Samhällskontraktet och vi

Samhällskontraktet. Vad har vi som boende i Sverige egentligen rätt att förvänta oss av den allmänna service vi betalar för?

Jag ser det vi kallar samhällskontraktet som ett slags oskriven överenskommelse mellan de boende i ett land och den offentliga makten. Som medborgare hyser du vissa rättigheter som icke-medborgare saknar (exakt vad som ska skilja medborgares rättigheter från icke-medborgares kan diskuteras), men även en icke-medborgare har rätt att få sin egendom fredad från intrång eller att slippa bli utsatt för hot och våld.

För att upprätthålla detta skydd betalar vi en del av vår inkomst till det offentliga. Problemet är att detta kontrakt inte är en överenskommelse bland likar. Vi tvingas alltid betala, annars åker vi faktiskt i fängelse. Men den som ska tillhandahålla den tjänst vi betalar för, den offentliga makten, politikerna, riskerar ingenting om den låter bli.

Detta är således ett synnerligen ojämlikt maktförhållande. Ena parten tvingas göra sin del av avtalet under hot om fängelse och kan bara hoppas att den andra parten gör sin del. Några konsekvenser av att inte göra det finns alltså inte.

Konsekvensen skulle möjligen vara att vi vart fjärde år kan använda vår knutna näve i fickan till att försöka rösta bort de politiker som inte levt upp till sin del av kontraktet. Det finns alltid någon annan där som lovar att sköta det bättre.

Så där fortsätter det, år efter år. Det är en rätt klen tröst att kunna proteströsta vart fjärde år om man som medborgare drabbats av att operationer ständigt skjuts upp, av en skola som inte håller måttet, av inbrott som aldrig blir lösta och av att partnern blivit misshandlad eller våldtagen på väg hem från jobbet. För att inte säga den som blir pensionär och märker att pensionen endast är marginellt större för den som arbetat hela livet jämfört med den som inte arbetat alls. Sådant färgar oss och får oss förstås att ställa frågan vad i hela friden det är vi betalar för.

En förklaring kan vara att den andra parten har valt att även syssla med en massa annat. Ty vid sidan om att försöka skydda liv och egendom samt ha en sjukvård och skola som håller måttet, tycker staten och kommunen att det är oerhört intressant att även ägna sig åt att HBTQ-certifiera bibliotek, att lägga ofantliga summor på att människor i andra länder ska kunna höja sin levnadsnivå genom att komma till och bli försörjda i Sverige samt att ge barnbidrag till mångmiljonärer.

Är någon förvånad över att det blir lite sura miner här och var? Är det konstigt att många undrar vart pengarna tar vägen? Världens högsta skatter räcker uppenbarligen inte. Då är det något som är fel på riktigt.

Det pratas mycket om hur polariserat Sverige håller på att bli. Den offentliga makten tillsammans med det mediala etablissemanget vill att allt ska vara som förut. Att människor inte ska protestera utan finna sig i att betala allt högre skatter och få allt mindre tillbaka. Jag tror att den tiden är förbi.

Det är hög tid att på allvar börja diskutera samhällskontraktet nu. Vad får vi för skattepengarna? Vem ska ha rätt till vad? Hur kan vi som invånare och medborgare i Sverige kräva att få det vi betalar för? Och om vi inte får det vi betalar för, hur kan de ansvariga ställas till svars?

Det är dags att sluta ducka nu.

Se även:
Lars Trägårdhs resonemang om samhällskontraktet och vilka förändringar som krävs om vi vill ha öppna gränser.