De glömda traffickingoffren

Jag har tidigare diskuterat frågan om vilken den verkliga omfattningen av människohandel för sexuella ändamål (eller trafficking som det har kommit att kallas kort och gott) är i Europa. Det förs från politiskt håll fram uppgifter om hur mycket pengar denna "industri" omsätter, men det är aldrig tydligt varifrån uppgifterna kommer. Och hur någon ens kan ha en uppfattning om dem får vi heller inte veta.

När polisen i både Irland och Storbritannien har undersökt omfattningen av människohandel för sexuella ändamål har de knappt lyckats verifiera ett enda fall. Dessa upptäckter lockar oss att tro att trafficking blivit ett användbart redskap för att tvinga fram olika sorters politiska åtgärder, bland annat mot vanlig sexhandel. Det är ingen slump att det hellre talas om "flickor" än "kvinnor", hellre om "kvinnor" än "män". Det handlar om att väcka känslor hos åhöraren. "Har man träffat drabbade flickor och hört deras berättelser behöver man ett hjärta av sten för att inte beröras", har EU-kommissionären Cecilia Malmström konstaterat. Självfallet står det varje människa fritt att beröras av hemska berättelser, även om man är kommissionär. Men politiker borde faktiskt fatta beslut utifrån fakta och inte personliga känslor. Tyvärr vet vi att känslor spelar en väldigt stor roll. (Ta exemplet med den planerade bärgningen av Estonia. Efter att Ines Uusmann sett hemska bilder på omkomna personer från Alexander Kielland blev hon motståndare till att bärga Estoniaoffren.)

Det är inte bara den påstådda omfattningen av företeelsen vi bör ifrågasätta. Människohandeln verkar heller inte se ut som den gängse bilden hävdar. I media dras inte bara likhetstecken mellan trafficking och människohandel för sexuella ändamål (det anses underförstått att det är samma sak), det tas även för givet att offren är kvinnor och barn. En omfattande rapport från IOM (i vilken östra Europa är fokusområde) visar att en mycket åsidosatt grupp som är offer för människohandel är män och pojkar. IOM:s rapport visar, kanske till mångas förvåning, att endast en fjärdedel av alla offer för människohandel tvingades sälja sex. Tre fjärdedelar var offer för olika sorters tvångsarbete inom byggindustrin, jordbruket eller tvingades tigga. Just organiserat tiggeri har blivit en allt mer uppmärksammad fråga i Sverige. Det går tydligen fortfarande omkring människor och tror att det är tiggarna själva som får behålla de pengar som skänks när det i själva verket ofta är kriminella som ligger bakom. Polisen gör sitt bästa för att kasta ut tiggarna ur landet, med blandat resultat.

Om pojkar och män som offer för människohandel har det varit tämligen tyst. Om det har med det rådande feministiska diskursövertaget att göra ska jag låta vara osagt, men det känns ganska givet. Bilden av den minderåriga flickan som tvingas sälja sex sitter på de flestas näthinna när begreppet trafficking diskuteras. Det är ju på modet att se alla problem ur kvinnoperspektiv nuförtiden. Vilket kan vara nog så viktigt - om man samtidigt har förmågan att även se det ur ett mansperspektiv och inte ignorerar fakta.