onsdag 12 september 2007

bin Ladins vänner finns till vänster

Har Usama bin Ladin blivit marxist? undrar Per Gudmundson i Svenska Dagbladet (fortsatt resonemang här). I sitt senaste tal går bin Ladin nämligen till skarp attack mot det kapitalistiska system som "försöker göra hela världen till ett storföretagens hertigdöme". Han hyllar även vänsterikonen Noam Chomsky och klagar över fattigdom i Afrika. Det är kort sagt ganska genomskinligt. Fiendens fiende är min vän.

Nej, bin Ladin är knappast marxist. Men det finns paralleller mellan den extrema vänstern och de fundamentalistiska muslimer som bin Ladin och al-Qaida företräder. Båda grupper står för ett anti-utvecklingsperspektiv där ekonomisk framgång och teknisk utveckling är något negativt. al-Qaidas anhängare vill vrida tillbaka tiden flera tusen år medan vänsterextremisterna nöjer sig med att drömma sig tillbaka några decennier. De förenas emellertid av skeptism mot det moderna samhället, kapitalismen, den individuella friheten (som anses gå ut över den kollektiva samhörigheten) och människans rätt att existera för sin egen skull. Att bin Ladin tar upp fattigdom i Afrika och "klimathotet" är retoriskt smart, men hans ideologi/religion erbjuder knappast några svar på världsfattigdomen. Ett stenålderssamhälle skulle dessutom få svårt att möta eventuella globala hot.

Islamisterna och extremvänstern kritiserar det samhälle vi har i dag, det samhälle som föder fler människor är någonsin, som ser färre militära konflikter än tidigare, som ger oss ett längre liv än någonsin och som har gjort oss rikare än någon gång tidigare i världshistorien. Liv och hälsa vill de ha, och rikedomen som skapats under kapialismen vill de fördela. Sedan vill de riva ned det system och den mentalitet som möjliggjorde allt detta. Förklara det logiska i detta den som kan.

2 kommentarer:

Jah Hollis sa...

Men är vi lyckligare?

Hans Engnell sa...

Frågan är i högsta grad motiverad. Det har gjorts studier i ämnet och även om det är svårt att göra någon generell analys, tror jag att det finns en sann tolkning: "Vi har det mycket bättre än vi mår."

Varför det är så är en annan diskussion och har inte så mycket med vårt rika och framgångsrika västerländska samhällssystem att göra. Jag tror att det handlar mycket om att människor som växer upp i dag har stora förväntningar eller rent av krav på lycka i livet. Allt från studier till arbete och fritidssysselsättning ska vara roligt och utvecklande för oss som individer. Det är i mina ögon högst rimliga krav i ett samhälle som har blivit mer individualisterat, men det kan samtidigt göra att vissa människor lätt drabbas av nedstämdhet och förvirring när livet inte alltid är så där euforiskt och kul som man väntat sig.

Jag ser dock inget annat samhällssystem som har gjort människor både friare och lyckligare...