Mannen som förbrytare

"Mäns våld mot kvinnor". Så beskriver medierna normalt våldsincidenter där en man slår en kvinna. Som om det handlade om ett generellt problem, som om det var kopplat till manligheten i sig. Det är tragiskt att denna radikalfeministiska vrångbild av mannen har fått fäste i Sverige.

Inte bara slår vi män våra kvinnor. Vi förgriper oss på barn också. Pedofilhysterin har fått så absurda konsekvenser att vissa män känner obehag inför att hämta sina barnbarn på dagis. Hur det är för män att arbeta på dagis och förskolor i dag vågar jag inte ens tänka på.

Föreställningen om mannen som förbrytare och kvinnan som offer illustrerades också tydligt i Aftonbladet för några dagar sedan när tidningen skrev om den uppmärksammade barnpornografihärvan i vilken 24 kvinnor är delgivna misstanke. Den misstänkta huvudmannen antas ha "triggat igång" kvinnorna. Alla vet ju att kvinnor inte tänder på sådant där material, att kvinnor inte begår övergrepp mot barn. Enligt detta resonemang fråntas de i praktiken ansvar för sina egna handlingar. De är, innerst inne, offer. Offer för mannen.

Huruvida det handlar om tecknad manga i det här enskilda fallet eller bilder på verkliga övergrepp förtäljer inte historien. Man kan ju inte vara så säker numera...

USA vs WikiLeaks

Personligen kan jag tycka att skvaller om vad amerikanska diplomater tycker om utländska ledare är tämligen ointressant. Ändå är det få saker som väcker sådan tillfredsställelse som när byxorna dras ned på stormakter.

Jämfört med avslöjanden av större politiskt och moraliskt värde, som dem om amerikanska krigsövergrepp i Irak, är mycket av detta rena tramset. Men det är förstås känsligt att det kommer ut till allmänheten. För historiker kan den läckta kommunikationen säkert innehålla en hel del intressant material.

För amerikanska politiker är WikiLeaks nu rätt... illa omtyckt. Ordföranden för Homeland Security vill terroriststämpla WikiLeaks. Jaha, och sen då? Tillfångata och waterboarda Julian Assange?

Vi ska inte alls handla mindre

I går var det "buy nothing dag", den köpfria dagen. I tider när julhandeln börjar allt tidigare kan man tänka sig att förespråkarna för idén att avstå från att handla mötte visst motstånd under gårdagen. Jag var själv ute och handlade. Inte julklappar, men väl lite basvaror. Idén att vi handlar för mycket, att vår konsumtion måste minskas för att vi inte ska förbruka jordens resurser, är både banal och felaktig.

Varför är det alltid groteskshoppingen som får vara skyltfönster för vår konsumtionsbaserade ekonomi? Det måste vara väldigt få som känner igen sig i denna sorts shoppingmönster. De flesta av oss handlar visserligen saker vi inte måste ha för att överleva men som vi anser att vi kan unna oss eftersom vi har råd (typ restaurangbesök, TV-apparater, spelkonsoler, en ny spis trots att den gamla inte gått sönder etc.) men vi bränner inte hela månadslöner på Gucciväskor, elektronik eller krogbesök och blir inte aktuella för ett avsnitt av Lyxfällan. För de flesta är således shoppingen inget problem utan något vi 1) måste göra och b) mår bra av att göra.

Alla dessa konsumtionskritiker förlorar dessutom sin trovärdighet när de inte kan presentera ett trovärdigt alternativ till den konsumtionsdrivna ekonomin. Det finns trots allt länder där medborgarna inte har möjlighet att handla som vi gör. Nordkorea är förmodligen det land på jorden som genom medvetna politiska åtgärder har satt stopp för just konsumtion och handel på en fri marknad. Skälet är att förhindra uppkomsten av en "borgarklass". Trots att Nordkorea är det land som bäst torde leva upp till konsumtionskritikernas önskningar om att inte delta i den globala konsumtionsekonomin, framhålls inte landet som ett föredöme. Vanligtvis får vi inga exempel alls. Vi får bara veta att vi "konsumerar för mycket".

Faktum är att vi behöver konsumtion och tillväxt för att kunna utveckla även miljövänlig teknik och därmed kunna leva mer miljövänligt i framtiden. Att uppmana folk att handla mindre är därför dubbelt korkat. Lite rubbat nordkoreanskt sådär.

Allt för skönheten

Den hemska händelsen med den svenska kvinna som åkte till Polen för att operera brösten och aldrig vaknade upp ur narkosen ställer många frågor. I Uppdrag granskning handlade frågorna främst om att vissa under täckmantel tjänar pengar på svenska skönhetsturister. Många lockas av korta väntetider och lägre priser i andra länder men är utlämnade till sjukvård som inte håller svensk klass (i programmet nämndes dock inte att olyckor i skönhetsvården händer även i Sverige). I frågan ryms dock även tankar om nutida skönhetsideal och vad människor är villiga att göra för att känna sig vackra.

I Kina är skönhetsoperationer en växande industri. I större städer syns klinikerna lite varstans. Mängder av unga tjejer opererar sig varje år. Det är ögonlock som ska fixas till för att ge ett mer västerländskt utseende, det är näsor som ska förbättras och det är ben (!) som ska förlängas. Den 24-åriga artisten Wáng Bèi (王贝), som blev känd i Super Girl (kinesiska Idol), avled nyligen under en så kallad facial bone-grinding operation, en käkbensoperation. Blödningar från käken under operationen kvävde henne till döds. Samtidigt låg hennes mor på ett annat operationsbord för samma ingrepp. Wáng Bèi var som synes inte i behov av någon skönhetsoperation för att bli vacker. Hon var det redan. Om hon överlevt ingreppet - hade hon känt sig vackrare eller endast velat göra ännu en operation?

Jag kan hitta en hel del som skulle kunna "fixas till" på min kropp. Men inget av det är så viktigt att jag skulle vara villig att betala tiotusentals kronor och lägga mig under kniven för att få det gjort. Kanske är jag överdrivet rädd, men jag tänker inte ens göra en laserbehandling för att slippa mina kontaktlinser.

Att kvinnor förstorar brösten är en sak. Det går att ta ur silikonet om man ändrar sig (det måste ändå tas ur förr eller senare). Men att göra ingrepp som förändrar ansiktet, att förlänga sin ben genom att såga dem itu och sätta in en metallbit, att beskära ögonlocken bara för att se mer västerländsk ut - sådana ingrepp kommer jag aldrig riktig att förstå. Och det är tråkigt att redan vackra kinesiska kvinnor ska behöva känna att de måste operera sig för att bli vackra. Någon borde ge dem en kram och säga att de duger som de är...

Kärleken till livet

Nando Parrado var en av gästerna i kvällens Skavlan i SVT. En fantastisk gäst som egentligen skulle ha behövt mer tid i programmet. Det är lite av problemet med programformen - för många gäster, för lite tid. Och vem bryr sig egentligen om Lasse Åberg när existentiella frågor och mänsklig överlevnad ska diskuteras?

Nando Parrado var den som 1972 tillsammans med Roberto Canessa klättrade över Anderna för att söka hjälp efter att deras chartrade flygplan kraschat mitt i den snöbeklädda bergskedjan över 60 dagar tidigare. De gick och klättrade i tio dagar.

Det var lite tråkigt att programledaren inte dök djupare i flera av de teman som Parrado själv skriver om i sin bok Miraklet i Anderna - Mina sjuttiotvå dagar i bergen och den långa vägen hem (2009). Bokens huvudsakliga tema är egentligen kärlek. Det var kärleken till sin far som fick Nando att klara den övermänskliga prövningen att utmattad, dåligt klädd och helt utan kunskaper i eller utrustning för bergklättring bestiga 5 000 meter höga berg. Det borde inte kunna gå. Men boken handlar också om vad ren viljestyrka kan göra.

Rugbylaget hette Old Christians och bestod av mestadels mycket troende unga killar. Tron var onekligen viktig för många på berget. Men den räddade inga liv. Lika lite som tron räddade de instängda gruvarbetarnas liv i Chile kan överlevande från Anderna tacka någon kristen Gud för sina liv. I fallet med gruvarbetarna var det teknisk utveckling, expertis och en beslutsamhet som slutligen räddade dem alla. I Anderna 1972 var det mänsklig styrka, vilja, uppfinningsrikedom, samarbetsförmåga och kärlek som gjorde att 16 slutligen kunde räddas till livet.

Nando Parrado genomlevde inte bara något livsförändrande i bergen. När han kom hem fick han dessutom uppleva något som knappast någon av oss kommer att få: hur livet ter sig efter att man har dött. Det han fick se förbluffade honom. Hans pappa hade gjort sig av med allt i Nandos gamla pojkrum. Det enda beviset för att han över huvud taget existerat tycktes vara ett foto av honom som stod på spiselkransen, tillsammans med foton av hans mor och syster. Livet fortsatte precis som vanligt för alla andra. Hans far hade rent av en ny kvinna. Detta är något som människor vars liv har slagits i spillror på ett liknande sätt kan vittna om. Medan deras liv är ett enda kaos är programledaren i TV lika glad som alltid, grannar och vänner firar sina högtider, gifter sig och skaffar barn precis som vanligt. Det påminner oss om att livet, mer eller mindre obekymrat, alltid går vidare. Och det är väl också precis vad vi skulle vilja att det gjorde när vi har lämnat det här livet.

