Slutkapitlet om Saab

Efter flera förseningar kommer Saabs konkursförvaltare i dag äntligen in med sin förvaltarberättelse. I den uppges de rikta hård kritik mot Saabledningen. Bland annat förefaller de ha dragit slutsatsen att bolaget borde ha försatts i konkurs tidigare eftersom alla räddningsförsök var dömda att misslyckas.

Det är en märklig hållning. Victor Muller hade visserligen aldrig någon seriös affärsplan. Långsiktig finansiering saknades. Följden blev att Muller under hela sin tid som ägare och senare VD fick hoppa från tuva till tuva för att hålla bolaget vid liv. Anställda blev lidande. Kunder blev tveksamma.

Intressanter fanns. Kinesiska lastbilstillverkarna Youngman och återförsäljaren Pang Da hade varit drömkombinationen. Men när GM blockerade alla försök att sälja till ett kinesiskt bolag föll dessa planer. Det saknades dock varken vilja eller beslutsamhet och ingen kan hävda att Muller inte slogs in i det sista för att rädda Saab.

Att sitta med facit i hand och hävda att ledningen borde ha ansökt om konkurs redan i början av 2011 blir bara fånigt. Det är varje företagslednings ansvar att uttömma alla möjligheter innan någon konkursansökan görs. Fabriken stannade i april 2011 och därefter började jakten på en ny ägare. En jakt som tyvärr misslyckades på grund av att GM vägrade låta intressenter få tillgång till deras teknik.

Om Saab hade hunnit färdigutveckla Phoenixplattformen och haft flera modeller klara för lansering, hade företaget haft egen teknik att locka köpare med. Då hade Saab levt i dag.

Lite sorgligt är det, förstås, att veta vilka bilmodeller från Saab som aldrig blev verklighet eller hann börja tillverkas men aldrig säljas. Dit hör 9-5 SportCombi, suven 9-4X och Phoenixbaserade 9-3 samt storsuven 9-6X (se skissen ovan). Till skillnad från Volvo kunde Saabs ingenjörer det här med design.

Ett 70-tal bilar säljs nu på auktion.

Suven 9-4X tillverkades i Mexiko främst för den amerikanska marknaden.

Jag provsatt den på Saabs mässa i Nacka våren 2011. Den är läcker.