Konsten att sabba någonting bra

HAX skriver i dag om superstaten EU. Svenska folket valde, med knapp marginal, att gå med i unionen i tron att samarbetet skulle vara mellanstatligt och främja fri rörlighet för människor, varor, tjänster och kapital. Viss oro fanns bland somliga för att detaljhandelsmonopolet för alkohol och det svenska snuset skulle stöta på problem. Men det var i stort sett det enda.

Vad vi fick var ett federalistiskt överstatligt elitprojekt. Vi har nu en EU-president och vi har ett fördrag (påtvingat alla länder) som tillåter att ännu mer makt överflyttas från medlemsstaterna till eliten i Bryssel. Vi har fortfarande en jordbrukspolitik som slukar helt ofattbara mängder skattemiljarder varje år. Och så val till parlamentet vart femte år där alla svenska kandidater lovar "smalare och vassare EU" och kräver "ja till Europa". Men valen är en charad.

Som HAX beskrev i det senaste numret av Nyliberalen går det att konstatera avsevärda demokratiska problem i unionens maktstruktur där medborgarna i praktiken har mycket litet inflytande. Systemet är helt enkelt riggat för att vanliga väljare ska ha så liten insyn som möjligt och påverka så lite som möjligt. Vi ska inte kunna störa. Om samma utveckling pågick i Ryssland eller något avlägset land skulle vi läsa kritiska artiklar om det i de stora morgontidningarna. Det skulle kallas ett bakslag för demokratin. Men svenska journalister vågar eller orkar inte göra någon kritisk granskning av det som nu pågår i den europeiska unionen. EU gillar nämligen inte kritik och kanske är tanken på att inte längre bli inbjuden till alla trevliga sammankomster helt enkelt för oangenäm för journalisterna. Därför får vi fullständigt intetsägande rapporter från toppmöten där Berlusconi, Cameron, Sarkozy, Merkel och Reinfeldt flinar ikapp.

Inte bara journalisterna utan även politikerna själva håller förstås käft. Det fåtal kritiker som finns i parlamentet, som är vanliga väljares enda kontakt med makten, betraktas i princip som fåntrattar och närmast exotiska inslag. Och de är inte svenskar. De som vi liberaler länge uppfattade som något sånär liberala partier i svensk kontext - Moderaterna och Folkpartiet - får närmast något frireligiöst i blicken så fort EU kommer på tal. Jag förstår inte denna enorma EU-vurm från partier som på hemmaplan (visserligen främst i opposition) kritiserar byråkrati, slöseri med skattemedel och pekpinnepolitik.

Tanken med ett mellanstatligt samarbete som främjar fri rörlighet för människor, varor, tjänster och kapital är bra. Men den tanken är inte manifesterad i dagens europeiska union. EU har i stället blivit något helt annat. Det går att hävda att detta hela tiden var tanken och att vi som en gång trodde på projektet var naiva och okunniga. Det är mycket möjligt att det är så. I vilket fall är det i dag för sent. Bandet går inte att rulla tillbaka. De goda tankarna som fanns där har sedan länge spolats bort.

En liknande känsla kan jag få med internet. Tanken med detta globala nätverk och alla de enorma möjligheter det skapar för kreativitet, tillväxt, fattigdomsbekämpning och utveckling i både stort och smått är fantastisk. Jag vill påstå att internet är något av de bästa som har hänt mänskligheten sedan vi fick antibiotika. Men politikerna kan inte låta det vara. De måste försämra det. Detta har varit en relativt långsam process men vi har redan vant oss vid tanken på censur och filtrering. I förlängningen kommer det att vara företag och politiker som bestämmer vad vi får titta på, vad vi får skriva, vad vi får tycka och tänka. Och detta under strikt kontrollerade former. Ty konsten att sabba något som är bra i syfte att skapa kontroll behärskar politikerna minsann till fulländning.