Pappan som sköt ihjäl en 15-årig pojke och skottskadade en 17-årig pojke döms för dråp och grov misshandel men släpps på fri fot. Domen får bifall i bloggosfären. Själv är jag lite mer tveksam.
Det är bra att domen kommer och att det klargörs att det de facto var dråp mannen gjorde sig skyldig till. Men straffriheten känns fel (skadeståndet är visserligen en markering). Jag inser att domen är ett resultat av de särskilda omständigheterna (och då menar jag inte rätten till självförsvar, för det har det aldrig varit frågan om).
Mannen anses ha varit psykisk sjuk vid tillfället för brottet men inte i dag. Således kan han inte dömas till fängelse eftersom brottet begicks under ett sjukdomstillstånd men heller inte till vård eftersom han i dag är frisk. Detta märkliga glapp gör alltså att han går fri trots domen. Detta glapp måste tätas. Människor måste ta ansvar för sina handlingar, oavsett om de är sjuka, höga eller fulla när brottet begås.
Nu har mannen visserligen suttit häktad under lång tid, vilket kan ha tagits med i bedömningen, men jag är likafullt tveksam till att någon kan skjuta ihjäl en person, förklaras skyldig till dråp men ändå få vandra hem utan annat än en ekonomisk sanktion. Det är inte rimligt att ha en sådan rättsordning. Systemet bör ses över.
6 kommentarer:
Helt rätt. Strafftiden känns inte rätt. Inte heller den ekonomiska markeringen.
http://www.namninsamling.se/index.php?sida=2&nid=1169
Så om jag sjukskriver mig för att jag är sjuk, och sedan kommer till jobbet när jag bivit frisk igen, så skall jag straffas för att jag undvikit jobb, jag är ju inte sjuk längre?
Om du sköt ihjäl någon däremellan ska du straffas, ja.
Att med våld försvara sig själv, sin familj och sin egendom mot yttre hot är moraliskt rätt - på den punkten svävar jag inte det minsta på målet.
Det som jag anser är fel med den här dommen är att man blandade in psykisk sjukdom - det för resonemanget mot fel håll och gör det oklart.
Frågan som måste besvaras är enbart om det våld farbrorn har utövat är propotionerligt mot det hot han utsattes för.
Att ringa polisen när man flera mil från närmaste polisstation är lixom inte ett alternativ.
Likaså är framgångsfaktorn att med bestämd stämma säga "FY" ganska tveksam när det står flera ugndommar med påkar och ser arga ut framför dig, särskilt om du är en ensamm gammal farbror.
Så, IMHO, att plocka fram hagelbrakaren är definitivt ett klart rimligt alternativ i det läget, troligtvis så hade jag gjort det själv i samma situation.
Varningsskott, eller inte?
Sikta för att skada, sikta för att döda?
Vilken grad av besinning kan man kräva av någon i den pressade situationen som det faktiskt var?
Det är inga enkla frågor att svara på - men i min värld så är det helt uteslutet att han skall fällas för mord med ordinare påföljd.
Domen är sjuk. Mannen borde friats eftersom det var ett solklart fall av självförsvar. Huruvida han var sjuk eller ej borde inte spela någon roll i skuldfrågan.
Om det varit en polis som sköt ungdomarna under samma omständigheter skulle han knappast dömas lika hårt.
Niklas,
Först och främst bör konstateras att diskussionen egentligen aldrig har handlat om nödvärnsrätten utan om huruvida gärningsmannen var tillräknelig vid tillfället (förutom hos bloggare som Dick Erixon, som hävdar att att gärningsmannen borde belönas). Hade han ansetts vara tillräknelig hade han dömts till fängelse i hovrätten. Sättet som dådet utfördes på (skott i ryggen, ladda om osv) tyder i mina ögon på att han agerade rationellt och därmed borde anses tillräknelig (vem som helst kan hävda att man inget minns för att undandra sig skuld), men att det inte var fråga om någon överhängande fara mot honom som person i det läget.
Jag är fullt medveten om bakgrunden till det inträffade och ursäktar inte på något sätt ungdomarnas beteende. Men man kan faktiskt inte skjuta ihjäl människor hur som helst utan att det får några konsekvenser.
Skicka en kommentar