Slutet på en era - början på vad?

Inför valet såg jag tre stora målsättningar i fallande ordning: Majoritet för Alliansen. Socialdemokraterna som näst största parti. En jämnare borgerlig allians med starkare småpartier. Alla tre kom på skam. Ändå finns skäl att inte vara alltför nedstämd om vi betänker vad valresultatet kan betyda på lite längre sikt.

Det oklara parlamentariska läget häller smolk i glädjebägaren för många borgerligt sinnade väljare. Det gör att vi lätt glömmer att det vi såg i gårdagens val var den svenska socialdemokratins svanesång. Partiets tid som maktparti, som dominant i svensk politik, är över. Makthegemonin är bruten.

Det är ett historiskt valresultat. Alliansen har avlivat idén om att borgerliga regeringar inte kan bli återvalda, att de endast är tillfälliga avbrott i det socialdemokratiska styret av riket. Socialdemokraterna är ett slaget parti, för att travestera det Göran Persson sade att partiet inte var efter förlusten 2006. De 35 procent som Socialdemokraterna fick i Perssons sista val som partiordförande sågs nog av många som ett slags bottennivå. Nu backar partiet ytterligare och närmar sig 30 procent. Självbilden som det statsbärande partiet har slutligt knäckts. Sverige är inte den där demokratiska enpartistaten längre. På sikt kan det vara valet 2010 vi kommer att blicka tillbaka till för att se när Socialdemokraterna slutligen plockades ned från sin tron och blev ett parti bland alla andra.

Förklaringarna till att Socialdemokraterna har gjort sitt sämsta val sedan 1914 är många. Det går inte att komma ifrån att Mona Sahlins person är en viktig delförklaring. Hennes impopularitet i partiet har fått många socialdemokratiska väljare att rösta olika i riksdagsvalet och de kommunala valen. Socialdemokraterna behåller greppet i många traditionellt röda fästen - såväl Malmö som Göteborg - men tappar i valet till riksdagen. Många har helt enkelt inte sett Sahlin som en rimlig statsministerkandidat. Än viktigare är emellertid partiets fullständiga idétorka. Socialdemokraterna fick kritik för att vara sönderregerade när det förlorade valet 2006. Idéerna var borta, partiet hade ingen framtidsberättelse längre. Tiden i opposition skulle ändra på detta. Så har inte skett. Under Mona Sahlins tid som partiordförande har Socialdemokraterna tvärtom blivit ännu otydligare och upplevts som ännu mer irrelevanta. Någon framtidsvision finns inte.

Sedan går det givetvis inte att komma ifrån att det rödgröna samarbetet har kostat väljare. Många socialdemokrater har svårt för Miljöpartiet, andra för Vänsterpartiet. Men framför allt har det varit en ovan känsla att ingå i en valallians och för första gången inte begära mandat för en strikt socialdemokratisk regering. Beslutet att bilda denna allians har kritiserats, men jag tror inte att Mona Sahlin hade något egentligt val. Alliansen var på väg att trumma in budskapet om en splittrad opposition. Hade de rödgröna partierna gått till val vart och ett hade Alliansens främsta budskap i valrörelsen blivit "en stabil Allians mot en splittrad vänster". Det hade inte heller vunnit något val åt Mona Sahlin.

Vad händer nu? Den borgerliga regeringen kommer att bjuda in Miljöpartiet. En inofficiell inbjudan har redan gjorts. Medan Peter Eriksson på partiets valvaka hävdade att det rödgröna samarbetet fortsätter "tills vidare", vilket inte lät särskilt övertygande, avfärdade Maria Wetterstrand kategoriskt ett samarbete med Alliansen senare under kvällen. Detta kan givetvis komma att ändras när seriösa samtal tar vid. Men det är ett mycket knepigt läge att hantera för båda parter. Miljöpartiet måste svika det rödgröna samarbetet med Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. Som tredje största parti skulle partiet kunna motivera att det bör få ministerposter i en alliansregering. Men det känns omöjligt ur alla tänkbara perspektiv. Kan MP, som i detta val tydligt profilerat sig som ett vänsteralternativ, verkligen ingå i en borgerlig regering utan att drabbas av en kokande svekdebatt med sina egna väljare? Och hur ställer sig Centerpartiet till att ett miljöparti på vänsterkanten deltar i regeringssamarbetet? De har ingenting att vinna på en sådan situation. Det är också värt att fråga sig hur kärnkraftsvänner i Folkpartiet ska kunna samsas med avvecklingsivrare i Miljöpartiet...

Det är en minst sagt besvärlig situation. Den enda rimliga lösningen är att Alliansen sitter kvar med hoppande majoriteter och tar stöd av Miljöpartiet i vissa enskilda frågor och kanske av Socialdemokraterna i andra. Detta kommer onekligen att göra det betydligt svårare att föra en politik med frihetlig inriktning. Nödvändiga reformer kommer få skjutas på framtiden. Det är den största besvikelsen med detta val.