FRA känner sig trygga - gör du?

Hela den amerikanska debatten handlar om att NSA lagrar stora mängder metadata om vanliga privatpersoners kommunikation. Jag menar att det är uppenbart att FRA gör detsamma och de gör det inte för något abstrakt forskningssyfte eller odefinierad teknikutveckling utan det gör det för att kartlägga personers och organisationers nätverk. 

Mark Klamberg redogör på sin blogg för en del av problematiken kring den påstått så vattentäta FRA-lagen. FRA samarbetar med andra underrättelsetjänster. Vilka vill myndigheten inte säga, men det är underförstått att det rör sig om västerländska sådana (rimligtvis GCHQ och NSA plus ett antal andra).

Det finns något förrädiskt över hur den svenska underrättelsetjänsten framställs. Den presskonferens där FRA:s talesperson Fredrik Wallin och nye generaldirektören Dag Hartelius redogjorde för myndighetens uppdrag och befogenheter såg ut som en vanlig föreläsning på en anonym svensk kommunförvaltning. Wallin må se ut som en IT-tekniker och Hartelius som en landshövding. De bär i motsats till NSA:s general Keith Alexander inte militär klädsel (FRA är nämligen en civil myndighet). Allt ser kort sagt väldigt alldagligt ut, vilket jag tror är en medveten strategi för att ge människor intrycket av att övervakningen inte är så farlig. Betydelsen av perception ska inte underskattas.

Rent sakligt har FRA samma uppdrag som NSA: att skydda ("svenska intressen") mot yttre hot. Precis som sina brittiska och amerikanska motsvarigheter får de inte spana på den egna befolkningen, men eftersom de har ett nära samarbete får FRA tillgång till information som insamlas av den amerikanska myndigheten och delar givetvis också med sig av information - även obearbetad sådan. Det sistnämnda är lite anmärkningsvärt eftersom det indikerar att information lämnas över i bulk. Riktigt så lät det inte när riksdagens ledamöter skulle ledas till ja-knappen sommaren 2008.

Det är nu också känt att även om FRA inte får spara rådatan om vem som varit i kontakt med vem när nätverk kartläggs, får analysresultaten av datainhämtningen bevaras. Och tillgång till resultaten är förstås själva syftet med att över huvud taget inhämta information. Det finns oklarheter kring vad myndigheten får använda denna information till.

Avslutningsvis är det förstås lite komiskt att Dag Hartelius säger att han inte vill kommentera avslöjanden om avlyssning i andra länder men gärna tar just andra länder som exempel när han argumenterar för vad som gör FRA-lagen så bra. Jovisst.

FRA känner sig trygga med dagens lagstiftning. Frågan är om vi medborgare kan känna likadant.