Därför att vi har informationsfrihet, pundhuvud!

"Varför tillåts Google och andra sökmotorer att länka alla former av pornografi, från grov hårdporr med sadism till barnpornografi?" undrar psykologen Christer Olsson i Aftonbladet.

Uppfattningen att våldsamma filmer och spel, och inte minst våldsam pornografi, ökar våldsamheten i samhället, dyker upp titt som tätt. Och det är alltid samma moralistiska underton: förbjud, censurera, tänk på barnen, hjälp, ahh! Precis som så många före honom bygger Christer Olsson sin argumentation på sin egen inskränkta privatmoral och struntar fullständigt i grundläggande värden som yttrande- och informationsfrihet.

Herr Olsson lägger ansvaret på Google eftersom det går att söka på såväl barnpornografi som våldspornografi med hjälp av Googles söktjänst. Samtidigt hävdar han att våldspornografiska skildringar "utlöser i sjuka hjärnor en lust att förverkliga det de ser och tar del av". Det är intressant att se en psykolog använda ett lekmannabegrepp som "sjuka hjärnor" när han diskuterar människor med avvikande sexuella fantasier. Det uppvisar inte direkt en bild av professionalism att uttrycka sig på det sättet.

Dessutom försöker Christer Olsson medvetet (eller av ren okunskap?) blanda ihop korten. Han konstaterar först att "de mest besökta sidorna på internet är porrsajter" och fortsätter sedan med att hävda "det är fortfarande inte förbjudet att vistas på dessa sidor. Det är förbjudet att ladda ner många av dem." (vi får anta att han menar ladda ned bilder och filmer, inte själva sajten...). Här förleds läsaren att tro att det är de mest besökta porrsajterna på nätet som är så grova och kontroversiella att de är olagliga att ladda ned material från. Vilket inte är sant. Utan att ha siffror på det vågar jag hävda att det är mainstreamporrsajterna som är störst, inte de (få) barnpornografiska sajter som fortfarande finns kvar och vars innehåll är olagligt att inneha (sådant material sprids av naturliga skäl mest via P2P i dag).

När den påstådda kausaliteten mellan våldsfilmer och riktigt våld i samhället diskuteras brukar jag för skojs skull citera den kliniska psykologen Tony Hill i den brittiska kriminalserien Mord i sinnet (Wire in the Blood): "Och vilken film tittade Jack Uppskäraren på?" I debatten är det som om våldtäkter och misshandel inte har förekommit innan TV:n och datorspelen såg dagens ljus.

Det har forskats en hel del på ämnet, men mig veterligen finns det ytterst lite stöd för att våldsamma eller våldspornografiska filmer skulle väcka någon outsläcklig önskan hos tittaren att själv upprepa vad han eller hon sett. Tvärtom finns det indikationer på att sådant material minskar våldet i samhället eftersom tittaren i fråga får utlopp för känslorna genom att se och leva sig in i filmerna i stället för att gå som en stängd ventil redo att explodera ute på stan.

S/M handlar om njutning, fantasier och rollspel. Sadism och psykopati i verkliga livet handlar om empatistörningar, inte om att någon våldsam film visats i TV. Det bryr sig Christer Olsson inte om utan låter sina egna känslor av äckel inför pornografin styra ställningstagande och argumenation. Därmed gör han bort sig. En psykolog borde faktiskt veta bättre.