Stackars feminister

Ankdammsdiskussionen kring #Gräv13 borde egentligen lämnas därhän. Den är egentligen en ointressant debatt mellan stora egon. Men vissa reaktioner är ändå så pass talande att de förtjänar en kommentar.

Maria Sveland har skrivit en bok om hatet och hoten mot kvinnor i allmänhet och feminister i synnerhet. Eftersom hon är både och får hon enligt egen utsago utstå väldigt mycket hat. Sveland ger en rad exempel på vilka specifika hot hon fått ta emot. Och hon har lätt att hitta motståndarna och förgreningarna mellan dem.

Att det finns personer där ute som inte drar sig för att kasta invektiv och även mordhota människor de provoceras av är välkänt. Det är både upprörande och tragiskt. Men frågan är om Maria Sveland som kvinna och feminist får ta emot extra mycket hat?

Sveland är själv övertygad om det. Och den övertygelsen ger henne ännu mer publicitet. Att betrakta sig själv som utsatt och hatad bara för att man säger sanningen är ett gammalt sätt att söka vinna sympati. Ironiskt nog används det även av de sverigedemokrater som Maria Sveland (och Lisa Bjurwald, båda bokaktuella) kritiserar medierna för att stryka medhårs.

Jag tror nu inte att Sveland är mer utsatt än andra. Till och med denna lilla blogg drar till sig rasister som kommer med okvädningsord och hot av det enkla skälet att undertecknad är gift med en person från ett utomeuropeiskt land. Jag kan tänka mig att större bloggar, av alla politiska färger, får ta emot betydligt mer skit. Men när andra än vissa mediekåta feminister uttrycker att de minsann också har utsatts för näthat och fått motta hot, möts de av suckar och himlande ögon. De tar nämligen "fokus från problemet", som Sofia Mirjamsdotter uttrycker saken. Feminister vill ju diskutera patriarkatet.

Att kalla politiska motståndare för "hatare" innebär att de degraderas till samma nivå som de troll som sitter och kastar ur sig förolämpningar och kränkande tillmälen i allehanda kommentarsfält. Sveland vill se sambanden, dra paralleller mellan det stora och det lilla. Men hon styper allt som oftast i guilt by association-fällan.

Att kalla Janne Josefsson för "gubbslem" hjälper knappast heller. Problemet för de feminister som använder den här vokabulären, är att de får svårt att vinna någon större sympati från de inte redan frälsta. Detta är förstås deras bekymmer och inte mitt, men det förbryllar mig att de inte begriper att de gör bort sig inför öppen ridå.

Maria Sveland, författaren som ser hat i snart sagt varje kontakt med omvärlden, vill inte ta in att det finns både män och kvinnor som inte tycker som hon. Som inte definierar hennes feminism som "mänskliga rättigheter", som helt enkelt har ett annat perspektiv. Att stämpla dem som hatare, och därmed bunta ihop dem med nätets avskum, inbjuder inte till debatt. Det skrämmer tvärtom bort människor. Men det leder i slutändan till motreaktioner.

Det kan tyckas en smula ironiskt att radikalfeministen Katerina Janouch när hon skriver om manlig härskarteknik rubriksätter bloggposten med "Kung Penis osköna härskarteknik" och sedan återkommer till just denna Kung Penis (en liknande bloggpost om Drottning Vagina hade sannolikt klassats som hatisk och förminskande). Särskilt förvånande är det ändå inte - Janouch var en av de feminister som jublade när Pär Ström valde att hoppa av jämställdhetsdebatten.

Så kan man också se på debatt i ett demokratiskt samhälle. Givet hur mycket Maria Sveland har uppehållit sig vid just Pär Ström misstänker jag att hon delade Janouchs glädje när han tackade för sig. Men förmodligen saknar hon honom nu.

Radikal- och statsfeminister är precis lika duktiga på att förminska, raljera, trycka ned och "hata" som sina motståndare. Men nåde den som biter tillbaka.