Välfärdsmyter

 

Det finns en vida spridd uppfattning att Alliansen har nedmonterat välfärdssamhället. Att det satsas mindre pengar nu än tidigare, och att detta är en ond strategi från en borgerlighet som innerst inne vill avskaffa välfärdsstaten.

De rödgröna partierna brukar vilja göra valrörelser till en fråga om välfärdssatsningar. Vänsterpartiet tenderar att vinna dessa tävlingar eftersom de har en outtömlig skattkista att ösa ur.

Bilden av ett land som var ett paradis på 70-talet men som i dag har blivit kallt och osolidariskt understöds av Borzoo Tavakoli, som DN Kultur härom dagen lät fabulera fritt om vilket hemskt land Sverige har utvecklats till. Med stöd av myter och rena felaktigheter landar Tavakoli i slutsatsen att det inte bara var bättre förr utan att "den svenska modellen" rent av är död.

Tavakoli är långt ifrån ensam om att sprida denna uppfattning om Sverige. Vi hör och ser den ständigt. Men som Sveriges Kommuner och Landsting, SKL, visar är detta en myt.

Det är tvärtom aldrig satsats så mycket på välfärden som i dag. Pengar är inte allt, men att påstå att välfärdsstaten är utsatt för ett angrepp när den samtidigt slår rekord i omsättning är en smula oärligt.

Det är också viktigt att minnas att enigheten kring en gemensam finansiering av vård, skola och omsorg och en högskattestat för att möjliggöra detta, är hundraprocentig i Sveriges riksdag. Partierna skiljer sig åt på marginalen, inte mer.

Fler borde läsa SKL:s rapport Välfärdstjänsternas utveckling 1980-2012. Men det är förstås betydligt roligare att sprida felaktigheter i ett politiskt syfte. Låt mig gissa att SKL:s rapport inte kommer göra något avtryck i de rikstäckande medierna under detta valår.

Tidigare bloggat:
Vänsterns välfärdslögner