Värderingsskiftet runt hörnet

Det är fritt fall inom SAP. Opinionsvinden blåser partiet rakt i ansiktet. Ledningen kallar till krismöte. Valarbetarna suckar. Valet som skulle bli så oerhört jämnt ser ut att kunna bli en borgerlig triumf.

Jag var en av många som trodde att Alliansen var rätt körd för drygt ett och ett halvt år sedan. Det berodde på två saker: jag underskattade de borgerligas förmåga att hålla samman och kompromissa och jag överskattade de rödgröna partiernas förmåga att driva opinion och valrörelse. Ärligt talat är det oppositionens uselhet snarare än regeringens förträfflighet som har bidragit till det opinionsläge vi nu ser, även om Alliansens ekonomiska politik onekligen är en viktig förklaring till det starka stödet. Vi har vant oss vid att när Socialdemokraternas vallokomotiv tuffar igång, och LO blåser i trumpeten, är det vit flagg från borgerligheten. Decennier av erfarenhet av valsegerns svåra konst tycks emellertid som bortblåst denna gång. En förklaring är att partiet helt enkelt har slut på idéer. De kommer inte åt Moderaterna och till råga på allt föredrar partiets egna väljare, inklusive LO-kollektivet, huvudmotståndaren Reinfeldt före S-ledaren Sahlin. Snacka om käftsmäll.

Partiets egna valarbetare ger oss en inblick i en socialdemokratisk föreställningsvärld om vad det är som har hänt med partiets en gång så starka väljarstöd. "Folk har börjat få det för bra", resonerar valarbetaren Per-Åke Pettersson, "infödd socialdemokrat". Många socialdemokrater klagar över att lojaliteten med partiet inte är vad den en gång var. Folk har börjat tänka mer själva, klagas det. Detta belyser vilken räkmacka socialdemokratin har halkat omkring på i decennier. De har inte behövt övertyga människor med argument. De har inte ens behövt anstränga sig särskilt hårt. Socialdemokratin har funnits i den svenska folksjälen, i blodet. Människor har röstat efter yrke och efter sina föräldrars uppmaningar. Inte efter noggranna överväganden. Det börjar bli slut med detta nu.

Påståendet att folk har börjat få det "för bra" belyser även ett tydligt karaktäristika hos det forna statsbärande partiet: målet att med höga skatter och generösa bidrag göra människor ekonomiskt beroende av den socialdemokratiska politiken. Tydligare kan knappast vänsterpartiernas cyniska människosyn uttryckas. När Alliansen befriade miljoner löntagare en aning genom att sänka inkomstskatten för alla som arbetar, leddes två saker i bevis: 1) det går att klara en generell välfärd även med 100 miljarder i skattesänkningar och 2) den som får behålla mer av sin lön ökar sina valmöjligheter och stärker därmed sitt oberoende.

I praktiken har Socialdemokraterna tvingats acceptera denna nya verklighetsbeskrivning. I sina morgontidningsannonser hävdar det gamla skattehöjarpartiet att "lite mer i plånboken är inte dumt och det tycker vi du ska få behålla". Partiet vill helst inte prata om skattehöjningar alls och våndas över fastighetsskattens införande. Något har hänt. Att betala hög skatt är uppenbarligen inte lika häftigt längre.

Det är just de två ovanstående punkterna, bibehållen välfärd fast med lägre skatter och ett bevis för att det faktiskt är riktigt trevligt att få behålla mer av sina egna intjänade slantar, som borgerligheten har haft så svårt att övertyga svenska folket om i alla år. Det krävdes en borgerlig allians, moderat sosseretorik och en mittenförskjutning för att vinna folkets förtroende. Min förhoppning är att Alliansen vid en valseger inte nöjer sig med detta utan vågar gå vidare. Kampen mot högskattestaten är ingalunda vunnen. Lyssna till Centerpartiet och låt arbetsmarknaden vara nästa stora viktiga fråga. Lyssna till Kristdemokraterna och gör slut på radikalfeminismen. Våga lyssna till de frihetliga krafter som trots allt finns i de borgerliga partierna. Först då kan ett värderingsskifte drivas i hamn. Först då är en valseger värd något i praktiken. Trist nog kommer bromsklossen förmodligen heta Fredrik Reinfeldt.