Om att sätta ett pris på människor

I den landsomfattande kampanjen för en miljöpartistisk migrationspolitik hörs ofta parollen att man inte kan sätta ett pris på människor. Det är oetiskt och oanständigt, sägs det, att räkna människoliv i kronor och ören. Vi är rikare än så, bättre än så. Därför måste alla som vill komma till Sverige få komma hit.

Det tycks ha gått dessa människor förbi att vi sätter ett pris på människor varje dag. Det görs när äldre förvägras operationer med motiveringen att de är för gamla. Det görs när psykiskt sjuka får bo kvar i egen lägenhet i stället för att erbjudas den betydligt dyrare heldygnstillsyn de egentligen skulle behöva. När handläggare inom socialtjänsten tvingas prioritera på ett sådant sätt att klient- och rättssäkerheten hotas. När gamla med hemtjänst får träffa 35 olika personer på två veckor. Varje dag sätts ett pris på människors liv och välbefinnande. Allt detta handlar faktiskt om pengar. Om prioriteringar.

Asylpolitiken är det enda område i vilket ekonomi sägs vara ointressant. Här handlar det om högre värden. Jag undrar varför. Var är alla massiva demonstrationer för psykiskt sjukas välmående? För människor med beroendeproblematik, för fattigpensionärer och hemlösa svenskar? Varför är inte "allt åt alla"-argumentet lika bekvämt att använda då? Är inte dessa grupper värda mer än så?

Vi sätter kort sagt ett pris på människor varje dag, året runt. Det är så välfärdsstaten oundvikligen måste fungera. Den är oerhört intresserad av hur du lever eftersom din ohälsa kan kosta mycket pengar. Därav politikernas intresse för om du röker, dricker, vad du äter och så vidare. Så länge människor inte förväntas bära sina egna kostnader, så länge systemet bygger på omfördelning, är både politikerna och din skattebetalande granne väldigt intresserade av hur du lever och inte alltid av att hjälpa.

Den som vill posera med sin godhet saknar knappast arenor för att göra detta alla dagar på året och i en mängd andra frågor förutom flyktingpolitiken. Om vi kan ge tusan i de ekonomiska argumenten i migrationspolitiken, borde vi förstås kunna göra det även i andra frågor. Problemet med ett sådant förhållningssätt är att vi då skulle förvandlas till rena Fi-aktivister helt utan verklighetsförankring.

Jag lovar. Pengar har samma värde om de läggs på en flykting som en psykiskt sjuk. Det är samma valuta. De kommer från samma skattebetalare och bör därför hanteras med samma varsamhet.

Det är därför besynnerligt att det kan vara så känsligt att diskutera just kronor och ören när det kommer till flyktingar och asylsökande men inte alla andra. Det blir dessutom särskilt konstigt när det sker med argument om "allas lika värde".

Tidigare bloggat:
Vem vill stoppa terrorn på riktigt?