Ingen kan ha blivit ett dugg lugnare av att ett antal ledamöter i försvarsutskottet besökte FRA i veckan. I andra länder, som USA och Storbritannien, kallas underrättelsetjänstens ledare till utfrågning av de folkvalda i direktsändning. I Sverige åker ett antal utskottsledamöter på studiebesök i en chartrad turistbuss och säger sig sedan vara nöjda med de svar de fått. Ingen utomstående får veta någonting.
Peter Wolodarski sammanfattar problemet i detta: "Se, men kom inte nära. Lyssna, men ta inga bilder. Fråga, men räkna inte med att få svar." Det är djupt problematiskt att vi vet så lite om vad FRA sysslar med, vilka de samarbetar med och var gränserna för deras informationsinhämtning går.
Regeringen hänvisar till att FRA endast spanar på utländska mål. Det är ett futtigt försök att undfly kritik för den pågående massövervakningen. Ty vad är egentligen ett "utländskt mål" i dagens uppkopplade värld där svenskars epostkonton finns på amerikanska servrar och där 80 procent av norrmännens trafik går via Sverige? Det sistnämnda ger även norrmännen skäl att begära information om vilka FRA samarbetar med. Allt hänger samman, men regeringen låtsas som om det är busenkelt att skilja inhemsk och utländsk trafik åt.
Kanske är allt bara ett spel. Eller så är det så illa att regeringen inte begriper vad FRA egentligen gör. Försvarsministern gjorde åtminstone en väldigt blek figur när hon debatterade frågan med Advokatsamfundets Anne Ramberg härom kvällen.
Dessa frågor är tekniskt komplicerade för en lekman - vilket högst troligt har bidragit till att flertalet inte känner någon oro för ett samhälle med allt mer utbredd övervakning. Det gör dem svåra att visualisera. Det blir inte särskilt konkret.
Det handlar också om en långsam tillvänjning. Vi delar medvetet information om oss själva för att få tjänster i utbyte. Men all insamling av metadata skulle i den tidigare icke uppkopplade världen motsvaras av närmast otänkbara ingrepp i privatlivet.
Föreställ dig att någon skuggar dig och registrerar när och vart du åker, vem du träffar och för in dessa uppgifter på en karta. Tänk dig att alla brev du får i brevlådan är sprättade och försedda med stämpeln "Läst av FRA". Föreställ dig att någon buggar din telefon och antecknar vilka du pratar med och när. Tänk dig att all denna information samlas i ett kartotek hos en statlig myndighet.
Det är ett sådant samhälle som den svenska regeringen, med god hjälp av Socialdemokraterna, bidrar till att skapa. Den enda skillnaden är att det sker digitalt och väldigt anonymt. Men bara för att stat och företag har hittat smidigare sätt att övervaka oss betyder det inte att övervakningen är acceptabel.
Läs även:
Christian Engström: Övervakningen hotar inte mig, den hotar oss
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar