Med fattigdom som målsättning

Vänsterpartiet älskar höga skatter, så mycket har vi nog alla fattat. Men varför det är bra med ett högt skatteuttag är ofta höljt i dunkel. Det brukar heta att dessa höga skatter är nödvändiga för att upprätthålla en god kvalitet i välfärden. Vänsterextremisten Ali Esbati har emellertid talat ur (det välodlade) skägget och hävdat att höga skatter är eftersträvansvärda för att "vända resurser bort från improduktiv privat konsumtion till produktiva offentliga investeringar". Människor ska inte betros att hantera sina intjänade pengar själva eftersom vår konsumtion inte är produktiv för samhället som helhet (vilket är ett häpnadsväckande påstående då konsumtionen som sådan driver samhällsmotorn).

Ung vänsters Ida Gabrielsson hävdade nyligen att det är för lätt att bli rik i Sverige. Lars Ohly håller med och vill därför höja marginalskatterna radikalt. Han vill inte att människor sparar för mycket pengar (har man en buffert är man ju inte i behov av statliga bidrag och då finns ingen anledning att rösta vänster) och föreslår därför en högre skatt på aktiesparande (utöver den 30-procentiga skatt som redan finns på avkastningen). I vanlig ordning benämns beskattningen "en skatt på förmögna" (2,2 miljoner svenska aktiesparare är alltså rika i Ohlys värld).

Det är märkligt att Ohly i intervjuer aldrig får frågan om vad som är så eftersträvansvärt i att människor har mindre pengar att röra sig med varje månad. Bottnar det i den vanliga missuppfattningen att om någon tjänar mer sker det automatiskt på grannens bekostnad? Eller handlar det bara om insikten att människor med makt över sin ekonomi och sina liv inte i lika hög grad är intresserade av bidrag och stöd från staten, det vill säga det som hela Vänsterpartiets politik bygger på?

Ohly eftersträvar ett samhälle med ökad fattigdom för enskilda människor, utvidgad politisk makt och, givetvis, ökad jämlikhet. Ty det är sant att det kommer att bli ett mer jämlikt samhälle för flertalet om Vänsterpartiet får bestämma. Skillnader mellan att jobba och inte jobba kommer utraderas, skillnaden mellan välutbildade och outbildade minskas, gapet mellan ansträngning och slöhet kapas. Fler kommer att få det lika dåligt och på toppen i denna tämligen platta pyramid ska Lars Ohly och andra politiker sitta och dela ut allmosor (bidrag) till det folk som inte längre klarar sig på sina inkomster eftersom staten tar tar mer än hälften i skatt. Jämlikt, ja. Anständigt, fritt eller rimligt? Nej. Vänsterpartiets extrema skattepolitik måste belysas i valrörelsen.