Åh, F-N!

Margot Wallström går från jobbet som EU-kommissionär till ett toppjobb inom FN. Hon blir särskild representant för att bevaka kvinnors situation i krig och andra konflikter. I praktiken kommer hon att arbeta mot sexuellt våld i krigsdrabbade områden.

Detta är lite förvånande eftersom Wallström uttryckt en önskan om att komma hem till Sverige och tillbringa mer tid med familjen efter många långa år i EU-kratin. Men med tanke på hur effektivt FN brukar arbeta, kan nog Wallström vara hemma en hel del utan att det märks...

bin Ladin blir PK?

Al Gore, Greenpeace och Peter Eriksson är tydligen inte illa nog. Nu manar även mästerterroristen i skägg, Usama bin Ladin, till kamp mot den globala uppvärmningen.

Det har nog aldrig funnits fler och bättre skäl än just nu att vara väldigt skeptisk till klimatalarmismen...

Från radiovåld till kränkt på nätet

Har du blivit kränkt på nätet? Du kan du berätta om det på den finurliga sidan Kränkt.se. Bara i Sverige, ya?

Jag minns när jag och en god vän som gick på medieprogrammet på gymnasiet gjorde ett radioprogram om det eskalerande radiovåldet i samhället. Vi frågade folk på stan vad de tyckte om detta (av oss påhittade) fenomen. De flesta var förstås förskräckta. Jag tycker mig minnas att någon även ville att det skulle förbjudas.

Numera kan man som bekant även bli våldtagen över nätet, så radiovåldet kanske inte var så långsökt i alla fall...

via Sakine Madon.

Trevlig fredag med lite musik

Nu blir det inga fler meningsfulla bloggposter i dag. Jag tänkte i stället passa på att önska trevlig fredag med lite filmmusik. Det finns gott om bra filmmusik, jag vet. Och jag är svag för pianostycken som det i utmärkta Barnhemmet eller ledmotivet till This is England. Men det är lite för fjåsigt för en fredag kväll.

Således: Temat ur The Rock (en inte alls särskilt bra film, men ledmotivet är kungligt). Det känns som att vi har hört det i allsköns sammanhang, inklusive nykomponerade varianter. Och det har vi nog vid det här laget. Det första TV-programmet att använda detta nu välkända ledmotiv var dock såvitt jag vet Expedition: Robinson i SVT 1997. Det var riktigt bra TV då och mina tankar går fortfarande till denna första säsong, då dokusåpan föddes (och sedan följdes av mängder av värdelösa efterapningar), när jag hör ledmotivet ur The Rock.

Moderat radikalfeminism vs KDU:s motståndskamp

"Det tredje alternativet är att formulera en jämställdhetspolitik som utmanar radikalfeminismen. I sådana fall är ambitionen att låta jämställdheten komma ut ur genusgarderoben. Detta kan ske genom ett ifrågasättande av 50/50 som ett absolut villkor för jämställdhet till förmån för principen om lika möjligheter, ett avvisande av varje form av kvotering samtidigt som kunskap och meriter framhålls och genom en analys av kvinnors lägre löner där det individuella perspektivet ersatt genusglasögonen. För mig och KDU är alternativ tre det självklara alternativet."

KDU:s Charlie Weimers går till attack mot den radikalfeminism som nu även Moderaterna har lagt till sitt program. Det största fånet på två ben inom den svenska borgerligheten, Per Schlingmann, skriver i dag tillsammans med den moderata radikalfeministen Hillevi Engström att Moderaterna ska inleda "en av våra största frihetsreformer någonsin": vandringen mot det radikalfeministiska samhället. Vägen har redan stakats ut av Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet under drygt tio år. Nu tar Moderaterna entusiastiskt över stafettpinnen.

Samtidigt hävdar de moderata företrädarna att "[v]år jämställdhetspolitik tar sin utgångspunkt i övertygelsen om att alla människor är unika med egna beslut att fatta". Ändå vill de att politikerna ska diktera villkoren för barnpassning och bedriva ett klassiskt vänsterfeministiskt arbete med "jämställdhetsrating" av arbetsgivare, åtgärder mot en könssegregerad arbetsmarknad och mycket annat som hör bättre hemma hos Feministiskt initiativ. Som jag har konstaterat tidigare, blåser det korsdrag på det moderata hjärnkontoret. Det finns ingen logik i partiets utspel. Moderaterna är kort sagt på väg att bli ett typiskt vänsterparti. Det är tragiskt det vi nu ser hända med det gamla borgerliga partiet.

Det är ju fasen att det ska behövas en konservativ ungdomspolitiker för att våga utmana vänsterfeminismen inom borgerligheten. Vore inte Kristdemokraterna ett så tossigt parti i övrigt, skulle jag bannemej kunna rösta på dem som en protest mot borgerlighetens vänsterfeministiska omsvängning.

Det efterblivna Sverige

Anna Skarhed, nytillträdd JK, har sedan en tid tillbaka utvärderat den svenska sexköpslagen. På regeringens uppdrag. Hon intervjuas i nya numret av Neo och får frågan om hur det påverkat arbetet att direktiven säger att utgångspunkten är att lagen ska vara kvar. Skarhed påstår att det inte påverkat alls. "[N]är det gäller de tänkbara negativa konsekvenser som diskuterades när man införde förbudet, så har vi inte kunnat se några sådana så här långt." Det är märkligt. Märkligt eftersom det berättats om dem när Socialstyrelsen gjort sina studier Kännedom om prostitution. Märkligt eftersom vanliga studenter fått samma reaktioner när de intervjuat sexsäljare för sina C-uppsatser.

Kanske delar Anna Skarhed justitieminister Beatrice Asks åsikt i frågan om sexsäljares rätt att yttra sig och tas på allvar när det gäller frågor som rör dem. Ask ansåg att "det är en främmande syn, en ståndpunkt som är väldigt svår att förena med den syn på prostitution som jag tycker att man ska ha." Det vi får är alltså ytterligare en utredning som (i bästa fall) lyssnar på sexsäljarna men skiter i vad de säger. Vilket var precis vad regeringen ville ha.

Sexköp diskuterades för övrigt i gårdagens Debatt i SVT: Debattformen i programmet är förlegad och usel. Vettiga och sansade röster, som Niklas Långströms (även om jag inte håller med honom är han en sansad och resonerande person) dränks i skrik och svordomar från radikalfeministiskt avskum som Kishti Tomita. Resultatet är alltid att debatten blir lidande.

Det är alltid lika förvirrande och upprörande att titta på när PK-medier ska diskutera vad som är fel med alla som köper sex. Ingången i programmet är inte så lite upprörande. Med utgångspunkt i den våldtäktsmisstänkte polischefens fall vill den statliga kanalens debattprogram debattera "varför går män över alla gränser för att få sex?". Tänk dig vilken annan grupp som helst i samhället buntas ihop på ett så kategoriskt sätt och jämställdhetsombudsmannen skulle bli nedringd.

De söker med ljus och lykta efter några gemensamma drag hos de män (för det anses alltid vara män) som "måste" köpa sexuella tjänster. Går de att jämföra med drogmissbrukare? Mår de psykiskt dåligt? Är de väldigt ensamma? Fick de ingen närhet som barn? Den ena förklaringen värre än den andra. Detta är förmodligen diskussioner som vi om 30 år kommer att posta snuttar av i våra bloggar som exempel på hur efterblivet Sverige var i synen på sex i början av 2000-talet. Och skaka på våra huvuden.

Vad som tydligt framkom i Debatt-programmet var den sociala ingenjörskonsten, denna ständiga strävan att göra om människor efter hur politiker och andra tyckare anser att vi ska vara för att passa in. Samma människor som i tid och otid gillar att prata om rätten att få avvika från normer i samhället, är bindgalet intoleranta när folk avviker från just deras personliga normer. I nio fall av tio verkar de inte ha en aning vad de pratar om. De vägleds av sin privata moralism och/eller av feministiska maktanalyser, men har inte minsta koll på de riktiga människorna där ute.

Lyd ett råd: åk till Thailand och prata med sexköparna (och sexsäljarna också för den delen). Du kommer att märka att både köpare och säljare är helt vanliga människor. Köparna är varken enstöringar, emotionellt störda eller konstigare än vad du är. Många har förhållanden och familj hemma. Vissa har en tyst överenskommelse med frugan (som i sin tur kan ha sitt lilla roliga när gubben är bortrest). Öppna ögonen. Det väntar en verklighet bortom era feministiska genusglasögon.

Not. Jag kommer under våren att skriva en kandidatuppsats om den svenska sexköpslagen. Planen är att jag ska intervjua ett antal sexsäljare i Sverige. Alla erfarenheter av att sälja sex (både mäns och kvinnors) är av intresse. Seriösa tips mottages tacksamt.

Fair and balanced...

SvD:s New York-korre, Martin Gelin, anställs i den rödgröna valkampanjen. Han har "skrivit bra och mycket för SvD från USA", berättar Aktuellt i politiken.

Samtidigt meddelar TV4 att Lena Sundström, författare och vänsterkrönikör i Aftonbladet, ska få en ledande roll i kanalens valbevakning under året. TV4 Nyheterna ska bli "djärvare och fräckare" och "tydligare ta ställning". Jo, det kan vi nog lita på.

