudpunkt i en dylik utfrågning, men Ohlys ställningstagande för socialismen kunde gott ha uppmärksammats. Vad menar Ohly med socialism? Vad är det för samhälle han vill ha? Vilken socialism är det han avser när han avslutar ett tal med att utropa "leve socialismen!"? Vänsterpartiet är det enda parti som vill skapa ett annat slags samhälle än dagens kapitalistiska marknadsekonomi. Även om Ohly själv inte kallar sig kommunist finns gott om partiföreträdare som är kommunister. Hur påverkar detta partiets demokratiska legitimitet? SVT hade uppenbarligen tagit beslutet att inte smutsa ned Ohly med K-ordet.
Det som klargjordes för TV-tittarna i går kväll var Vänsterpartiets översittarmentalitet och dess extremt kollektivistiska grundsyn. Människor ska tvingas dela föräldraförsäkringen lika eftersom det finns ett högre samhälleligt mål: jämställdhet. Påtvingad sådan. Politikerna blir glada över 50-50-statistik, folket får vika sig. Att människors vardag ser olika ut, att det kanske inte rent praktiskt passar att dela föräldraledigheten exakt lika bryr sig Ohly inte om. Ty hänsynen ligger inte på den nivån utan på den samhälleliga. Använd bröstpump, hånflinade Ohly.
Det är i sådana här situationer som partiets intolerans blir så uppenbar. När människan och politiken krockar väljer Vänsterpartiet alltid politiken. Det är således inte det minsta konstigt att partiet ständigt försvarat dåliga offentliga system, varit kamrater med socialistiska skurkregimer och förringat socialismens brott mot mänskligheten. Ideologi före verklighet, politik före människor. Ur en sådan människosyn skapas bara nya förtryckarsystem. Vänsterpartiet har alltså inte lärt ett dugg.
Efter det kommunistiska manifestet har vänstern fått en ny bibel: Jämlikhetsanden. Den används som ett slags facit så fort vänsterpolitiker får kritik för att de vill tvinga människor in i jämställdhetssamhällets paradis. "Titta, se på den här boken! Den säger att jämställdhet är bra! Titta, titta!". Inte heller Ohly kunde hålla sig utan kände behov av att hänvisa till boken i en partiledarutfrågning två veckor före ett riksdagsval.
Vänsterpartiets världsfrånvända syn på verkligheten blev uppenbar även när utrikespolitiken diskuterades. Partiets hela utrikespolitik utgår från vad USA gör och inte gör. Det är därför USA som ska lämna alla baser utomlands, det är därför USA som ska kärnvapennedrusta. "Gäller det inte även Ryssland?" undrade Anna Hedenmo. "Det är en självklarhet", svarade Ohly. Men om denna självklarhet står inte ett ord i den rödgröna utrikesdeklarationen.
USA är fienden. De är så mycket fiende att om de bara lämnar Afghanistan kommer talibanerna sluta vara elaka och lämna alla flickskolor i fred, tror Ohly. På denna vänsterkonspiratoriska sörja kan inte någon rimlig utrikespolitik byggas. Förhoppningsvis framgick det för väljarna i gårdagens utfrågning.
söndag 5 september 2010
Avreglering som befriar
När Alliansen tog bort apoteksmonopolet var de rödgröna emot. Från vänsterhåll varnades det att det inte alls skulle bli bättre. Storföretag skulle bara dela på den existerande marknaden, småorter skulle bli utan apoteksservice, öppettiderna bestå och priserna stiga, okunnig personal skulle kasta mediciner efter missbrukare. Inget av detta har hänt.
Sedan avregleringen av apoteksmarknaden har Sverige fått 100 nya apotek. På åtta månader. Fler småorter har fått apotek, vilket berättades om i TV4Nyheterna i kväll. Dit hör Älmsta, vars invånare tidigare var tvungna att pendla till Norrtälje för att köpa huvudvärkstabletter. Öppettiderna har dessutom förbättrats. Tusen nya farmaceuter och apotekstekniker har anställts runt om i landet.
Sverige har fortfarande näst lägst apotekstäthet av alla länder i Europa. Med avregleringen har dock möjliggjorts ännu bättre tillgänglighet i framtiden. Hur någon kan vilja försämra tillgången till läkemedel är fullständigt obegripligt. Det säger ganska mycket om de rödgrönas syn på service.
