Sverige behöver ett liberalt protestparti

Den som läser denna blogg har säkert märkt att jag har en svag punkt för UKIP:s Nigel Farage.

Han är en ovanlig politisk ledare som står ut. Inte bara tack vare sina underhållande populistiska angrepp på EU:s ledargarnityr utan för sitt försvar för demokratin och länders självbestämmande i ett post-demokratiskt Europa.

När jag lyssnar på Nigel Farage och hans vision för Storbritannien tänker jag på gamla Moderaterna. Det var ett parti som stod för låga skatter på arbete, ett bra företagsklimat, krävde sänkta bensinskatter och såg självförsörjning som en dygd. Reinfeldts moderater är ett sossigt mittenparti.

Som tidigare konstaterat är Sverigedemokraterna det enda protestpartiet i höstens val. Men dess ledare beskriver sig som nationalist och socialkonservativ, och detta är epitet som många som ser sig som borgerliga men inte känner sig hemma i Alliansens fyrklöver kan ha svårt att relatera till.

Nigel Farage kallar sig libertarian. Även om det finns vissa skäl att ifrågasätta den definitionen av hans politiska tillhörighet, råder inga tvivel om att Farage är genuin i sin strävan att återupprätta demokratin, att skapa frihandel med resten av världen och att göra livet för hårt arbetande medborgare lite friare och trevligare.

Sverige skulle behöva ett protestparti som UKIP med en färgstark ledare som Farage. Ett parti som säger nej till höga skatter och förmynderi. Som bejakar ett gott företagsklimat framför skadliga arbetsmarknadsregleringar. Ett parti som inte är klimatalarmistiskt. Ett parti som tar individens rätt till frihet på allvar genom att ge medborgarna förtroendet att styra sina egna liv.

Att Farage personligen tagit ställning för en legalisering av droger, trots att hans eget parti snarare kräver hårdare tag, säger mycket om honom som politiker.

Men kanske skulle en politiker av Farages snitt inte fungera i Sverige. En politisk talang som röker cigarr, dricker öl på den lokala puben och överlever flygkrascher framstår nog som alltför våghalsig för det svenska kynnet.

Så vi får Stefan Löfven och Fredrik Reinfeldt i stället. Två politiker som kan få tickande klockor att verka spännande, och som egentligen är överens om allting.