Och så diskuteras det fortfarande huruvida svenska medier är vänster eller inte...

iPad är här

Som vanligt är Apple i framkant. I kväll presenterades den nya pekskärmen iPad (se en rejäl genomgång i Apples film för produkten här). Det rör sig alltså om en platt surfplatta som har många funktioner som vi känner igen från iPhone.

iPad är onekligen en häftig pryl.

Priset? 499 dollar. Vilket kan betyda runt 5 000-6 000 kronor i Sverige.

Uppdatering: Edge gör en genomgång av nyckelfunktionerna.

Politiska allianser suddar ut skillnader

Skapandet av Allians för Sverige är unikt i modern svensk politisk historia. Efter att ha förlorat val efter val på en oenighet som gett upphov till begreppet borgerlig kannibalism, beslöt partiledarna för de fyra borgerliga partierna att bilda en gemensam valallians för att vinna valet 2006. Det gick vägen.

Sedan Alliansen tillträdde har regeringsdugligheten och enigheten i den politiska färdplanen varit ett skarpt vapen mot oppositionen. Statsminister Reinfeldt har upprepat frågorna till oppositionsledare Sahlin: Vad ska ni göra? Hur ska ni göra det? Med vem ska ni göra det? Socialdemokraterna, med en historia av att endast söka ett socialdemokratiskt regeringsmandat och därefter hitta samarbetspartier i riksdagen för att komma överens om den ekonomiska politiken, hade inget val. De var tvungna att närma sig Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Därför har vi nu i praktiken två allianser mot varandra. De står sida vid sida i TV-debatterna, lag blått mot lag rödgrönt, och de klappar varandra på ryggen i riksdagsdebatterna. Det blir måhända tydligt för väljarna, men vad innebär det mer?

Jo, skapandet av allianser som dessa innebär att vi i TV-debatter, på debattsidor och överallt annars inte får se någon kritik mellan de partier som finns inom allianserna. Plötsligt är alla överens. Varje antydan till kritik skulle kunna tolkas som sprickor i fasaden. Och det går inte för sig när budskapet till väljarna är "enighet". Detta förhindrar förvisso den borgerliga kannibalism vi ofta sett inför och under valrörelser, men det leder samtidigt till en ökad ytlighet. Partierna anser sig inte ha råd att vara ideologiska längre, allt handlar om pragmatism. De ideologiska skillnader som de facto finns inom olika grupperingar inom de fyra allianspartierna, suddas ut eller tillåts inte att märkas. Att detta missgynnar små partier är också tydligt (Miljöpartiets framgångar i opinionen kan snarare förklaras av mediernas gullande med den politiskt fridlysta Maria Wetterstrand).

Sverige går mot ett tvåpartisystem trots att det i riksdagen finns sju partier. Kanske kommer en valförlust för Alliansregeringen att förändra förutsättningarna och rent av ta död på Allians för Sverige. Det skulle faktiskt kunna innebära att det börjar pratas idéer inom borgerligheten igen. Men det lär knappast ske så länge partiledaren för borgerlighetens största parti heter Reinfeldt.

Saabförsäljningen en principiell seger

Det har varit en sanslös bergochdalbana. Trots att likvidatorer redan påbörjat sitt arbete med att avveckla Saab får bilföretaget slutligen en ny ägare. Den lilla sportbilstillverkaren Spyker Cars köper Saab för en okänd summa pengar, rimligen handlar det om mer än de 450 miljoner dollar som GM publikt satt som minimibelopp.

Hur man än vänder och vrider på detta, är försäljningen av Saab en stor principiell seger för regeringen. Maud Olofsson och Jöran Hägglund har agerat professionellt och inte fallit för populistiska utspel från oppositionen. Regeringens agerande har varit konsekvent från början till slut. Först en privat intressent med en trovärdig affärsplan. Sedan en tydlig finansiär. Därefter lånegarantier. De har konsekvent hävdat att den svenska staten inte ska äga bilföretag. Samtidigt har den rödgröna oppositionen med Mona Sahlin i spetsen gjort allt för att skylla Saabs öde på den svenska regeringen. Den har agerat korttänkt, populistiskt och oprofessionellt. Det är ett beteende som borde avskräcka.

Jag förhåller mig skeptisk den här affären vad Saabs möjligheter att bli ett lönsamt företag beträffar. Spyker Cars är ett litet och föga lönsamt sportbilsföretag. Saab kommer med all sannolikhet att bli ett nischat lyxbilsmärke, intressant för ett litet fåtal. Men för de anställda i Trollhättan är detta, åtminstone på kort sikt, ett glädjebesked. Och den svenska regeringen slipper nu diskutera fordonsindustrin med arga arbetare och populistiska vänsterpolitiker under valrörelsen.

Jag gissar att en och annan inom det rödgröna lägret sitter och surar över en missad "möjlighet" just nu...

Super? Nej, men jag tar gärna lite mat till ölen...

"Nej, för tusan. Däremot tycker jag att det är skoj att dricka. Har jag ett partaj så tar jag gärna 3–4 drinkar i stället för en."

Man måste bara älska sådana här raka kommentarer i stället för avbön och pudlar.

Moderaterna fortsätter vänstervandring

Moderaterna fortsätter sin vandring åt vänster. Nu ska partiet slutligt kapitulera inför feminismen. "Vi har varit dåliga på det här området tidigare", erkänner Moderaternas vänsterfeminist Hillevi Engström.

Ja, det kan bero på att vänsterfeminism är ett ämne som borgerliga partier förväntas vara dåliga på! Lika dåliga som på socialism. Många av oss har haft föreställningen att borgerliga partier ska bedriva borgerlig politik. Vi verkar ha misstagit oss grovt.

"För oss är det viktigt att kvinnor liksom män ska kunna leva på sin lön och det kan inte en ensamstående mamma som jobbar deltid i äldreomsorgen", säger Engström apropå diskussionen om "rätt till heltid". Vad sägs om att radikalt sänka skatten för alla som har låga inkomster? Och vad sägs om att avskaffa Las så att människor inte riskerar att bli "utlasade" som i dag sker? Jag har själv personer i min närhet som lider av detta. Arbetsgivaren vill ha dem kvar, men vill inte lova dem någon fast anställning. Därför får de gå - trots att vissa har lönebidrag och därmed knappt ens kostar arbetsgivaren något. De så kallade skyddslagar som finns i den svenska arbetsmarknadsmodellen ger rakt motsatt effekt - de slår ut människor och hindrar samtidigt andra från att komma in.

Moderaterna är svåra att förstå sig på just nu. Hillevi Engström hävdar att barnfamiljerna inte vill ha kvotering av sitt familjeliv. Ändå vill hon att politiker ska styra och ställa när det gäller människors tid med sina egna barn. Per Schlingmann säger att inkvotering av kvinnor i bolagsstyrelser (en typisk vänsterfråga) "inte är en god idé". Men hans parti har hotar likväl med det.

Moderaterna är så måna om att göra alla till lags - liberaler, konservativa, vänsterfeminister, socialdemokrater - att de tappar orienteringen fullständigt. Det blåser korsdrag på det moderata hjärnkontoret för tillfället...

Skönhetsideal här och där

Det är intressant det där med skönhetsideal. De varierar inte bara över tid utan också mellan länder. Eller ska vi säga kulturer? Den långa, blonda och slanka kvinnan är väl det typiskt västerländska kvinnoidealet. I väst är det också vackert att vara brunbränd, mindre attraktivt att vara blek, medan det i stora delar av Asien är precis tvärtom. Där är den vita hudfärgen oerhört attraktiv.

I Kina är det, som Jonna Wibelius ofta konstaterat på sin blogg, mer som är annorlunda:

"Medan jag fått motta gliringar och hintar om att jag kanske borde minska i omfång, har min pojkvän, som också kommer från Skandinavien, blivit Kung i Stan. [...] Jag och min pojkvän är inga speciella undantag i Kina. De flesta västerländska par upplever samma sak. Som västerländsk tjej får man ständigt höra att man är ”stor och fet” medan männen betraktas som gudar. Det spelar ingen roll om mannen i fråga kanske inte alls är speciellt vältränad. I Kina är västerländska män (oavsett utseende) eftertraktade på köttmarknaden."

Alla som har varit i Kina eller Thailand, eller för all del något annat asiatiskt land, har säkert upplevt detta på något sätt. Att kineser stirrar på dig behöver emellertid inte betyda att de tycker att du är överdrivet vacker utan kan också bero på att de inte är vana vid att se en västerlänning (men den som vill kan ju hoppas på den förstnämnda förklaringen). Att man som västerländsk man får blickar och kommentarer är dock obestridligt. Och det är klart att det är trevligare att få komplimanger än att höra att man är "fet"! (Kinesers prat om vikt ska dock inte tas lika allvarligt som om en svensk skulle ha sagt samma sak. Jag har även arbetat med mongoliska kvinnor som utan omsvep kan säga till sina svenska väninnor att de är feta, mest som ett konstaterande och inte som en anmärkning. Och givetvis ovetande om hur fel det låter här i väst...).

Jag minns förra sommarens Thailandsvistelse. Jag och en tjej var ute och dansade och jag var tvungen att gå på muggen. På vägen tillbaka tvangs jag tränga mig förbi en mängd dansande människor för att hitta tillbaka till mitt damsällskap. Det var lättare sagt än gjort när flera tjejer praktiskt taget slet i mig. Som average looking är det inget jag upplevt på krogen i Sverige, direkt. Det är inte att undra på att jag trivs i Asien...! ;-)

Fullt så handgripligt har det lyckligtvis inte gått till under vistelserna i Kina. Men när du kommer gående på stan och en grupp människor viskar till varandra och vänder sig om, en efter en, och ler och pekar på dig är det faktiskt lite svårt att hålla masken...

