En spelad solidaritet

Det har blivit lite inne att som höginkomsttagare protestera mot skattesänkningar. Nyligen var det det så kallade medelklassupproret, med bland andra Claes Malmberg. Nu stämmer även chefredaktören på Resumé, Claes de Faire, in i kören. "Vi har redan fått för mycket", är kontentan av resonemanget.

Kopplingen görs mellan lägre inkomstskatter och upplevda problem i samhället. Bekymren på den svenska järnvägen beror alltså på att Alliansen låtit människor få behålla mer av sin lön - inte på decennier av bristfälligt underhåll.

I Sverige är det helt normalt att säga nej tack till lägre skatter och vara stolt över det. I andra länder skulle du få bära en obligatorisk dumstrut ända fram till trefaldighet. Skattesänkningsmotståndarna framställer sig gärna som moraliskt högre stående - ordet solidaritet används inte sällan för att pränta in just detta. Men det är en falsk bild.

De upplyser nämligen inte om det faktum att väldigt många låg- och medelinkomsttagare fått en avsevärt förbättrad ekonomi och större frihet i sina liv tack vare jobbskatteavdraget. Detta bara tack vare att staten nu tar lite mindre av deras intjänade lön varje månad.

För även om det alltid är de med riktigt höga inkomster som säger sig ha fått för mycket i skattesänkning, är det värt att nämna att det röda block som dessa protestanter röstar på aldrig velat genomföra några skattesänkningar för de med allra lägst inkomster heller. De enda förslag som funnits i pipelinen vid fortsatt rött maktinnehav har varit höjda bidrag.

Det är alltså en spelad solidaritet vi ser från de Faire och hans likar. Och den luktar betänkligt illa.

Tidigare bloggat:
Överklassförakt för vanligt folk