För mig har händelserna i Anderna alltid varit en fascination, och på flera sätt en inspiration, sedan jag hörde talas om dem för många år sedan. Framför allt har jag fascinerats av deras vilja att trots de upprepade motgångarna och de usla oddsen fortsätta kämpa. Det var inte bara kraschen och den förtvivlade situationen i sig. Motgångarna, eller utmaningarna, kom en efter en - inte minst för Nando. Hans mor dog i kraschen. Hans syster dog efter runt en vecka av sina inre skador. Flera av hans närmaste vänner dog. En lavin tog plötsligt livet av åtta vänner när alla lagt sig för att sova. Mot usla odds men med ren och skär vilja att leva lyckades Nando Parrado ändå överleva.

Nando Parrados bok är fantastisk läsning. Se gärna filmen Alive (som fångar händelserna tämligen väl) och dokumentären Stranded, men läs framför allt Parrados egna ord. Om dödsångesten, viljan att överleva och om den inre rösten som sade åt honom att ständigt kämpa vidare. Även när livet höll på att rinna ut. Miraklet i Anderna 1972 visar att i princip vad som helst är möjligt.

Säg inte att du inte kan. Påstå inte att "det skulle jag aldrig klara". Vi människor är kapabla till helt fantastiska bedrifter om vi bara bestämmer oss för det. Och att dö gående är faktiskt alltid bättre än att ge upp.

Skulle du?

Lyckomyndigheten tar form

"Allt mer tyder på att den samlade lyckan i ett samhälle kan ökas genom politiska beslut" skriver några miljöpartistiska riksdagsledamöter i SvD Brännpunkt och befäster därmed bilden av Miljöpartiet som ett utpräglat vänsterparti där politiken ges rollen av inte bara samhällsförbättrare utan även verktyg för att skapa bättre människor (sett i skenet av de moderata planerna för fasciststadsdelen Norra Djurgårdsstaden är det emellertid lite svårt att tala om vänster och höger i dessa frågor...).

Först och främst: att tala om lycka i kollektiva termer är lika fånigt som att tala om hälsa i kollektiva termer. Det finns ingen reell kollektiv lycka. Det går inte att mäta ett folks lycka, i synnerhet inte orsakerna bakom den upplevda lyckan eftersom den är extremt individuell och dessutom situationsbaserad. Lyckoforskning visar exempelvis att den som hittar en peng kort innan han eller hon ska svara på frågan om hur lycklig personen känner sig, kommer att uppleva sig som märkbart lyckligare och därmed skatta lyckan som högre än andra. Trots att livssituationen i sig ingalunda har förändrats av detta plötsliga, om än magra, tillskott i kassan. Att mäta lycka är således vanskligt, även om vi säkert alltid kommer att försöka finna svaren till vad som gör oss lyckliga. Samhället har utvecklats enormt mycket de senaste 50 åren, men i grunden tror jag inte att upplevelsen av vad som är lycka har förändrats särskilt mycket i jämförelse. Möjligen har självförverkligande en mycket större plats i folks medvetande i dag än vad det hade för tidigare generationer.

Att diskutera hur politiken kan främja människors lycka är dock djupt problematiskt. Det riskerar att leda till det som politikers vilja att visa handlingskraft för "vårt eget bästa" brukar leda till: statliga myndigheter, lagstiftning och därmed politisk kontroll. Vi har redan myndigheter som berättar för oss hur vi ska äta, dricka och bete oss i största allmänhet. Sett ur det generella välfärdssystemets perspektiv blir det förr eller senare en fråga om pengar. Det är då det blir riktigt obehagligt. Vad kostar inte olyckliga människor samhället i form av medicinering, psykologkontakter, sjukskrivningar och arbetsfrånvaro? Diskussionen förs redan med full kraft - och med politiska beslut som följd - när det gäller alkohol, tobak och ohälsosam mat. Vad både rökare, feta människor och olika sorters missbrukare kostar samhället i form av vård är något som diskuteras fortlöpande och åtgärdsförslag saknas sannerligen inte.

Miljöpartiet är tillväxtkritiskt och agiterar mot det materialistiska samhällets påverkan på oss människor. Partiet, som under hela sin livstid har hävdat att "tillväxtens gräns är nådd", vill söka påvisa att lycka handlar om annat än en dyr bil, snygg platt-TV eller de "rätta" kläderna. Den diskussionen kan vi givetvis föra. Men politiker vore inte politiker om de inte ville "rätta till" dessa upplevda problem med politiska beslut, det vill säga tvång.

Jag förblir fullt övertygad om att vi medborgare klarar av att skapa vår egen lycka utan politikers hjälp.

Den nordkoreanska snorungen

Det är få länder i världen som tigger om spö så mycket som Nordkorea gör just nu. De beter sig som en snorunge på skolan som är son till rektorn eller har beskydd av skolans gäng. Man vill så gärna spöa skiten ur honom och lära honom veta hut, få honom att förstå att man inte beter sig hur som helst. Men man besinnar sig därför att han har "mäktiga vänner".

Appeasementpolitiken fick sig en liten törn, kan man säga, efter 1938. Försöken att bromsa Hitlers territoriella törst genom att ge honom det han ville ha på diplomatisk väg gjorde honom endast hungrigare. På liknande sätt bör det finnas gränser för hur mycket Sydkorea och omvärlden kan tolerera från Nordkoreas sida. Varje eftergift, varje tecken på svaghet, kan ge kommunistregimen blodad tand. Dess oförutsägbarhet gör att vi aldrig riktigt kan förutspå vad som kan komma härnäst. Det är en minst sagt olustig situation.

Nu är skillnaderna givetvis betydande mellan situationen i dåtidens Europa och läget på den koreanska halvön i dag. Varken Nord- eller Sydkorea önskar krig. Men Nordkorea fortsätter ändå att provocera Sydkorea, USA och omvärlden med upprepade flagranta övertramp. Hur mycket provokation tål egentligen Sydkorea? När har gränsen passerats för vad ett lands ledning kan acceptera utan att förlora stödet från sitt eget folk, utan att framstå som underlägsen och hunsad?

Det finns många skäl till att omvärlden inte ingriper militärt mot Nordkorea. Ett av de starkaste skälen, inte minst för USA, är sannolikt relationen till Kina. Så länge den kinesiska regimen så enögt backar upp den nordkoreanska bakbinds USA:s möjligheter att leva upp till sitt starka stöd till Sydkorea i konkret handling. Militärt stöd till Sydkorea, inte bara vid enskilda övningar utan vid ett militärt ingripande, skulle skapa oerhörd vrede i Beijing och sannolikt leda till närmast frusna relationer mellan USA och Kina. Det skulle kunna orsaka stor skada. Så mycket är inte stödet till Sydkorea värt för det stora landet i väst, särskilt inte nu i ekonomisk kris.

Nordkorea är ett fattigt land. Utfattigt till och med. Det skramlar högt med sina vapen, men det är osannolikt att armén skulle ha något att sätta emot en hypermodern armé av amerikanskt snitt. En gemensam västlig insats skulle kunna fälla regimen ganska snabbt. Men krig är alltid ett vågspel och det krisande västliga ekonomier minst av allt vill ha just nu är dyra, och oftast impopulära, krigsinsatser. Därför kommer alla markera med ord men i övrigt sitta stilla i båten och vänta på att den nordkoreanska hunden ska skälla sig hes.

Statliga sexuella trakasserier

Allt fler amerikaner börjar vakna och inse att de låter sig utsättas för sexuella trakasserier så fort de ska flyga. Allt fler flygplatser installerar nakenscanners. John Tyner protesterade och blev avvisad från flygplatsen under till slut ganska hotfulla former. Episoden spelades in med hans mobiltelefon och har, förstås, blivit ett populärt klipp på YouTube.

När en ur säkerhetspersonalen förklarar för Tyner hur visiteringen går till svarar han med den numera beryktade repliken: If you touch my junk I'm gonna have you arrested.

Det räcker för att hämta en "supervisor" som förklarar igen hur det hela ska gå till. Det är rätt komiskt att höra personer ur säkerhetspersonalen beskriva vad som egentligen är ett sexuellt övergrepp på ett ytterst torrt och sakligt vis (och så den manliga inspelade rösten i bakgrunden som stoiskt förklarar att "säkerheten är allas ansvar"...). Man kan spy för mindre.

- I don't understand how a sexual assault being made is a condition of my flying
- This is not considered to be a sexual assault...
- It would be if you weren't the government!
- ...this is considered an administrative search and we are authorized to do it.

Det roliga är att han inte ger upp utan fortsätter streta emot (på artigast möjliga vis) och av rent principiella skäl tar smällen som det innebär - missat flyg och böter på 10 000 dollar (varför ska ha tvingas böta, egentligen?). John Tyner, och alla andra som protesterar, har förstås rätt. Jag skulle personligen tycka att det vore direkt obehagligt att någon känner på min pung bara för att jag ska flyga. Varsomhelst annars skulle det anses vara sexuellt ofredande. Men precis, som Tyner säger, inte när det är staten som utför det. Frågan är också hur pedofilnojan ska kombineras med nakenscanning av barn.

Hela filmen från vilken ovanstående dialog är hämtad finns att se här (det intressanta börjar vid 3.00) och en intervju med Tyner och längre diskussioner här.

Ett omänskligt straff

På dagen hundra år sedan Sveriges sista avrättning (dessutom med giljotin) kan det vara på sin plats att ta en titt på hur pass utredd användningen av denna omänskliga bestraffning är i dag. I två tredjedelar av världen är dödsstraffet avskaffat, berättar DN.