Själv blir jag glad av att gå in på ett apotek nu för tiden. Tänk vad en liten avreglering kan göra. Jag önskar kunna få den känslan av att gå in på en spritbutik någon gång i framtiden också...
Sedan avregleringen av apoteksmarknaden har Sverige fått 100 nya apotek. På åtta månader. Fler småorter har fått apotek, vilket berättades om i TV4Nyheterna i kväll. Dit hör Älmsta, vars invånare tidigare var tvungna att pendla till Norrtälje för att köpa huvudvärkstabletter. Öppettiderna har dessutom förbättrats. Tusen nya farmaceuter och apotekstekniker har anställts runt om i landet.
Sverige har fortfarande näst lägst apotekstäthet av alla länder i Europa. Med avregleringen har dock möjliggjorts ännu bättre tillgänglighet i framtiden. Hur någon kan vilja försämra tillgången till läkemedel är fullständigt obegripligt. Det säger ganska mycket om de rödgrönas syn på service.
Själv blir jag glad av att gå in på ett apotek nu för tiden. Tänk vad en liten avreglering kan göra. Jag önskar kunna få den känslan av att gå in på en spritbutik någon gång i framtiden också...
Jakten på en riksdagsmajoritet
För allmänborgerliga väljare förefaller tre utfall i valet vara de bästa tänkbara: Alliansen vinner en majoritet i riksdagen. Moderaterna blir största parti. Sverigedemokraterna hålls utanför den beslutande församlingen. Alla tre är inom räckhåll.
Som väntat har de mindre borgerliga partierna börjat röra på sig i opinionen. Centerpartiet, som i vissa mätningar endast haft en halv procent till godo på den elaka fyraprocentsspärren, har stärkts mätning för mätning och får i senaste Sifo faktiskt 6,7 procent, nu bara en halv procent bakom Folkpartiet. Även Folkpartiet ser ut att kunna nå ett hyfsat valresultat. Partiet har legat tryggt över sju procent länge och väl nu. Chansen att bli tredje största parti finns där. Samtidigt verkar Kristdemokraterna inte längre behöva oroa sig särskilt mycket över att ramla ur riksdagen - jag tror att de kommer att sluta en bit över fem procent när de flesta röster är räknade om två veckor. Med en bra valspurt kan de rent av klättra över sex.
Det är viktigt att Moderaterna inte blir alldeles för dominanta inom Alliansen. Det finns inget egenvärde i att (M) blir största parti - annat än att det skulle svida något oerhört för Socialdemokraterna. Ett stort moderatparti är ett kaxigt moderatparti. Med den svängning som partiet har tagit under Reinfeldts ledning är det snarast negativt för borgerligheten och Sverige. Läget är knivigt - Alliansen behöver ett starkt moderatparti för en valseger men en jämnare mandatfördelning inbördes för en rimligare politik.
I övrigt ger mätning efter mätning överlag goda nyheter. Vänsterpartiet har, förutom i DN/Synovates senaste mätning där partiet får 7,5 procent, krälat runt 5,5 procent under hela året. Högre än så ska inte ett extremistiskt ytterlighetsparti på vänsterkanten nå. Faran heter i stället Miljöpartiet, som har lyckats få en snällhetsprofil att sätta sig i folks medvetande. Hur många är införstådda med partiets utpräglade tillväxtskepsis? Hur många känner till partiets upprepade ställningstaganden mot det moderna samhället, av vars frön partiet vill skörda frukterna för att ha råd med allt från friår till utbyggd kollektivtrafik? Miljöpartiet är inget ekologiskt mysparti, det är ett rödgrönt hot med extrema och flummiga åsikter i för samhället helt avgörande frågor. Ett sådant parti ska inte regera.
Avslutningsvis: övriga partier. Jag har egentligen inget emot att Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen så länge något av blocken får egen majoritet. SD i riksdagen skulle vara en knäpp på näsan för de etablerade partierna, som häpnadsväckande nog försöker utmåla ett nytt riksdagsparti som ett hot mot demokratin. Vid händelse av att inget av blocken når över 50 procent är båda benägna att söka stöd över blockgränserna. Det är dock svårt att tänka sig (C) eller (FP) svika Alliansen och regera tillsammans med Mona Sahlin och Lars Ohly. På de rödgrönas valmanifest! Skulle inte tro det.