Frihetsfrontens talarkväll: januari

På torsdag är det dags för 2010 års första talarkväll med Frihetsfronten. Valårets första talare är den moderata riksdagskandidaten Maria Abrahamsson, mer känd som före detta ledarskribent i Svenska Dagbladet.

Tid: Torsdagen den 28/1 kl 19.00.

Plats: Restaurang Cattelin, Storkyrkobrinken 9, Gamla stan, Stockholm. Det går utmärkt att både äta god mat och dricka öl i lokalen. Efter talarkvällen blir det barhäng för alla som har lust.

Talare: Maria Abrahamsson.

Kom, lyssna, fråga och diskutera!

Alla är välkomna!

OBS! Talarkvällarna är bokade fram till mars månad. Gå in på Frihetsfrontens hemsida för att se talare och eventuella lokalförändringar!

Moderaterna då och nu

Läs Henrik Alexanderssons blogginlägg om det moderata parti som inte längre finns. Det är en koncis sammanfattning av hur illa det är ställt med det parti som för 15 år sedan med rätta sågs som det frihetligaste inom borgerligheten men som i dag inte ens är en skugga av sitt forna jag. Att kasta ideologi och principer överbord och sticka det blöta fingret i luften vinner onekligen väljare till partiet.

Men samtidigt bör vi komma ihåg att Moderaterna i dag, under vindflöjeln Reinfeldt, bara är några få procentenheter större än vad det var under Carl Bildts ledning under 1990-talets tidiga år.

Var det värt det?

Regeringens informationskollaps

"Det talas ibland om nyliberala systemskiftesidéer, men det enda verkliga systemskifte som Sverige har upplevt i modern tid är denna lika forcerade som genomgripande politisering av samhället och medborgarnas inkomster. Det ändrade i grunden balansen mellan stat och individ."

PJ Anders Linder tittar närmare på vad det verkliga systemskiftet i svensk politik de senaste 30 åren är: högskattestaten.

Socialdemokraterna anklagar alltid de borgerliga, och Moderaterna i synnerhet, för att "låna pengar till skattesänkningar" och att se skattesänkningar som lösningen på alla problem. Men faktum är att Socialdemokraternas fäbless för skattehöjningar är minst lika stor som Moderaternas dito för skattesänkningar.

Till och med Göran Persson erkände i en intervju att ett skattetryck på över 50 procent var "för högt". Men socialdemokraten Persson ansåg ändå att det borde ligga där någonstans. Hans efterträdare Mona Sahlin är inte av någon annan åsikt. Visst har partiet förändrats lite grand i vissa frågor under hennes ledarskap - skolpolitiken är ett exempel där partiet har närmat sig de borgerliga - men när det gäller skattepolitiken är socialdemokratin uppenbarligen helt oförmögen att tänka om. Trots att Sverige under de gyllene år på 50- och 60-talen, som många drömmer sig tillbaka till, var ett land med ett normalt skattetryck.

Vid en rödgrön valseger kommer skatterna att höjas för vanliga inkomsttagare. Så är det. Låginkomsttagare kommer att få svårare att få ekonomin att gå ihop. Viljan att arbeta svart kommer åter att öka. Och samtidigt som vanliga arbetande medborgare kläms åt av socialistpartiernas "rättvisepolitik", ska det bli mer förmånligt att vara sjuk och att inte arbeta. Så ser den rödgröna jobbpolitiken tydligen ut. Detta budskap måste Alliansen hamra in varje dag fram till valdagen om den ska ha någon som helst chans att sitta kvar.

Alliansen har gjort rätt när den sänkt skatterna för arbetande människor. Att den trots detta får stryk i opinionen är till stor del regeringens eget fel. Endast fyra av tio känner till jobbskatteavdraget. Bland unga är siffran ännu mer katastrofal - två av tio. Min första reflektion är en förvåning över att vanliga löntagare har så dålig koll på sin egen ekonomi att de inte märker om de får över tusen kronor mer i lön varje månad med denna regering. Tjänar man 20 000 kronor i månaden är det rätt stora pengar. Vi talar om en fin utlandsresa för varje arbetande svensk om pengarna sparas under ett års tid.

Men Alliansen får faktiskt skylla sig själv, ty den har inte gjort ett dugg för att informera allmänheten om jobbskatteavdraget. Den bästa informationen kommer från en privatpersons initiativ. Det går inte att kallt räkna med att väljarna håller sig informerade själva och röstar efter logiskt övervägande på valdagen. Regeringen måste inte bara våga stå för sin egen politik, den måste bli betydligt bättre på att informera väljarna om effekterna av den. Annars kan den aldrig bli återvald.

Rättsstaten USA...

Barack Obama har haft ett lite motigt första år som president. Alla är besvikna - men av helt olika orsaker. Nu kommer ett nytt bakslag för alla som hoppats på en ny väg för USA efter katastrofpresidenten George W Bush.

Obama lovade mycket under sin storslagna valkampanj. Det var rätt uppenbart att det var upplagt för storskalig besvikelse. Nu förstärker Obama USA:s militära närvaro i Afghanistan (nödvändigt), men det olagliga Guantánamolägret på Kuba kommer inte att stängas som utlovat.

Merparten av de internerade kommer att överföras till amerikansk mark, men 47 väntas bli kvar. Orsaken: de anses för farliga för att släppas fria och omöjliga att ställas inför rätta eftersom bevisen mot dem kommit till genom olagliga metoder. Eftersom de inte kan hållas internerade på dessa kriterier i USA, hålls de kvar på Kuba.

Rättsstaten USA har talat...

Voodoovetenskap

Det blåser hårt kring IPCC just nu. Först Climategate, som undergräver hela den "ledande" klimatforskningen. Och nu ifrågasätts åter klimatpanelens trovärdighet när det visat sig att en rapport som publicerades 2007 innehöll rena falsarier.

I rapporten slogs fast att risken var "mycket stor" att isen runt Himalaya skulle vara helt borta till år 2035. Detta sades alltså om ett istäcke som är upp till 400 meter tjockt. Det är en rejäl smälttakt det, minsann. När källan till påståendet spårades visade det sig att IPCC har räknat fel på sisådär 315 år - utifrån en från första början grov gissning. Så seriös är IPCC:s klimatforskning.

Rapporterna ska genomgå en kollegial granskning, alltså läsas och granskas av andra forskare. Ändå lät panelen dessa uppenbara felaktigheter stå kvar. Det säger, tyvärr, en hel del om det klimat som råder i IPCC när det gäller kritiska åsikter. Ordföranden för panelen, Rajendra Pachauri, kallade invändningarna för "voodoovetenskap". Så talar inte en seriös forskare. IPCC är så förblindad av sitt uppdrag att missionera om den globala uppvärmningens konsekvenser, att den glömmer allt vad källkritik och god vetenskap heter. Och politiker och aktivister världen över bara gapar och sväljer.

Detta är precis vad skeptiker har hävdat hela tiden. Inte att det föreligger någon konspiration utan att IPCC är ett politiskt projekt med ett tydligt uppdrag: att övertyga politiker och allmänhet världen över om att det så kallade klimathotet är akut. De har således redan slutsatsen klar och söker sedan stöd för sin koldioxidteori genom selektiv perception. Detta utestänger automatiskt all forskning som ifrågasätter AGW-hypotesen. Arrogant kallas kritiska röster för "voodoovetenskap". Detta förfarande skulle underkännas om det gällde en C-uppsats på valfritt universitet. Men i FN:s regi går det bra.

Om svenska politiker vore vid sunda vätskor, skulle dessa skandaler få dem att börja se på saken i ett bredare perspektiv och ifrågasätta IPCC:s slutsatser. Inte bara se detta som ett enstaka olycksfall i arbetet. För det tror jag inte att det är. Jag tror snarare att det vi nu ser är exempel på hur IPCC har arbetat i åratal. Men jag väntar mig inget vettigt från politiskt håll i Sverige.

Sådant man får fredspriset för.

Om att sopa rent framför egen dörr

Carl Bildt kritiserar bland annat Kinas censur av internet och hävdar att "friheten och säkerheten på nätet är en av de stora globala framtidsutmaningarna." Den borgerliga regeringen ska prioritera dessa frågor framgent, påstår utrikesministern.

Men det finns liten trovärdighet i ett sådant utspel då Bildt representerar en regering som tvärtom har minskat friheten på nätet med FRA-lagen, börjat jaga en hel ungdomsgeneration med IPRED-lagen och även stöder filtrering av visst pornografiskt material på nätet. Sverige är dessutom med i en union där datalagringsdirektivet är nästa stora grej och det på allvar diskuteras att bloggare måste registrera sig och tillåta kommentarer i sina bloggposter. I Italien, denna härliga europeiska demokrati, har det lagts förslag om krav på tillstånd från myndigheterna för att få lägga upp klipp på YouTube. Kanske är detta på gång även i Frankrike.

Om regeringen ska ha någon som helst trovärdighet när den talar om värdet av frihet på nätet och kritiserar regimer som censurerar och filtrerar vårt älskade internet, måste den börja med att sopa rent framför egen dörr och göra upp med den kontrolliver som finns inom alla riksdagspartier. Det kan också vara passande att börja med att rikta kritiken mot våra grannländer i Europa, som i växande grad tillhör några av världens främsta internetfiender. Vi har skäl att vänta oss mer av demokratiska stater än av diktaturer.

