Socialdemokratins seger

Det kan tycks lite udda att i denna tid, veckor efter socialdemokratins värsta valförlust i svensk historia tillika den andra raka valförlusten, prata om socialdemokratins seger. Men ser vi samhällsutvecklingen ur ett bredare perspektiv och lyfter in Moderaternas ompositionering i politiken, är det ganska tydligt. Det är också mycket möjligt att förklaringen till socialdemokratins europeiska kris - ty den är ju ingalunda en isolerad svensk företeelse - finns här. Socialdemokratin har helt enkelt segrat ihjäl sig.

Svensk socialdemokrati har åstadkommit mycket under sitt långa maktinnehav. De har varit normaltillståndet i Sverige. Borgerliga regeringar har endast varit tillfälliga parenteser, ofta välförtjänt ersatta i följande val. Sedan har de kommit tillbaka, de oförtröttliga sossarna. Det fanns en uppgivenhet i min pappas röst när han för många år sedan sa att vissa alltid kommer att rösta på Socialdemokraterna - om sossarna så pissade på dem. Det var faktiskt lite så det kändes. Och visst stämmer det att SAP har haft en mycket stor och osedvanligt trogen väljarskara. Som röstat av tradition. Som röstat av familjetradition, rent av. Farfar röstade så, pappa röstade så, då röstar jag också så. Det måste vara lätt att vara politiker när man har sådana väljare. Det är inte så konstigt att Socialdemokraterna tas lite på sängen när väljarna plötsligt börjar ifrågasätta partiets "rätt" till deras röster och regeringsmakten. De trogna väljarna finns givetvis kvar. Men de blir allt färre i takt med att arbetarklass blir medelklass, LO-förbunden blöder medlemmar och allt fler i Sverige definierar sig som "höger" på den politiska skalan.

Socialdemokratins idéstagnation hänger samman med att partiets politik i så hög grad är genomförd. Årets valrörelse blev dessutom ovanlig för partiet, som normalt sett har mobiliserat sina väljare genom att hota med "högern" och dess skadliga effekter på välfärden. Nu satt en borgerlig regering som klarat Sverige genom krisen, kastat 40 miljarder över kommunerna och knappast kunde sägas utgöra ett hot. Frustrationen från S var tydlig i valrörelsen när den ideologiska debatten uteblev. Att föreslå höjda barnbidrag, flerbarnstillägg och mer pengar till kommunerna hjälper dessutom föga om Reinfeldt lovar samma sak och lite till.

Det ironiska är förstås att Socialdemokraterna i hög grad är ideologiska segrare trots att de inte sitter vid makten. Just nu sitter nämligen en borgerlig alliansregering och genomför i allt väsentligt socialdemokratisk politik. Det svider säkert extra för Socialdemokraterna eftersom det försvårar deras chanser att utmåla sig som ett tydligt alternativ till Alliansen inför valet 2014 - partiets kris är därför djupare än bara en svag partiledare och ett dåligt valresultat. Välfärdsstaten är numera så utbyggd med bidrag och stödåtgärder i alla tänkbara sammanhang att det är svårt att se den svälla ännu mer. Men rent sakpolitiskt borde Socialdemokraterna vara nöjda. Socialdemokratins seger innebär att deras politiska motståndare i allt väsentligt, med vissa egna modifieringar, genomför socialdemokratisk politik.