Framtidskval

Jag tycker mycket om Kina. Det är, trots mina kritiska inlägg om internetcensur, begränsningar i yttrandefriheten och diktaturens allmänt fula ansikte, faktiskt så. Samtidigt är alla de bekymmer som Kommunistpartiets styre innebär svåra att bara blunda för (även om det sannerligen finns de i bloggosfären som försöker).

Kina lockar många. Det doftar guld i Mittens rike och alla vill vara med och vaska. Ju mer som skrivs och sägs om landet i våra medier, desto mer nyfikna blir även vanligt folk. Kina blir ett allt mer populärt resmål bland de kultur- och shoppingintresserade. Många blir positivt överraskade av landet de föreställt sig som en hårdför diktatur med militärer i varje hörn och en befolkning skrämd till tystnad. Under sommar-OS 2008 gick ljuset upp för svenska sportjournalister på plats. Fördomar och verklighet gick inte ihop.

Att besöka landet är en sak, att bo där förstås en helt annan. Många lǎo​wài​s som bor i Kina lever mer privilegierade liv än de flesta kineser och kan dessutom åka tillbaka till sitt hemland närhelst de behagar. Jag var länge inne på att flytta dit och kan fortfarande tänka mig att bo där några år. Men permanent? Inte så länge landet ser ut som det gör nu. Årliga besök är dock en självklarhet, inte minst för att få ta del av världens bästa kök ibland.

Kina har under de senaste dryga 30 åren genomgått en makalös ekonomisk utveckling och är i dag världens andra största ekonomi. Medan USA genomgår en existentiell kris växer kinesernas självförtroende på den globala scenen. Det är svårt att förneka att landets styre har varit en viktig förutsättning för den enormt snabba utvecklingen. Ett land som saknar opposition, där vanliga medborgare i praktiken inte har samma rättsliga status som i en demokratisk stat (och därmed inte kan lägga hinder i vägen för de beslut som fattas av rikets ledning) har alla möjligheter att driva på en utveckling i precis den takt som önskas. Därför kan jättestäder som Běi​jīng​, Shàng​hǎi​, Guǎng​zhōu och Chóngqìng växa ohämmat och enorma byggnadsprojekt förverkligas på rekordtid. Folk sysselsätts och investerare lockas till landet. Win-win.

Kineser, kanske främst de som tjänar stora pengar i Kinas expansiva ekonomi, försvarar ofta enpartisystemet med att det leder till ekonomisk stabilitet och att demokratiska reformer skulle riskera denna utveckling. De har förmodligen rätt på kort sikt. Men det spelar ingen roll eftersom de genom ett sådant uttalande tar ställning för ekonomi före människor, ekonomisk frihet före politisk frihet. Kina behöver bådadera för att utvecklas långsiktigt och även kineser förtjänar att leva i ett land där ingen fängslas för sina åsikter och där alla har rätt till en rättvis rättslig prövning. Det finns emellertid i dag inte skäl att tro på några genomgripande demokratiska reformer under överskådlig tid. Ett demokratiskt Kina ligger långt in i framtiden.

Sverige är ett på många sätt bra och tryggt land. Men det finns också en känsla av att leva lite i en bubbla här. Det som händer i den stora världen diskuteras knappt. Folk bryr sig allt mindre om de stora frågorna (vilket inte minst illustrerades av den snarast fördummande valrörelse som bedrevs 2010). Det betyder att de fri- och rättigheter som svenska folket åtnjuter stegvis kan begränsas och avskaffas utan att folkflertalet ens känner till det. Folket har helt enkelt fullt upp med att diskutera rutavdrag, genuscertifierade dagis och hur människor ska förmås leva familjeliv och till och med ha sex enligt uppsatta jämställdhetsnormer. Just fientligheten till den fria sexualiteten och statsfeminismens ständiga försök att reglera vårt privatliv ger mig tidvis svår andnöd.

Så vad göra? Tja, Tyskland är ju ett rätt trevligt land också...

Drakporten (lóngmén, 龙门) i västra bergen utanför Kūn​míng.​