Det största problemet är emellertid att varken Bildt eller någon annan i regeringen ser likheterna mellan demokratiska staters "kamp mot barnporr och olaglig fildelning" och diktaturers kamp mot oppositionella krafter och annat som anses kunna störa den rådande ordningen. Även Kinas filtrering av internet bottnar viss mån i en kamp mot "osedlighet", det vill säga den ständiga kampen mot porren. Resten kan falla under "störande av ordningen", ett begrepp som mycket väl kan komma att användas även i väst.

Nätcensur handlar i både demokratiska och diktatoriska system om en enda sak: kontroll. Internet har varit en hal tvål för politiker ända sedan vanligt folk fick tillgång till denna fantastiska tjänst. Sedan dess har det förts diskussioner om hur kontrollen ska återvinnas. Skillnaden är att diktaturer som Kina och Vietnam kan slå till snabbare och mer skoningslöst, i demokratier som Sverige tar det längre tid.

Så länge svenska politiker jämför Sverige med Kina, Burma och Iran när det gäller friheten på nätet, ligger vi av förklarliga skäl rätt bra till. Men det säger något att vi behöver göra den jämförelsen för att kunna känna oss duktiga. Med tanke på att i stort sett hela Sverige är uppkopplat, att allt fler praktiskt taget lever sina liv framför datorn, borde friheten på nätet bli en hejdundrande valfråga. Men det kommer det dessvärre inte att bli eftersom båda statsministerkandidaterna är mer intresserade av att diskutera procentsatser i socialförsäkrings- och bidragssystem än mänsklig integritet och frihet. Är det inte ynkligt, så säg.

Hur länge dröjer det innan vi får en motsvarande EU-nätpolis?

Sverige, anno 1979

Den som tycker att politikerna vill bestämma alldeles för mycket över folks levnadsvanor och föraktar dumheter som Folkhälsoinstitutet och Statens Biografbyrå, måste påminna sig om hur illa det var i det här landet för bara 30 år sedan.

Det finns gott om påminnelser via upplagda SVT-klipp på YouTube. Många skratt utlovas. Alla har vi väl sett inslaget om hotet från den fruktansvärda discomusiken. Johan Ingerö tipsar om kriget mot rullbrädan och nedan ser vi oron för farliga filmer som Grease (eller Grriis, enligt Lars Orup) och Saturday Night Fever som lockar ungdomar till biograferna. Statens ungdomsråd varnar för utvecklingen.

"Det är dåliga filmer, tycker den arbetsgrupp inom Statens ungdomsråd som fått regeringens uppdrag att utreda ungdomens fritidsvanor. Man vill inte tala om censur eller förbud, men på något sätt måste vi få ungdomarna att låta bli att se de här filmerna, menar arbetsgruppens ordförande."

En av orsakerna som anges är att filmerna "konserverar könsroller", en diskussion som perverst nog känns igen från de vänsterfeministiska perspektiv som förmedlas nådens år 2010. Så mycket kanske inte har hänt ändå...

Avmätt

Oppositionen får ett stabilt övertag i Novus opinions mätning. De får egen majoritet och ledningen är på nästan 10 procent. Tendensen är tydlig från ett flertal mätningar: Socialdemokraterna ligger kring 35 procent, Moderaterna kring 25 och Miljöpartiet klättrar över 10. Övriga partier, inklusive Sverigedemokraterna, skvalpar kring 4-6 procent.

I dag började valrörelsen på allvar med en partiledardebatt. Som vanligt blir det väldigt mycket käbbel, tramsiga överord och mycket lite fart i en svensk partiledardebatt. Den retoriska förmågan imponerar inte heller, men framför allt saknas visionerna.

Bäst var faktiskt Göran Hägglund (KD), som åtminstone lät lite borgerlig och ideologisk. Dessutom har karln humor.

Häftigt

Finansmannen Roger Akelius donerar genom sin stiftelse fantastiska 100 miljoner kronor till SOS Barnbyar i Haiti. Pengarna ska betalas ut under en 25-årsperiod och garanterar därmed en långsiktighet som hjälporganisationer alltid eftersträvar men inte alltid lyckas få i sitt arbete.

Akelius letade enligt egen utsago efter en effektiv organisation utan styrelsearvoden.

Det är lite rörande att se en människa ge bort en sådan oerhörd summa pengar, som många andra skulle ha lagt på lyxjakter och några extra Ferraribilar i stället.

I'm impressed.

Ett arbete är ett avtal, dumstrutar

Att en person som bloggade om sitt arbete på McDonald's fick sparken (eller snarare sade upp sig) har väckt vrede inom vänsterkretsar och givits gott om utrymme i svenska dags- och kvällstidningar. Jag förstår över huvud taget inte hur denna incident kan anses vara nyhetsstoff.

Vänsterns tomtar tycker att det är helt i sin ordning att en anställd skriver skit om sin arbetsplats utan att arbetsgivaren ska ha någon rätt att reagera på och agera utifrån detta. De hänvisar till "yttrandefriheten". Nå, nu finns det inget som i lag förbjuder någon att tycka saker om sin arbetsplats. Men allra lämpligast är givetvis att ta upp sina synpunkter med chefen på företaget i stället för att hålla käften och gå hem och blogga om det. Det är ungefär lika intelligent som att skriva en arg insändare om Comhems eller Telias kundtjänst i stället för att höra av sig till företaget direkt och klaga.

Fallet hos McDonald's är ingalunda unikt. Jag känner personligen till ett fall inom kommunal verksamhet där en anställd bloggade om sitt arbete och uttryckte synnerligen nedlåtande kommentarer om sina arbetskamrater och sin chef. Personen i fråga fick sparken. Det är således inte en fråga om privata företags vilja att strypa "yttrandefriheten" för sina anställda, som vänstertomtarna vill få det till. Ingen vettig arbetsgivare kan acceptera att ha anställda som sprider dynga om sin arbetsplats. Ett vanligt lönearbete är ett avtal mellan arbetsgivare och arbetstagare. Det säger sig självt att om en av parterna börjar motarbeta den andre, exempelvis genom att kritisera företaget/chefen/de anställda utåt, finns all anledning att se över om avtalet ska upphöra.

Dessutom: om man nu är så oerhört missnöjd med sitt arbete, kanske det är lämpligare att söka efter ett nytt arbete och lämna sin plats till någon annan.

IPCC med byxorna nere

Climategate har fått många att spänna blicken i IPCC och de ledande klimatalarmisterna och börja ifrågasätta deras slutsatser.

Och det bara rullar på. Sunday Times berättar att den rapport som FN:s klimatpanel lade fram 2007, i vilken det bland annat hävdades att glaciärerna i världen smälter så snabbt att de kan vara helt försvunna i Himalaya redan 2035, byggde på lösa uppgifter och påhitt. Denna nyhet har nu rent av letat sig in på det politiskt korrekta SVT Text. Men därifrån försvinner ju nyheter väldigt fort.

Ur Sunday Times på nätet:

"The report read: "Glaciers in the Himalaya are receding faster than in any other part of the world and, if the present rate continues, the likelihood of them disappearing by the year 2035 and perhaps sooner is very high if the Earth keeps warming at the current rate."

However, glaciologists find such figures inherently ludicrous, pointing out that most Himalayan glaciers are hundreds of feet thick and could not melt fast enough to vanish by 2035 unless there was a huge global temperature rise. The maximum rate of decline in thickness seen in glaciers at the moment is 2-3 feet a year and most are far lower."

Det har sällan funnits så goda skäl att ifrågasätta klimatalarmismen. Och om vi ifrågasätter dess slutsatser om den globala uppvärmningen, bör vi även ifrågasätta de politiska förslag som läggs fram - både i Sverige och internationellt. Från politiskt håll hörs emellertid ingenting. Ingen vill erkänna att kejsaren är naken, ingen vill ens låtsas om en nyhet som den ovanstående. Den passar ju inte in i den klimatalarmistiska ideologin.

I svenska medier får vi än så länge nöja oss med svenska YLE för att kunna läsa om nyheten. Men vi kan säkert räkna med att DN:s Karin Bojs sitter och filar på en finfin bortförklaring just nu...

Vänstersolidaritet

Vänsterpartiet talar ofta och gärna om internationell solidaritet. Men när det verkligen gäller, backar partiet ur och ägnar sig åt egoistisk nationalism. Det är beklämmande att se.

Vänsterpartiet vill nämligen att Sverige med omedelbar verkan börjar dra tillbaka trupperna från norra Afghanistan. Samma parti har i åratal krävt USA:s omedelbara tillbakadragande från Irak - som om det skulle hjälpa det irakiska folket att ge islamistiska extremister fritt spelrum.

Över huvud taget är den rödgröna oppositionens försvarspolitik ett enda virrvarr. Socialdemokraterna vill inte förändra särskilt mycket alls. Vänsterpartiet vill som sagt att Sverige drar sig ur Afghanistan och Miljöpartiet vill förbjuda svensk vapenexport. Sverige riskerar att få en synnerligen förvirrad försvarspolitik efter en rödgrön valseger. Försvarspolitiken är ett område av många där Alliansen har öppet mål - om den bara orkar skjuta bollen.

