Ett borgerligt hopp som försvann

Jag växte upp i en del av Sverige där det var ganska motigt att vara borgerlig. Kommunen och länet styrdes av socialdemokrater och centerpartister i något slags socialistisk harmoni. Moderaterna fick runt tio procent i valen. De två stora morgontidningarna - Östersunds-Posten och Länstidningen - var vänster respektive tokvänster.

Men det kändes viktigt att det fanns en opposition mot sosseväldet, som vi betraktade det då. Moderaterna ville förändring. De kritiserade Socialdemokraternas hopväxt med staten, kompisutnämningar i statlig förvaltning, skatter som knäckte låg- och medelinkomsttagare och en flumskola som lade makten hos eleven i stället för läraren. Moderaterna var till och med motståndare till sexköpslagen utifrån övertygelsen att prostitution är en socialpolitisk fråga, inte en kriminalpolitisk. Bara partiet kom till makten skulle allt förändras.

I dag är jag både klokare och mer luttrad. Efter sju år vid maktens grytor har Moderaterna blivit det uppblåsta maktparti det bara för ett decennium sedan kritiserade och hånade Socialdemokraterna för. Idéutvecklingen har gått fullkomligt i stå. Muf är inte längre en blåslampa på sitt moderparti utan tycks ha tagit statsministerns bevingade ord "alla tjänar på om debatten lägger sig" på allvar och reducerat sig självt till en karriärstege allena. Det enda borgerliga ungdomsförbund som ligger lite i framkant är Cuf.

Går vi tillbaka till Gösta Bohmans dagar fanns en medvetenhet om att garanten för frihet var statens begränsning. Människors integritet fick inte säljas ut. I dag sitter Fredrik Reinfeldt och genomför en politik som kränker medborgarnas personliga integritet mer än någonsin tidigare. Och vi har en utrikesminister som är så nära en amerikansk företrädare i en svensk regering man över huvud taget kan komma.

Allt var förstås inte bra förr heller. Moderaterna har alltid varit ett otäckt EU-vänligt parti, helt i avsaknad av kritiskt tänkande när unionssamarbetet kommer på tal. Men överlag har Moderaternas kantring åt vänster i vissa frågor och ut i ingenstans i andra satt sina spår på det politiska Sverige. Sveriges internationella röst har tystnat. Världens största avlyssnings- och övervakningsskandal bemöts med tystnad från Rosenbad. Här är Kristdemokraterna, Centerpartiet och Folkpartiet inte ett dugg bättre än Moderaterna.

De heta frågorna kvarstår. Rättssäkerheten är en lika het potatis i dag som vid millennieskiftet. Behoven av arbetsmarknadspolitiska reformer är skriande stort. EU:s växande makt och det demokratiska underskott som det skapar är ett växande problem. Vi riskerar att hamna i ett läge där riksdagsval i praktiken inte betyder något längre eftersom den verkliga makten finns på EU-nivå. Och där ligger makten i sin tur inte främst hos de folkvalda.

Men Alliansen har slagit dövörat till och i stället ägnat sig åt att skärpa morallagar, bevara den socialdemokratiska arbetsmarknadspolitiken och höja skatten på alkohol och tobak. Det är ganska beklämmande alltihop.

För en liberal väljare finns det inte mycket att hoppas på längre från de borgerliga partierna, frånsett möjligen någon hundralapp i lägre skatt. Och tyvärr, det räcker inte.