Den nordkoreanska snorungen

Det är få länder i världen som tigger om spö så mycket som Nordkorea gör just nu. De beter sig som en snorunge på skolan som är son till rektorn eller har beskydd av skolans gäng. Man vill så gärna spöa skiten ur honom och lära honom veta hut, få honom att förstå att man inte beter sig hur som helst. Men man besinnar sig därför att han har "mäktiga vänner".

Appeasementpolitiken fick sig en liten törn, kan man säga, efter 1938. Försöken att bromsa Hitlers territoriella törst genom att ge honom det han ville ha på diplomatisk väg gjorde honom endast hungrigare. På liknande sätt bör det finnas gränser för hur mycket Sydkorea och omvärlden kan tolerera från Nordkoreas sida. Varje eftergift, varje tecken på svaghet, kan ge kommunistregimen blodad tand. Dess oförutsägbarhet gör att vi aldrig riktigt kan förutspå vad som kan komma härnäst. Det är en minst sagt olustig situation.

Nu är skillnaderna givetvis betydande mellan situationen i dåtidens Europa och läget på den koreanska halvön i dag. Varken Nord- eller Sydkorea önskar krig. Men Nordkorea fortsätter ändå att provocera Sydkorea, USA och omvärlden med upprepade flagranta övertramp. Hur mycket provokation tål egentligen Sydkorea? När har gränsen passerats för vad ett lands ledning kan acceptera utan att förlora stödet från sitt eget folk, utan att framstå som underlägsen och hunsad?

Det finns många skäl till att omvärlden inte ingriper militärt mot Nordkorea. Ett av de starkaste skälen, inte minst för USA, är sannolikt relationen till Kina. Så länge den kinesiska regimen så enögt backar upp den nordkoreanska bakbinds USA:s möjligheter att leva upp till sitt starka stöd till Sydkorea i konkret handling. Militärt stöd till Sydkorea, inte bara vid enskilda övningar utan vid ett militärt ingripande, skulle skapa oerhörd vrede i Beijing och sannolikt leda till närmast frusna relationer mellan USA och Kina. Det skulle kunna orsaka stor skada. Så mycket är inte stödet till Sydkorea värt för det stora landet i väst, särskilt inte nu i ekonomisk kris.

Nordkorea är ett fattigt land. Utfattigt till och med. Det skramlar högt med sina vapen, men det är osannolikt att armén skulle ha något att sätta emot en hypermodern armé av amerikanskt snitt. En gemensam västlig insats skulle kunna fälla regimen ganska snabbt. Men krig är alltid ett vågspel och det krisande västliga ekonomier minst av allt vill ha just nu är dyra, och oftast impopulära, krigsinsatser. Därför kommer alla markera med ord men i övrigt sitta stilla i båten och vänta på att den nordkoreanska hunden ska skälla sig hes.