De rödgröna säger nej till Nato, nej till gemensamma militärövningar inom EU och vill fortsätta att spara på det tärda svenska försvaret. Som vanligt står vänsterpartierna för en föga solidarisk isolationism. Politik och retorik går inte ihop.

Nu drar det igång

I dag börjar termin 6 av 7 på Socialhögskolan. På onsdag drar kinesiska II igång och snart kommer det att vara full fart på alla fronter igen. Under våren ska jag skriva C-uppsats och försöka bättra på min kinesiska avsevärt. Förra terminen gick på grund av heltidspraktik inte riktigt som jag hade hoppats. Lärdomen är att det är svårt att ta igen förlorade studietimmar en vecka före en tenta. Nyckeln är således att upprätthålla kontinuitet i sitt pluggande och inte samla en massa "det där hinner jag göra senare" på hög. Men det är svårt när tiden helt enkelt inte räcker till.

Våren blir också ännu en tid av reseplanering för Kina. Denna gång bär det tillsammans med min mor, som 60-årsresa, av till det beryktade Hangzhou och troligen även Gula bergen (黄山). Om hängslena håller ska vi även besöka Guangzhou där tjejen och hennes mamma ska ansluta innan vi vänder hemåt igen. Dessutom måste jag börja sätta mig in i visumprocessen från Kina till Sverige, vilken är ett nytt universum för mig. Och så ska givetvis Nyliberalen ut i vanlig ordning.

Förhoppningsvis kommer allt detta inte innebära att bloggen blir lidande allt för mycket. Men en hektisk vår lär det att bli.

Enda sättet att lära sig tecknen är att skriva, skriva, skriva.
Med denna lilla skrivtavla kan man skriva tecken
samtidigt som man sitter i soffan och slötittar på TV.

Hjälp jordbävningsoffren - spela TV-spel!

Nu kan du även skänka pengar till jordbävningsoffren i Haiti genom att spela TV-spel...

Survänstern och den lyckliga högern

Det sägs ofta att vänstermänniskor är olyckligare än högermänniskor. Om vi för enkelhetens skull använder oss av begreppen "höger" och "vänster" som en vattendelare i diskussionen, ser vi faktiskt skillnader. Det räcker att titta på verklighetsbeskrivningen. Medan liberaler betonar framstegen i världen - minskad fattigdom, färre militära konflikter, bättre levnadsvillkor och därför längre livslängd - fokuserar socialister på de områden i världen där utvecklingen går åt fel håll. I stället för att se att fattigdomen minskar i världen som helhet, lyfts enstaka exempel på motsatsen fram. Det är delvis därför Johan Norberg och allehanda vänsterskribenter aldrig blir överens.

Kanske kan socialister och kommunister inte erkänna ens för sig själva att det system de så innerligt hatar - kapitalismen - gör världen bättre dag för dag. Att länder som experimenterat med alternativa system har orsakat svält, ekonomisk ruin och enorm misär. Vi har övertydliga exempel både i Centraleuropa och på den koreanska halvön med länder som delats och gått åt varsitt håll. Men budskapet går liksom inte fram. I cykler är Marx och Engels åter på tapeten. Världen tycks aldrig bli immun mot socialistiska samhällsexperiment. Socialismen är den ständiga missnöjesideologin som dyker upp som en giftsvamp ur jorden så fort en kris slår till i världen. Den mest intressanta slutsatsen denna gång är emellertid att flykten till extremvänstern mitt under brinnande finanskris har uteblivit i västvärlden.

Vänstermänniskors negativa verklighetsbeskrivning står i viss kontrast till deras konkreta politiska förslag, som ofta handlar om att streta emot och att inte förändra. Den samlade vänstern - från miljömuppar till bindgalna kommunister - är fantastiskt duktiga på att engagera sig och demonstrera. De sluter upp och protesterar i tid och otid. Men aldrig har de något realistiskt alternativ till det de ogillar. Aldrig finns något rimligt motförslag. De är mot, mot mot - nu, nu, nu - men vad vill de, egentligen? De ska både rädda Saab och krossa kapitalismen, både rädda klimatet och krossa imperialismen. Men hur?

Kanske kan det finnas en enkel förklaring till att många som bekänner sig till den politiska vänstern inte är lika lyckliga som liberaler och konservativa. I den förenklade vänsterförklaringen av världens tillstånd, är den enes bröd alltid den andres död. Allt är ett nollsummespel. Afrikas fattigdom förklaras med västs kolonialism, inte inhemsk korruption, diktatur och oförmåga att regera. Den påstådda globala uppvärmningen skylls helt och hållet på mänsklig aktivitet. Och mest skyldiga är förstås människorna i västvärlden. Se där, nu kan vi förklara resten av världens torka och översvämningar (=fattigdom) med västvärldens koldioxidutsläpp! Alltid finns det någon som kan hållas ansvarig.

Utifrån denna hållning är det naturligt att om du känner lycka till följd av inköpet av en ny bil, en Thailandsresa eller för att du skaffat flick- eller pojkvän, gör du det på någon annans bekostnad. Bilen kommer att släppa ut koldioxid (och behöööver du den egentligen...?). På Thailandsresan kommer du att bidra till flygplanets utsläpp och handla varor till struntpriser av fattiga stackare som saknar rätt till både fritidsgård och försörjningsstöd. Och flick- eller pojkvännen innebär ofrånkomligen att någon annan just blev utan. Visst raljerar jag en aning, men faktum kvarstår: att leva sitt liv för sin egen skull och göra sina egna val är ett liberalt förhållningssätt som socialister har ytterst svårt för.

Lycka är ett komplicerat begrepp. När folk frågar om jag är lycklig svarar jag oftast nej, ty ordet är så stort. Lycka verkar gå att köpa för pengar, åtminstone till en viss gräns. Jag tror att denna Norbergs slutsats är helt korrekt. Men det är ingen linjär lyckoökning som följer inkomstökningen. Vi når en viss gräns när våra basala behov är tillfredsställda och vi kan unna oss både semester och lite vardagslyx. Då är vi nöjda, kanske rent av lyckliga. Miljardären är emellertid inte lyckligare än miljonären.

Avslutningsvis kan tilläggas att det ibland också hävdas att kristkonservativa är allra lyckligast. Men frågan är om det ens ska räknas. Att religiösa människor går omkring i ett lyckorus är ungefär lika överraskande som att en konstant påtänd person ser på sig själv som lycklig just där och då...

Rädslan för tänkande (m)änniskor

Karl Sigfrid var en av ytterst få riksdagsledamöter som gjorde något som helst motstånd under FRA-cirkusen. För det fick ha motstå värsta sortens grupptryck och mobbning från sina "kollegor" i Moderaterna. Han lät sig till slut kvittas ut. En besvikelse för alla som hoppats på motstånd in i det sista. Men en högst mänsklig konsekvens av den press han utsatts för.

Nu kommer det faktiska straffet för Sigfrids motstånd: han flyttas ned på partiets Stockholmslista inför valet.

Det är så uppenbart. Är du självständig och har egna åsikter, straffas du av partiet. Camilla Lindberg (FP) vet. Partierna vill inte ha självständiga riksdagsledamöter som tänker med egen hjärna. De vill ha hjärndött boskap vars enda bidrag är att de trycker på rätt knapp när det ska röstas. Detta torde inte vara någon överraskning. Det var därför jag lämnade MUF en gång i tiden för att aldrig komma tillbaka. Partipolitiken är en förljugen värld utan heder.

Rösta på Piratpartiet i stället, uppmanar HAX. Och det kan man ju göra. Det vore en knäpp på näsan mot de etablerade partierna.

Men även om Piratpartiet är starkt i integritetsfrågorna, vet vi inget om vad de vill i många andra grundläggande frihetsfrågor. Partiets uttalade strategi är att begära integritetsfrågorna i en regering och sedan agera röstboskap i alla andra frågor. Grundproblemet är således att de inget vill i många viktiga frågor och att de därför, högst sannolikt, skulle välja att stödja en rödgrön regering om de når riksdagsstatus (att stödja den regering som baxade igenom FRA-lagen vore en aning magstarkt). En röst på Piratpartiet kan alltså vara en röst på Lars Ohly. Ingen vet hur det blir.

Alliansen är inget alternativ för en liberal väljare. De rödgröna går naturligtvis också bort. Återstår partierna utanför riksdagen. Osäkerheten kring vad Piratpartiet kan komma att stödja för politik i riksdagen gör att jag inte kan rösta lila. Därför kommer min röst högst sannolikt att falla på Liberala Partiet.

Peter Forsberg och Alliansen

Vissa tycker om att tala om sig själva och berätta hur bra de är. Andra tycker att det är handlingarna som räknas. Gör man något bra, ser omgivningen det och då behöver man faktiskt inte påpeka det själv.

Jag gillar den sortens ödmjukhet, både vad gäller idrottsmän eller människor i allmänhet. Det visar på integritet och en inre trygghet att inte ha behovet att skrika ut "fan, vad bra jag är! Ser du, ser du?!". En person som Peter Forsberg, ständigt skadad hockeystjärna, behöver inte säga det. Alla vet att han är bäst. Han har i stället gjort sig känd för att vara nästan överdrivet självkritisk. När han inte presterar i världsklass fäller han omdömen som "pinsamt" och "jag skämde ut mig" om sin egen insats. Det är stort.