Kina utpekas ofta som den värsta boven eftersom regimen avrättar flest antal människor per år. Tar vi hänsyn till landets stora befolkning är Kina emellertid långt ifrån värst. Den principiella kritiken kvarstår förstås oavsett antalet avrättade. Kinas Sverigeambassadör uppger att stödet för dödsstraffet är brett "som avskräckning och straff för de grövsta brotten". Vilka brott som anses som grova avgörs förstås i varje land. I Kina är det inte ovanligt att personer avrättas för ekonomisk brottslighet. I religiöst präglade länder som Iran, många afrikanska stater och i arabvärlden, kan människor dömas till döden endast för att ha brutit mot religiösa påbud om klädsel eller sexuell dygd.

Att diktaturer avrättar medborgare är en sak. Vi förväntar oss inte så mycket mer från sådana regimer som den iranska, kinesiska eller kongolesiska. Men att även demokratiska stater som Japan, Indien och USA också praktiserar dödsstraff är desto mer svårsmält. Avrättningsmetod och kalkyler för att minska den dömdes fysiska lidande är ointressanta - dödsstraffet är och förblir en bestialisk åtgärd. Förutom det rent principiella argumentet att staten inte ska ha rätt att ta livet av dess medborgare, finns ständigt risken för att avrätta en oskyldig. Det gör motståndet mot dödsstraffet ännu mer självklart. Nyligen berättades om att fel man kan ha avrättats i avrättningsglada Texas. Tio år efter att Claude Jones avlivades av staten Texas har nu framkommit att det hårstrå som fick honom dömd inte tillhörde honom. En som hann få sin sak prövad innan giftsprutan sattes i armen är Ray Krone, som berättar sin historia i DN.

Vi vet att det sitter oskyldiga fängslade runt om i världen. Även i Sverige. Det går således att anta att det även har dömts oskyldiga till döden efter rättegångar som är i enlighet med demokratiska staters lagar och regler. Den tanken gör mig illamående. Hur någon kan vilja ge staten makten över våra liv - i ordets allra starkaste bemärkelse - är obegripligt. Det ställer även större frågor. Vem kan anses vara ansvarig ifall en oskyldig avrättas? Staten? Domstolen? Bödeln?

Trots att antalet länder med dödsstraff minskar i världen är stödet starkt där straffet fortfarande används, däribland i USA (64 procent för, 29 procent emot). Som liberal är jag stark motståndare till dödsstraffet - men inte bara det. Jag ogillar den förenklade kriminalpolitiska debatt som ofta förs, även i vårt land. En debatt som allt oftare handlar om straff, allt mer sällan om orsaker till brottslighet och preventiva insatser. Även om stödet för dödsstraff i Sverige är ringa är grundtanken med hårda straff och en tuff fängelsevistelse densamma - det ska verka avskräckande och samtidigt säkerställa samhällets krav på hämnd. Tänk om vi kunde komma bort från denna svartvita tankemodell.

Den ordnade fasaden kring utförandet av dödsstraffet i demokratiska stater
tar inte bort det djupt obehagliga i att ge staten makt över liv och död.

En krigshandling

Den nordkoreanska regimen fortsätter att provocera världssamfundet och ta livet av sydkoreaner. I morse svensk tid sköt militären runt 200 granater som landade på ön Yeonpyeong och dödade en soldat och skadade flera andra människor. Folk har evakuerats och hus står i brand. Sydkorea har svarat med att skjuta runt 70 granater till den norra sidan. Den sydkoreanske ledaren sitter nu med sitt kabinett i en bombsäker bunker och läget mellan länderna beskrivs som det mest allvarliga sedan Koreakriget.

Orsaken till beskjutningen ska ha varit de sydkoreanska militärövningarna i närområdet. Det är som bekant inte första gången Nordkorea gör sig skyldigt till att döda sydkoreanska medborgare. De sänkte krigsfartyget Cheonan i mars med 46 döda sjömän som följd. Sedan dess har läget mellan länderna varit ännu mer spänt än vanligt.

Nordkorea är en tickande bomb. Regimen har säkert sin egen logik, men i omvärldens ögon är Kim Jong-Ils stat både paranoid och oförutsägbar. Vi vet inte ens om ledaren själv har något med morgonens beskjutning att göra. Det spekuleras i att det kan vara militären som, med ett ledarskifte som väntar, vill visa makt. Föreställ er att leva sida vid sida med ett sådant land.

Nordkorea stöttas både ekonomiskt och politiskt av Kina då Beijing har intresse av att upprätthålla status quo på den koreanska halvön. Kim Jong-Il har besökt Kina två gånger i år och länderna har under året gett uttryck för fortsatt starka band. Frågan är dock hur stort tålamod den kinesiska regeringen har med den kommunistiska grannen. Hittills uppger Kina endast att det är "oroat" över händelsen. Ryssland avvaktar tills vidare med reaktioner.

En amerikansk professor ska nyligen ha sett en toppmodern nordkoreansk kärnenergianläggning. Det råder få tvivel om Nordkoreas målsättning och regimen använder den flitigt i syfte att uppnå förhandlingsframgångar. De vill således skrämma världen till eftergifter. När de väl sitter med kärnvapen är det för sent. Då är insatserna för att anfalla alldeles för höga. Ska regimen slås ut, eller åtminstone dess möjligheter att skaffa kärnvapen, måste det således ske innan kärnenergiprogrammet har nått sitt mål.

Tänk om George W Bush hade riktat blicken mot den nation som, till skillnad från Irak, verkligen under lång tid har försökt skaffa sig massförstörelsevapen, inte har varit blyga om det och gång på gång angripit sitt grannland och dödat oskyldiga medborgare. I dag är möjligheterna för ett militärt ingripande begränsade. Det är dock möjligt att med en så kallad pre-emptive strike slå ut kärnenergianläggningen. Alla dörrar måste hållas öppna just nu. Världen måste helhjärtat ställa sig på Sydkoreas sida.

För din egen säkerhet...

I staden Chóngqìng (重庆) i Kina är tusentals övervakningskameror på väg att installeras. Målet är en halv miljon kameror till en kostnad av ungefär fem miljarder kronor. Kamerorna kommer att sitta på offentliga platser som parker, sjukhus, torg och skolor. I alla fall till en början.

Officiellt handlar det, som alltid, om "allmän säkerhet". Det är inte svårt att gissa att de kinesiska ledarna i Chóngqìng har funnit inspiration i den offentliga övervakningens ledarnation Storbritannien...

Folkhälsofascisterna tar nästa steg

Folkhälsoinstitutet är på krigsstigen mot rökningen igen. Myndigheten vill ånyo höja tobaksskatten, totalförbjuda tobaksreklam och lagstifta om fler rökfria platser. Mer av samma politik alltså. Anledningen är att allt fler röker igen. Det rör sig emellertid om en mycket liten kortsiktig ökning på en procent - på lång sikt minskar nämligen antalet rökare i Sverige markant. Bara de senaste fem åren har 200 000 svenskar fimpat. Sverige är unikt när det gäller andelen rökare i befolkningen - endast 12 procent av männen och kvinnorna röker. I många andra länder är siffrorna 20 eller 30 procent. En enprocentig ökning av antalet rökande män från ett år till ett annat motiverar alltså enligt Folkhälsoinstitutet fler drakoniska åtgärder.

Jag ogillar cigaretter väldigt starkt. Jag tycker att det är både äckligt och korkat att röka och jag slipper gärna andras tobaksrök i ansiktet. Men vi är trots allt vuxna människor och som sådana bör vi få bestämma själva om vi vill förgifta våra kroppar, bidra till hälsoproblem och dö en för tidig död. Att få moralkakor kastade i ansiktet och att bli fullkomligt omyndigförklarade är något vi bör betacka oss för. Målet om det tobaksfria samhället är förmodligen lika verklighetsfrämmande som målet om det narkotikafria samhället eller nollvisionen i trafiken. Problemet är att sådana här absurda målsättningar tvingar fram absurda åtgärder.

Alla i Sverige vet i dag att rökning är farligt. Att det dessutom kostar normalrökare tusentals kronor per år märks givetvis också i hushållskassan. Ändå röker folk. Låt dem göra det då. De har fattat ett informerat beslut, väl medvetna om konsekvenserna. Erbjud hjälpmedel för att kunna sluta, men låt oss anhöriga arbeta för att få våra nära och kära att fimpa för gott. Det behöver vi inte några statliga kampanjer eller insatser för att göra.

För övrigt har vi nu svart på vitt att barn till akademiker röker cannabis i större utsträckning än barn till lågutbildade (som dricker sprit). Hur ska Maria Larsson nu förklara cannabisens skadeverkningar på förmågan att lära...?

Stenålderspolitik

Regeringen vill granska Brottsförebyggande rådets (Brå) verksamhet. Lite oklart varför, men mellan raderna går det att utläsa ett missnöje med den kriminalstatistik som Brå har presenterat genom åren. Kanske visar den inte på en ökad brottslighet i tillräckligt hög grad för att motivera regeringens kriminalpolitiska enögdhet som kräver fler poliser och hårdare tag.

Justitieminister Beatrice Ask pratar om rättstrygghet. Den är naturligtvis viktig. Men ingenstans nämns rättssäkerhet eller förebyggande arbete. Dessa två komponenter finns inte i regeringens tankevärld.

Allt är alltså precis som vanligt. Alliansens kriminalpolitik fortsätter att ligga på stenåldersnivå.

