I krigets spår

Det tunga missbruket väntas öka med 50 procent under de kommande tio åren, spås i regeringens missbruksutredning. I konkreta tal handlar det om en ökning från 29 000 till 46 000 personer. Siffrorna låter som rena rama skräckscenariot, ett scenario som kommunernas missbruksenheter runt om i landet skulle få oerhörda svårigheter att hantera. I Stockholmsområdet har dessutom stödboenden för missbrukare lagts ned på löpande band och det har inte blivit lättare att få behandling.

Utredaren Gerhard Larsson förordar att sprututbytesprogrammet tillämpas i hela landet för att begränsa spridningen av hiv. Just det program som Moderaterna hela tiden varit hårdnackade motståndare till eftersom partiet anser att det uppmanar till missbruk.

Räkna inte med att regering och riksdag kommer att nyktra till. Samtidigt fortsätter nämligen Sverige under barn- och äldreminister Maria Larssons ledning att sända signaler och protestera mot varje förslag som anses försvaga den restriktiva hållningen på det narkotikapolitiska området. Människoliv har ju aldrig varit prioriterade.

I bokbålens tid

När ett statligt ingrepp i friheten sägs syfta till att skydda barn eller vara för "barns bästa" finns det anledning att spärra öronen lite extra. Då finns det oftast andra syften i bakgrunden. Otäcka organisationer som Ecpat och Atsub har länge arbetat mot rättssäkerhet i sexbrottmål och för en alltmer inkluderande barnpornografilagstiftning. Skildringar av övergrepp anses nämligen kränka barn i allmänhet och då spelar det ingen roll om det är dokumentation av verkliga övergrepp på barn eller en japansk mangaserie. Med barnens bästa som argument kan politiker med gott samvete förbjuda oss att titta på vissa bilder och även censurera internet. Försvarare av såväl rättssäkerhet som en fri kultur och en ickemoraliserande syn på ungdomars sexualitet gör alltså rätt i inte låta sig luras av det förment goda syfte som dessa organisationer arbetar utifrån.

Rädda barnen har tidvis företrätts av rimliga personer, som psykoterapeuten Börje Svensson som gjort framträdanden i både TV och på debattplats i DN. På senare tid kan dock även Rädda barnen räknas till gruppen knäpporganisationer som bedriver lobbying mot rättssäkerhet, mot yttrande- och informationsfrihet och för en allt mer moraliserande syn på ungdomars sexualitet. Rädda barnens psykolog Olof Risberg stod i SVT:s Agenda och försvarade i en debatt med Piratpartiets Anna Troberg förbud av tecknade bilder, och därmed ett förbud mot en hel seriekultur. Risberg upprepar ståndpunkten att en övergreppsbild - verklig eller tecknad - är en kränkning av barn i allmänhet. Någon kan ju råka se den. Men han kan inte svara på vad som gör ett övergrepp beskrivet i text mindre kränkande än en teckning.

Domen innebär stora bekymmer för en hel serietidningsbransch, inklusive översättare som Simon Lundström som genom hovrättens beslut i praktiken fått näringsförbud. Den innebär dock även att ungdomars sexualitet undertrycks och misstänkliggörs samtidigt som nakna barn automatiskt ses ur förövarens synvinkel - nämligen som något sexuellt. Vi är alltså på väg mot en ny puritansk utveckling i samhället där nakenhet är fult men där barn paradoxalt nog sexualiseras av lagstiftarna och där politikerna är beredda att förbjuda hela konstformer, censurera internet och begränsa yttrandefriheten. För barnens skull. Vårt svenska samhälle är på väg in på en kristmoralistisk bakgata.

Kritiken mot barnpornografilagens konsekvenser har varit stark från kultursfären efter mangadomen, men nästan ingen politiker har vågat öppna munnen. Undantagen heter Anna Troberg och orädde Per Hagwall, som på debattplats kritiserar justitieministern för ointresse för rättssäkerhets- och yttrandefrihetsfrågor. Men någon lagändring lär vi knappast kunna se fram emot. Detta är ingen prioriterad fråga och folk i gemen delar dessvärre justitieministerns ointresse för rättssäkerhets- och yttrandefrihetsfrågor. Dumheterna lär fortgå.

Skambrottet

Det är lite smärtsamt att se Magnus Hedman intervjuas av Malou von Sivers i Efter tio. Bakgrunden är att han av hovrätten dömdes för sexköp, trots att det inte gick att bevisa att han betalat för sex. Hovrätten ansåg att det räckte att kvinnorna var sminkade, utmanande klädda och talade engelska med brytning för att Hedman skulle ha insett att de var sexsäljare.

Att fällas för sexköp ger en oerhörd skam. Det är också tanken med lagen. Som bekant anser landets justitieminister att minst lika viktig som den juridiska domen är omgivningens dom mot den misstänkte sexköparen. De som misstänks för brott mot den viktiga moralkodexen i Sverige ska hängas ut, skämmas och må så dåligt att de får självmordstankar.

Beatrice Ask måste känna en inre tillfredsställelse när hon ser denna intervju och som programledare gör Malou von Sivers ingen hemlighet av var hennes sympatier ligger. Som sagt, smärtsamt att se.

Barnen och genuspedagogiken

På förskolan Egalia finns inga flickor eller pojkar, bara kompisar. Alla är hen. Trenden med genuspedagogik på dagis och förskolor tycks vara här för att stanna. Men vad betyder den?

Om man tror att jämställdhet handlar om att avskaffa könen är man galet fel ute. Och om man tror att livet blir bättre för barnen om lärarna skriver om en barnsång så att den manlige huvudpersonen i stället kallas "hen" är man faktiskt lite rubbad i roten. Jämställdhet handlar om lika rättigheter och skyldigheter. Inte om att på mjukrebelliskt manér klä pojkar i rosa och flickor i blått eller att låtsas som om skillnader mellan könen inte existerar.

Genuspedagogiken sägs syfta till att befria människan från könsrollerna, dessa konserverande och förutfattade meningar om hur kvinnor och män ska vara. Könsroller handlar om uppfattningar på samhällsnivå, grundade i kultur och tradition, om hur vi ska klä oss och föra oss men också vad som är kvinnliga och manliga arbeten och mycket annat.

Jag är den förste att instämma i att dessa roller finns och att de kan upplevas begränsande för den som inte tycker sig passa in. Men är könsroller enbart av ondo? Att vara pojke eller flicka är inte att "bli instoppad i ett fack"utan möjlighet att påverka. Inte i Sverige. Här är detta sällan ett problem medan det i väldigt könsstereotypa länder kan vara en stor begränsning. Det finns exempelvis i många länder mycket strikta förväntningar på när dottern eller sonen ska ha hittat en partner och gift sig, något som sätter oerhört stor press på ungdomar att leva upp till normen. Det är därför inte att förvåna att det dyker upp allt fler sajter där muslimska och asiatiska kvinnor söker västerländska män.

Rollerna skapar ramar för oss och erbjuder därmed trygghet samtidigt som de verkar begränsande och skapar yttre press. Det brukar ofta hävdas att livet var enklare förr när kvinnor och män visste sina fasta roller. På ett sätt var det säkert det. Samtidigt glömmer vi därmed bort alla de möjligheter som då saknades och den press som det oundvikligen innebar när barn förväntades välja en viss väg i livet enbart baserat på vilket yrke föräldrarna hade. Så ser inte samhället ut längre i vår del av världen. Det genuspedagogiska arbete man sysslar med på ovannämnda förskola får därmed ett löjets skimmer över sig när det egentligen skulle räcka med att lära barnen att behandla alla med respekt.

Om vissa föräldrar vill sätta sina barn i dagis och förskolor som arbetar genuspedagogiskt är det givetvis deras val. Min egen uppfattning är däremot att barn inte ska behöva vara offer för feministiska genusexperiment. Jag tror mer på att ge barnen tillräckligt stort självförtroende och stor självkänsla för att kunna stå emot press och förväntningar utifrån.

Vägen mot censursamhället

Hovrätten fastställer tingsrättens fällande dom mot serieöversättaren Simon Lundström vars mangateckningar klassats som barnpornografi. Det är en på flera sätt absurd dom, men det förefaller som om hovrätten har gjort en rimlig tolkning utifrån vad lagen säger. Absurda lagar leder till absurda domar. Lagstiftarna har i praktiken förbjudit innehav av konst, innehav av serier, innehav av fantasier.

Strävan efter renhet förutsätter en jakt på vad som uppfattas som sexuella perversioner eller övergrepp (ofta i betydelsen tillräckligt avvikande och konstigt för att någon frivilligt ska anses vilja delta). Genom att klassa det konstiga, det avvikande som perversioner och/eller övergrepp kan makten sedan med lag söka utrota dessa företeelser. Betydelsen av begrepp kan vidgas för att omfatta bredare fenomen. Sådan har kampen mot sexhandel och pornografin varit. Sedan alla fick tillgång till internet har tillgången till oönskat material ökat lavinartat. Följdriktigt har också kampen skärpts. Det är även i detta sken som den fällande domen mot serieöversättaren ska ses.

Hovrätten beslöt att fastställa tingsrättens dom. Dock undantog rätten 12 av de 51 teckningar som tingsrätten klassat som barnpornografi, vilket ytterligare belyser att det till syvende och sist handlar om en bedömningsfråga. Vad är att betrakta som pornografi? Vem/vad är att betrakta som barn? Kan någon med svans anses föreställa ett barn? Vad är konst? Vad är skapat i syfte att attrahera sexuellt? Förbudet mot barnpornografi har öppnat dörrarna för en enorm godtycklighet.

I grunden förefaller dock rätten ha gjort en korrekt bedömning utifrån den lag som finns. Det är alltså inte främst hovrätten vi ska kritisera, även om det hade varit önskvärt om domstolen sökt överpröva lagstiftarens intentioner med förbudet mot barnpornografi. Det hade skickat tillbaka frågan till politikerna och en diskussion hade kunnat uppstå om rimligheten i att döma människor för innehav av serieteckningar (som i allra högsta grad är en konstform). Nej, det är först och främst mot lagstiftarna vi bör rikta kritiken. Politiker och lobbyorganisationer som Ifpi, Ecpat och Atsub har skickligt drivit frågan om förbud, nätcensur och stegvis skärpt lagstiftning. Ifpi å skivbolagens vägnar, Ecpat et al. för att bekämpa pornografi och sexuell frihet i allmänhet i syfte att "skydda barnen". Med bilden av små utsatta barn i huvudet har makthavare och väljare svalt betet med hull och hår och gett grönt ljus för inskränkningar i både yttrande- och informationsfriheten och samtidigt bana väg för ett samhälle där parlamentet stiftar kristmoralistiska lagar som kväver både yttrandefriheten och den konstnärliga friheten. Precis sådant den svenska regeringen mer än gärna kritiserar andra länder för.

Barnpornografi är ett marginellt fenomen och därmed ett marginellt problem. Frågan har emellertid fått enorm uppmärksamhet världen över och politiker är beredda att både strypa friheten på internet och införa ren censur bara för att komma åt att en liten grupp människor ägnar sig åt att titta på skildringar av barn i sexuella situationer. Sveriges justitieminister Beatrice Ask tycker att det finns mer angelägna frågor att hantera. Hennes ointresse är inte överraskande. Hon är som bekant inte intresserad av vare sig rättssäkerhet eller att försvara grundlagen.

Domen mot Lundström visar att lagen inte alls handlar om att skydda små utsatta barn från övergrepp utan påvisar tvärtom att den endast är ett medel i kampen för det rena samhället. Den ställer också frågor om vad som i framtiden kan anses vara barnpornografiskt material. Kungliga biblioteket har hittat barnpornografi i sina samlingar, vilket betyder att KB:s skyldighet att bevara allt material krockar med innehavsförbudet mot barnpornografi. Om mangateckningar betraktas som barnporr i dag betyder det att även annat kan räknas dit i framtiden i takt med att begreppet som sådant sväller. Detta riskerar att skapa ett synnerligen obehagligt censursamhälle. Genom att förbjuda innehav av serietidningar är vi redan på god väg dit. Vi kan räkna med fler idiotiska domar i framtiden om inget görs.

Förbudet mot innehav av barnpornografi bör avskaffas. Polis och åklagare ska koncentrera sig på att lagföra de som begår övergreppen, inte jaga de som bara sitter och tittar på bilder. Risken är emellertid uppenbar att förbudet mot barnpornografi har blivit ett sådant viktigt verktyg för så pass många - för att begränsa friheten på nätet, för att jaga fildelare, för att bekämpa all pornografi och sexuell frihet - att ingen är villig att göra något åt problemet.

Bollen är satt i rullning

Det som hände i Tunisien, vars konsekvenser vi ännu inte kan överblicka, och det som nu händer i Egypten är oerhört inspirerande för alla som tror att förändring kan komma inifrån.

Händelserna i Tunisien och Egypten visar att det faktiskt går att åstadkomma förändring även i hårdföra diktaturer om folk bara är tillräckligt många och enade. Förändring inifrån är nästan alltid att föredra framför utländsk militär intervention. Den tar tid, men det finns något vackert i när ett folk tar tillbaka makten från en despot och därmed väljer att kontrollera sitt eget öde. "Det kan ta längre än många tror, men regimen kommer att falla till slut", hävdar bedömare från Chatham House i BBC. Bollen är med andra ord satt i rullning. Det som kommer att avgöra om det går fort eller tar lite längre tid är framför allt Mubaraks stöd från militären.

Efter decennier av förtryck släpps folkets uppdämda ilska loss, vilket resulterat i vandalisering och bränder. Bland demonstranterna finns emellertid många som aktivt försöker uppmana folk att inte plundra eller vandalisera. Kaos ger bara Mubarak skäl att med våld "upprätthålla ordningen" och "skapa säkerhet". Att skjuta på fredliga demonstranter är att på tydligast möjliga vis ta ställning mot sitt eget folk och ett säkert sätt att väcka avsky runt hela världen. Att skjuta på personer som plundrar och vandaliserar kan snarast få motsatta reaktioner.

Att sparka regeringen men själv sitta kvar kommer inte att hjälpa Mubarak att vinna folkets hjärtan. Han har heller inte mycket trovärdighet när han säger att det behövs reformer och att förändring endast kan uppnås genom dialog. Mubarak har haft 30 år på sig att åstadkomma demokratiska reformer i Egypten men endast haft ett intresse: att sitta kvar vid makten. Det vet hans allierade USA mycket väl och Obama har varit tydlig i sitt senaste tal. Egyptierna vill bara ha vad alla andra folk vill ha: demokrati, yttrandefrihet och en fungerande och icke-korrupt rättsstat. Inte ens diktatorer kan sitta kvar utan folkligt stöd hur länge som helst.

Taskig tajming

Västdemokratierna får plötsligt börja ompröva sin välvilliga inställning till flera av arabvärldens diktaturer. Bara några dagar före diktatorn Ben Alis fall i Tunisien erbjöd Frankrike regimen hjälp att kontrollera upplopp. Från USA gavs omdömet att "regeringen är stabil" (underförstått att det var något positivt) om Hosni Mubaraks egyptiska regim några dagar efter att protesterna spridits från Tunisien till Egypten. Nu pågår en debatt om att bryta med Egyptens Hosni Mubarak. Nu. När diktatorn redan är på fallrepet och regeringen ska avgå.

Ibland är västvärldens stolta demokratier verkligen helt utan fingertoppskänsla...

Höjt straff för omoraliskt sex

Som väntat kommer maxstraffet för köp av sexuella tjänster att höjas från den 1 juli. Det höjs från sex månader till ett år, vilket rimligen kommer betyda att vi får se fler fängelsedomar framöver. Människor kommer alltså att skickas i fängelse enbart för att ha haft sex med en annan vuxen människa på ett enligt politikerna omoraliskt sätt. Sverige har blivit ett sexualpolitikens u-land, ett land där endast den rätta sexualiteten och de korrekta sexuella aktiviteterna godkänns av staten.

Jag har bloggat en hel del om sexköpslagen tidigare och mycket är redan sagt om den så kallade utvärdering som nuvarande JK Anna Skarhed ledde och vars resultat blev helt i linje med den borgerliga regeringens önskemål. Det var nämligen fråga om ett rent beställningsjobb. Alliansregeringen förbjöd i praktiken kritik av lagen och bakband därmed utredaren fullständigt. Inga risker tagna, således.

Det den socialdemokratiska regeringen gjorde 1998, med gott stöd i riksdagen, var att stifta en lag som reglerade hur korrekta sexuella kontakter skulle se ut. Lagen förbjöd frivilliga sexuella kontakter mellan myndiga individer om de inte föll den radikalfeministiska världsbilden på läppen, det vill säga innehöll någon sorts betalning. Sexköpsförbudet initierades då av feminister på vänsterkanten och skärps i dag av feminister och kristkonservativa på högerkanten. Cirkeln är sluten. Vid sidan om står ett begränsat antal personer som är liberaler i både hjärta och hjärna och kritiserar eländet. Vi behöver bli både fler och mer högljudda.

Sexköp definieras fortfarande som att köpa en annan människas kropp, trots att det man självfallet köper är en tjänst som utförs med kroppen under en tidsbegränsad period. Lagen, och nästan all forskning kring fenomenet sexhandel, bygger fortfarande på gamla stereotypa föreställningar om den heltidsarbetande gatusexsäljaren. Sexköpslagens försvarare pratar gärna vitt och brett om hur förbudet ska hjälpa utsatta kvinnor, men det lagen har gjort är att ytterligare stigmatisera och andrefiera sexsäljarna. Vidare råder en svårartad begreppsförvirring - sexköpslagen påstås nämligen förhindra människohandel för sexuella ändamål (vilket det inte finns någon forskning som stöder). I själva verket reglerar sexköpslagen inga tvångsmässiga förhållanden utan endast frivilliga sexuella överenskommelser mot betalning (oavsett om den erläggs eller ej). Försvararna av lagen är livrädda att bli stämplade som sexmoralister och använder därför allsköns irrelevant argumentation för att bädda in lagens verkliga syfte.

Utöver detta går det verkligen att fundera över tankekapaciteten hos de politiker som stiftar en sådan korkad lag. När inte ens dödsstraff hjälper mot oönskade sexuella utsvävningar i en rad skurkstater världen över är det förstås en absurd tanke att en sexköpslag skulle förmå utrota sexhandeln. Förbudet spelar ingen roll. Människor kommer även fortsättningsvis att sälja och köpa sexuella tjänster. Därför att det är spännande. Därför att det ger något extra i vardagen. Därför att det passar den rådande sociala situationen för vissa människor. Att förbjuda dem att på frivillig basis agera utifrån dessa faktorer kan aldrig vara något annat än blind ideologisk moralism.

Det är just den här sortens moralistiska översittarlagar som ger mig andnöd i Sverige. Jag hoppas att vi liberaler kan samlas i detta års Prideparad och tillsammans stå upp för verklig sexuell frihet i det här landet.

Bahnhof tar ställning för integriteten

Bahnhof fortsätter att stå på konsumenternas sida beträffande integritet.

De är redan en av få integritetsmärkta nätoperatörer och lever nu upp till integritetskraven ytterligare. Bahnhof vill låta anonymisera sin datatrafik genom att låta den gå igenom en VPN-tjänst. Detta för att komma runt datalagringsdirektivet, berättar P3 Nyheter. Bolaget kommer således självt inte kunna se vad kunderna gör och därmed är informationen ointressant för polisen.

Det är en Davids kamp mot Goliat, men Bahnhof gör åtminstone vad de kan.

Stanna hemma, då...

"Hej! Jag skulle verkligen behöva bota vintermörkret med någon vecka i solen mitt i vintern, men hur kommer jag runt att flyget har så stora utsläpp? En flygresa till Thailand ger ungefär lika mycket utsläpp av koldioxid som ett års genomsnittligt bilkörande. Kryssning med avresa från Malmö/Göteborg ner till ekvatorn, skulle det vara gångbart och hållbart om man ökar restiden till två veckor och fördriver restiden längs Europa med spa, tv, spel etc? Att klimatkompensera utsläppen för sin resa ligger utanför flygbiljetten och innebär att du ändå stödjer en fortsatt överdimensionerad flygtrafik, eller gör det? Invänta snabbtågen och ta sig ner till ekvatorn? Emigrera? Hjälp! / Mvh Pontus, 24 år, studerande"

Den med klimatångest kan skriva till SvD:s reseexpert för att få råd och vägledning. Med reservation för att insändaren är ett tidigt första aprilskämt riktat mot klimatalarmisterna vill jag, utan att vara självutnämnd "reseexpert", ge rådet att den gode Pontus helt enkelt stannar hemma. Problemet löst.

Framtidskval

Jag tycker mycket om Kina. Det är, trots mina kritiska inlägg om internetcensur, begränsningar i yttrandefriheten och diktaturens allmänt fula ansikte, faktiskt så. Samtidigt är alla de bekymmer som Kommunistpartiets styre innebär svåra att bara blunda för (även om det sannerligen finns de i bloggosfären som försöker).

Kina lockar många. Det doftar guld i Mittens rike och alla vill vara med och vaska. Ju mer som skrivs och sägs om landet i våra medier, desto mer nyfikna blir även vanligt folk. Kina blir ett allt mer populärt resmål bland de kultur- och shoppingintresserade. Många blir positivt överraskade av landet de föreställt sig som en hårdför diktatur med militärer i varje hörn och en befolkning skrämd till tystnad. Under sommar-OS 2008 gick ljuset upp för svenska sportjournalister på plats. Fördomar och verklighet gick inte ihop.

Att besöka landet är en sak, att bo där förstås en helt annan. Många lǎo​wài​s som bor i Kina lever mer privilegierade liv än de flesta kineser och kan dessutom åka tillbaka till sitt hemland närhelst de behagar. Jag var länge inne på att flytta dit och kan fortfarande tänka mig att bo där några år. Men permanent? Inte så länge landet ser ut som det gör nu. Årliga besök är dock en självklarhet, inte minst för att få ta del av världens bästa kök ibland.

Kina har under de senaste dryga 30 åren genomgått en makalös ekonomisk utveckling och är i dag världens andra största ekonomi. Medan USA genomgår en existentiell kris växer kinesernas självförtroende på den globala scenen. Det är svårt att förneka att landets styre har varit en viktig förutsättning för den enormt snabba utvecklingen. Ett land som saknar opposition, där vanliga medborgare i praktiken inte har samma rättsliga status som i en demokratisk stat (och därmed inte kan lägga hinder i vägen för de beslut som fattas av rikets ledning) har alla möjligheter att driva på en utveckling i precis den takt som önskas. Därför kan jättestäder som Běi​jīng​, Shàng​hǎi​, Guǎng​zhōu och Chóngqìng växa ohämmat och enorma byggnadsprojekt förverkligas på rekordtid. Folk sysselsätts och investerare lockas till landet. Win-win.

Kineser, kanske främst de som tjänar stora pengar i Kinas expansiva ekonomi, försvarar ofta enpartisystemet med att det leder till ekonomisk stabilitet och att demokratiska reformer skulle riskera denna utveckling. De har förmodligen rätt på kort sikt. Men det spelar ingen roll eftersom de genom ett sådant uttalande tar ställning för ekonomi före människor, ekonomisk frihet före politisk frihet. Kina behöver bådadera för att utvecklas långsiktigt och även kineser förtjänar att leva i ett land där ingen fängslas för sina åsikter och där alla har rätt till en rättvis rättslig prövning. Det finns emellertid i dag inte skäl att tro på några genomgripande demokratiska reformer under överskådlig tid. Ett demokratiskt Kina ligger långt in i framtiden.

Sverige är ett på många sätt bra och tryggt land. Men det finns också en känsla av att leva lite i en bubbla här. Det som händer i den stora världen diskuteras knappt. Folk bryr sig allt mindre om de stora frågorna (vilket inte minst illustrerades av den snarast fördummande valrörelse som bedrevs 2010). Det betyder att de fri- och rättigheter som svenska folket åtnjuter stegvis kan begränsas och avskaffas utan att folkflertalet ens känner till det. Folket har helt enkelt fullt upp med att diskutera rutavdrag, genuscertifierade dagis och hur människor ska förmås leva familjeliv och till och med ha sex enligt uppsatta jämställdhetsnormer. Just fientligheten till den fria sexualiteten och statsfeminismens ständiga försök att reglera vårt privatliv ger mig tidvis svår andnöd.

Så vad göra? Tja, Tyskland är ju ett rätt trevligt land också...

Drakporten (lóngmén, 龙门) i västra bergen utanför Kūn​míng.​

Hårdare tag att vänta

Terrordådet på Moskvas flygplats tog minst 35 liv. Det blev därmed mångfalt värre än det misslyckade försök till attentat som Taimour Abdulwahab försökte sig på i julhandeln i Stockholm i fjol. Följderna lär bli detsamma.

Det finns gott om minoriteter i Ryssland som har ett helvete. Frustrationen över situationen och känslan av maktlöshet leder vissa till så här våldsamma handlingar. Attentatet lär också få konsekvenser. Det får de alltid. Följderna brukar bli nya lagar som tillåter ökad övervakning av vanligt folk och ytterligare misstänkliggöranden av redan marginaliserade grupper. Vilket i sin tur borgar för fler attentat framöver. Som metod för att förbättra minoriteters situation är ett dylikt attentat således fullständigt kontraproduktivt.

För politiker som inget annat vill än att flytta fram övervakningsstatens positioner är varje attentat ett starkt argument. Efter ett terrorattentat brukar också folk kräva handling, kosta vad det kosta vill. Nu letar alla efter eventuella svagheter hos Medvedev.

De som i förlängningen blir lidande är i vanlig ordning alla vi som inte har ett dugg med några extremister från norra Kaukasien att göra. Ty övervakningsinsatser som införs i Ryssland kan fungera som inspiration för resten av världen.

Frihetsfrontens talarkväll blir Liberöl

Egentligen skulle det varit talarkväll på torsdag, men på grund av brist på såväl
lokal som talare blir det inte det. Detta ska dock inte behöva hindra oss från att dricka pilsner och annat denna fjärde torsdag i månaden. Därför utlyses härmed ett extra Liberöl!

Plats: Pub Movitz, Tyska brinken 34 i Gala stan.
Tid: 18.00 torsdag 27/1

Observera att vi på allmän begäran börjar redan klockan 18.00 så att den som vill slinka in på en öl direkt efter jobbet inte behöver vänta.

Alla är välkomna!

PS. Tips på lämplig lokal för kommande talarkvällar mottages tacksamt!
Krav: Inom tullarna, avskild lokal där vi inte stör eller blir störda av övriga gäster, alkoholservering samt att innehavaren nöjer sig med att vi drar dit mellan 20 och 50 personer som konsumerar i hans lokal och inte begär någon ersättning utöver detta.

En vacker revolution

Det finns få saker som ger en så skön känsla inombords som när ett folk gemensamt gör sig av med en förtryckarregim. Den så kallade "jasminrevolutionen" i Tunisien väcker inspiration och kan sprida sig som ringar på vattnet i arabvärlden, menar vissa bedömare. Protester inspirerade av händelserna i Tunisien har redan förekommit i Algeriet. Men förtryckarregimerna i regionen är beredda. Diktatorn Ben Ali var det uppenbarligen inte, eller hade inte det stöd som även en förtryckare behöver från polis och militär.

Scenerna när Berlinmuren öppnas, vilket också var en seger över förtrycket om än under mindre dramatiska former än när Nicolae Ceauşescu flydde med helikopter, är fantastiska. Likaså scenerna av förbrödring mellan militär och vanliga medborgare på Beijings gator dagarna innan helvetet brakar lös vid och runt Tiān​'ān​mén​ 1989. Händelserna i Tunisien är ännu ett exempel på att det inte behövs utländsk militär aggression för att störta en förtryckare.

Tanken med ett folk som tar tillbaka de fri- och rättigheter som dess makthavare stulit är vacker. Revolutionen i Tunisien visar också på internets kraft i det politiska arbetet - vilket gör det tämligen uppenbart varför regimer som den kinesiska, kubanska och burmesiska kämpar så hårt för att upprätthålla kontrollen över nätet.

Grattis, alla tunisier. Nu börjar den långa och svåra vandringen mot en demokratisk rättsstat. Den fortsatta misstänksamheten mot makten är både sund och nödvändig.

Folkpartiet de konservativa

Folkpartiets partisekreterare Nina Larsson och partiets alldeles egna James Bond-skurk Johan Pehrson går till attack mot det blivande språkröret Gustav Fridolins debattartikel, i vilken han beskriver Miljöpartiet som ett modernt mittenparti med liberala rötter. Kritiken är förstås befogad, men folkpartisternas försök att utmåla Folkpartiet som det parti som "förvaltar och utvecklar liberalismens idéer i vår tid" blir oerhört genant. Första april kom tidigt i år.

HAX har berört detta tidigare. Det vi ser framför oss är inte en kamp mellan liberalismen och socialismen utan mellan liberalismen och konservatismen. Folkpartiet är liberaler till namnet men ställer i grunden inte upp på många av de liberala grundvärderingarna. Det är i dag ett konservativt parti, precis som Moderaterna, Kristdemokraterna och Centerpartiet. Det är därför med tungan rätt i mun som folkpartisterna räknar upp vad som definierar dem som liberaler. Att sänka skatten räcker emellertid inte för att klassas som liberal. Även konservativa ställer upp på låga skatter och en någorlunda avreglerad arbetsmarknad (många gör dock misstaget att se USA som en liberal mönsterstat tack vare landets låga beskattning och överser därmed med det faktum att Amerika är ett kristkonservativt land fjärran från de liberala idealen om rätten till liv och frihet).

Beviset för hur ryggradslös och förljugen politiken är på toppnivå får vi när Larsson & Pehrson helt ogenerat nämner "det starka engagemang som integritetsfrågor väcker" i partiet och säger sig välkomna alla liberaler att delta i partiets arbete. Det är som att se en auktoritär regim tacka oppositionen för engagemanget efter att demonstrationen slagits ned. Det är förstås en charad. Folkpartiet var tvärtom överlyckligt att bli av med en liberal bråkstake som Camilla Lindberg. Nu kan Björklund, Pehrson & c/o ratta partiet i lugn och ro.

Folkpartister verkar lida av dåligt självförtroende. Riksdagsledamöter, och även ministrar, har en fallenhet för att hela tiden inleda politiska uttalanden med "som liberal...". Som om de måste säga de orden högt för att själva tro på dem. Det går att förstå den osäkerheten. Folkpartiet har bland mycket annat tagit aktiv ställning mot den personliga integriteten, för sexmoralistiska lagar, för urinprover på högstadieungdomar, för politisk pekpinnepolitik i vår vardag genom folkhälsopolitiken, för politiska veton om medborgarnas familjeliv, för genustrams i både skola och arbetsliv och en fullständigt okritisk inställning till den svällande politiska makten i Bryssel. Det finns inte ett spår av någon liberal idéutveckling i denna soppa. Riktningen är snarast strikt konservativ och i hög grad även vänsterfeministisk.

Folkpartiets sätt att "utveckla liberalismens idéer i vår tid" är tydligen att fullständigt strunta i dem. "Förnyelse" kallas det visst inom Moderaterna. Det finns således många goda skäl till att Liberaldemokraterna har bildats. Liberalismen är död och begraven i Alliansen, det är hög tid att fler börjar inse det nu.

Ty om Johan Pehrson ser sig som liberal förlorar begreppet all mening. Scaber Nestor skriver mer.

Framtidens språk

Härom kvällen visade SVT:s Rapport hur amerikanska föräldrar tar sina spädbarn till kinesiskakurser där de under lekmässiga former får lyssna till enkla ord som 你好 (nǐ​hǎo, hej), 苹果 (píng​guǒ​, äpple), 狗 (gǒu, hund) och 猫 (māo, katt). Barnen kan visserligen inte verbalisera det de hör, men det sägs ändå gynna deras språkutveckling om de får höra orden väldigt tidigt.

Anledningen till att det är just kinesiska och inte spanska eller franska behöver förmodligen inte förklaras närmare. Även Barack Obamas nioåriga dotter Sasha lär sig kinesiska och fick möjlighet att öva lite när president Hú kom på besök. Även i Sverige växer kinesiskan. Allt fler gymnasier erbjuder kurser och Konfuciusinstitutet ska införa förkunskapskrav på sina kurser vilket förhoppningsvis höjer nivån.

Det finns många sätt att lära sig språk på. I full överensstämmelse med dagens quick fix-mentalitet finns en rad enklare språkkurser enligt lyssna-härma-lär-pedagogiken, varav några erbjuds av Univerb, Radio 86 och Academica. Därtill finns översättningsmöjligheter hos MDBG och tjänster som Nciku, som erbjuder mer än bara översättning och faktiskt fungerar rätt bra. Allt detta blir emellertid ofullständigt och riskerar att kännas som att bestiga samma berg om och om igen eftersom det grammatiska djupet av naturliga skäl blir lidande. Lite som att segla utan kompass.

Att lära sig förstå ett språk som kinesiska handlar också om att lära sig förstå en annan kultur. Detta går hand i hand. Om man verkligen vill lära sig ett språk, förstå det och kunna prata mer än bara några lösryckta meningar, bör man plugga med kurslitteratur, ljudskivor och lärarledda lektioner. Allra bäst är givetvis att göra detta i Kina där det finns möjlighet att öva språket dagligdags. Att börja i Sverige är dock ingen dum idé.

Det som krävs är framför allt tid och tålamod. Kinesiska är inte svårare än något av våra västerländska språk - snarare tvärtom. Grammatiken är enklare än någonsin tyskans, franskans eller svenskans, språket är rakare och på många sätt väldigt logiskt. Hindret för många är förstås tecknen, men också det är ett endast ett hinder som kräver tid och tålamod för att övervinna. Till skillnad från många andra språk vill jag påstå att kinesiskan blir lättare med tiden - inte tvärtom.

Det finns många böcker att välja bland. 当代中文, Contemporary Chinese,
ger en bra grund men kan med fördel kompletteras
med andra böcker för mer utförliga grammatikövningar.

På andra sidan sundet

Apropå migrationsminister Tobias Billströms icke-svar beträffande WikiLeaksdokumenten om hans egen och Carl Bildts syn på irakiska flyktingar kan vi konstatera att det är mer fart i de danska ministrarna när de blir trängda av media.

Inrikes- och hälsoministern Bertil Haarder vankar under intervjun med Danmarks radio av och an och blir allt mer förbannad och irriterad. Han avslutar med det klämkäcka uttrycket "pissa mig i örat!" och går sin väg.

Måste ses.

Kritik från ett glashus

Vi kan notera att Vatikanen uttrycker oro över Silvio Berlusconis sexuella eskapader och manar premiärministern till större moralisk stadga. Det är inte första gången Vatikanen har synpunkter på Berlusconis vilda privatliv.

För att komma från en samling gubbar som själva gillar att ta korgossarna offside känns kritiken lite lätt. Särskilt som den denna gång kommer från den som går under kodnamnet "nummer två"...

Härliga tider

I Sverige blir det skandalrubriker, polisanmälning och etikdebatter om det bråkas på isen under en hockeymatch. I NHL är det "part of the game". Inte minst i Philadelphia, som har ett historiskt arv som Broad Street Bullies att leva upp till. Fansen älskar det.

I natt small det rejält mellan Philadelphia Flyers och gästande Ottawa Senators. När Ottawa insåg att de inte kunde vinna matchen började skitsnacket. Och då urartade det snart i vad som i Aftonbladet beskrivs som rena barslagsmål. "Härliga tider", tycker All Star-spelaren Claude Giroux. För fjolårsfinalisten Flyers är det mycket riktigt härliga tider. Seger 6-2 i natt och ledning i hela ligan för tillfället.

Det är inte första gången de här två klubbarna drabbar samman i stora rallarslagsmål. I kalabaliken 2004 slogs alla - inklusive målvakterna.

Efterblivna moderater

Moderaternas narkotikapolitiske talesman Jan R Andersson får hård kritik på ledarplats i Expressen. Andersson vill nämligen inte göra något för att hindra smittspridningen bland injektionsmissbrukare utan tycker att injektionsheroinister gott kan röka sitt heroin i stället. Då slipper de ju nålarna.

Det är lite för enkelt att rikta all kritik mot Jan R Andersson. Den borde riktas mot Moderaterna som parti i första hand. Andersson säger nämligen bara vad Moderaterna alltid har tyckt i narkotikafrågor: en död knarkare är en bra knarkare och att minska lidandet är lika med en uppmaning att knarka. Partiet är hopplöst efterblivet i dessa frågor, vilket på senare tid tydliggjorts av dess ständiga försök att förhala införandet av sprutbyte i Stockholm.

Medan skadereduceringslinjen vinner allt fler anhängare och till och med Folkpartiet har accepterat sprutbyte i Stockholm (även om det satt hårt inne) biter sig Moderaterna fast i gamla repressiva irrläror. Hit har inte ens Reinfeldts ivriga förnyelsevurm nått. Moderaterna är och förblir ett blint betongparti i narkotikafrågor.

Pedofiljakten kan börja

Om skandalen med rättspsyks hantering av en man dömd för sexuella brott mot barn handlade kvällens Uppdrag granskning. Om allt som framkom i reportaget är korrekt är det ingen tvekan om att det begåtts stora misstag. Hanteringen förefaller naiv och oprofessionell. Oviljan att stå för de beslut som fattats beträffande bland annat permissioner, från såväl läkare som domare, ökar förstås inte trovärdigheten heller.

Sista ordet är givetvis inte sagt i detta. Det är nu pöbeldebatten lär börja. SVT Text berättar att hälften av de som tillfrågats i en Sifo-undersökning vill att personer dömda för sexbrott mot barn hängs ut så att grannar vet vilka de är. För ovanlighetens skull är det kvinnorna som vill ha hårdare tag än männen. En sådan policy finns i amerikanska delstater. I praktiken innebär en sådan politik att en person dömd för sexbrott aldrig kan komma tillbaka in i samhället och fungera normalt igen. Faktum är nämligen att just sexbrott har väldigt låg återfallsrisk, även om folk i gemen tycks övertygade om motsatsen. Att hänga ut folk uppmuntrar endast till lynchning.

Risken med sådana här reportage är just att det föder dem som skriker efter sterilisering, kastrering och allehanda repressiva åtgärder. Sexualitet är ett komplext ämne. Jag ser pedofili som en sexuell läggning, men den kan se olika ut. Det finns pedofiler som endast attraheras av förpubertala barn och det finns de som även kan känna attraktion till vuxna (frågan är då om pedofilin kan klassas som en fetisch...?). Och det är en enorm skillnad mellan utåtagerande pedofiler, som begår övergrepp, och de som håller sin läggning under kontroll.

Uppdrag granskning lovar att följa upp reportaget med det heta ämnet "går det att bota pedofiler?". Det lär bli fart på debatten då också.

Hallå världen, här kommer Kina

Hú​ Jǐn​tāo​ är på besök i USA. Han möttes av ett fåtal demonstranter som propagerade för ett fritt Tibetmen har annars fått ett förstklassigt mottagande. Mötet har kallats det viktigaste mellan ländernas ledare sedan Dèng​ Xiǎo​píng mötte Jimmy Carter 1979. Under de dryga 30 år som förflutit har ländernas positioner förändrats dramatiskt. USA är fortfarande världens enda supermakt, både militärt och ekonomiskt (även om nästan hälften av amerikanerna tror att Kina har passerat dem), men maktförskjutningen är anmärkningsvärd och allt fler börjar inse att framtiden tillhör öst.

USA:s position i världen håller på att försvagas, Kinas att stärkas. Kina lånar ut mer pengar än självaste Världsbanken och sitter på en valutareserv på två biljoner dollar. Kina och USA är dock i högsta grad ömsesidigt beroende av varandra. Kina för sin export till den köpglada amerikanska marknaden, USA för import av billiga kinesiska produkter. Därför finns all anledning att hålla sig på god fot med varandra. Barack Obama har en svår balansgång att gå - å ena sidan som en god demokrat kritisera Kina för fortsatta brott mot de mänskliga rättigheterna, å den andra vara tillräckligt smidig för att inte dra på sig sin gästs vrede. Det har inte USA råd med.

Det är en ovan sits för stormakten USA. Sovjetunionen var en fiende, såväl ideologiskt som politiskt. Kina är mer konkurrent än fiende. Visserligen kan Obama lyfta fram mycket som han som amerikan absolut inte gillar med det kinesiska systemet - censur, enpartisystem, bristande äganderätt, frånvaro av rättsstat - men USA:s vandring mot en allt mer auktoritär stat i antiterrorkampens spår gör att mycket kritik inte skulle bli så trovärdig. Kineserna har inte varit sena att påpeka detta när Kina kritiserats.

I sitt välkomsttal välkomnade Obama Kina som en växande, framgångsrik nation. Men han tog även tillfället i akt att påpeka att samhällen är mer harmoniska om de erkänner universella mänskliga rättigheter. En blinkning till att de kinesiska ledarna pratar gärna om "harmoni" (héxié, 和谐). (Och i EU kallar man det harmonisering...). Hú pratade mest om vikten av ett närmare samarbete.

I diskussionen om maktförskjutningen från väst till öst nämns knappt Europa. Ingen tycks veta vad Europa egentligen representerar i dag. Tidigare hade vi större europeiska nationer som Storbritannien, Tyskland och Frankrike. De ingår i dag i en överstatlig gegga vid namn EU. Är det månne herr van Rompuy som ska ses som Hús och Obamas likar?

Carsten Jensens ord från den tredje och sista av hans artiklar om västs krig i Afghanistan får avsluta denna bloggpost: "Michail Gorbatjov ville reformera Sovjetunionen, men kom att avveckla ett imperium. Barack Obama är en amerikansk Gorbatjov. Han kom till makten för att reformera ett politiskt system som missbrukats och misshandlats av hans föregångare, och det kommer att sluta med att han avvecklar en supermakt."

De beslut som fattas här inne kommer
i allt högre grad påverka resten av världen.

Läs en bok, Lena

TV4Nyheterna kör en serie om "det ökande drogmissbruket bland ungdomar". Föräldraföreningen mot narkotika, FMN, har fått propagera fritt. I Sverige är allt bruk av narkotika klassat som missbruk, vilket gör definitionen oerhört vid. Allt från den som röker en joint då och då till den som är slav under drogen och tvingas till kriminell verksamhet för att finansiera missbruket. Olika världar. Men samma värld enligt FMN.

I kväll satt Lena Sundström i studion och förklarade varför missbruket ökar just nu. Hennes förklaring var att medan det under 1970- och 80-talen (och under 90-talet också, vill jag tillägga) spreds skräckpropaganda i skolorna får ungdomarna i dag inte den information de behöver.

En viktig del i undervisningen är den så kallade gateway-hypotesen som utmålar lättare droger som inkörsportar till tyngre droger. Detta ska verka avskräckande och få ungdomar att inte vilja/våga testa lättare droger. Det finns ett flertal olika ansatser i antidrogundervisningen, men forskning (se exempelvis Karlsson, Patrik (2009), Skolbaserad drogundervisning -angreppssätt, påvisade effekter och framtida utmaningar) visar att antidrogundervisningen har haft minimal effekt - det finns faktiskt indikationer på att den rent av haft motsatt effekt.

Att då sitta i TV4 och kräva mer av detta misslyckade inslag i svensk antidrogpolitik är faktiskt pinsamt. Lite ironiskt är det också att Lena Sundström samtidigt klagar över just okunskap...

Porrmoralismen

DN:s nya vänsterfeministskribent på ledarsidan, Lisa Bjurwald, har fått för sig att porr är PK i Sverige. Jag gav tidigare några exempel på att så verkligen inte är fallet.

Debatten om porren i TV fortsätter. Anställda hoppar av i protest och SSU, som bara nyttjar porrfria hotell (men gärna bajsar ned hotellrummen), tycker att TV4 genom att sända porr i Canal Plus ställer "många etiska frågor till sin spets". Det är parodiskt. Men så här ser det ut i Sverige. Så här inskränkt är det. I vilket annat sekulärt land (förutom Norge) skulle lite porr i en TV-kanal orsaka en sådan debattstorm?

TV4-chefen Jan Scherman försvarar beslutet på ett ganska bra sätt när han konstaterar att "i den moraliska debatten får ofta de som är emot automatiskt ett övertag, men erotik fanns ju redan i grottmålningar och hieroglyfer." SSU-ordföranden Jytte Guteland gör ett halvhjärtat försök att hävda att inställningen till porr inte handlar om moral. Det är klart att det är en fråga om moral - precis som sexköpslagen handlar om moral. Och en outsläcklig vilja att bestämma över andra vuxna människor.

Jytte Guteland behöver inte titta på porr när hon bor på hotell. Hon behöver inte titta på Canal Plus heller. Hon får tycka vad hon vill om pornografi. Men i egenskap av politiker räcker inte det. Hon vill bestämma vad du och jag ska se på TV. Det är så inskränkt. Så förutsägbart. Och så tröttsamt.

Besvikna sossar till SD

"Jag är nationalist och starkt troende. Det har ingenting med hitlerismen att göra. Men Gud har skapat världens folk och satt upp gränser för hur de ska leva. Vi ska inte blanda negrer och andra."

Man ska inte bli upprörd över fåntrattar som den gamle nazisten Lars Erik Aldin. De förtjänar förstås inte det engagemanget. Men lite fascinerad blir jag ändå över det finns människor som på 2010-talet har ett 1930-talsperspektiv på världen. Men så är ju Aldin knappast den genomsnittlige SD-väljaren heller.

Ett chockat Sverige grubblar fortfarande över hur i hela friden Sverigedemokraterna kunde ta sig in i riksdagen. Och vilka är deras väljare? Jakten på att "avslöja" vilka SD egentligen är har bara börjat. Den gamle nazisten Aldin är förstås en skänk från ovan i sammanhanget. Han var ju rent av med på Hitlers dagar. Kopplingen till sin bruna historia kommer SD aldrig undan, hur välpolerad fasaden än är.

Men att stämpla dem som nazister är förstås fel. Många väljare är gamla besvikna och konservativa socialdemokrater som anser att Sverige inte är vad det en gång var. Där ingår förstås även förändringen i landets etniska sammansättning. Att det är just Socialdemokraterna som tillhör SD:s allra mest högljudda kritiker handlar förmodligen inte bara om Jimmie Åkessons inställning till invandringspolitiken utan även om att det gamla arbetarepartiet faktiskt tappar väljare till Sverigedemokraterna. Partiet har ju tidigare lyckats behålla invandringskritiska väljare genom att föra en i praktiken restriktiv politik på området. Nu har många tagit steget till SD.

Maktskifte

Vi är på väg mot ett historiskt maktskifte i världen. Allt eftersom den amerikanska dominansen minskar, ökar det kinesiska inflytandet. Västvärlden gör rätt i att börja förbereda sig.

Den som oroas över Kinas militära upprustning bör betänka att landets militärbudget fortfarande endast är runt en sjundedel av den amerikanska, att USA har mångfalt fler kärnstridsspetsar och egentligen mer av allting. Det är således långt kvar till något militärt tronskifte. Vad det nu skulle betyda. Till skillnad från USA har Kina inte några imperialistiska ambitioner. Vi lär inte få se kinesisk trupp i krigshärdar som Afghanistan. Det är inte Kina som startar krig på tveksamma grunder eller internerar och torterar andra länders medborgare utan rättegång (George W Bush försvarar waterboarding med att det "räddar liv" och anser inte att islamiska extremister har rätt till en rättvis rättslig process eftersom de ju inte erkänner en sådan för andra).

I egenskap av stormakt vill givetvis den kinesiska regeringen ha militära muskler. Det ligger i en stormakts natur. Visserligen kan Kinas anspråk komma att förändras i takt med att makten, och därmed risken för arrogans, växer. Men jag är faktiskt inte särskilt orolig för någon storkinesisk imperialism under 2000-talet.

En framväxande stormakt definieras emellertid inte enbart av sin växande militärbudget utan även av framsteg vad gäller forskning och utbildning. Det räcker att ta en titt på hur kinesiska föräldrar ser på sina barn och deras framtid för att förstå skillnaderna mellan öst och väst och vilka konsekvenser dessa kan få på sikt. Medan vi i Sverige har vant oss vid en negativ utveckling i skolan med allt färre elever som klarar de uppsatta målen - sannolikt en utveckling som pågått i myrsteg under flera decennier - och allmän slapphet i både grundskola och på universitetsnivå, ställer kinesiska föräldrar mycket stora krav på sina barn. Även om kinesisk disciplin kan tyckas omänsklig ur svenskt BBIC-perspektiv får den ändå konsekvensen att kinesiska barn och ungdomar lär sig mer än sina svenska motsvarigheter. Motivationen är en helt annan bland kinesiska barn. På sikt är det förstås förödande för Sverige.

Kina är i en rekordsnabb catch up-fas, ja. Men vi måste komma ihåg att det inte finns något av naturen givet som säger att allt kommer att gå på räls framöver. Den enorma korruptionen och frånvaron av en rättsstat i Kina är stora bekymmer. Den kinesiska ledningen måste också bemöta oerhörda utmaningar som handlar om fattigdom på den kinesiska landsbygden (900 miljoner kineser bor fortfarande på landsbygden även om flyttlassen till städerna går väldigt fort). Långt ifrån alla kineser kör bil och har fina lägenheter i Beijing. Dessa utmaningar är förstås inte obekanta för Kommunistpartiet. Jag är övertygad om att insikten om nödvändigheten av politiska reformer måste nå även ledargarnityret. Men det kommer att ta tid.

USA har utvecklats i antiliberal riktning och försatt sig i en mycket besvärlig ekonomisk situation, men jag tillhör inte dem som fruktar konkurrens bland stormakterna i världen. Kinas utveckling under 2000-talet ska tvärtom bli mycket intressant att följa. Folket i Washington borde inte längre känna sig alltför självsäkra. USA:s storhetstid kan vara på väg att ta slut. Historiskt är den i så fall att betrakta som en parentes.

Konsten att sabba någonting bra

HAX skriver i dag om superstaten EU. Svenska folket valde, med knapp marginal, att gå med i unionen i tron att samarbetet skulle vara mellanstatligt och främja fri rörlighet för människor, varor, tjänster och kapital. Viss oro fanns bland somliga för att detaljhandelsmonopolet för alkohol och det svenska snuset skulle stöta på problem. Men det var i stort sett det enda.

Vad vi fick var ett federalistiskt överstatligt elitprojekt. Vi har nu en EU-president och vi har ett fördrag (påtvingat alla länder) som tillåter att ännu mer makt överflyttas från medlemsstaterna till eliten i Bryssel. Vi har fortfarande en jordbrukspolitik som slukar helt ofattbara mängder skattemiljarder varje år. Och så val till parlamentet vart femte år där alla svenska kandidater lovar "smalare och vassare EU" och kräver "ja till Europa". Men valen är en charad.

Som HAX beskrev i det senaste numret av Nyliberalen går det att konstatera avsevärda demokratiska problem i unionens maktstruktur där medborgarna i praktiken har mycket litet inflytande. Systemet är helt enkelt riggat för att vanliga väljare ska ha så liten insyn som möjligt och påverka så lite som möjligt. Vi ska inte kunna störa. Om samma utveckling pågick i Ryssland eller något avlägset land skulle vi läsa kritiska artiklar om det i de stora morgontidningarna. Det skulle kallas ett bakslag för demokratin. Men svenska journalister vågar eller orkar inte göra någon kritisk granskning av det som nu pågår i den europeiska unionen. EU gillar nämligen inte kritik och kanske är tanken på att inte längre bli inbjuden till alla trevliga sammankomster helt enkelt för oangenäm för journalisterna. Därför får vi fullständigt intetsägande rapporter från toppmöten där Berlusconi, Cameron, Sarkozy, Merkel och Reinfeldt flinar ikapp.

Inte bara journalisterna utan även politikerna själva håller förstås käft. Det fåtal kritiker som finns i parlamentet, som är vanliga väljares enda kontakt med makten, betraktas i princip som fåntrattar och närmast exotiska inslag. Och de är inte svenskar. De som vi liberaler länge uppfattade som något sånär liberala partier i svensk kontext - Moderaterna och Folkpartiet - får närmast något frireligiöst i blicken så fort EU kommer på tal. Jag förstår inte denna enorma EU-vurm från partier som på hemmaplan (visserligen främst i opposition) kritiserar byråkrati, slöseri med skattemedel och pekpinnepolitik.

Tanken med ett mellanstatligt samarbete som främjar fri rörlighet för människor, varor, tjänster och kapital är bra. Men den tanken är inte manifesterad i dagens europeiska union. EU har i stället blivit något helt annat. Det går att hävda att detta hela tiden var tanken och att vi som en gång trodde på projektet var naiva och okunniga. Det är mycket möjligt att det är så. I vilket fall är det i dag för sent. Bandet går inte att rulla tillbaka. De goda tankarna som fanns där har sedan länge spolats bort.

En liknande känsla kan jag få med internet. Tanken med detta globala nätverk och alla de enorma möjligheter det skapar för kreativitet, tillväxt, fattigdomsbekämpning och utveckling i både stort och smått är fantastisk. Jag vill påstå att internet är något av de bästa som har hänt mänskligheten sedan vi fick antibiotika. Men politikerna kan inte låta det vara. De måste försämra det. Detta har varit en relativt långsam process men vi har redan vant oss vid tanken på censur och filtrering. I förlängningen kommer det att vara företag och politiker som bestämmer vad vi får titta på, vad vi får skriva, vad vi får tycka och tänka. Och detta under strikt kontrollerade former. Ty konsten att sabba något som är bra i syfte att skapa kontroll behärskar politikerna minsann till fulländning.

Sådant vi gör men ljuger om efteråt

DN sökte en ny ledarskribent före nyår. Det skulle vara en person som delade de liberala grundvärderingarna, stod det. De fick Lisa Bjurwald (ni vet hon som klassade hela bloggosfären som en "särskrivande specialklass"). Ännu en vänsterfeminist till gänget. Hurra.

I dagens tidning skriver Bjurwald, angående den debatt som rasar på Newsmill om TV4:s beslut att behålla porren i Canal Plus , att det är "PK att gilla porr". Hon vill ha tillbaka 1990-talets pornografidebatt. Ni vet, porrens skadliga påverkan på sexualiteten, kvinnoförtryck, sexualisering av de stackars barnen och så vidare.

PK? I ett Sverige där politiker med alla medel vill få bort möjligheten att ens kunna välja att se porr på hotell. Ett Sverige där porrtidningarna sedan många år rensats bort från sin plats överst i matvarubutikernas tidningshyllor. Ett Sverige där offentlig pornografisk föreställning är förbjuden. Ett Sverige där det är stora nyheter i alla medier att personal på en statlig myndighet på arbetstid har besökt pornografiska sajter. Genast ska det diskuteras "etik", "jämlikhet" och "värdegrund". Vad då värdegrund? Att ha sex är det mest naturliga i världen, att vilja titta på när andra har det torde inte vara något konstigt. Men nej. Det ska vara sex på rätt sätt. Det måste följa den av politiker uppsatta normen. Och den är tämligen snäv minsann. Det är just denna inskränkthet som ger mig andnöd i Sverige emellanåt.

Många tittar på porr. Både kvinnor och män gör det. Men det är inte PK att göra det utan tvärtom något vi förväntas skämmas över och ljuga om. Lite som onani. Jag säger som i Coupling: "It's a stealth activity. You do it on your own, in secret and you lie about it afterwards."

Exit Schyman

Gudrun Schyman avgår som talesperson för Feministiskt initiativ. Även om hon förblir i partistyrelsen tappar ett redan mycket litet och marginaliserat parti sin främsta tillgång.

Schyman tycker avskyvärda saker. Hon är företrädare för den värsta sortens radikalfeministisk sexmoralism och pekpinnepolitik. Men hon är en utmärkt retoriker och en strålande populist och därmed en tillgång för sitt parti.

Med tanke på att feministpartiet har haft svårt att hävda sig i mediebruset och tvangs ta till så desperata metoder som att elda upp 100 000 kronor under Almedalsveckan bara för att få press blir det förstås ännu svårare nu när Schyman tackar för sig. Det lär dessutom bli svårt för nästa partiledare att komma ut ur Schymans skugga.

I och med detta kan vi i alla fall hoppas på att radikalfeministernas egna parti marginaliseras ytterligare. Det räcker gott med tokfeministerna i de andra partierna.

Äntligen rättssäkerhet?

Madeleine Leijonhufvud, professor i straffrätt och juridikens egen Gudrun Schyman, har gjort sig ökänd för att arbeta aktivt mot rättssäkerhet i sexualbrottmål. Leijonhufvud tycks fullständigt fanatisk i sin strävan att skapa en lagstiftning som kan fälla så många som möjligt, oberoende av bevisvärde. Det är en utveckling som hotar rättssäkerheten, ett av den demokratiska statens fundament.

I en friande dom gällande misstankar om sexuella övergrepp på minderårig refereras till tidigare JK Göran Lambertz som slår fast att domstolen "noggrant bör ... beakta sådana omständigheter som kan tala för att målsägandes uppgifter är mindre tillförlitliga, exempelvis att det finns personliga motsättningar mellan målsäganden och den tilltalade, att målsäganden har behov av en förklaring i förhållande till sin familj eller att målsäganden annars kan ha skäl att rikta sanningslösa beskyllningar mot den tilltalade. Också den frestelse som kan finnas för vissa målsägande att få skadestånd bör beaktas."

Detta innebär enligt Leijonhufvud att det i princip blir omöjligt att fälla någon för sexuella övergrepp mot barn i framtiden. Det är förstås snömos. Vad det betyder är däremot att domstolen även ska beakta omständigheter som talar för den misstänktes oskuld. En självklarhet, kan tyckas, men vi vet att män har dömts till långa fängelsestraff enbart på ett barns berättelse (domstolen har då, vilket ej ska räcka som bevis, konstaterat att barnets berättelse bär "det självupplevdas prägel"). Detta är långt ifrån detsamma som att säga att ingen kommer att dömas för sexualbrott mot barn. Madeleine Leijohufvuds tolkning är fullständigt absurd, men så görs den också med de allra starkaste statsfeministiska glasögonen på.

I domen (läs den gärna) framgår att HD anser att eftersom "åtalet omfattar ett obestämt antal gärningar som inte har individualiserats i gärningsbeskrivningen måste prövningen av skuldfrågan ske med beaktande av att den tilltalade i praktiken kan ha begränsade möjligheter att förebringa någon annan motbevisning än sådan som avser målsägandens allmänna trovärdighet." Det saknas alltså ytterligare stödbevisning. Målsäganden har dessutom ändrat sig fram och tillbaka angående om vissa övergrepp över huvud taget har ägt rum, vilket oundvikligen påverkar trovärdigheten. Det är minst sagt anmärkningsvärt att en straffrättsprofessor inte ens reflekterat över detta.

HD konstaterar att bevisningen inte räcker. Tingsrätten gjorde detsamma innan hovrätten dömde annorlunda. En domstol ska inte utgå från att någon ljuger eller talar sanning och sedan pröva bevisningen mot detta antagande. I Leijonhufvuds värld förekommer dock inga falska anklagelser i dylika rättsfall, vilket gör rättssäkerhet ointressant för henne. Det gör henne till en clown i dessa sammanhang.

Min förhoppning är att domen innebär att ingen kan dömas enbart på en persons anklagelse i framtiden. Men det är alldeles för tidigt att dra några långtgående slutsatser om hur denna dom kommer att påverka rättssäkerheten på sikt i sexualbrottmål där barn är inblandade.

Den amerikanska polisstaten

WikiLeaks Jacob Appelbaum utsätts varje gång han reser över den amerikanska gränsen för förhör och "random"-kontroller av bagage och tillhörigheter. Så även denna gång. Säkerhetspersonalens besvikelse över att den inte hittade någon dator eller mobiltelefon att beslagta och granska var tydlig enligt Appelbaum själv. Läs hans twitterflöde om det vansinne som i dag definierar hela den amerikanska säkerhetsapparaten.

USA har steg för steg i allt högre grad utvecklats till en polisstat. En stat där det överordnade intresset är "den nationella säkerheten" (vad som definieras som ett hot mot denna är helt och hållet upp till den för tillfället sittande administrationen att avgöra). Inte ens världens förmodligen bästa konstitution har uppenbarligen förmått bryta utvecklingen. Amerikanerna själva tycks inte heller se något större problem i att deras land förvandlats till en obehaglig övervakningsstat där medborgarna förväntas "samarbeta" med myndigheternas hantlangare i alla lägen och bara hålla käften. Om man protesterar riskerar man både jobb och hela sin tillvaro - stat och kapital samarbetar nämligen duktigt mot alla "hot".

Det USA vi i dag ser består i allt högre grad av sådant som liberaler bör förakta (och också gör det när det är andra länder än just USA som är ansvariga). Trakasserier av enskilda medborgare. Omfattande övervakningslagstiftning. Obefintlig rättssäkerhet för de som misstänkts för ett visst brott. En antiterrorbyråkrati som sväller över alla tänkbara gränser och därmed inte bara i sitt arbete kränker medborgerliga fri- och rättigheter utan också slukar enorma summor.

Lägg därtill den sedan urminnes tider avskyvärda amerikanska kriminalpolitiken som går ut på att straffa ut människor ur samhällsgemenskapen (särskilt personer som begått vissa specifika brott) genom att dela ut olika sorters livstidsstraff även för personer som släppts ur sin fängelsevistelse. Och så dödsstraffet, förstås, som innebär att staten har makten över liv och död och bevisligen också tar livet av helt oskyldiga medborgare.

Mycket av resultatet av säkerhetsnojan kan spåras tillbaka till händelserna den 11 september 2001, men utvecklingen började långt tidigare. Extraordinary rendition-programmet, exempelvis, inleddes under Bill Clintons ämbetsperiod för att sedan perverteras fullständigt under George W Bushs vilda tid i Vita huset. Bush älskade att starta nya myndigheter och i dag är de som enbart arbetar med antiterrorverksamhet så många att alla tappat räkningen.

USA är inte lika beundrat och eftertraktat i världen som det en gång var. Förenta staterna har alltid haft hatiska fiender, men någonstans har USA-hatet även bottnat i ett slags motvillig beundran för den amerikanska framgången och friheten. Så icke längre. Även om det finns gott om USA-vänner i Europa torde det vara allt färre som tittar på USA som ett politiskt eller ens ekonomiskt föredöme längre. Det tråkiga är förstås att Europa är helt oförmöget att utgöra något slags positiv motkraft mot utvecklingen i det stora landet i väst.

Kanske är det denna utveckling som gör att vi just nu ser allt fler påkostade filmer och serier om det heroiska USA som slogs mot Hitler och japanerna under andra världskriget och sedan tog kampen mot Sovjetunionen på ett annat plan. Tiden alla amerikaner själva vill minnas med stolthet. Tiden av uppoffring för världens frihet. Tiden då landet ännu inte hade sjunkit ned i det motbjudande träsk det numera befinner sig i. Frågan är vad som år 2011 är så fantastiskt med USA i liberalers ögon? Att neokonservativa diggar övervakningsstat, batonger och oresonlighet gentemot oliktänkande har jag fattat för länge sedan. Men vi liberaler? Vad finns kvar som gör USA till ett bättre land än valfritt land i Europa? USA är i dag snarast att betrakta som en semidemokrati. Och det går fort utför.

Sexköpslagen och rättssäkerheten

CUF-ordföranden Magnus Andersson tycker inte att hovrättens dom och märkliga motivering till de dagsböter Magnus Hedman fick för att ha köpt sexuella tjänster bör diskuteras utifrån sexköpslagens vara eller icke vara. Jag tycker tvärtom att det är precis där vi måste börja. Ty även om motiveringen till domen är sällsynt korkad, och nog bör betraktas som ett övergrepp på själva uppsåtsbegreppet som sådant, är den en följd av sexköpslagens blotta existens och utformning. Lagen resulterar i att vi får sådana här domar. Men när vi diskuterar lagen bör vi även föra en diskussion om rättssäkerhet, sexmoralism och andrefiering.

Kritiken mot den svenska statsfeminismen uppfattas av den feministiske stormuftin Claes Borgström som en "oerhört okunnig diskussion". Alltid hör vi detta från statsfeministiskt håll - feminismen handlar om kunskaaap. Sydsvenskan rycker aningslöst ut till dess försvar när den konstaterar att det inte finns några "sakliga skäl att utgå från annat än att Julian Assange kommer att få en rättvis och objektiv prövning" i svensk domstol. Problemet är att fallet Assange-Ardin-Wilén redan har fått ett eget liv och det finns en uppenbar risk för att domstolen, när fallet väl prövas (om det nu går så långt), kommer att påverkas av det enorma mediala intresset och den diskussion som pågår.

Svenska politikers strävan att ständigt utvidga, och därmed urvattna, våldtäktsbegreppet försvårar omständigheterna ytterligare. Domen mot Hedman, och med tidigare mycket bristfälliga domar i bakhuvudet, stärker inte direkt bilden av Sverige som ett säkert rättssamhälle i fråga om sexualbrottmål. Justitieminister Beatrice Ask har dessutom redan försvårat möjligheten att överklaga till högre instans och förslag att fortsätta på denna inslagna väg har framförts. Det finns sannerligen skäl att vara orolig.

I Sverige är sexköpslagen feminismens vapen mot patriarkatet och för kvinnans rätt att slippa sexuell exploatering. Det är en tämligen unik hållning, i exempelvis Tyskland kämpar feministerna för kvinnans rätt till sin kropp och för sexsäljarnas rätt att behandlas som den övriga arbetande befolkningens likar. Men i just Sverige har förbudet mot att köpa sex blivit något slags prestigefråga för den svenska feminismen. Tyvärr har hela det politiska etablissemanget, efter viss initial kritik innan lagen röstades igenom 1998, lagt sig platt för den sexmoralistiska hållningen. Den försvaras nu hårt av den borgerliga regeringen med Ask i första ledet.

Det är väldigt svårt att få ihop logiken. Samtidigt som statsfeminismens officiella hållning är att sexarbete inte är något arbete, och att det inte handlar om sex när man säljer en sexuell tjänst, och samtidigt som Svea hovrätt har skrivit en riktigt usel dom i vilken den låtit fördomar och stereotypa bilder av sexsäljare utgöra grund från domen (som skulle gränsa till hets mot folkgrupp om den avsåg judar eller muslimer) kan jag inte låta bli att fundera över den kammarrättsdom från 2007 (mål 2231-06) där en sexsäljares verksamhet betraktas som ett skattepliktigt arbete. Vi har alltså en dom i en svensk domstol som säger, svart på vitt, att det är ett arbete vilket som helst att sälja sexuella tjänster.

Domen mot Hedman visar att det är farligt att på något sätt befatta sig med personer som kanske eventuellt kan tros sälja sexuella tjänster. Även om man inte betalar för något könsumgänge. För en svensk hovrätt kan det räcka med att man badat tillsammans med en person som talar dålig engelska och bär mycket smink. Snacka om att andrefiera sexsäljarna i samhället. Hovrättsdomen visar på sexköpslagens allra fulaste sida.

Mat med värme i SVT

Under åtta tisdagar fram till jul retade Fredrik Önnevall våra smaklökar med den mycket uppskattade serien Kinas mat i SVT. Sällan får vi så enkla och mänskliga reportage som när Önnevall står framför kameran.

Jag gillade Fredrik Önnevall när han tidigare var SVT:s Asienkorrespondent och såg alltid fram emot hans reportage från Kina. Inte bara därför att jag själv är intresserad av det mesta som rapporteras därifrån utan därför att hans reportage hade en mycket tilltalande ärlighet och ett engagemang. När han i Kinas mat reser runt i Kina och träffar vanligt folk för att prata om matkultur och livet i stort förstärks den känslan ytterligare. Sällan har ett matprogram bjudit på sådan värme och mänsklighet mitt i allt prat om kryddiga kackerlackor, ankhuvud och det rätta sättet att äta nudlar.

Önnevall tycks vara genuint intresserad av människor och låter därför inte sin egen person ta upp mer plats än nödvändigt. Han är respektfull mot de personer och kulturer han möter. Och han pratar förstås kinesiska, vilket alltid imponerar på kineser. Även om Önnevall ibland prövar sig fram och söker efter orden imponeras jag av hans 听力(tīng​lì), hörförståelse. Beijingdialekten, 北京话 (Běi​jīng​huà), förstår jag relativt bra så länge diskussionen inte handlar om något specifikt fackområde vars ord är helt främmande. Men många lokala dialekter, och främst äldre människors sätt att uttala orden, är desto svårare att begripa. När till och med min kinesiska fästmö säger att hon har svårt att förstå vad de säger måste jag imponeras av Önnevall - om det nu inte bara är så att han ibland håller masken...!

Programmen innehåller inte bara information om kinesisk mat och kokkonst utan är lika mycket sociala och kulturella reportage om vanliga människors liv i Kina. Den fattige mannen på landsbygden som arbetar många timmar varje dag med att göra vinäger, den ensamstående mamman som arbetar gryningspass för att försörja sig och sin lilla dotter och den man som lyckats göra sig en förmögenhet på sin restaurangverksamhet. Programmen ger en bra bild av hur hårt många kinesers liv är. Vilket kan vara bra att hålla i minnet när tillvaron i Kina glorifieras av olika västerländska lǎo​wài​bloggare.

Alla åtta program finns på SVT Play. Och Lotta Bromé intervjuade Fredrik Önnevall i P4 Extra strax före jul.

En ren skam

Handels ordförande Lars-Anders Häggström går till storms mot att Fredrik Reinfeldt hävdar att ett femte jobbskatteavdrag kan bli aktuellt under 2012. Det rör sig om några hundralappar extra i plånboken per månad, värdefulla kronor för Handels medlemmar. Men eftersom det inte är facket som har förhandlat fram dessa kronor slår ordföranden bakut.

Häggström anser att några extra hundralappar i plånboken varje månad "sliter sönder samhället". Det är ett uttalande som visar på ett stort förakt för vanligt folks situation. Regeringen sänker visserligen främst skatten för att det anses gynna sysselsättningen. Men att sänka skatten är något rent principiellt mycket bra. Att låta människor få behålla mer av de pengar de själva arbetat ihop är alltid rätt, oavsett orsak.

Det är en ren skam att en Handelsordförande kan missunna vanligt folk de pengar de själva arbetat ihop.

Ja, sådan är lagen

Fotbollsprofilerna Magnus Hedman och Dulee Johnson döms till dagsböter av Svea hovrätt för köp av sexuell tjänst. Därmed upphäver hovrätten tingsrättens friande dom. Hovrätten anser inte styrkt att männen har betalat för samlaget, men anser att kvinnornas utmanande klädsel, sminkning och bristfälliga engelska borde vara tecken nog för männen att inse vad det var för skumma kvinnor de träffat. Man häpnar.

I praktiken betyder det att det är olagligt att ha sex med en person som säljer sexuella tjänster - även om ingen betalning är inblandad. Märkligt? Ja, synnerligen. Men så ser lagen ut. Någon betalning behöver inte erläggas för att det ska betraktas som ett brott. Så huvudlös är den svenska sexköpslagen och så här bisarra konsekvenser får den.

Hovrätten har använt sig av en karikatyrbild av sexsäljaren - slampig klädsel, mycket smink och utlänning - när den bedömt att Hedman och Johnson borde insett att kvinnorna sålde sex. Vi ser hur en svensk hovrätt låter fördomar spela en helt avgörande roll i ett rättsfall. Det är häpnadsväckande illa.

Detta betyder i klartext att vi förväntas kalkylera risken att en person är en sexsäljare innan vi går till sängs. Att inte betala efteråt räcker inte för att slippa undan den svenska sexmoralismen. Det betyder också att sexsäljare i praktiken förbjuds att ha sex med andra människor utanför arbetet såvida de inte klär sig anständigt i enlighet med den korrekta svenska klädkoden. Och så fortsätter vänsterfeministerna och kristmoralisterna att hävda att sexköpslagen inte handlar om moralism...

Det enda positiva denna korkade dom möjligen kan bidra med är att ännu fler får upp ögonen för hur absurt förbudet mot köp av sexuella tjänster är och vilka bisarra konsekvenser lagen får.

Först kom ingenting...

Att betrakta svensk inrikespolitik just nu är som att titta in i ett torkskåp. Det brusar lite grand men det händer fanimej ingenting av intresse.

Socialdemokraterna slickar fortfarande såren och äter alvedon efter stjärnsmällen i september. Men mest går de och väntar på att en ny partiledare ska ta över, en person som enligt de flesta bedömare heter Sven-Erik Österberg. Han som är snäppet mer karismatisk än Bosse Ringholm. Miljöpartiet går också i väntans tider. Om några månader lämnar Peter Eriksson och Maria Wetterstrand över till två nya språkrör, troligen Mikaela Valtersson och Gustav Fridolin. I Vänsterpartiet har tydligen valnederlaget inte betytt någonting. Inte bara tänker Lars Ohly sitta kvar, han ser gärna en nya rödgrön allians inför valet 2014.

Med en sådan här kass opposition är det inte så svårt att vara borgerlig regering. Faktum är att inte heller ett partiledarbyte skrämmer särskilt mycket. Österberg är inte direkt någon ny Anna Lindh och lär få svårt att gå hem i stugorna. Han lär knappast locka tillbaka medelklass- eller de kvinnliga väljarna från Moderaterna.

För närvarande finns inget alternativ till Alliansen i svensk politik. Oppositionen är kraftlös och ointressant. Kort sagt: det händer ingenting. Det är nästan så att man saknar Göran Persson.

När man frågar Fredrik Reinfeldt vad han vill med regeringsmakten
sätter han på en Kent-skiva och spelar en viss låt...

Obama driver Bushpolitik

Ett av Barack Obamas löften när han blev president var att Guantánamobasen skulle stängas. Det skulle bli slut med Bushadministrationens vilda västernpolitik. Det har gått trögt. Vissa fångar har släppts men någon stängning av lägret har vi inte sett.

Nu har Obama satt spiken i kistan för den möjligheten genom att, förvisso motvilligt, signera ett budgetpaket som i praktiken omöjliggör en överföring av fångar till amerikansk mark. Därmed kommer vi inte få se några fall prövas i amerikansk domstol och det olagliga fängelset kan stå kvar. Det är lätt att snacka när man bedriver politisk kampanj. I och med sin underskrift har vinnaren av Nobels fredspris 2009 med aktion visat vad han går för.

Ibland är det som om George W Bush aldrig lämnade Vita huset. Hans ande fortsätter att vila över den amerikanska utrikespolitiken.