Problemet är att i politikens värld kan man inte vara som Peter Forsberg. Man måste kommunicera hur bra man är till väljarna - samtidigt som man smutskastar sin motståndare. Gärna i synnerligen överdrivna ordalag. Detta vad vad den rödgröna oppositionen har sysslat med i tre år. Samtidigt har Alliansen jobbat på, infriat eller börjat infria 120 av sina 131 vallöften och uppenbarligen trott att det ska räcka. Om väljarna bara ser detta, kommer de rationellt och logiskt att rösta på Alliansen, resonerar regeringen. Nu fungerar det tyvärr inte så.

Var är kommunikationen? Regeringen är så självblind att den inte ens har lyckats kommunicera till väljarna att skatten på arbete sänktes i ytterligare ett steg vid årsskiftet. I stället har en privatperson satt upp en sajt, jobbskatteavdrag.se, där var och en kan räkna ut hur stor den egna skattesänkningen har blivit. Ett fantastiskt initiativ. Men det borde givetvis ha kommit från regeringen själv.

Alliansen har gjort mycket fel, tillräckligt för att en frihetligt sinnad person ska vända den ryggen. Men det finns faktiskt gott om andra potentiella väljare som går i valet och kvalet. Gentemot dessa får Alliansen inte vara blyg. Den måste berätta vad den har gjort och vilka effekterna har blivit. Just nu är tystnaden öronbedövande. Inte ens när en populistisk rödgrön opposition hoppar och sparkar på en av Reinfeldts ministrar, ser vi någon reaktion. Statsministern har själv beskrivit sig som väldigt lugn och kontrollerad, men det finns en gräns när lugn går över i håglöshet. Och håglöshet vinner minsann inga val. Alliansen behöver tuffa till sig, spänna musklerna och gå till motangrepp. Just nu släpas den i smutsen och verkar tycka att det är helt OK.

Det är bara att hoppas, för Alliansens skull, att den sitter och filar på en hejdundrande valrörelseplan just nu. Ty vem vill återvälja en regering som är lika ödmjuk som Peter Forsberg?

Jump to conclusions...

Det slår gnistor om Demoskops januarimätning. Tre av sju riksdagspartier faller ur, Sverigedemokraterna kommer in. Sverige går mot ett tvåpartisystem. Men hur allvarligt ska vi ta på en sådan här mätning?

Vi måste komma ihåg flera saker här. Först och främst är opinionsundersökningar alltid bara undersökningar, inte valresultat. Stora svängningar kan ha förklaringar men måste alltid vägas mot att enstaka händelser som kan ha påverkat mycket väl kan ha glömts bort på valdagen. För det andra är Demoskop inte alltid särskilt pålitliga. Det var, frånsett Skop, det opinionsinstitut som hade störst felmarginal av alla i Europaparlamentsvalet förra våren.

Om vi ändå ska analysera resultatet, är det tre partier som försökt fokusera på ideologi som gått mest bakåt. Socialdemokraterna och Moderaterna ger som bekant blanka tusan i ideologi nuförtiden. Folkpartiet sysslar med vilseledande reklam när de kallar sig "liberalerna".

Centern, däremot, har försökt utmana den socialdemokratiska arbetsmarknadsmodellen och har en del frihetliga krafter i partiet. Kristdemokraternas ledare Göran Hägglund har försökt tvätta bort stämpeln av sitt parti som ett moralistiskt förbudsparti. Retoriskt har han mer liknat en frihetligt sinnad liberal än en kristdemokrat det senaste året. Men det har inte hjälpt i opinionen (och det är i sanning märkligt att påbörja denna eventuella kursändring ett år före ett val). Och Vänsterpartiet, tja är som Vänsterpartiet brukar. Socialistiskt, allmänt galet - och någorlunda renlärigt. Deras låga siffror är väl egentligen det enda positiva i Demoskops mätning. Vi kan för övrigt notera att det var Centerns låga opinionssiffror som blev nyheten i svenska medier, inte att Vänsterpartiet också hamnade under riksdagsspärren. Det verkade ha gått de flesta förbi.

Renlärighet och intresse för ideologi betalar sig inte i dagens svenska politiska klimat. Det vet Reinfeldt och Sahlin mycket väl. Statsministern ska vara som en Barbapapa. Mest formbar vinner. Då får vi en fullständigt ointressant statsminister utan politiska visioner, annat än makten för maktens skull, efter nästa val. Oavsett valutgång.

Google censurerar fortfarande

Google har fått mycket positiv uppmärksamhet efter utspelet att de överväger att lämna Kina på grund av ett omfattande intrångsförsök i mängder av G-mailkonton. Företaget tänker inte längre censurera sökresultat i sin sökmotor.

Många väljer att se detta som ett slag för yttrandefriheten. Men precis som redan har konstaterats filtreras fortfarande Google.cn. En snabb bildsökning på det som i svenska medier oftast tas som paradexempel för den kinesiska censuren, 天安门大屠杀 (massakern vid Himmelska fridens torg), ger ett sökresultat på 4 760 på Google.cn. Google.se ger ett resultat på 54 200. Därtill kommer relevansen i resultaten. Medan den kinesiska sökmotorn ger oss bilder från den japanska massakern i Nanjing, får vi relevanta bilder i Google.se. Så ropa inte för högt än.

Det kan tilläggas att om du nu vill söka bevisa hur "olämpligt" material filtreras bort från nätet i Kina, sök då inte bara på 天安门 (Himmelska fridens torg) ty det säger ingenting. Denna viktiga plats är för kineser så mycket mer än bara skådeplats för en händelse våren 1989 - medan massakern för västbor närmast definierar torget i fråga (som jämförelse skulle det kanske vara som att söka på Stockholm och förvänta sig att få se illustrationer av Stockholms blodbad...).

Att lämna Kina skulle visserligen vara en tydlig markering från Googles sida. Men det skulle knappast göra Internet friare för alla kineser. Kvar finns i stället Baidu, som går helt i regeringens ledband.

Hur västerländska företag än vänder sig, har de ändan bak.

Vad vill Google?

Google och närmare två dussin andra företag har utsatts för intrång mot emailkonton som tillhör aktivister runt om i världen. Enligt Google är intrånget större än vad de först anade och därför skäl nog för företaget att börja tänka på refrängen i Kina.

Kommer Google således dra sig ur världens snabbast växande Internetland? Det låter osannolikt. Och det finns skäl att fråga sig vad Google egentligen vill med detta utspel. Menar du allvar eller ligger mer beräknande ekonomiska skäl bakom? Det finns anledning att misstänka det sistnämnda.

Internet kan öppna dörrar och riva murar. Internet kan befria. Om det råder ingen tvekan. Just därför är webben ett hot mot världens alla regimer. Politiker världen över har ända sedan Internet blev tillgängligt för vanligt folk lagt sina pannor i djupa veck och ställt den stora frågan: Hur ska det här kunna kontrolleras? Censur? Nja, inte i demokratier. Politikerna är inte dummare än att de insett att vi medborgare gillar ett fritt Internet. Vi gillar friheten och tillgängligheten som nätet erbjuder oss, även när det gäller snusk. Så politikerna börjar sin kamp mot det fria nätet med att kamouflera det till en kamp mot barnpornografi. Detta är murbräckan för en allt mer ökande censurering av Internet. Därefter kom kampen mot fildelningen, jakten av en hel ungdomsgeneration. Härnäst kan både religiösa och politiska sidor stå på tur. För att inte nämna alla snusksidor som ännu inte förbjudits.

Det kan tyckas som att jämföra äpplen och päron, men censuren i Kina är egentligen inte så annorlunda. Den handlar om strävan efter kontroll, i detta fall kommunistpartiets kontroll över medborgarnas göranden på nätet. Trots den stränga censuren växer nätanvändandet rekordsnabbt i Kina, vilket är positivt.

Personligen är jag tämligen skeptisk till Googles möjligheter att åstadkomma någon förändring av den kinesiska regimens censurpolicies. Jag tror att en förändring måste komma inifrån, från partiet. Det lär knappast vika sig för ett, förvisso gigantiskt, multinationellt företag. Dessutom: den kinesiska regeringen kan knappast göra ett undantag för just Google. Företaget har således små förutsättningar att lyckas med något konkret - om de nu vill något annat än att göra ett tydligt (och välkommet) statement mot den kinesiska censuren.

Det positiva är att Google, oavsett utgång i det aktuella fallet, har fått igång en diskussion och kanske väckt några medvetslösa människor där ute om vikten av ett fritt Internet. Det finns som bekant all anledning att vara orolig för utvecklingen även i den demokratiska världen vad yttrande- och informationsfrihet på nätet beträffar.

Vänsterpolitiker eller Saabanställd?

Saabcirkusen bara fortsätter. Nya bud varje dag. Nedläggning. Kanske inte. Jodå, nedläggning. Nej, nya bud har lagts. Nedläggning denna vecka. Nej, ny respit. Det börjar bli tröttsamt. Jag kan förstå om Saabanställda ledsnar, även om det knappast hjälper att häckla GM.

GM vill ha bra betalt för att sälja Saab. De vill ha mer pengar än vad en nedläggning skulle kosta. Det är inte ett dugg konstigt. Det många Saabnostalgiker, vänsterpolitiker och arbetare tycks ha glömt i denna cirkus, är att det handlar om affärer. Business. I en krisartad tid för bilindustrin, som fått GM att osentimentalt skrota gamla klassiska bilmärken som Pontiac, har sentimentalitet och nostalgi ingen plats.

