Alexander Bard gör ett tappert försök att klargöra skillnaden mellan bruk och missbruk av narkotika i en debattartikel i Aftonbladet. Debatten är viktig. Men risken är stor att Bard kommer att mötas av ett kombinerat folkhälso- och "tänk på barnen"-perspektiv. Om det sker utan direkt personpåhopp är det visserligen ett litet framsteg, trots allt.
Det finns några få riktigt heta potatisar i Sverige, frågor som väcker starka känslor och därmed vädrar ut somligas förnuft. Det är normavvikande sex och droger. I båda frågorna florerar mängder av myter och förutfattade meningar som saknar verklighetsanknytning men som tycks vara stört omöjliga att ta ihjäl. Orsaken är enkel. Få har haft normavvikande sexuella relationer (dit kan räknas allt från s/m-sex till sexköp), få har pratat med sexköpare och begripit att det handlar om helt vanliga människor, få har pratat med sexsäljare och insett att de är vanliga människor med ett ovanligt yrke. Och i Sverige har förhållandevis få använt droger (jag ställer mig lite frågande till Alexander Bards uppgift om att en miljon svenskar skulle ha använt narkotika).
För mig är dessa frågor egentligen ganska enkla. Jag utgår från ett MR-perspektiv. Det handlar i grunden om våra mänskliga rättigheter att bruka vilka substanser vi vill, ha sex med vem vi vill och under vilka omständigheter vi vill. Så länge det sker under ömsesidigt frivilliga former. En sådan argumentation räcker emellertid inte långt i Sverige där allt handlar om din påverkan på omgivningen och inte din egen rätt att bestämma över ditt liv. Således är skademinimerings- eller harm reduction-perspektivet det mest användbara i en svensk kontext på narkotikaområdet. Det bidrar dessutom till ytterligare en dimension i narkotikafrågan: en restriktiv narkotikapolitik kränker inte bara vår frihet, den kostar faktiskt liv. Mexiko är ett övertydligt exempel på vad kriget mot narkotikan skapar för samhälle. De senaste fyra åren har 23 000 (!) mord skett till följd av kriget mellan drogkarteller, polis och militär. En avkriminalisering skulle frånta dessa yrkeskriminella deras levebröd.
Även när det gäller sexarbete är harm reduction ett relevant perspektiv. Emellertid är det inte vattentätt. Vi vet helt enkelt väldigt lite om hur sexköpslagen har påverkat sexsäljare i vardagen. Det finns ingen komparativ studie om tiden före och efter lagens tillkomst. Det hävdas ibland att kundgrupperna har förändrats för gatusexsäljarna (vilket det berättas om i Socialstyrelsens lägesrapport Kännedom om prostitution 2007), men detta kan lika gärna ha att göra med en ökad möjlighet att marknadsföra sig på Internet och behöver inte endast ha med lagen att göra (studier visar att Internet är en allt populärare annonsplats även i andra länder). Kausaliteten är således oklar, vilket även Socialstyrelsen har konstaterat.
Argumentationen mot sexköpslagen ligger snarare på ett moraliskt och praktiskt plan. Dels gör lagen en viss grupp människor i princip rättslösa. De har inte samma rättigheter som vi övriga i välfärdssamhället utan tvingas stå utanför. Ändå har de enligt en dom från Kammarrätten 2007 en skyldighet att betala skatt. Detta vittnar i sig om en dubbelhet i synen på prostitution i Sverige. Enligt Kammarrätten är sexarbete som vilket yrke som helst som ska beskattas, enligt den svenska prostitutionsdiskurs som ligger bakom själva lagen är prostitution inte att betrakta som vilket arbete som helst. Vad är det egentligen som gäller?
Avslutningsvis kan nämnas att min uppsats om deltidssexsäljares upplevelser av sexarbetet och sexköpslagen är examinerad och klar och endast genomgår en slutlig finputsning. Föga förvånande blev uppsatsen, i vilken jag ifrågasätter ett strukturellt synsätt på sexarbete och utifrån empirin rekommenderar en individualistisk hållning och en förståelse för sexarbetets heterogenitet, inte särskilt applåderad på Socialhögskolan. Det är väl lite som att heila i synagogan, kan jag tänka. Vilket jag förstås visste innan arbetet satte igång. Uppsatsen blir tillgänglig online inom kort.
