Kyrkan kan gott hålla tyst

Anders Arborelius är biskop i Stockholms katolska stift. Och motståndare till dödshjälp. Förstås.

Med en "vi måste bry oss om varandra"-argumentation vill Arborelius strypa vår rätt att bestämma över vår egen kropp. Statens medicinsk-etiska råds rekommendation att patienten ska få ökad rätt att välja sin död kallar han "en brutal etisk helomvändning" av hur vi i Sverige har sett på sjuka och döende. Om det verkligen är det, är denna helomvändning fullt nödvändigt.

Kyrkans syn på att livet är så heligt att inte ens människan själv har rätt att avsluta det, biter sig fast in i det nya årtusendet. Förr i tiden fick den som tagit sitt eget liv inte begravas i vigd jord. Än i dag är det ett mycket tabubelagt ämne. Men koppla för allt i världen inte samman deprimerade människors dödsönskan med obotligt sjukas dito. Depression går att bota till skillnad från vissa andra sjukdomar som bara har ett utfall. Självfallet är det angeläget att försöka förhindra människor att begå självmord när de lider av en depression, psykoser eller annat. Men det är en diskussion som rör psykiatrin. Alborelius försöker medvetet blanda bort korten genom att dra in funktionshindrade och deprimerade i diskussionen. Det är som om diskussionen om nazisternas T4-program lurar bakom hörnet.

Att kyrkans företrädare ger sig in i denna diskussion med någon sorts förment omtanke om människan är faktiskt ganska upprörande. Rätten till sin egen död är en mänsklig rättighet, men religionen har inte det bästa av track record när det gäller mänskliga rättigheter genom historien. Det vore önskvärt med en viss ödmjukhet därifrån.

Kyrkan kan gott ta hand om hanteringen av oss när vi väl har dött, men hur och när vi ska dö har varken herr biskop eller kyrkan med att göra. Det måste vi faktiskt få bestämma över själva. Att ge oss den friheten är att bry sig.