Oppositionen tar förstås varje chans att vända detta till kritik mot regeringen. Saabarbetare kräver näringsministerns avgång. Med hänvisning till de amerikanska och tyska regeringarnas insatser för att rädda sina respektive bilindustrier, tycks vänsterpolitiker och arbetare mena att den svenska regeringen har gjort för lite. De missar poängen. Det är den svenska regeringen och inte de amerikanska eller tyska som har agerat rätt. Dessutom är läget lite annorlunda i de olika länderna. Saab har förvisso en fabrik i Sverige, men det är inte ett svenskägt företag. Svenska staten ska inte ha något med privata företag att göra, allra minst utländska sådana. Saabställda är inte mer värda än någon annan vars jobb hotas.

Om regeringen följt Mona Sahlins tidiga råd hade svenska skattebetalare varit flera miljarder fattigare, GM några miljarder rikare och Saab fortfarande varit under avveckling. Jag undrar om ens Sahlin varit så korkad i regeringsställning.

En liten märklig notis i sammanhanget är TV4:s inslag om Saabarbetarnas protester utanför fabriken. Där intervjuas Rossana Dinamarca och ges titeln "Saabanställd" (se klippet här). Den mer insatte vet att hon är riksdagsledamot för Vänsterpartiet, och en inte särskilt anonym sådan heller. Dinamarca har varit ute ofta i debatten, exempelvis gällande skolpolitiken (och bland annat krävt förbud mot läxor). Samtidigt citeras i Aftonbladet en Saabanställd vid namn Irma Dinamarca, 58, som säger ungefär samma sak som Rossana. Är det månne mor och dotter...?

Den framstegsfientliga vänstern

Avvecklandet av apoteksmonopolet är en tydlig reform som ger människor i Sverige bättre tillgänglighet till läkemedel. Det innebär en förenklad vardag vid värk och sjukdom. Det borde applåderas av alla. Men vänsterpolitiker är emot.

Socialdemokraternas Ylva Johansson har tidigare hotat med att återinföra monopolet igen vid en rödgrön valseger. Nu är detta på tok för komplicerat, men hotet om en förändring kvarstår. Det är obegripligt hur någon kan vilja gå tillbaka till den, ur kundsynpunkt, fullkomligt värdelösa apoteksmarknaden med en enda stor statlig aktör. Dåliga öppettider. Loj personal. Enorma väntetider. De som på fullt allvar försvarar ett sådant system borde sinnesundersökas.

Ändå är det inte så förvånande. Tar vi en titt på vänsterpartiernas ställningstaganden historiskt ser vi en röd tråd av motstånd mot förändringar. Nej till fri television och radio. Nej till en avreglerad telemarknad. Nej till friskolor. Om elden uppfanns i dag, skulle Socialdemokraterna förbjuda den.

Om Socialdemokraterna och övriga vänsterpartier hade fått styra ensamt hade Sverige inte tillåtits att utvecklas ett dugg. Vi hade haft ett ännu stelare och omodernt samhälle, sannolikt ännu mer frånåkt av vår omvärld.

Trots inkompetens, missade möjligheter och skenande regleringar även under borgerliga regeringar, ska vi vara glada över att vi trots allt – då och då – fått se maktskiften i svensk politik.

Bra!

Könskvotering inom högskolan avskaffas. Bakgrunden är kritik mot att män fått förtur på utbildningar som domineras av kvinnor.

Problemet gäller förstås åt båda hållen. Det är lika fel att diskriminera män som kvinnor och etniska svenskar som personer med utländsk bakgrund. När man söker till en utbildning är det betyg och lämplighet som ska avgöra om man kommer in eller inte. Särbehandling kan aldrig vara positiv.

Förutom en del jämställdhetsretoriskt trams i debattartikeln är det ett lovvärt initiativ från regeringen.

Journalistkritik mot klimatrapportering

Jag, och många med mig, har ifrågasatt medias klimatalarmistiska rapportering. Svenska medier har avsagt sig sitt granskande uppdrag och valt att hålla hand med politiker, lobbyister och miljöextremister.

Det är därför synnerligen uppfriskande när en enskild reporter gör samma reflektion. Inte minst då personen i fråga jobbar på UR. Någon som känner Per-Axel Janzon sedan tidigare?

"Vi måste våga fråga vad forskarna stödjer sig på. Ofta får vi höra: "Nästan alla forskare är överens om att…" Numera svarar jag alltid att det där att vara överens inte räcker som bevis. Vetenskapliga tvister kan inte avgöras genom handuppräckning. "

Just "argumentet" att det råder konsensus är något vi ofta hör, som om detta skulle ta död på själva debatten. Som jämförelse skulle alltså Reinfeldt i en debatt med Sahlin hänvisa till en opinionsundersökning för att slippa debattera själva sakfrågan.

Al Gore använder sig av "debatten är över"-argumentet när han frågas ut i den amerikanska kongressen 2007. Se gärna klippet nedan (via Klimatbluffen). Al Gores svamliga svar, som inte är något svar, kommer efter drygt nio minuter. Glöm inte att det var denne man som ganska nyligen fick Nobels fredspris...

Monarkin äcklar mig

Monarkin syns mycket och synas lite, konstaterar PJ Anders Linder. Nog är det så.

Vi har kungen på våra mynt, han finns på frimärken och turistvykort, får egen talartid i TV och firas - i likhet med sina familjemedlemmar - livligt årligen av svenska folket. Alla barn vill krama kungen. Vidare har kungen åtalsimmunitet och kungahuset slukar mångmiljonresurser av skattebetalarnas pengar varje år. Monarkin är således varken demokratisk eller på något sätt sund. Men den är likväl omåttligt populär.

Fjäskandet för monarkin gör mig illamående. Kungahuset granskas över huvud taget inte, dess roll ifrågasätts inte av medierna. I stället läggs fokus på drottning Silvias nya hatt, prinsessan Madeleines nya klänning eller kungens senaste jakttur. När prinsen klarar en kurva utan att köra av vägen i sin tävlingsbil blir det stora smickrande rubriker i pressen. Det är medias ytlighet i sin allra värsta form. Medierna anstränger sig verkligen för att rapporteringen inte ska kunna missförstås som någon sorts granskning. I TV får vi se rojalistiska fåntrattar hylla gamla krigskungar och den svenska stormaktstiden, under vilken svenska soldater mördade, skövlade och våldtog utomlands. När andra länder krigar är det barbari, när Sverige gör det är det intressant historia. Herman vet.

Kungen har ingen formell makt och ska inte uttala sig politiskt. När han efter tsunamin i praktiken ändå kritiserade regeringen Persson för att inte ha hållit hovet tillräckligt informerat om händelseutvecklingen, försvarades han av statsministern och hyllades av den borgerliga oppositionen. Ingen får säga något ont om kungen.

"Det behövs en utbredd känsla av att medborgarna har något gemensamt för att ett land ska hålla ihop och resultaten av demokratins maktkamp och konflikter respekteras", tycker SvD:s Linder. Men behöver vi verkligen en monarki för att uppnå detta? Definierar den svenska monarkin svenskheten? Jag vill verkligen inte tro att det är så illa. Nog måste det finnas något mer reellt som håller samman detta land än ett fånigt kungahus. Varför borgerliga människor är så pigga att försvara monarkin är ett mysterium. Ett blint hyllande av auktoriteter är både obehagligt och svårbegripligt.

Den 19 juni är det till råga på allt kungligt bröllop. Jag kunde inte bry mig mindre. Men Stockholm kommer förmodligen att bli helt outhärdligt när staden förbereds för detta spektakel. Det blir helt klart en flykt till Kina för att slippa eländet.

Gubbe på frimärke. Lika galet då.

Rätten att bestämma själv

Din rätt till ditt liv, din kropp och därmed även din död är den mest grundläggande idén i en frihetlig syn på människan och samhället.

Det kan låta okontroversiellt att vi alla ska få bestämma över våra kroppar. Det är det förstås inte. Inget svenskt riksdagsparti ställer upp på denna enkla devis om man kräver konkreta politiska förslag av dem. Det skulle nämligen betyda att narkotikapolitiken helt lades om, sexköpslagen plockades bort, alkoholpolitiken lades på historiens skräphög och mycket annat.

Lika självklar borde rätten till vår egen död vara. I Sverige är så kallad aktiv dödshjälp förbjuden. Men debatten har börjat ta fart. Folkpartisten Eva Flyborg har krävt att lagen ändras och både Läkarförbundet och Läkaresällskapet är på väg att svänga något i frågan.

Många dödssjuka har i stället för att få dö i frid hemma bland sina anhöriga åkt till Dignitaskliniken i Zürich för att avsluta sina liv där. Jag vet hur jag skulle vilja ha det om jag blev dödssjuk. Jag skulle inte vilja tyna bort i en sjukhussäng, jag skulle inte vilja bli ett paket vars liv garanteras av andra och i slutet en maskin. Jag skulle vilja fatta valet själv och dö i frid hemma. Många svenskar verkar resonera likadant.

Se också SvD:s prisbelönta artikel På väg till sista vilan.

Rödgrön energikris

Sverige har problem att klara elförsörjningen på egen hand nu under kylan. Det är, tyvärr, i högsta grad förutsägbart.

Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Centerpartiet är alla ansvariga (och Miljöpartiet hejade förstås på) för den energikris som kan uppstå i Sverige genom att de påbörjade avvecklingen av kärnkraften. Svensk kärnkraft är en ren, säker och synnerligen pålitlig energikälla. Sverige är ett nordligt beläget land med långa vintrar och därmed i stort behov av en säker energiförsörjning. Att lägga ned kärnkraften är således urbota korkat.