Frihetsfrontens talarkväll: november

Uppdatering:

Då Peter Stein fått förhinder kommer i stället Mattias Lundbäck till årets sista talarkväll med Frihetsfronten. Ämnet för kvällen blir "euron kris - orsaker och lösningar".

Tid: Torsdag 25 november, kl 19.

Plats: Denna gång håller vi till i Högerteknologernas lokal, Drottning Kristinas
väg 13, vid Tekniska Högskolan. Öl m.m. kommer att finnas till försäljning. Vill man äta går det bra att köpa hämtmat på flera ställen i närheten, exempelvis på pizzerian som ligger vägg i vägg.

Alla är välkomna!

Tillbaka till framtiden

Mitt i den socialdemokratiska valkrisångesten kom Thomas Östros med idéer om en nödvändig reform av partiets skattepolitik syftande till att inte skrämma bort mittenväljare i stad och i villa och göra Sverige mer konkurrenskraftigt internationellt. Det är förslag som borde ses som startskott för en nödvändig idéutveckling i partiet. Men han har redan fått mothugg.

Förslagen bemöts nämligen indirekt av Veronica Palm som vill gå rakt motsatt väg, det vill säga inte göra någonting alls åt den socialdemokratiska högskattepolitiken som förlorat dem två val i följd. Palm vill inte bara återinföra fastighets- och förmögenhetsbeskattningen utan vill också stå upp mot fortsatta inkomstskattesänkningar för folk som arbetar. Hon låter mer som Lars Ohly än som en socialdemokratisk företrädare.

Ur borgerligt perspektiv är det förstås bara att luta sig tillbaka och le. Den socialdemokratiska krismedvetenheten har helt uppenbart inte satt sig ens bland de personer som utpekas som främsta utmanare om partiledarposten efter Mona Sahlin. Det är förbluffande. Och, förstås, väldigt tacksamt.

Med könet som villkor

Synen på jämställdhet i Sverige är i sanning märklig. Som konstaterat tidigare är det inte fråga om någon riktig jämställdhet utan om ett kvinnoperspektiv. Det är precis detta vi får se nu när Socialdemokraternas valförlust ska analyseras och efterträdarfrågan lösas.

Det måste bli en feminist, helst ska hon vara kvinna också, säger S-kvinnorna. Jo, det var ju ingen högoddsare att partiets kvinnoförbund skulle framföra den ståndpunkten. Men de är inte ensamma om sitt könsstereotypa förhållningssätt. Fotbollsfrun Malin Wollin tycker att "mansgrejen" har provats så många gånger nu, nu är det dags för en kvinnlig statsminister. Som om Sverige skulle bli ett bättre land bara statsministern inte hade penis. Och som om chansen inte funnits där för bara någon månad sedan. Det hon tydligen inte har lyckats snappa upp är att svenska folket med buller och bång faktiskt röstade nej till möjligheten att få en kvinnlig statsminister. Inte för att Mona Sahlin är kvinna, vilket somliga tydligen fortfarande vill få den rödgröna valförlusten att handla om, utan för att väljarna inte hade förtroende för henne.

Jag tror faktiskt att svenska folket bryr sig väldigt lite om huruvida landets statsminister är man eller kvinna. Några av världens ledande länder leds numera av kvinnor. Både Margot Wallströms och Maria Wetterstrands popularitet visar att förtroendet eller förmågan inte sitter i könet. Men en kvinnlig statsministerkandidat ska vaskas fram för att hon är kompetent, inte för att hon är kvinna. Feministerna börjar således i fel ände. Att skylla Sahlins misslyckande på något annat än hennes bristande ledarförmåga, partiets bristande vilja att förnyas samt en rad strategiska misstag längs vägen, är dessutom att göra det väldigt lätt för sig. Men fokuseringen vid könet, kvinnoperspektivet, genus och patriarkala maktstrukturer skymmer allt annat.

Det socialdemokratiska partiet är i akut behov av förnyelse. Men det enda S-kvinnorna vill är att nästa partiledare är feminist och (i första hand) kvinna. Det är en ren sosseparodi som utspelas framför våra ögon. Wollin föreslår Veronica Palm som nästa S-ledare. Ur mitt perspektiv är det ett alldeles strålande val. Det ökar möjligheterna för 12 raka år i opposition för Socialdemokraterna. Och fortsatta ledarkriser. Just do it.

En infantil drogpolitik

Nej, jag tittar inte på Idol. Jag har därför ingen aning om vem denne Jay är. Men hans erkännande om att han rökt hasch är ändå intressant. Och så typiskt förbannat svenskt.

I Sverige är det OK att supa skallen av sig flera gånger i veckan. Större delen av den vuxna befolkningen under 35 verkar anse att det är helt i sin ordning att vara plakat varje fredag och lördag. Är man det på Stureplan är det förstås lite extra ballt. Att sedan kräkas på Birger Jarlsgatan måste vara höjden av kulturell stimulans. Du behöver inte skämmas, be om ursäkt eller förvänta dig att någon tittar snett på dig.

Men att använda någon annan drog - nej, det går inte. Visst, svensk lag säger att det är förbjudet att röka hasch. Det är rent av förbjudet att ha en illegal substans i kroppen. Men själva skamstämpeln kring att använda en av staten icke-sanktionerad drog är anmärkningsvärd. Det är lite som att köpa sex. Förutom den rent rättsliga delen medföljer ett hårt socialt skamstraff. Idol-snubben förklarar sig på följande sätt:

"Jag var ute och var berusad. Då träffade jag människor jag kände sedan innan som inte är bra människor. Då blev det att jag rökte hasch."

Aj, han "halkade dit". Han träffade "fel" människor. Dumma människor. Det är märkligt det där. Alla människor jag känner som röker cannabis, mer än någon gång per år, är trevliga och socialt välanpassade människor. De har jobb, flick- eller pojkvänner, familj. De är inte marginaliserade, kriminella eller på något sätt konstiga.

Steg två i den skamfyllda svenska synen på narkotika är givetvis: åtgärdsprogram! Nu ska stackars Jay få delta i ett åtgärdsprogram och prata om sina "problem". Samtidigt super Sverige glatt vidare.

Huvudlöst av Leijonhufvud - igen

Madeleine Leijonhufvud tillhör landets mest rabiata feministiska företrädare. Hon är därtill professor i straffrätt, vilket inte gör alla hennes utspel ett dugg mindre oroväckande. Leijonhuvfud har länge agiterat för sexköpslagen och krävt skärpningar av den. Hon har också drivit debatten om en samtyckeslagstiftning gällande samlag, vilket när Leijonhufvud själv beskriver det liknar ren och skär omvänd bevisföring.

Nu vill hon bestraffa "supande föräldrar" eftersom de inte bara är olämpliga föräldrar som med sitt alkoholdrickande kränker barnen, de utsätter också barnen för risken att bli slaget, sexuellt antastat eller till och med dödat, skriver Madeleine Leijonhufvud på fullt allvar. Detta sett ur det så kallade barnperspektivet, det lilla barnets perspektiv på världen. Hur många barn mördas i Sverige varje år av onyktra föräldrar? Vi har ett fåtal mord på barn årligen. Antalet föräldrar som tar sig några glas vin eller några öl på lördagskvällen torde vara ansenligt - vilket sammantaget gör risken att bli dödad av en alkoholpåverkad förälder till försumbar. Om ens det.

Ja, det kan vara obehagligt när mamma och pappa är onyktra. Pinsamt också. Men det går inte att lagstifta bort försumlighet, ansvarslöshet eller dumhet. Jag vill heller inte se ett samhälle där den politiska makten bestämmer vilka som får skaffa barn och när eller påtalar exakt hur de ska bete sig i varje given situation. Den makten måste faktiskt föräldrarna själva ha. Vi ser ständigt marginaliserade människor, i långvarig arbetslöshet, missbruk och/eller annat utanförskap, skaffa barn. Instinktivt går det att tycka att det där var ju kanske inte så begåvat. Försök att klara din egen tillvaro innan du tar på dig ansvaret för ett nytt liv. Men att bestämma att de inte får skaffa barn där och då eller tvinga dem att uppfostra barnen på ett visst sätt vore mig fjärran.

Jag vet många föräldrar vars barn, ur mitt perspektiv, förmodligen skulle få en bättre uppväxt någon annanstans. Betyder det att jag vill att staten ska ta barnen ifrån föräldrarna eller läxa upp dem? Nej. Som förälder har man en moralisk plikt och ett tydligt ansvar, men den perfekta föräldern finns inte. Och så länge det inte förekommer uppenbara övergrepp bör vi faktiskt överlåta till föräldrarna att bestämma hur de vill uppfostra sina barn och vilka slags föräldrar de vill vara. Även om det inkluderar ett och annat glas vin. Madeleine Leijonhufvud är en elitist som borde hålla sig så långt borta från både vuxnas och barns liv som det bara är möjligt.

Vem behöver en segway?

Vem behöver egentligen en segway när man kan vara så mycket coolare och skaffa den pryl som i stort sett varje man längtar efter allra mest (möjligen eldkastaren undantagen): ett alldeles eget jetpack.

Den beskrivs som "en segway för himlen", utvecklas av Martin Aircraft company och kostar 100 000 dollar. Ärligt talat finns det faktiskt många betydligt sämre sätt att spendera de pengarna på.

Nuder till nåder?

Ena dagen är det Veronica Palm. Andra dagen är det Sven-Erik Österberg. Nu dammas även Pär Nuder av i spekulationerna. Jag ser Nuder som en intelligent politiker, till skillnad från många andra. Inte särskilt karismatisk, dock.