Troligare är då att Miljöpartiet stöder Alliansen mot att de får igenom ett antal miljökrav. Detta begriper nog Sahlin också. Hennes enda möjlighet att regera är att vinna en majoritet.
Som väntat har de mindre borgerliga partierna börjat röra på sig i opinionen. Centerpartiet, som i vissa mätningar endast haft en halv procent till godo på den elaka fyraprocentsspärren, har stärkts mätning för mätning och får i senaste Sifo faktiskt 6,7 procent, nu bara en halv procent bakom Folkpartiet. Även Folkpartiet ser ut att kunna nå ett hyfsat valresultat. Partiet har legat tryggt över sju procent länge och väl nu. Chansen att bli tredje största parti finns där. Samtidigt verkar Kristdemokraterna inte längre behöva oroa sig särskilt mycket över att ramla ur riksdagen - jag tror att de kommer att sluta en bit över fem procent när de flesta röster är räknade om två veckor. Med en bra valspurt kan de rent av klättra över sex.
Det är viktigt att Moderaterna inte blir alldeles för dominanta inom Alliansen. Det finns inget egenvärde i att (M) blir största parti - annat än att det skulle svida något oerhört för Socialdemokraterna. Ett stort moderatparti är ett kaxigt moderatparti. Med den svängning som partiet har tagit under Reinfeldts ledning är det snarast negativt för borgerligheten och Sverige. Läget är knivigt - Alliansen behöver ett starkt moderatparti för en valseger men en jämnare mandatfördelning inbördes för en rimligare politik.
I övrigt ger mätning efter mätning överlag goda nyheter. Vänsterpartiet har, förutom i DN/Synovates senaste mätning där partiet får 7,5 procent, krälat runt 5,5 procent under hela året. Högre än så ska inte ett extremistiskt ytterlighetsparti på vänsterkanten nå. Faran heter i stället Miljöpartiet, som har lyckats få en snällhetsprofil att sätta sig i folks medvetande. Hur många är införstådda med partiets utpräglade tillväxtskepsis? Hur många känner till partiets upprepade ställningstaganden mot det moderna samhället, av vars frön partiet vill skörda frukterna för att ha råd med allt från friår till utbyggd kollektivtrafik? Miljöpartiet är inget ekologiskt mysparti, det är ett rödgrönt hot med extrema och flummiga åsikter i för samhället helt avgörande frågor. Ett sådant parti ska inte regera.
Avslutningsvis: övriga partier. Jag har egentligen inget emot att Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen så länge något av blocken får egen majoritet. SD i riksdagen skulle vara en knäpp på näsan för de etablerade partierna, som häpnadsväckande nog försöker utmåla ett nytt riksdagsparti som ett hot mot demokratin. Vid händelse av att inget av blocken når över 50 procent är båda benägna att söka stöd över blockgränserna. Det är dock svårt att tänka sig (C) eller (FP) svika Alliansen och regera tillsammans med Mona Sahlin och Lars Ohly. På de rödgrönas valmanifest! Skulle inte tro det.
Troligare är då att Miljöpartiet stöder Alliansen mot att de får igenom ett antal miljökrav. Detta begriper nog Sahlin också. Hennes enda möjlighet att regera är att vinna en majoritet.
lördag 4 september 2010
Ljus i mörkret
När man inser hur hopplöst läget är för den europeiska unionen är det trots allt lite uppiggande att lyssna till sådana som MEP Nigel Farage och MEP Daniel Hannan. Vassa, roliga och ofta "spot on" i frågor som rör EU:s demokratiska underskott och eskalerande centraliseringstendenser.
Visst. Det är lite som att göra det jag gör just nu - mota en annalkande förkylning i grind med ipren och whisky - i så motto att effekten sannolikt är kortvarig. Men man har i alla fall trevligt under tiden.
Visst. Det är lite som att göra det jag gör just nu - mota en annalkande förkylning i grind med ipren och whisky - i så motto att effekten sannolikt är kortvarig. Men man har i alla fall trevligt under tiden.