8 kommentarer:
"Föga förvånande blev uppsatsen, i vilken jag ifrågasätter ett strukturellt synsätt på sexarbete och utifrån empirin rekommenderar en individualistisk hållning och en förståelse för sexarbetets heterogenitet, inte särskilt applåderad på Socialhögskolan. Det är väl lite som att heila i synagogan, kan jag tänka. Vilket jag förstås visste innan arbetet satte igång. Uppsatsen blir tillgänglig online inom kort."
Bra att du vågar gå emot den gängse bilden och faktiskt undersöker hur det ligger till. Kan tänka mig att det springer runt många FI-kärringar där som kommer bli rasande över denna uppsats som inte stämmer överens med deras världsbild.
Gillar att droger finns överallt för då hade min bror som korsat Stureplan och blev överkörd av en narkotikapåverkad blivit det lite tidigare i livet. Då hade man sluppit haft så roligt i livet.
Folk gillar att ha kul, visst är det roligt att ens omdöme sätts ur spel och man gör saker som inte drabbar en själv utan andra.
Jag ska läsa din uppsats med intresse. Är själv sexköpare och vet att både vi som köper sex och de som säljer är vanliga människor.
Senast jag träffade en escort så åt vi mat och tog en öl tillsammans, och pratade efter sexet. Vi hade båda en trevligt stund och ett stort personligt utbyte av vår stund tillsammans. Ett socialt möte mellan två människor som respekterar varandra...
Man skulle kunna säga att jag bara betalade för hennes tid och sällskap och att sexet var gratis. Och då blir ju sexköpslagen verkningslös... Vill man kriminalisera sexköp så får man övervaka alla hela tiden, och förbjuda icke övervakade möten mellan människor. Vill vi ha ett sådant samhälle?
Just den sociala biten är något som alla respondenter har berättat om. Men det är ju inte direkt så bilden av sexköp ser ut.
Don Kulick har skrivit en del om patologiseringen av sexköparen i Sverige. Köper man sexuella tjänster betraktas man i princip som psykiskt sjuk. Eller så måste det vara något med uppväxten som gick fel... Folk har verkligen ingen aning.
Anonym: att drick alkohol är inte brottsligt, trots att rattfyllerister kör över en hel del människor på ett år. Jag ser ingen principiell skillnad mellan det och (lätt) narkotika, och jag tvivlar starkt på att förbudet faktiskt minskar knarkanvänding. Däremot göder det kriminella syndikat.
Det känns lite futtigt att gnälla över ett litet ordval men jag retar mig på så är det förkortningen MR i stället för mänskliga rättigheter.
Det devalverar ett väldigt viktigt begrepp helt enkelt.
/B
Nej, det är en vedertagen förkortning, se exempelvis regeringens hemsida om mänskliga rättigheter.
http://www.manskligarattigheter.gov.se/extra/pod/?action=pod_show&id=46&module_instance=9
Bard har faktiskt rätt. Dumt av honom att inte källhänvisa på det. Läs Folkhälsoinstitutets "Narkotikabruket i Sverige (2009)". FHI säger själva att mörkertalet av både bruk och missbruk är väldigt högt. Så FHI's siffror på 1 miljon kanske tom är högre.
I FHI's "Skador av hasch och marijuana" står den en annan intressant sak. Att det är tämligen svårt att upptäcka "missbruk" av cannabis då många "missbrukare" lever ett normalt familjeliv med jobb och socialt liv!!! Mitt svar på det är, att dom som tycker att svensk restriktiv och repressiv narkotikapolitik är bra - är knarktalibaner!
Från stardust blogg:
Knarktalibanen är definitionsmässigt motståndare till allt som kan karakteriseras som drogliberalt. Värst av allt är legalisering, givetvis, men även skadereducering står högt på listan över saker man tycker illa om, eftersom införandet av olika skadereducerande åtgärder ses som ett sätt att gradvis gå mot legalisering.
Det mest intressanta är att knarktalibanernas extremt välutvecklade förmåga att bortse från verkligheten, när denna inte överensstämmer med talibanens åsikter. Selektiv perception är väl något vi alla lider av lite till mans, men knarktalibanens förmåga är extrem.
Skicka en kommentar