En fördel för honom är förstås att han inte förknippas med de senaste årens socialdemokratiska debacle. Han kan komma in som en frisk vind. Men han har officiellt lämnat politiken och sitter inte i riksdagen, vilket gör det hela lite mer komplicerat. Dessutom var Nuder aldrig särskilt populär i partiet under den förra ordförandestriden i Socialdemokraterna. Anses han vara ett bättre val i dag? Och vill han ens komma tillbaka?

Det har spekulerats i att Nuder hela tiden har lurat i vassen, väntande på att Mona Sahlin ska misslyckas som ledare för att sedan, lite diskret, kliva fram och erbjuda sina tjänster när övriga kandidater en efter en har fallit bort. Kanske är det dags för en comeback.

Fel barn

Apropå filmen Kapten Nemos barn om skandalen på 1940-talet då barn förväxlades på BB...

Ett litet steg framåt

Samtidigt som Systembolaget fortsätter att sprida propaganda i TV och tidningar om sin förträfflighet, reklam som är lika irriterande som någonsin Radiotjänsts, pågår diskussionen om att tillåta så kallad gårdsförsäljning av alkohol.

Regeringens utredare uppges föreslå att inte endast ska gårdsbutiker få sälja egentillverkad alkohol - för att inte gynna inhemska produkter ska de även få sälja vin, sprit och öl från andra tillverkare. I praktiken innebär detta ett steg bort från det svenska alkoholmonopolet. Kritiken har inte låtit vänta på sig.

Att moralistpartiet Kristdemokraterna är emot varje steg i frihetlig riktning är inte oväntat. Desto märkligare kan tyckas att Folkpartiet, som har mage att kalla sig liberaler, har samma inställning. Nu är detta förstås inget nytt - Folkpartiet har varit alkoholmonopolskramare i evigheter. Det har verkligen ingenting med liberalism att göra. Men dessa dagar är det inte mycket i partiet som har det. Och var är Göran "vi är politikens gränspoliser" Hägglund när man behöver honom? Hur lite hans prat om att politiker ska hålla sina tassar borta från människors liv egentligen betyder blir uppenbart när hans parti tar samma ställning som det alltid har gjort. Med Övermoralisten själv, Maria Larsson, i främsta ledet. Vi som började tro att partiet ville förändras kan nog glömma det.

Moderaterna var tidigare starka kritiker av detaljhandelsmonopolet. Sedan partiet fick prefixet "nya" och kom under Reinfeldts ledning, har det emellertid inte hörts ett pip. Givetvis vet partiet att stödet för att avskaffa monopolet inte finns i Alliansen. Moderaterna skulle stå tämligen ensamma. Även om resoluta ställningstaganden är mer tydliggörande, är det således ett bra steg på vägen att skicka frågan till en utredning som föreslår att gårdsförsäljning ska tillåtas. Kanske kommer vi om många år se tillbaka på detta som steget då Systembolagets ställning undergrävdes. Tänk om regeringen kunde lägga ned Folkhälsoinstitutet också...

Välkommen ut!

Efter 1 470 dagar i fängelse är Kareem Amer, känd som fängslad bloggare i Egypten för att ha förolämpat presidenten och religionen, på fri fot. För en kort tid sedan fick vi information om att han blivit misshandlad. Efter att Kareem fått lite tid för sig själv efter så lång tid bakom galler kommer vi förhoppningsvis få veta mycket mer om hans tid i fängelse.

Fortsättning lär följa. Nu en liten kvällswhisky för att fira!

Oviljan att förstå

När någon rycker ut till sexköpslagens försvar dröjer det oftast inte mer än ett par ögonblick innan ordet "trafficking" kommer på tal. Därefter får vi i vanlig ordning höra om "myten om den lyckliga horan", att ingen kan vara lycklig av att sälja sex och att det är både äckligt och osunt. Ridå.

I den så kallade utvärderingen av sexköpslagen som blev klar i somras fastslogs att prostitutionen i Sverige har minskat tack vare sexköpsförbudet. Detta var ett av flera syften med lagen, varför utredaren Anna Skarhed applåderade sexköpsförbudet i sin utredning. Succé. Utredarna gjorde emellertid samma misstag som nästan alla andra forskare och utredare har gjort tidigare: de fokuserade på gatuprostitutionen i Sveriges tre största städer. Jodå, det säljs sex med hjälp av annonser på internet också, det vet Skarhed. Men detta blir för svårt att överblicka och ger troligen heller inte de resultat som sexköpsförbudets försvarare är intresserade av. Bättre då att fokusera på dem som är lätträknade, nämligen sexsäljarna som väntar på kunder i de traditionella prostitutionsstråken.

Det är utifrån denna enkla matematik, blandat med prat om trafficking - som över huvud taget inte har med sexköpslagen att göra - som politiker som Carina Hägg (S) propagerar för att den svenska lagen borde exporteras till övriga EU. Sexköpslagen har dock inget med människohandel för sexuella ändamål att göra. Det är olika lagstiftningar, olika frågor. Olika universum. Det är fråga om frivilligt sexarbete respektive tvång/slaveri. Emellertid går det att förstå varför den fria sexualitetens motståndare vill blanda in människohandel i diskussionen, det kletar nämligen ned alla som försvarar rätten att få bestämma över sin kropp med något ingen kan försvara.

Jag kan ha respekt för att vi tycker olika i frågor som rör narkotikapolitik, sexhandel och annat. Men att inte ens vilja diskutera sakligt är något jag inte har respekt för. Jag vet inte om det beror på en oförmåga eller en ovilja att förstå. Förmodligen det senare. Ty precis som i narkotikafrågan förefaller tillskyndare av den rådande politiken ha satt i system att över huvud taget inte beakta motståndarsidans argument utan i stället odla fördomar, vara oförskämd och kleta ned motståndaren med negativa associationer. Som blev tydligt i kommentarsfältet till denna bloggpost finns det också försvarare av sexköpsförbudet som närmast sätter något slags stolthet i att inte lyssna till vare sig sexsäljare eller sexköpare, att inte vilja förstå.

Om nu gatuprostitutionen har minskat till följd av sexköpsförbudet, vad har hänt på nätet? Polisen säger sig ha en uppfattning om hur många som säljer via internetannonser och räknar till några hundra annonser om dagen på de mest kända sexannonssajterna. Hur många som har annonserat men som inte behöver göra det längre då de har byggt upp en liten trogen kundkrets går inte att säga. Ej heller vet vi hur många som har slutat annonsera efter att endast ha sålt sex någon enstaka gång. Omfattningen är således oklar. När man tar en principiell ståndpunkt i frågan borde inte detta vara viktigt. Hur många som säljer sexuella tjänster borde inte påverka vår uppfattning av fenomenet i sig. Det är därför i mina ögon ointressant om sexköpslagen har bidragit till en ökning eller en minskning av antalet sexsäljare, annat än som möjligt argument mot lagen utifrån anhängarnas eget perspektiv.

Tyvärr är människor mer emotionellt än sakligt orienterade och styrs alltför ofta av den där känslan i magtrakten som ställer frågan "skulle jag kunna...?". Blir svaret nej, landar slutsatsen i att ingen "skulle kunna...". Den där magkänslan styr hur människor ser på många fenomen i samhället, däribland narkotika och sex. Den är svår att argumentera emot eftersom den bygger på en emotionell övertygelse, inte en saklig sådan. Tyvärr skymmer den möjligheterna till saklig och fruktbar debatt. Jag tror att tiden kommer när en sådan diskussion kan föras om sexhandel även i Sverige. Det har redan hänt på det narkotikapolitiska området. Och Sverige har som bekant varit mer sexliberalt än det är i dag. Tiden är på vår sida.

Sahlin mötte motvind redan från början

Ett kort, men ganska intensivt, kapitel i Socialdemokraternas historia är över. Mona Sahlins beslut att avgå som partiledare betyder ett misslyckande inte bara för henne personligen utan är också ett tecken på partiets akuta kris. Socialdemokraterna avsätter normalt inte ledare på detta sätt. Sahlin har bara suttit i tre och ett halvt år, men hon var egentligen aldrig accepterad av partiets gräsrötter. Hon möttes av motvind så fort hon klev innanför dörren. Det är inte lätt att vara partiledare då.

Det fanns en unik möjlighet för Mona Sahlin att efter valförlusten 2006 på allvar förnya partiet. Hon försökte, men mötte genast motstånd. En förnyelse skedde i vissa sakfrågor, som i skolpolitiken, men på det stora hela gick förnyelsen i stå. Genom att gå i valallians med Miljöpartiet och Vänsterpartiet omöjliggjorde Sahlin dessutom all fortsatt förnyelse fram till valet och cementerade i stället många av de problem som partiet led av redan inför valet 2006. Eftervalsanalysen 2010 är därför delvis en repris av den som gjordes efter valet 2006. Det var som om partiet efter Göran Perssons avgång glömde bort att det inte bara var Persson som väljarna inte ville ha då. Folket har inte varit särskilt suget på fastighetsskatt eller höjda skatter på arbete i något av de två senaste valen.

Förtroendet för Sahlin har varit lågt hela tiden. Inte bara bland svenska folket generellt utan, vilket är värre, även bland socialdemokrater. Hon har aldrig haft det stöd en partiledare behöver för att leda ett parti på ett framgångsrikt sätt. Sahlin har dessutom, vilket hennes kritiska omgivning inte kan beskyllas för, fattat strategiskt felaktiga beslut och därmed varit i högsta grad ansvarig för partiets katastrofval. Hennes avgång är därför väntad och, säkert bland många i hennes eget parti, välkommen. Men den löser inte partiets verkliga problem. Nästa partiledare, vem det än blir, kommer att ha ett hästjobb framför sig.

