Sexköpslagen och rättssäkerheten

CUF-ordföranden Magnus Andersson tycker inte att hovrättens dom och märkliga motivering till de dagsböter Magnus Hedman fick för att ha köpt sexuella tjänster bör diskuteras utifrån sexköpslagens vara eller icke vara. Jag tycker tvärtom att det är precis där vi måste börja. Ty även om motiveringen till domen är sällsynt korkad, och nog bör betraktas som ett övergrepp på själva uppsåtsbegreppet som sådant, är den en följd av sexköpslagens blotta existens och utformning. Lagen resulterar i att vi får sådana här domar. Men när vi diskuterar lagen bör vi även föra en diskussion om rättssäkerhet, sexmoralism och andrefiering.

Kritiken mot den svenska statsfeminismen uppfattas av den feministiske stormuftin Claes Borgström som en "oerhört okunnig diskussion". Alltid hör vi detta från statsfeministiskt håll - feminismen handlar om kunskaaap. Sydsvenskan rycker aningslöst ut till dess försvar när den konstaterar att det inte finns några "sakliga skäl att utgå från annat än att Julian Assange kommer att få en rättvis och objektiv prövning" i svensk domstol. Problemet är att fallet Assange-Ardin-Wilén redan har fått ett eget liv och det finns en uppenbar risk för att domstolen, när fallet väl prövas (om det nu går så långt), kommer att påverkas av det enorma mediala intresset och den diskussion som pågår.

Svenska politikers strävan att ständigt utvidga, och därmed urvattna, våldtäktsbegreppet försvårar omständigheterna ytterligare. Domen mot Hedman, och med tidigare mycket bristfälliga domar i bakhuvudet, stärker inte direkt bilden av Sverige som ett säkert rättssamhälle i fråga om sexualbrottmål. Justitieminister Beatrice Ask har dessutom redan försvårat möjligheten att överklaga till högre instans och förslag att fortsätta på denna inslagna väg har framförts. Det finns sannerligen skäl att vara orolig.

I Sverige är sexköpslagen feminismens vapen mot patriarkatet och för kvinnans rätt att slippa sexuell exploatering. Det är en tämligen unik hållning, i exempelvis Tyskland kämpar feministerna för kvinnans rätt till sin kropp och för sexsäljarnas rätt att behandlas som den övriga arbetande befolkningens likar. Men i just Sverige har förbudet mot att köpa sex blivit något slags prestigefråga för den svenska feminismen. Tyvärr har hela det politiska etablissemanget, efter viss initial kritik innan lagen röstades igenom 1998, lagt sig platt för den sexmoralistiska hållningen. Den försvaras nu hårt av den borgerliga regeringen med Ask i första ledet.

Det är väldigt svårt att få ihop logiken. Samtidigt som statsfeminismens officiella hållning är att sexarbete inte är något arbete, och att det inte handlar om sex när man säljer en sexuell tjänst, och samtidigt som Svea hovrätt har skrivit en riktigt usel dom i vilken den låtit fördomar och stereotypa bilder av sexsäljare utgöra grund från domen (som skulle gränsa till hets mot folkgrupp om den avsåg judar eller muslimer) kan jag inte låta bli att fundera över den kammarrättsdom från 2007 (mål 2231-06) där en sexsäljares verksamhet betraktas som ett skattepliktigt arbete. Vi har alltså en dom i en svensk domstol som säger, svart på vitt, att det är ett arbete vilket som helst att sälja sexuella tjänster.

Domen mot Hedman visar att det är farligt att på något sätt befatta sig med personer som kanske eventuellt kan tros sälja sexuella tjänster. Även om man inte betalar för något könsumgänge. För en svensk hovrätt kan det räcka med att man badat tillsammans med en person som talar dålig engelska och bär mycket smink. Snacka om att andrefiera sexsäljarna i samhället. Hovrättsdomen visar på sexköpslagens allra fulaste sida.