Dagen efter den stora dagen är känslorna blandade. Det är både lättnad och viss besvikelse. Lättnad för att vi de kommande fyra åren kommer att slippa se kommunister i den svenska regeringen. Slippa se Mona Sahlin företräda Sverige utomlands. Slippa se Claes Borgström som jämställdhetsminister. Det gladde att se en vresig Lars Ohly i går. Besvikelse därför att Alliansen inte lyckades få en majoritet. För att de frihetliga krafterna inom Alliansen backade och Camilla Lindberg förlorar sin riksdagsplats. För att Sverigedemokraterna blir vågmästare.
Det var precis detta läge som kunde hända, som inte minst Fredrik Reinfeldt varnade för, men som vi nog var många som innerst inne antog bara inte skulle hända. Ingen majoritet för något av blocken. Sverigedemokraterna, som ingen vill ta i, som vågmästare. Reinfeldt var tydlig redan på valnatten att han nu sträcker ut en hand till Miljöpartiet. Mer om detta i ett kommande inlägg.
Men vilka är de verkliga vinnarna i riksdagsvalet, egentligen? Moderaterna? De gjorde sitt bästa val sedan rösträtten infördes i Sverige och nådde 30 procent. Samtidigt förlorar partiets borgerliga allians sin majoritet och därmed får M svårare att driva igenom sin politik. Miljöpartiet? De gör ett historiskt bra val, även om det inte blev de nästan tvåsiffriga tal som vissa mätningar hintat om. Nu blir MP med mycket knapp marginal tredje största parti. Men partiet kommer inte att ingå i någon rödgrön regering och kunna driva sin klimatalarmistiska politik som planerat. Sverigedemokraterna? Partiet tar sig in i riksdagen med god marginal och blir större än både Kristdemokraterna och Vänsterpartiet (vilket lär svida för Hägglund och Ohly). Men deras möjlighet att påverka de politiska besluten förefaller mycket begränsade eftersom inget av de politiska blocken vill samarbeta med dem.
Däremot kommer SD givetvis, som alla riksdagspartier, att lägga förslag, delta i debatter med Sveriges politiska elit och få ännu mer medial uppmärksamhet. Om det på sikt stärker partiet eller tvärtom visar svenska folket hur ensidigt och tossigt det är, återstår att se. På något sätt måste emellertid de etablerade politiska partierna förhålla sig till Sverigedemokraterna nu när de valts in i Sveriges riksdag. Att vägra dela sminkloge är en sak, men Lars Ohly kommer inte att kunna undvika att vara i samma plenisal som Jimmie Åkesson.
Valet 2010 kommer bli ihågkommet som ett val utan vinnare.
Förlorar Camilla sin plats? Konstigt nog så gör det mig nästan mer upprörd än nånting annat. Det var väldigt tråkigt att läsa. Kanske mr än PP:s fiaskoval. Det som lär svida för dig dock är väl också att M gick fram och de andra Allianspartierna gick tillbaka. Moderaterna lär dominera regeringen än mer.
SvaraRaderaOsäkert hur det blir nu. Jag tippar på en borglig minoritetsregering som tvingas söka blocköverskridande lösningar. Lite som lotteririksdagen 73 alltså. Det kommer innebära en massa kompromisser och en urvattnad mittenpolitik.
Men det är bara o gilla läget antar jag...
Det intressanta är ju det du avslutar med - Vänsterpartiets kommande hantering av SD.
SvaraRaderaOhly skrek närmast i talet på sin valvaka att "Vi är de som hårdast tagit kampen mot rasism och främlingsfientlighet!". Men samtidigt vill han inte befinna sig i samma rum som SD-företrädare!?! Det måste i praktiken innebära att de inte tänker ta kampen med hjälp av muntlig debatt, utan snarare med gatstenar och visselpipor.
Jag vet inte om den utvecklingen är något att se fram emot...
:-/
Markus: En sådan taktik skulle bara ytterligare stärka Sverigedemokraterna. Det är dags att extremvänstern börjar fatta det snart. Men det ska bli lite spännande att följa riksdagsdebatter mellan Ohly och Åkesson. Freak show är ju alltid underhållande... :-)
SvaraRaderaNu kanske det blir lite passion i riksdagens talarstol. Det har varit ganska avslaget ända sedan Palme försvann.
SvaraRadera