När Sahlin nu har fattat beslutet att inte ställa upp för omval på partiets extrakongress nästa år, uppstår förstås frågan: vem tar över efter henne? Läget har inte direkt blivit bättre vad beträffar antalet potenta partiledarkandidater de senaste åren. Det är verkligen ett tecken på stagnation när landets största parti har så stora problem med att presentera trovärdiga efterträdare. Lita på en intern maktstrid av Guds nåde fram till extrakongressen.

Den skeva jämställdheten

Från att ha funderat över sexköpares motiv till att betala för "något man kan få gratis" tar Hanne Kjöller steget att föreslå feministiska flickskolor. Hon vill se en "modern, feministisk variant" av flickskolefenomenet. En skola där flickor har "rätt till sin egen utveckling" - således där de slipper störas av studietrötta och jobbiga pojkar i klassen.

Jag ser Kjöllers inlägg snarare som en medveten provokation än ett seriöst förslag. Hon vill ha reaktioner och det får hon också. Kanske kittlade det rent av till inombords när orden "feministisk" och "flickskola" plitades ned. Men visst är det intressant att vi på ledarplats i landets största morgontidning kan få läsa ett dylikt utspel. Det är lätt att föreställa sig vilket feministiskt ramaskri det skulle bli om någon föreslog att killar borde få gå i egna elitskolor för att inte påverkas negativt av slöa tjejer.

Nu är förhållandet det omvända i svensk skola - flickor har bättre betyg än pojkar och klarar sig bättre även på universitet - och då är det plötsligt inte så konstigt. Eller problematiskt. I landet där allt handlar om jämlikhet och 50/50 ses detta märkligt nog inte som ett jämställdhetsproblem. Politiker ombeds inte "ta ansvar" för denna utveckling. Att det går bättre för tjejer är ju... bra. Så skev är den svenska jämställdhetsdebatten. Det var länge sedan den verkligen utgick från idén om jämställdhet och inte, som i dag, från ett utpräglat kvinnoperspektiv. Det är lite tröttsamt, faktiskt.

Aung San Suu Kyi fri - och sen då?

Vinnaren av Nobels fredspris 1991, demokratikämpen Aung San Suu Kyi, har till sist släppts ur husarresten. Militärjuntan släpper henne nu när det så kallade valet är över och makten för regimen säkrad med både hängslen och livrem.

Att Aung San Suu Kyi släppts är förstås oerhört glädjande. Men vi bör vara medvetna om att juntan vet precis vad den gör och inte kommer att riskera ett dugg. Även om regimen inte har villkorat hennes frigivning kommer militären aldrig att tillåta att Aung San Suu Kyi blir politiskt aktiv igen. Och det är förmodligen precis vad hon planerar. Hon har knappast suttit de flesta av de 2o senaste åren i husarrest för att bara komma ut och ge upp. Samtidigt gör hon liten nytta för demokratin genom att snabbt låta sig bli inspärrad igen.

På ett mänskligt plan kan jag faktiskt hoppas att hon nu väljer att tillbringa resten av sitt liv tillsammans med sin familj. För demokratin i Burma fortsätter dock Aung San Suu Kyi att vara en nyckelspelare. Det vet hon om, det vet juntan om. Troligen tänker hon fortsätta sitt arbete mot diktaturen. Risken är således stor att hon snart kommer att sitta i husarrest. Igen.

Kunde inte sagt det bättre själv...

Innan ölen tar över vill jag delge er följande citat ur DN:s recension av filmen Igelkotten:

"Filmen blir också mycket riktigt ett slags destillat, ett avkok på distans som trots sina obrutna närbilder aldrig riktigt slörpar av fysisk närhet, som det bör göra när man äter japansk nudelsoppa."

Man bara måste älska filmrecensenter ibland...

Jag hatar er

Nu har lagrådsremissen om datalagringsdirektivet presenterats. Vi har kommit ett steg närmare ännu en omfattande övervakningslagstiftning i Sverige. Det här är på väg att gå käpprätt åt helsike.

Regeringen ville slippa en jobbig integritetsdebatt i valrörelsen och sköt därmed upp frågan till efter valet. Nu, med stärkt stöd i ryggen, lägger regeringen fram remissen. Kritiken är hård från många håll. Det har den varit länge, men det är först nu gammelmedia börjar intressera sig för frågan. Regeringen vill att vi ska vara tacksamma för att den föreslår lagring i "bara" sex månader. Det är så förbannat fräckt att jag tror jag får skabb.

Lagring av alla våra trafikuppgifter är ett väldigt trubbigt verktyg i arbetet mot brottsligheten. Det tar ingen hänsyn till att 99,9 procent av alla uppgifter som lagras tillhör folk som aldrig är av intresse i polisens arbete. Varför ska vi drabbas? Ändamålsglidningen har dessutom påbörjats redan innan direktivet blivit lag i Sverige. Nu ska även bötesbrott omfattas, vilket i princip betyder att polisen ska kunna hämta uppgifter för att styrka vilka jäkla skitbrott som helst. Eftersom Beatrice Ask inte kan stava till oskuldspresumtion är det inte att förvåna att hon heller inte kan stava till proportionalitetsprincip.

Först FRA-lagen och sedan detta. Regeringen har satt i system att använda lagstiftning som är tänkt att stävja brottslighet men som slår mot hela befolkningen. Detta är inte ett OK sätt att skapa lagar på. När det kommer till integritetsfrågorna, dessa i en rättsstat så grundläggande frågor, är den här regeringen fullkomligt tondöv. Den offrar integriteten för landets medborgare för att slippa betala böter till EU. Till den här regeringen finns egentligen bara en sak att säga:

Ta er i häcken!

Fler bloggar:
HAX, Lake, Fredriksson, Stenskott, Kulturbloggen, Polisstaten, Stenudd, Kolsjö, Leffe45, Bloggis, Sanningsministeriet, Demokraturen, Ipse Cogita!, Grenfeldt, Studio Hisingen, WhatsUpSthlm, Mina Moderata Karameller, Scaber Nestor, Cowchasers, Från ett påhittat paradis, Bergström, Källström, Suckerpunch, A lot of Nothing, l-hs, Alliansfritt Sverige, Kaka på väg, Nej till datalagring, En pirats blog, Futuriteter, Täng, Rouhivuori, Sanningsministeriet, Magnihasa, Johannes, Törnebohm, Sverige är inte världens navel, Word Up, Från utomlands, Dyspné, Vinden viskar mitt namn, Reflekterat, Marknadsliberalen, Jinge, Moberg, Ung Vänster, Med örat mot rälsen, Aftonbladets ledarblogg, Åhh!-sikt, Bengt H

Rosornas krig och borgerliga utmaningar

Som liberal är det svårt att inte le lite åt den upptrappning till rosornas krig vi nu ser inom den sargade socialdemokratin. Situationen känns unik. Vi har en stabil borgerlig regering som trots att den sitter i minoritet inte utsätts för något offensivt oppositionsarbete från de rödgröna partierna. Socialdemokratin befinner sig i komplett kristillstånd, Vänsterpartiet har förlorat allt inflytande och Miljöpartiet håller sig lite på avstånd från sina krisande kamrater.

Socialdemokratiska källor hävdar till svenska medier att de redan har gett upp hoppet om en valseger 2014. Problemen är alldeles för djupa och på tok för komplicerade för att de ska kunna lösas under den kommande mandatperioden och hinna resultera i ett trovärdigt regeringsalternativ inför valrörelsen om knappt fyra år. Därmed har vi ett tydligt maktskifte i svensk politik. Inte bara vid regeringstaburetterna utan faktiskt också reellt i folks medvetande. Socialdemokraterna är för första gången i svensk demokratisk historia ett parti bland andra. Utvecklingen har vi sett i hela Europa. I Sverige höll socialdemokratin ut längst. Orsakerna till att rörelsens fall till slut skedde kommer att diskuteras i många år.

Det rödgröna samarbetet utmålas ofta som det främsta skälet till att Socialdemokraterna förlorade valet. Men vad hade egentligen Mona Sahlin för alternativ? Miljöpartiet hade inte varit intresserat av att agera stödparti åt en socialdemokratisk regering ännu en gång. Den arbetsformen var död och begraven. Socialdemokraterna kommer inte att bli ett 40-procentsparti igen, vilket Sahlin var införstådd med när hon tog över som partiordförande. För att utmana en samkörd och enig borgerlig allians, och för att ha chans att få en majoritet, fanns endast ett rimligt alternativ och det var att ingå ett valsamarbete med de två övriga oppositionspartierna. Om det rödgröna samarbetet inte blivit verklighet hade diskussionen i dag handlat om misstaget att inte ingå ett samarbete för att utmana Alliansen. Frågan är hur strategin kommer att se ut inför nästa val.

Ur ett brett perspektiv är förutsättningarna för ett borgerligt värderingsskifte i Sverige unikt goda. Allt färre är med i facket. Allt färre identifierar sig med socialdemokratin eller "arbetarklassen". Allt fler betraktar sig som "höger". Allt fler har ett eget sparande och därmed ett intresse av att få behålla mer av sina egna slantar. Inom socialdemokratin finns en ökad medvetenhet om att partiets förlegade skattepolitik och tro på högskattestaten starkt bidragit till två raka valnederlag. Så länge partiet inte förmår förändra denna politik är chansen att återvinna regeringsmakten klart begränsad. Särskilt som Alliansen har visat att det de facto går att göra historiskt breda inkomstskattesänkningar utan att det drabbar välfärden. Min farhåga är att regeringen är tillräckligt nöjd med att vara regering och bromsar in på reformtakten, vilket riskerar att göra de kommande fyra åren tämligen innehållslösa.

