Sexhandel - Frivillighet eller tvång?

I en förvånansvärt skarp och bra ledare kritiserar DN de tre kvinnoförbundsordföranden som på DN Debatt föreslog att svenskars sexköp ska kriminaliseras även när det sker utomlands.

DN konstaterar att det är en avgrund "mellan kvinnor i människohandel som i Lilja 4-Ever och låt säga danska eller tyska prostituerade utan missbruksproblem" samt att "det inte [är] en gradskillnad av frivillighet, det är en artskillnad". Detta är viktigt. Det finns en dålig ovana bland sexköpslagens allra ivrigaste försvarare att förvanska och förvränga hur det egentligen ser ut för att måla en bild av sexhandel som en arena för omänskligt kvinnoförtryck och rent slaveri. Inget annat.

Kvinnorna i tre av Alliansens kvinnoförbund är förstås inte ensamma om detta sätt att diskutera och debattera. Härom veckan lyssnade jag till Prostitutionsenheten i Stockholms stads redogörelse för sitt arbete och blev ganska förskräckt - om än inte ett dugg förvånad.

Jag skulle vilja dela in sexhandeln i tre grenar (även om också detta blir en grov förenkling):

1) Den frivilliga sexhandeln

2) Den problematiska sexhandeln

3) Människohandel för sexuella ändamål

Till kategori 1 hör de kvinnor och män som säljer sex på heltid eller deltid och på olika sätt är etablerade i samhället. De har studerat på högskola eller universitet, driver företag eller lönearbetar vid sidan om sitt sexarbete. De identifierar sig inte enbart som sexarbetare utan i lika hög grad som studenter, företagare och så vidare.

I kategori 2 hamnar de som på olika sätt far illa av sexarbetet. Hit hör många gatusexsäljare (den grupp som Prostitutionsenheten arbetar med) och resurssvaga personer som inte har kunskaper att sätta upp en egen hemsida utan hamnar i klorna på en hallick, är desperata efter pengar och har svårt att tacka nej till kunder. Denna grupp ligger i riskzonen för både fysisk och psykisk ohälsa och att utsättas för brott.

Återstår kategori 3. Här ingår alla som utsatts för tvång av utomstående att sälja sexuella tjänster. De har lurats till ett annat land med löften om ett arbete men tvingats sälja sex. De har utsatts för hot och våld, fråntagits identitetshandlingar och satts i skuld.

Dessa tre kategorier finns sannolikt i alla länder. Men den första kategorin pratas det väldigt lite om. De kommer inte i kontakt med vare sig socialtjänst eller polis och syns inte i de klassiska prostitutionsstråken. Denna grupp är därför ganska osynlig både för myndigheter och allmänhet. Men det betyder inte att dessa människor inte finns.

Det är nästan hopplöst att göra några säkra beräkningar, men jag vill mena att kategori 1 är den största gruppen. Det krävs heller ingen övermänsklig ansträngning för att komma i kontakt med dem. Om man nu är intresserad, vill säga. Varför ska det vara så oerhört kontroversiellt att påpeka att dessa tre olika kategorier faktiskt existerar?

Prostitutionsenheten nämner enbart kategori 2 och 3, drar både likhetstecken mellan dem och gör dem representativa för alla sexarbetare. Kritiker kan babbla om kvinnors lika värde hur mycket de vill. Det blir bara en feministisk floskel. Sexköpslagen har ändå aldrig handlat om säljarnas välbefinnande eller rättigheter. Utredaren Anna Skarhed (numera även JK) har torrt konstaterat att det kan ses som något positivt att sexsäljare klagar över en försämrad livssituation eftersom det kan få dem att lägga av med prostitutionen.

Försöken att exportera den svenska sexköpslagen till övriga världen går väl sådär. Nyligen sade Danmark nej till ett förbud. Sverige fortsätter att vara ett undantag, men många vill exportera den svenska sexualmoralismen till andra länder. Gärna via EU. De får nog börja acceptera att andra länder inte vill veta av den.

Läs även:
Sexmoralisterna framhärdar
Frivillig sexhandel