En del av två världar

Så här i jultider påminns jag om att jag i ganska många år har jag funderat över var jag helst vill bo. Jag gillar Sverige av många anledningar men finner också mycket jag verkligen inte tycker om. Jag har svårt för den radikalfeministiska diskurs som under ganska lång tid plågat vårt land, den som påtvingar människor ett visst sätt att leva enligt en feministisk jämställdhetsmall. Allt annat anses reaktionärt. Jag ogillar inskränktheten som gör sig påmind i frågor som rör kommersiellt sex och synen på alla andra droger än alkohol.

Frånvaron av reella politiska alternativ gör mig nedstämd. Och i allt högre grad förfäras jag över hur Sveriges självbestämmande som nation raderas, utan debatt, genom en stegvis maktöverföring till icke folkvalda personer i EU. Att de enda etablerade partier som påtalar detta är socialister i Vänsterpartiet och främlingsfientliga i Sverigedemokraterna gör knappast saken bättre. Det politiska landskapet är minst sagt visset.

Samtidigt är Sverige ett föredöme på många områden. Ta bara professionalismen och effektiviteten hos landets myndigheter. Man ska förstås akta sig för att dra några generella slutsatser om flera hundra institutioner, men vi kan åtminstone fälla omdömet om några av de viktigaste.

Skatteverket är kanske det perfekta exemplet med snabb och effektiv handläggning och kunnig personal. Att få ett personbevis tar från några minuter till några dagar, beroende på om du gör det hemma vid datorn, går till närmaste skattekontor eller beställer hem det gratis med posten. Denna process tar i många länder flera veckor på grund av byråkratisk idioti. Även Migrationsverket har överraskat på mig positivt i de kontakter jag haft med myndigheten (här var emellertid förväntningarna inte särskilt höga, säkert var jag färgad av den negativa mediebilden). I Kina är kontakter med myndigheter minst sagt ett gissel.

Ändå saknar jag Kina intensivt. Jag saknar språket och rättframheten. Jag saknar möjligheten att ta en kopp te i parken Běihǎi (北海) och njuta av lugnet i stimmet. Jag saknar möjligheten att handla färsk mat på marknader för en låg summa i stället för att handla den dyrt i en frysdisk. Mest av allt saknar jag just maten. De härliga smakexplosioner som bjuds när jag äter kinesisk mat får jag aldrig när jag äter svensk.

Därutöver går det inte att komma ifrån att Sverige, och det även Stockholm, känns lite som en ankdamm ibland. Engagemanget för ett gammalt träd utanför TV-huset i Stockholm är ett färskt exempel på detta, men även det stora bråket om Slussen drar ett löjets skimmer över staden. Och i jämtländska Mörsil rasas det över att det gamla Brinkeboda, där jag ätit många julbord i unga år, ska förvandlas till en strippklubb (det är "förlegad kvinnosyn", "det hör inte hemma i ett modernt samhälle", enligt upprörda politiker).

På ett sätt är det förstås positivt. Gnabbet om småsaker innebär kanske att vi inte har så allvarliga problem att lösa. Men i fallet med strippklubben visar det bara på hur inskränkt Sverige är. Här blir förstås ingen lyckligare av att flytta till Kina, där sexsäljare hånas offentligt och samhället överlag är fördömande mot oliktänkande och personer som sticker ut. Ändå finns saknaden där, varje dag.

Något är det som lockar, trots allt, och lyckligtvis är Kina bara en flygresa bort. Varje gång jag landar får jag den märkliga känslan av att komma hem. Just nu är det inte tillräckligt för att faktiskt flytta dit - men det betyder också att jag inte med handen på hjärtat kan säga att detta är hemma.

Běijīng. Inte hemma men heller inte borta.