Hallå världen, här kommer Kina

Hú​ Jǐn​tāo​ är på besök i USA. Han möttes av ett fåtal demonstranter som propagerade för ett fritt Tibetmen har annars fått ett förstklassigt mottagande. Mötet har kallats det viktigaste mellan ländernas ledare sedan Dèng​ Xiǎo​píng mötte Jimmy Carter 1979. Under de dryga 30 år som förflutit har ländernas positioner förändrats dramatiskt. USA är fortfarande världens enda supermakt, både militärt och ekonomiskt (även om nästan hälften av amerikanerna tror att Kina har passerat dem), men maktförskjutningen är anmärkningsvärd och allt fler börjar inse att framtiden tillhör öst.

USA:s position i världen håller på att försvagas, Kinas att stärkas. Kina lånar ut mer pengar än självaste Världsbanken och sitter på en valutareserv på två biljoner dollar. Kina och USA är dock i högsta grad ömsesidigt beroende av varandra. Kina för sin export till den köpglada amerikanska marknaden, USA för import av billiga kinesiska produkter. Därför finns all anledning att hålla sig på god fot med varandra. Barack Obama har en svår balansgång att gå - å ena sidan som en god demokrat kritisera Kina för fortsatta brott mot de mänskliga rättigheterna, å den andra vara tillräckligt smidig för att inte dra på sig sin gästs vrede. Det har inte USA råd med.

Det är en ovan sits för stormakten USA. Sovjetunionen var en fiende, såväl ideologiskt som politiskt. Kina är mer konkurrent än fiende. Visserligen kan Obama lyfta fram mycket som han som amerikan absolut inte gillar med det kinesiska systemet - censur, enpartisystem, bristande äganderätt, frånvaro av rättsstat - men USA:s vandring mot en allt mer auktoritär stat i antiterrorkampens spår gör att mycket kritik inte skulle bli så trovärdig. Kineserna har inte varit sena att påpeka detta när Kina kritiserats.

I sitt välkomsttal välkomnade Obama Kina som en växande, framgångsrik nation. Men han tog även tillfället i akt att påpeka att samhällen är mer harmoniska om de erkänner universella mänskliga rättigheter. En blinkning till att de kinesiska ledarna pratar gärna om "harmoni" (héxié, 和谐). (Och i EU kallar man det harmonisering...). Hú pratade mest om vikten av ett närmare samarbete.

I diskussionen om maktförskjutningen från väst till öst nämns knappt Europa. Ingen tycks veta vad Europa egentligen representerar i dag. Tidigare hade vi större europeiska nationer som Storbritannien, Tyskland och Frankrike. De ingår i dag i en överstatlig gegga vid namn EU. Är det månne herr van Rompuy som ska ses som Hús och Obamas likar?

Carsten Jensens ord från den tredje och sista av hans artiklar om västs krig i Afghanistan får avsluta denna bloggpost: "Michail Gorbatjov ville reformera Sovjetunionen, men kom att avveckla ett imperium. Barack Obama är en amerikansk Gorbatjov. Han kom till makten för att reformera ett politiskt system som missbrukats och misshandlats av hans föregångare, och det kommer att sluta med att han avvecklar en supermakt."

De beslut som fattas här inne kommer
i allt högre grad påverka resten av världen.