Socialdemokraterna befinner sig i ett läge som partiet aldrig tidigare har upplevt. Makten är fråntagen dem, initiativet i samhällsdebatten är fråntagen dem. Och idéerna om framtiden finns inte hos det gamla arbetarepartiet. Världens mest framgångsrika socialdemokrati har gått och blivit marginaliserad - eller snarare marginaliserat sig själv. Hoppet för partiet står till att svenska folket 2014 har tröttnat på Reinfeldt precis som det 2006 hade tröttnat på Göran Persson - men detta scenario förutsätter samtidigt att sossarna har något fräscht att erbjuda.

Trots det unikt goda läget finns stora utmaningar även för borgerligheten framöver - åtminstone för den del som betraktar sig som liberal och förändringsivrig och inte reinfeldtskt konserverande. Valresultatet var ett stort bakslag för de få liberala krafter som fortfarande fanns kvar inom Alliansen. Hoppet står nu till projektet Liberaldemokraterna. Ty inom den borgerlighet som sitter i regeringsställning är liberalismen utrensad.

Kampen har bara börjat.

Varför köpa sex?

I Sverige har vi sedan länge gett upp att fundera över varför somliga säljer sexuella tjänster. Den officiella ståndpunkten är att de är tvingade därtill. Punkt. Därmed går frågan vidare till sexköparen. Nu kan det psykologiseras fritt.

Hanne Kjöller förstår inte varför män köper sex i Asien. Särskilt inte när männen ser bra ut och skulle kunna få sexet gratis någon annanstans. Funderingen är inte ovanlig, men den vittnar om okunskap. Kjöller anser att männen som står och väntar på sitt Thailandsflyg på Arlanda tycks stå och skämmas lite. I Sverige är ju sexköp inte bara tabu utan förbjudet (och det finns röster som vill förbjuda svenskar att köpa sex även utomlands). Och självaste justitieministern anser som bekant att den som har köpt sex, eller misstänks för det, borde skämmas offentligt. Arlanda är ju en rätt offentlig plats. Passa på att skämmas nu, för till Thailand når denna skam aldrig.

Att skämta om och driva med sexköpare är populärt. Oftast handlar skämten om utseende - de ser så eländiga ut att ingen vill ha dem, därför tvingas de vända sig till sexsäljare. Sådant vet man ju. Kjöller hakar på och skämtar om männens utseende ("breda tatuerade bringor, kamouflagefärgade shorts, rakade skallar och spända käkar"), men påpekar samtidigt att hon sett män som ser bra ut. Vilken chock: "De är unga, och i vissa fall tillräckligt snygga för att sannolikt inte ha några problem att attrahera kvinnor även utan betalning. Varför, kan man undra, betala för någonting man kan få gratis?"

Frågan vittnar om att Kjöller över huvud taget inte har förstått fenomenet sexhandel. Vilket är lite trist när hon skriver en ledare om det. Vi kan exemplifiera hennes fundering med en annan fråga: Varför gå på restaurang när du kan äta hemma? När det gäller sexköp är svaret att du vill ha någonting extra (vilket aldrig är garanterat i ett "vanligt" förhållande eller på en "vanlig" dejt), du vill inte behöva anstränga dig (vilket raggning oundvikligen innebär), du vill heller inte behöva få några emotionella konsekvenser av sexet (som att tycke uppstår). Det sistnämnda är lättare sagt än gjort eftersom många thailändska sexsäljare letar efter en man som ska hjälpa henne till en bättre framtid samtidigt som många sexköpare blir förälskade i de vackra thailändska kvinnorna. Men i princip är dessa ovanstående punkter argument som många sexköpare har. Det är inte konstigt, det är rationellt.

En väldigt stor andel av sexköparna i Sverige är gifta eller har stadiga förhållanden, om vi ska tro sexsäljarna själva. Sexsäljare berättar om hur deras kunder klämmer in ett sexköp mellan jobbet och hämtningen på dagis. Småbarnslivet är känt för att inte direkt sporra sexlivet - att många söker andra vägar för sin drift är inte alls konstigt (om än oärligt mot frun). Det handlar således, som Kjöller noterade i fallet med de "snygga" killarna, inte om sexnöd (även om de exemplen säkert också finns).

Jag pratade med både sexsäljare och sexköpare när jag var i Thailand senast. En bild av rationalitet växte fram som fick mig att inse det självklara och naturliga i sexhandel. Sexsäljaren får möjlighet att tjäna stora pengar. Orsakerna till hennes val varierar (allt från att försörja barn och/eller föräldrar till att de helt enkelt inte vill ta något "vanligt" jobb). Samtidigt får sexköparen rekreation på sin semester. Det är alltså en mycket rationell affärsuppgörelse. Jag har pratat med sexköpare som har en tyst överenskommelse med frun om att åka en kortis till Thailand för lite kul medan hon har en liknande rätt någon annan gång på året. Därtill ska läggas att många sexsäljare i Thailand har så kallade sponsorer som från hemlandet skickar dem pengar (naivt övertygade om att tjejen inte träffar andra män under tiden). Det finns således många sätt på vilka en driftig sexsäljare kan tjäna pengar.

I Sverige talas det alltid om "utnyttjande av prostituerade". Detta är ett sätt att förhålla sig till sexhandel som även var vägledande i den så kallade "utvärderingen" av sexköpslagen som kom i somras. Kjöller använder samma begrepp men tar det ett steg längre när hon beskriver sexköparna som "plantageägare" som "köper människor". Denna bild blir helt absurd. Självfallet finns män som beter sig illa mot sexsäljarna, precis som det finns män som beter sig illa mot kvinnor hemma i Sverige (det ska sägas att det även finns thailändska sexsäljare med dålig attityd, som beter sig illa och som stjäl, men dessa såg aldrig Kjöller). Alkohol spelar säkert in en del i många fall. Men jag vill hävda att det ur den genomsnittlige köparens perspektiv verkligen inte handlar om något upplevt "ägande". Den bilden projicerar utomstående på fenomenet utifrån sin egen uppfattning om vad sexhandel är. Och eftersom få tar sig tid eller har intresse av att faktiskt prata med dem det berör, lever myterna och fördomarna vidare. Även på ledarplats i Sveriges största morgontidning.

Den nya människan

Moderaterna vill skapa en grön stadsdel, Norra Djurgårdsstaden, som ett slags grönt föredöme för Sverige och världen.

Det handlar om att marknadsföra Stockholm mot omvärlden som miljöstaden nummer ett. Tidigare har Hammarby sjöstad stått som skyltfönster och besökts av mängder av turister och politiker från världens alla hörn. I Kina byggs nu städer inspirerade av Hammarby sjöstads miljöprofil. Gissa om de kinesiska makthavarna kommer att visa ännu större intresse för Norra Djurgårdsstaden. Här kliver nämligen den nya gröna ingenjörskonsten rakt in i våra vardagsliv och sätt att leva. Den politiska kontrollen över vardagslivet realiseras som en del av klimatarbetet.

I Norra Djurgårdsstaden ställs helt nya krav. Du ska sopsortera, ingå i en bilpool, handla och äta rätt (hur fan ska de kolla det? Rapporterar kylskåpet till en dator som sammanställer dess innehåll?), åka kollektivt och umgås med grannarna. För det sistnämnda kravet ska upprättas samlingslokaler, där man får anta att det ska drickas potatisavkok i näverkåsor och inte något så skadligt som alkohol.

Glöm inte att detta inte kommer från ingenstans, det är ett led i politiken för att begränsa människans påverkan på naturen och är därmed en bricka i det klimatalarmistiska spelet. Apropå varningen om det ideologiska motståndet mot klimatalarmismen som gick ut i gårdagens Vetenskapens värld, kan det bli mer ideologiskt än så här? Det handlar i allra högsta grad om medborgarens rätt att få leva sitt eget liv efter eget huvud kontra makthavarnas rätt att få diktera villkoren för oss och rent av detaljstyra dem.

Jag har inget emot nya moderna bostadsområden som utnyttjar den senaste tekniken, är energisnåla och där det satsas på återvinning. Men detta projekt tar allting ett steg längre. Den politik som den borgerliga alliansen i Stockholm nu har klubbat handlar om att på detaljnivå bestämma hur människor ska vara, hur de ska leva sina liv, hur de ska bete sig i vardagen. Det är Socialstyrelsens "sex brödskivor om dagen" upphöjt in absurdum. Det är inte bara världsfrånvänt. Det är riktigt obehagligt.

Jag vill inte...

Nu börjas det. Vinterhelvetet. Nollgradigt. Blåst. I dag gästas vi stockholmare också av snöblandat regn som piskar oss i nästan vågrät vinkel, med vindar som blåser upp paraplyet och får det att vända sig ut och in. Det känns som ett straff varje gång.

En snabbis till ICA och till frisören fick räcka för i dag. Nu te och plugg.

Ta dig i dalen

Jag är ingen pryd person. Men jag gillar inte när främlingar tar mig i skrevet eller tittar på mig när jag är naken. Jag har ingen exhibitionistisk ådra. Därför känns alla dessa fåniga säkerhetsåtgärder på flygplatserna, som dels skapar köer och gör allting krångligare, dels är djupt integritetskränkande, så oerhört trista.

I USA kan man välja mellan manuell visitering och nakenscanning. Väljer man det förstnämnda kan det bli intimt. Visiteringen går nämligen ut på att känna om det finns något mellan benen. De gräver tills de stöter på "motstånd", helt enkelt. Via HAX läser jag att Jeffery Goldberg på The Atlantic har genomgått en sådan handgriplig behandling. Det visade sig dock vara jämförbart med sexuella trakasserier och inte den våldtäkt som Hizbollahs säkerhetsfolk stod för.

"He felt me up good, but not great. It was not in any way the best pat-down I've ever received. The most thorough search I've ever experienced was in the Bekaa Valley, by Hezbollah security officers. That took quite awhile, and the Resistance really manhandled my Resistance. There was no cavity search, of course -- no magazine story, even one about Hezbollah terrorism -- is worth that. But it was the fairly full Monty."

Personalen på flygplatsen verkar inte vara överdrivet entusiastiska heller över att visitera passagerarna. Men det är ju för vår säkerhets skull...

Jag minns ett TV-program för många år sedan där ett besök gjordes på en vapen- och teknikmässa. Där fanns något slags föregångare till nakenscannern - en stol som scannade av kroppen. "We call it the Pecker checker", skrockade en man i övre medelåldern belåtet. Nu är den verklighet i form av en scanner som man bara behöver gå igenom på flygplatsens säkerhetskontroll. Eller så kan man välja att få lite handgriplig hjälp av flygplatspersonalen. Påminn mig att inte åka till USA.

Klimatpropaganda

I Vetenskapens värld i SVT2 i kväll slogs det på trumman för klimatalarmismen så det sjöng om det.

En stor del av programmet ägnades åt att misstänkliggöra alla forskare som ifrågasätter den "konsensus" som säger att människan är ansvarig för en global uppvärmning av planeten. Sättet att göra det på är välbekant: klimatskeptiker utmålas som paranoida högerextremister och lobbyister, finansierade av skumma tankesmedjor som går storfinansens intressen. Medan klimatalarmismens forskare, å den andra sidan, naturligtvis är helyllehjältar som strider för den goda saken. Helt utan egen vinning. De får tvärtom utstå hot och trakasserier men fortsätter att kämpa för den goda sakens skull.

I programmet dras paralleller mellan klimatskeptiker och forskare som förnekade rökningens skadeverkningar på kroppen även efter att de började bli kända. Slutsatsen är tydlig: skeptikerna är knäppskallar, inget annat. Inte nog med att det är knäppa och paranoida personer som kritiserar hypotesen om den mänskligt orsakade globala uppvärmningen, de har dessutom en politisk agenda! De har en ideologisk plattform, varnar programmet.

Ja, det kan bero på att det är en ideologisk strid! Det handlar om vilken makt politiker ska ha över våra liv. I det klimatalarmistiska lägret finns gott om röda och gröna tokskallar som ser möjligheten att med "rädda klimatet" som slagord flytta fram politikens positioner på medborgarnas bekostnad. Ingenstans i programmet nämns att det på den klimatalarmistiska sidan finns lika gott om organisationer och föreningar som propagerar för klimatalarmismen och som har lika politiska motiv som vilken annan skeptiker som helst.

Jag är inte forskare, jag är inte ens naturvetenskapligt lagd. Men jag vill kunna bli övertygad av de som är det för att jag ska tro på den alarmistiska bild som många av världens politiker vill pådyvla oss. Det är lätt att mäta temperaturen, jämföra år för år och säga: jo, jorden blir allt varmare. Det som fascinerar mig är hur i hela friden forskare världen över med sådan säkerhet kan säga att det är människan som orsakar denna uppvärmning, särskilt med klimatsystemets komplexitet i åtanke. Det fina i kråksängen för alarmisterna är förstås att ingen kan falsifiera påståendet eftersom vi inte kan simulera en värld utan koldioxidutsläpp från fossila bränslen. Vi vet helt enkelt inte hur det hade sett ut utan de påstått uppvärmningsorsakande utsläppen. Det måste vara en skön utgångspunkt för alarmisterna.

Terrorindustrin

Världens befolkningar förlamas allt mer av regeringars terrornoja. Terrorismen, detta vida begrepp som kan fyllas med i stort sett vilket innehåll som helst, har blivit ett verktyg för staten att flytta fram sina positioner. Det sker i såväl diktaturer som demokratier.

Bombhot får även svensk polis att gå i spinn och fullständigt tappa koncepten. Terrornojan är ur detta hänseende rent samhällsfarlig. Den odlar fruktan hos befolkningen och riskerar att skapa trigger happy-poliser. Det mest flagranta exemplet på det senare såg vi i Londons tunnelbana. Terrornojan skapar ett slags acceptans för extrema åtgärder i upplevt extrema situationer och normaliserar därmed just extrema åtgärder. De som drabbas av detta är just vanligt folk.

Extremexemplet är USA, som har så många myndigheter som sysslar med antiterrorverksamhet att ingen vet hur många de är eller hur många personer de sysselsätter. Bara att det kostar fruktansvärt mycket pengar. George W Bush hade en fäbless för att starta nya myndigheter och terrorattackerna den 11 september 2001 gav honom grönt ljus för att expandera statens makt betänkligt. Fler myndigheter. Ny övervakningslagstiftning. Kringskurna fri- och rättigheter. Allt för att bekämpa den store fienden. Och så lite anfallskrig på det.

Effekterna blir allt tydligare. Integritetskränkningarna spränger alla vallar. Det som hände i USA efter 11 septemberattackerna har fått ringar på vattnet över hela världen. Det som händer i EU påverkar i högsta grad oss i Sverige. Och som om det inte räckte, tycker svenska politiker att svenska folket behöver övervakas lite extra. Och övervakar inte svenska staten oss, tar den amerikanska över det ansvaret. Trygghet i tiden?

De industrier som tillhandahåller militär- och övervakningsteknologi går på högvarv. Politiker får spela ansvarstagande och skydda oss skrämda medborgare från upplevda hot. Det finns kort sagt många intressen som vill hålla terrorindustrin igång. Vi medborgare tillhör definitivt inte vara ett av dem.

Socialdemokratins seger

Det kan tycks lite udda att i denna tid, veckor efter socialdemokratins värsta valförlust i svensk historia tillika den andra raka valförlusten, prata om socialdemokratins seger. Men ser vi samhällsutvecklingen ur ett bredare perspektiv och lyfter in Moderaternas ompositionering i politiken, är det ganska tydligt. Det är också mycket möjligt att förklaringen till socialdemokratins europeiska kris - ty den är ju ingalunda en isolerad svensk företeelse - finns här. Socialdemokratin har helt enkelt segrat ihjäl sig.

Svensk socialdemokrati har åstadkommit mycket under sitt långa maktinnehav. De har varit normaltillståndet i Sverige. Borgerliga regeringar har endast varit tillfälliga parenteser, ofta välförtjänt ersatta i följande val. Sedan har de kommit tillbaka, de oförtröttliga sossarna. Det fanns en uppgivenhet i min pappas röst när han för många år sedan sa att vissa alltid kommer att rösta på Socialdemokraterna - om sossarna så pissade på dem. Det var faktiskt lite så det kändes. Och visst stämmer det att SAP har haft en mycket stor och osedvanligt trogen väljarskara. Som röstat av tradition. Som röstat av familjetradition, rent av. Farfar röstade så, pappa röstade så, då röstar jag också så. Det måste vara lätt att vara politiker när man har sådana väljare. Det är inte så konstigt att Socialdemokraterna tas lite på sängen när väljarna plötsligt börjar ifrågasätta partiets "rätt" till deras röster och regeringsmakten. De trogna väljarna finns givetvis kvar. Men de blir allt färre i takt med att arbetarklass blir medelklass, LO-förbunden blöder medlemmar och allt fler i Sverige definierar sig som "höger" på den politiska skalan.

Socialdemokratins idéstagnation hänger samman med att partiets politik i så hög grad är genomförd. Årets valrörelse blev dessutom ovanlig för partiet, som normalt sett har mobiliserat sina väljare genom att hota med "högern" och dess skadliga effekter på välfärden. Nu satt en borgerlig regering som klarat Sverige genom krisen, kastat 40 miljarder över kommunerna och knappast kunde sägas utgöra ett hot. Frustrationen från S var tydlig i valrörelsen när den ideologiska debatten uteblev. Att föreslå höjda barnbidrag, flerbarnstillägg och mer pengar till kommunerna hjälper dessutom föga om Reinfeldt lovar samma sak och lite till.

Det ironiska är förstås att Socialdemokraterna i hög grad är ideologiska segrare trots att de inte sitter vid makten. Just nu sitter nämligen en borgerlig alliansregering och genomför i allt väsentligt socialdemokratisk politik. Det svider säkert extra för Socialdemokraterna eftersom det försvårar deras chanser att utmåla sig som ett tydligt alternativ till Alliansen inför valet 2014 - partiets kris är därför djupare än bara en svag partiledare och ett dåligt valresultat. Välfärdsstaten är numera så utbyggd med bidrag och stödåtgärder i alla tänkbara sammanhang att det är svårt att se den svälla ännu mer. Men rent sakpolitiskt borde Socialdemokraterna vara nöjda. Socialdemokratins seger innebär att deras politiska motståndare i allt väsentligt, med vissa egna modifieringar, genomför socialdemokratisk politik.