Rösta eller inte rösta?

Med en vecka kvar till valdagen börjar allt fler bestämma sig för vilket de parti de ska stödja genom att lägga en lapp i en låda. 1,2 miljoner osäkra väljare återstår fortfarande att övertyga och många dröjer ända till valdagen innan de bestämmer sig (jag undrar vad det är som fäller avgörandet för dem på valdagen? En reklamsnutt, en valaffisch eller en magkänsla där och då?).

Vissa upprörs av folk som inte röstar. Men många gör faktiskt ett genomtänkt val när de avstår. De tror inte på det svenska parlamentariska systemet. De tror inte att det går att förändra och vill därför inte legitimera riksdagens makt. Eller så hittar de helt enkelt inget politiskt alternativ som är tillräckligt lockande. Den som säger sig vara helt ointresserad av och oinsatt i politik gör också rätt i att avstå i stället för att skjuta från höften och rösta oinformerat.

Att rösta är en demokratisk rättighet, ingen plikt. När nya partier i riksdagen av de etablerade partierna utmålas som ett hot mot demokratin är det lätt att inse att för den ledande politiska makten i Sverige handlar riksdagsval inte om grundläggande demokratiska rättigheter (i vilka rätten att rösta på alla partier ingår) utan om att säkra status quo. Det illustreras även av att Kristdemokraterna så fort de blev ett riksdagsparti slutade driva förslaget om sänkt riksdagsspärr.

Själv var jag väldigt bestämd med att inte rösta i Europaparlamentsvalet i fjol. Det främsta skälet var att jag inte ville legitimera det EU vi ser i dag, ett EU som har gått åt helt fel håll sedan Sveriges inträde för 15 år sedan och vars enda demokratiska legitimitet bottnar i att folk går och röstar vart femte år. Ju färre som röstar, desto svårare för politikerna att hävda att de är valda av folket. Sedan kan de skapa egna propagandakanaler och välja ut rätt journalister hur mycket de vill.

Nu kommer jag ändå att rösta om en vecka. Valet faller på Liberala partiet samt Folkpartiet och Centern. Skälet till att jag inte kan rösta på Alliansen till riksdagen stavas inte minst integritetsfrågorna. Det finns bra saker att plocka från alla borgerliga partier - Moderaternas skattepolitik, Centerns företagar- och arbetsmarknadspolitik, Folkpartiets skolpolitik och i viss mån Kristdemokraternas familjepolitik. Men inget av partierna bryr sig om hela vår personliga integritet (för Piratpartiet går gränsen vid all sorts avlyssning och övervakning vilket exkluderar det sexuella området), inget av partierna tar ett liberalt helhetsgrepp. Att rösta på liberala kandidater som ska förändra världen så fort de når riksdagen, och minsann stå emot allt tryck utifrån, känns inte heller längre särskilt trovärdigt.

Jag förstår dem som röstar på Alliansen mest för att slippa Mona Sahlin och Lars Ohly i regeringen. Det är ett val jag kan respektera. Men om vi ska vara petiga bör faktiskt en regering väljas om på sina egna meriter och inte därför att alternativet råkar vara ännu sämre. Men om ni ändå ska rösta på Alliansen - stöd de mindre partierna. För dominanta moderater kan bli ett elände.