Gränsen mellan vad som är privat och offentligt suddas ut allt mer. I hög grad är det naturligt i takt med att den tekniska utvecklingen tillåter oss att fläka ut både oss själva och andra inför en aldrig tidigare nåbar mängd människor. Å andra sidan är det en aning paradoxalt. Ty samtidigt som många av oss värnar vår integritet på nätet och är beredda att slåss för att slippa allsköns övervakning, öppnar vi fotoalbumen och slänger ut privata bilder på både bloggar och Facebook och twittrar om exakt vad vi gör här och nu. Visst är skillnaden viktig: det ena görs mot oss, det andra gör vi av egen fri vilja. Men utvecklingen är ändå intressant.
Det finns de som stör sig på att vissa släpper på privatlivets helgd och även far omkring och beter sig i det offentliga rummet. Jag har till skillnad från Dick Erixon inget direkt emot att människor klär upp sig, eller snarare av sig, under Prideparaden en gång om året. Jag föredrar sexuell frigjordhet och anser att den bör uppmuntras, inte minst i Sverige, ej bekämpas. Samtidigt har jag förståelse för att alla inte uppskattar offentlig nakenhet och om det vore en daglig rutin skulle säkert även jag tappa tålamodet.
Om den ökade personfixeringen samtidigt gör att respekten för privatlivet urholkas, är det naturligtvis negativt. Men vi ska samtidigt komma ihåg att det är en liten minoritet som dansar nakna i Prideparaden en gång om året, att det även är en minoritet som bloggar och att det av den minoriteten finns ytterligare en minoritet som har svårt att dra rimliga gränser för vad som är privat och personligt. En sak är i alla fall säker: vår nyfikenhet kommer alltid att få oss att söka de där privata historierna eller bilderna. Fråga mig inte varför.
Johan Ingerö berör frågan om var gränsen mellan privat och personligt går. Jag delar hans syn på att det är en balansgång som vi måste göra – men som alla inte alltid gör. Jag lägger bara ut bilder på mig själv på Facebook, exempelvis. Och aldrig några stötande sådana. Om andra personer är med, är det för att vi råkade vara på samma fest eller liknande. Inte för att vi grovhånglade i en soffa. Det skulle heller inte falla mig in att lägga ut bilder på anhöriga bara för att jag har dem i min dator. Andra människor gör andra bedömningar och lägger, i mitt tycke, ut vad fan som helst. Men det måste vara upp till var och en att avgöra var gränsen för rimlighet går. Sedan får vi tycka vad vi vill om det.
Detsamma gäller vad som skrivs och publiceras på bloggar. Det finns en oerhörd mängd synnerligen egocentriska bloggare där ute som verkligen älskar att skriva om varje liten detalj av sina liv (och jag förbluffas ständigt över att människor tar sig tid att inte bara läsa utan också kommentera skiten), om allt från dagens middag till gårdagens klädinköp. Varje gång har jag lust att kommentera eländet med ett patenterat "Jaha!?". Men då bidrar jag ju själv till intresset med en kommentar. Kanske rör det sig om samma människor som älskar att prata riktigt högt i mobiltelefonen på bussen, tåget eller tunnelbanan så att ingen, helst inte ens den med en iPod som räddande ängel, kan undgå att få veta exakt vad de gjorde i helgen. Och med vem.
Jag skriver sällan om personliga saker på bloggen. Jag tror helt enkelt inte att den som läser denna blogg gör det för att få reda på mer om mitt privatliv. Men viktigast av allt är att jag inte har något behov av att berätta detaljer ur mitt liv. Vardagen är helt enkelt inte tillräckligt spännande att ta del av, varken för mig eller för läsaren. Och jag har inget behov av att dela hela mitt liv med andra. Det betyder inte att jag helt undanhåller mig från att berätta om saker som händer i mitt liv. Jag kan berätta om funnen kärlek i Thailand, men vad vi gjorde tillsammans behöver faktiskt ingen annan få veta. Likaså kan jag berätta om min attraktion till asiatiska kvinnor i allmänhet och kinesiska i synnerhet, men jag tänker inte göra några utläggningar om de kvinnor jag har kontakt med eller haft kontakt med. Ej heller avser jag att göra utläggningar om min familjesituation.
Kanske når bloggarnas egocentrering och människors uppmärksamhetsbehov på Facebook till slut en punkt när människor helt enkelt tröttnar. Men vi är nog inte där än.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar