Äntligen rättssäkerhet?

Madeleine Leijonhufvud, professor i straffrätt och juridikens egen Gudrun Schyman, har gjort sig ökänd för att arbeta aktivt mot rättssäkerhet i sexualbrottmål. Leijonhufvud tycks fullständigt fanatisk i sin strävan att skapa en lagstiftning som kan fälla så många som möjligt, oberoende av bevisvärde. Det är en utveckling som hotar rättssäkerheten, ett av den demokratiska statens fundament.

I en friande dom gällande misstankar om sexuella övergrepp på minderårig refereras till tidigare JK Göran Lambertz som slår fast att domstolen "noggrant bör ... beakta sådana omständigheter som kan tala för att målsägandes uppgifter är mindre tillförlitliga, exempelvis att det finns personliga motsättningar mellan målsäganden och den tilltalade, att målsäganden har behov av en förklaring i förhållande till sin familj eller att målsäganden annars kan ha skäl att rikta sanningslösa beskyllningar mot den tilltalade. Också den frestelse som kan finnas för vissa målsägande att få skadestånd bör beaktas."

Detta innebär enligt Leijonhufvud att det i princip blir omöjligt att fälla någon för sexuella övergrepp mot barn i framtiden. Det är förstås snömos. Vad det betyder är däremot att domstolen även ska beakta omständigheter som talar för den misstänktes oskuld. En självklarhet, kan tyckas, men vi vet att män har dömts till långa fängelsestraff enbart på ett barns berättelse (domstolen har då, vilket ej ska räcka som bevis, konstaterat att barnets berättelse bär "det självupplevdas prägel"). Detta är långt ifrån detsamma som att säga att ingen kommer att dömas för sexualbrott mot barn. Madeleine Leijohufvuds tolkning är fullständigt absurd, men så görs den också med de allra starkaste statsfeministiska glasögonen på.

I domen (läs den gärna) framgår att HD anser att eftersom "åtalet omfattar ett obestämt antal gärningar som inte har individualiserats i gärningsbeskrivningen måste prövningen av skuldfrågan ske med beaktande av att den tilltalade i praktiken kan ha begränsade möjligheter att förebringa någon annan motbevisning än sådan som avser målsägandens allmänna trovärdighet." Det saknas alltså ytterligare stödbevisning. Målsäganden har dessutom ändrat sig fram och tillbaka angående om vissa övergrepp över huvud taget har ägt rum, vilket oundvikligen påverkar trovärdigheten. Det är minst sagt anmärkningsvärt att en straffrättsprofessor inte ens reflekterat över detta.

HD konstaterar att bevisningen inte räcker. Tingsrätten gjorde detsamma innan hovrätten dömde annorlunda. En domstol ska inte utgå från att någon ljuger eller talar sanning och sedan pröva bevisningen mot detta antagande. I Leijonhufvuds värld förekommer dock inga falska anklagelser i dylika rättsfall, vilket gör rättssäkerhet ointressant för henne. Det gör henne till en clown i dessa sammanhang.

Min förhoppning är att domen innebär att ingen kan dömas enbart på en persons anklagelse i framtiden. Men det är alldeles för tidigt att dra några långtgående slutsatser om hur denna dom kommer att påverka rättssäkerheten på sikt i sexualbrottmål där barn är inblandade.