Det är inkomstskillnaderna S vill åt

Tidigare drev våra båda kvällsblaskor frågan om "det nya Fattigsverige" och exemplifierade det med barn vars föräldrar inte hade råd att köpa märkeskläder eller långväga semesterresor till dem. Rädda barnen har lobbat på samma tema. Nu har turen kommit till Socialdemokraternas ledning.

Jag har bloggat om känslan av fattigdom tidigare (exempelvis här och här) samt skrivit på samma tema på Newsmill. Det som har hänt sedan dess är att Socialdemokraternas Håkan Juholt har gjort barnfattigdomen till en prioriterad fråga för partiet. Det handlar naturligtvis i första hand om populism. Ingen är positiv till att barn har det knapert. Det är lätt att vinna politiska poänger på utspel om att "inte svika en enda knatte" - ett fluffigt utspel vars konkreta betydelse är högst oklar.

Tapio Salonen, som tidigare varit ute i frågan och kritiserat regeringen, hävdar att det skulle kosta 15 miljarder att "avskaffa barnfattigdomen". Detta ställs förstås mot regeringens femte jobbskatteavdrag som kostar statskassan lika mycket. Det gamla motsatsförhållandet mellan skattesänkningar och välfärd återupplivas med ett ryck. Frågan är om folk är lika benägna att falla för det den här gången.

I grunden handlar nämligen barnfattigdomsdebatten inte om barns väl utan om inkomstskillnader. Om att inte ha det andra har. Också känt som avundsjuka. En fullt mänsklig upplevelse men knappast något att bygga en politisk debatt på. Det är dock detta perspektiv intervjuerna med så kallade fattiga familjer utgår från. Barn uppmanas i princip att jämföra sig själva med sina kompisar. Vem får vad av sina föräldrar? På detta sätt blir orättvisorna tydliga. Men är det verkligen orättvist att familjer med två heltidsinkomster har mer pengar över än en person som är sjukskriven? Är det fel att vissa har råd att åka till Thailand medan andra får nöja sig med att semestra hemma i all enkelhet? Och viktigast av allt: lider barnen av det?

Regeringen kan förstås inte blunda för frågan om barnfattigdom, ens i ett av världens rikaste länder. Det skulle få den att framstå som hjärtlös. Men förhoppningsvis faller den inte till föga för den juholtska populismen. Inkomstskillnaders vara eller icke vara är en diskussion som hör förra seklet till. Låt oss gå vidare.