söndag 9 september 2007

Huvudlöst

På dagens Brännpunkt i Svenska Dagbladet argumenterar Madeleine Leijonhufvud för en skärpt våldtäktslagstiftning. Det är inte första gången. Hon har synts till i både TV-soffor och Rapport-inslag efter uppmärksammade och av allmänheten ogillade domar. Grundbulten i Leijonhufvuds resonemang är att skyffla över ansvaret på den anklagade. Det ska vara upp till den åtalade att bevisa sin oskuld, att bevisa att det påstådda offret var med på händelserna.

I Sverige har vi en fin rättsprincip som säger att den som är åtalad ska betraktas som oskyldig tills motsatsen bevisats. Denna princip vill många frångå och Leijonhufvud verkar vara en av dem. Hon hänvisar till Europakonventionen som säger att varje sexuell handling mot någon kräver samtycke, annars är det ett brott. I Sverige kan en man gå fri även hans spermier hittas i eller på kvinnan, påpekar Leijonhufvud. Ja, två personer kan ju ha haft sex utan att det var fråga om en våldtäkt. Sånt händer. Det är tvånget som måste bevisas, inte den sexuella akten i sig. Att folk frikänns på grund av bristande bevis även i våldtäktsmål är ett tecken på att rättssäkerheten i landet fortfarande fungerar.

Visst måste vi få ha sypunkter på en specifik dom. Det gäller i högsta grad Leijonhufvud, som är professor i straffrätt och därmed besitter viss orienteringsförmåga i juridikens snårskog. Men man ska vara väldigt försiktig med att peta i lagstiftningen av populistiska skäl. Vi har sett tidigare hur sexualbrottslagstiftningen har ändrats och begreppen förvanskats. Sedan 2005 är sexuella handlingar med barn att betrakta som våldtäkt även om inget våld eller hot om våld har förekommit. Det vore lika huvudlöst att jämställa mord med dråp eller vållande till annans död bara för att signalera hur allvarligt det är att ha ihjäl någon. Ord förlorar plötsligt sin betydelse, lagen perverteras.

En läkare kan se om ett offer har utsatts på våldtäkt. Skador i underlivet och andra skador kan visa på att ett övergrepp har skett. Det s.k. Stureplansfallet är ett extremfall eftersom det fanns en historia av våldsamma sexlekar att beakta. Om Leijonhufvud får som hon vill är det säkrast att i framtiden göra som telefonförsäljarna – spela in motpartens jakande svar – innan kärleksakten kan ta vid.

5 kommentarer:

Faster Sven sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Faster Sven sa...

Det är du själv som är hufvudlös; bevisbördan flyttas inte en millimeter; åklagaren har att bevisa den misstänktes skuld.

Skillnaden ligger helt i VAD som ska bevisas.

Hans Engnell sa...

I och med att det handlar om att kunna bevisa samtycke, flyttas bevisbördan delvis till den anklagade. Att inte kunna redogöra övertygande för omständigheterna kring sexakten kan alltså i värsta fall få en människa fälld för våldtäkt.

Falska anklagelser om våldtäkt är ovanliga, men de förekommer då och då.

carin sa...

Oerhört intressant inlägg.

Anonym sa...

Visst händer det att våldtäktsoffer ljuger även om det inte är vanligt. Men det gör även rån-, misshandels- och inbrottsoffer. I de flesta rättsfall står ord mot ord. Men exempelvis rånoffer behöver inte utsättas för en ingående livsstils karaktärsvärdering, för att anses som trovärdig när hon säger att hon/han faktiskt blev rånad och inte gav bort sin mobiltelfon eller bara tappat bort den. Att ifråga sätta et offer är inte detsamma som att ta reda på sanningen. Både offer och den misstänkte måste bli ifrågasatt oavsett brott. Genom krav på samtycke gör man just detta.