måndag 27 september 2010

Ett nytt liberalt parti

Så var det då officiellt. Liberati splittras. Alexander Bard, och många med honom, anser att valresultatet är ett så stort bakslag för liberala idéer i både Folkpartiet och Alliansen att det inte längre är fruktbart att driva liberal idédebatt i FP. Liberati läggs därför ned efter två års arbete. I stället ska nu all kraft läggas på ett nytt liberalt parti, Liberaldemokraterna. Vissa goda krafter kommer dock även fortsatt att verka inom Folkpartiet.

Jag var först skeptisk till tanken på ett nytt parti och sanning att säga är jag det till viss del fortfarande. Jag vet hur oerhört mycket arbete det betyder. Jag vet hur svårt det är att nå igenom mediebruset för en nykomling. Det krävs passion, uthållighet och en oerhört stark tro på det man gör. Det behövs starka personligheter och det krävs pengar. Men ju mer jag tänker på det, desto gladare blir jag av tanken på ett nytt liberalt parti i Sverige, särskilt om det leds av människor som varit med förr och känner till det politiska spelet.

Den bästa chansen för ett liberalt parti att nå framgång är i mina ögon att släppa den libertarianska retoriken och blanda pragmatism med en stark tro på liberala principer. Ett parti som tror på marknadsekonomin, på människors förmåga och rätt att styra sina liv efter eget huvud, på integritet och på rättsstaten men som samtidigt inte polemiserar mot välfärdsstaten, har en hygglig chans att locka väljare från Miljöpartiet och tre av Alliansens partier. Och kanske norpa en och annan piratpartist också. Partiet ska upplevas som rakryggat utan att framstå som hotfullt.

Jag håller med Alexander Bard om att det finns gränser för hur långt ett parti kan gå i antiliberal riktning och samtidigt behålla en öppenhet för liberala idéer. Kanske har den gränsen passerats i Folkpartiet. I ett sådant läge är det endast fråga om självspäkning att stanna kvar och bli överkörd gång efter annan. Det är mer rakryggat att starta eget. Låt Johan Pehrson & c/o styra partiet i lugn och ro nu.

Som tidigare konstaterat är det svårt att nå framgång med ett nytt parti i riksdagsvalen. Varför skulle då LD lyckas där FI och PP hittills misslyckats? Ett skäl skulle vara att Piratpartiet är för smalt för att attrahera en bredare väljargrupp (de är endast märkbara bland unga och studenter) medan FI (med all rätt) betraktas som tokstollar. Ett brett liberalt parti har ett annat utgångsläge och kan attrahera betydligt bredare väljargrupper.

Det viktiga är att se detta som ett långsiktigt projekt och inte ge upp om det första valresultatet skulle bli en besvikelse. Det finns inga genvägar. Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna behövde decennier på sig att nå riksdagen. Miljöpartiet behövde sju år. Det tar tid att bygga varumärken, det tar tid att övertyga människor om att rösta nytt. Sverigedemokraterna är i mångt och mycket ett föredöme i hur ett parti ska byggas. Partiet har vuxit lokalt och nationellt val efter val och därmed expanderat både på bredden och höjden innan årets valframgång. Det kan Liberaldemokraterna också göra om det ges tid. Men då krävs det att liberaler ute i landet är beredda att ansluta.

6 kommentarer:

  1. Ett par saker värda att notera är dels att det för Miljöpartiet gick för snabbt att komma in i riksdagen: Efter sju år var de inte redo, kom in och gjorde bort sig. De åkte ut igen, för att komma in för gott (verkar det som) 1998.

    Sedan finns flera skillnader gentemot Piratpartiet och F!. Feministiskt initiativ är alldeles för smalt, och fyller inget tomrum. De profilerar sig som ett nytt parti som driver Vänsterpartiets frågor. Piratpartiet kommer med nya idéer, men har – framför allt i detta val – varit uselt på att bedriva kampanj.

    Liberaldemokraterna fyller tveklöst ett tomrum. Liberalismen i svensk politik är död; i alla fall i partipolitiken. Det finns en stor potentiell väljarkår. Dessutom har Liberaldemokraterna starka frontfigurer, som kan väcka uppmärksamhet i media – något som hade behövts i Piratpartiet.

    Det finns alltså, tror jag, goda möjligheter för ett starkt långsiktigt liberalt parti i Sverige.

    SvaraRadera
  2. Förlåt, jag skrev helt fel om Miljöpartiet: En mandatperiod tidigare, ska det vara. De kom in 1988, åkte ut 1991 och kom in 1994 igen.

    SvaraRadera
  3. Jag tror också att det finns utrymme för ett liberalt parti i Sveriges riksdag. Absolut. Förutsättningen är en rakryggad men pragmatisk framtoning som kan locka borgerliga väljare och miljöpartister med vissa liberala böjelser. Men det är värt att notera de svårigheter som det de facto innebär att starta ett nytt parti. Lätt är det inte.

    SvaraRadera
  4. Möjligheterna är ju i princip obefintliga om det inte finns en ordentligt vakuum i politiken. Många inom den ideologiskt medvetna liberala rörelsen uppfattar nog att ett sådant vakuum existerar, men många som inte har ett superaktivt intresse för politiken upplever nog att liberalismen redan är välrepresenterad. Jag är övertygad om att loppet inte är kört för liberaler i de befintliga partiet som finns. Det gäller ibland bara att bita ihop och kämpa, med uthållighet kommer det gå bra. Det är jag övertygad om.

    Men oavsett: lycka till, the more the merrier. ;-)

    SvaraRadera
  5. Jag kommenterar situationen här:

    http://lars-ericksblogg.blogspot.com/2010/09/liberaler-kan-inte-ena-sig.html

    SvaraRadera
  6. Jag är själv Miljöpartist, och fett övertygad om att Mp stannar inom riksdagen, och det verkar som att de har stora chanser att komma in i regeringen i valet 2014! Men ni liberaldemokrater för ju bara ert liberala skitsnack. Snacka ihop er med liberala partiet och bli folkpartiets undersåtar så kanske ni kan vinna en och annan procentenhet. Jag kan inget annat än att önska er lycka till inför en (eventuell) framgång...
    "The words of the political god"

    SvaraRadera

Håll en saklig ton. Personangrepp och inlägg ej relevanta för ämnet godkänns ej.