Vindkraften har byggts ut rejält de senaste åren (alla verkar vilja ha vindkraft - fast inte i sitt eget närområde). Det är väl gott så. Men vindkraften kan aldrig någonsin ersätta kärnkraften. Många vindkraftverk slås dessutom av när temperaturen sjunker under 30 minusgrader på grund av hållfasthetsskäl. De kan helt enkelt gå sönder annars.

Jag är helt inne på Folkpartiets linje: gör som allt fler länder och bygg ny reaktorer. Se långsiktigt på Sveriges energisituation. Allt annat är oansvarigt och korkat.

Små steg mot frihet

Det klagades friskt när Postens tjänster utlokaliserades till matvaruaffärer och "Posten inte längre var Posten". Klagandet var förstås trams. För min egen del betyder den nya ordningen att jag har ungefär hundra meter att promenera när jag ska posta något eller hämta ut paket.

Tack vare att utvecklingen så sakteliga går framåt även i Sverige kan man på den lilla ICA-butiken runt hörnet göra mer än bara handla mat. Förutom att handla det nödvändigaste kan jag även hyra filmer till ett lågt pris, posta och hämta ut paket och nu även köpa värktabletter. I stället för att i 15 minusgrader och med dimmig skalle traska hela vägen till Odenplan för att köa på Apoteket, kan jag nu köpa värktabletterna på min lilla ICA-butik bara en och en halv minuts promenad från min port.

Det är babysteps mot en friare och enklare vardag som tagits i och med nedmonteringen av Apoteksmonopolet.

Det som fortfarande fattas på ICA är förstås spriten...

Stora bloggpriset 2009

Det är åter dags att rösta fram årets bloggar. Omröstningen för Stora bloggpriset är nu öppen. I den politiska kategorin, som är den enda jag finner intressant, är Henrik Alexandersson åter nominerad, likaså Emma Marie Andersson på Opassande samt även Gun Svensson på Farmor Gun, Isobel Hadley-Kamptz och Elin Grelsson.

På ganska svenskt manér uppmanar flera bloggare sina läsare att rösta på någon annan. Isobel tycker att vi ska rösta på Elin Grelsson, Hax föreslår Farmor Gun, Isobel tycker Elin Grelsson och Elin håller själv med.

Personligen gillar jag bloggare som sätter sig själva åt sidan en aning och fokuserar på analyser i stället för sina egna liv. Min röst föll på Hax eftersom jag anser att hans blogg är den viktigaste av de nominerade då den faktiskt fyller en lucka i svensk EU-bevakning. Där kan du läsa saker du inte får veta i svensk gammelmedia medan övriga bloggar mest är kommenterande av redan kända nyheter. Annars kan jag hålla med om att Gun Svensson, 70+ ung, är ett fantastisk frisk fläkt i bloggosfären. En röst på henne är således högst motiverad också.

Efter förra årets bloggala föreslog jag ett Värsta Bloggen-priset, liknande filmvärldens Razzie Awards. Jag ser tyvärr inte ut att ha blivit bönhörd.

Schlingmanns vänstervision

Moderaternas, förlåt Nya Moderaternas partisekreterare Per Schlingmann tecknar sitt partis framtidsvision på Aftonbladets debattsida. Det är ingen rolig läsning.

Han börjar med att säga sig vara övertygad "om att 2010 blir avgörande för Sveriges framtid". Varför och på vilket sätt just detta valår skulle vara "avgörande för Sveriges framtid" får vi inget svar på. Troligen försöker Schlingmann inskärpa de påstådda skillnader som finns mellan de politiska blocken och söka övertyga läsarna om att valet avgör landets framtid. Det är förstås båg. Skillnaderna mellan höger och vänster i svensk politik har sällan varit så små som just nu, vilket Nya Moderaterna tyvärr är en orsak till.

Schlingmann räknar upp fem punkter som ska sammanfatta Moderaternas framtidsvision. Så här säger han om den mänskliga friheten:

"Sverige vara ett land där alla upplever frihet. Det handlar om frihet att styra och påverka sitt eget liv, om att kunna lita på att rättsamhället (sic!) behandlar alla lika och att kunna känna sig trygg både när man går ut och i hemmet. Brottslighet får inte begränsa människors frihet, därför måste vi fortsätta att satsa på fler nya poliser på Sveriges gator och vi måste bättre förebygga brottslighet."

Fler poliser. Det har varit regeringsmantrat långt innan Moderaterna satte sig i alliansregeringen. Även Socialdemokraterna spelade nämligen ut "fler poliser"-kortet. Som om det löser något. Schlingmann nämner visserligen även det förebyggande arbetet men går inte närmare in på vad det kan innebära. Sådant är jobbigt, fler poliser är ett lättare politiskt beslut och fungerar bra som vallöfte. Moderaterna har över huvud taget inte tänkt något i kriminalpolitiken på decennier.

Schlingmann slår även ett slag för klimatalarmismen, som nu kallas "överlevnadsfrågan" (syftar han månne på alla som frusit ihjäl i den pågående vargavintern i Europa?).

Statsfeministen Per Schlingamm presenterar sig också. Under punkten jämställdhet hävdar partisekreteraren för det påstått borgerliga partiet att jämställdhetsarbetet måste börja redan när ettåringarna börjar på förskolan. Detta är en klassisk vänsterfeministisk idé. Barn ska indoktrineras i feministisk genusteori från så tidig ålder som möjligt. Hur detta ska gå ihop med punkten om att som medborgare ha friheten att styra och påverka sitt liv, och föräldrars rätt till detsamma i sin barnuppfostran, får vi heller inget svar på.

Det är kort och gott svammel Schlingmann ägnar sig åt. Att prata framtidsfrågor är viktigt och bra, det har helt saknats i den reinfeldtska politiken så långt. Men resonemanget går över huvud taget inte ihop. Schlingmann och Reinfeldt vill behålla bilden av Moderaterna som partiet för människor som vill jobba och göra rätt för sig och samtidigt inkorporera en mängd vänsterpolitiska åsikter för att locka mittenväljare som tidigare lutat åt vänster.

Moderaternas framtidsvision är förvillande lik Socialdemokraternas: välfärdsstaten ska behållas i nuvarande form och politikernas makt ska bibehållas på de enskilda medborgarnas bekostnad. Det som skiljer är procentsatser på skatte- och bidragsområdet. Kort sagt: status quo. Det är inte mycket till vision. Båda saknar en framtidsvision om ett friare samhälle. Varken Fredrik Reinfeldt eller Mona Sahlin tror på ett sant frihetsbudskap, när Moderaterna och Socialdemokraterna tar ordet frihet i sina munnar smutsas det därför ned.

Det säger egentligen ingenting

Regeringens socialförsäkringsminister har föga förvånande fått bära skamhuvudet den senaste tiden på grund av regeringens socialförsäkringsreform (som är nödvändig och tidigare stöddes även av LO).

Reinfeldt, Borg och Carl Bildt får bäst betyg i regeringen när svenska folket tycker till i en Sifo-mätning. Åtta ministrar får betyget 3 eller mer på en femgradig skala. Frågan är vad det egentligen betyder.

Borgerliga tyckare försöker vända detta till regeringens fördel. Hey, den är ju populär! Egentligen. Men vad spelar dessa kommatecken för roll, innerst inne? Väljare har generellt sett väldigt dålig koll på vilka ministrarna är, vilket ger sådana här undersökningar en synnerligen bristfällig trovärdighet. Att "känna till" kan i sådana här fall lika gärna betyda "känna igen från TV". Hur någon som har sett ett eller annat inslag med en minister på TV ska kunna avgöra vilket förtroende man har för personen, vete gudarna.

De allra flesta vet vilka statsministern och finansministern är. Alla vet vem Carl Bildt är, oavsett vilken ministerpost han har. Beroende på vilken fråga som ligger på dagordningen för tillfället kan de flesta även räkna in ett fåtal ytterligare ministrar, just nu Maud Olofsson, Cristina Husmark Pehrsson och möjligen även miljöminister Andreas Carlgren på grund av nedläggningen av Saab, sjukförsäkringsreformen och den i statlig TV påhejade klimatalarmismen.

Allt det här ska förstås utmynna i att regeringen egentligen är populär och att den, rent logiskt, borde väljas om. Som om det handlade om något slags naturvetenskapligt test. Nå, nu är väljare sällan särskilt logiskt tänkande vid valurnorna. Vana spelar stor roll, likaså dagsform. Och givetvis hur valrörelsen förlöper, ty många bestämmer sig alltid sent. Den aktuella undersökningen speglar heller inte alla de som inte vet vilka ministrarna är och kan tycka till om det. De kommer också att rösta i höst.

Jag har sagt det förr och jag säger det igen: alliansregeringen är bättre än den rödgröna oppositionen. Men inget av alternativen förtjänar min röst.

Back in business

Så är den frånvarande bloggaren tillbaka från Kina igen. Viss bloggabstinens medges. Men jag har följt nyheterna kontinuerligt och kan konstatera att det inte ser ut som att jag har missat särskilt mycket. Inrikespolitiskt käbbel, Saab hit och Saab dit och någon jäkla vargjakt verkar vara allt. Och så snö och kyla förstås. Att lämna Sverige under vintern är ingen dum idé, även om det blev en kort resa denna gång.

Med tanke på förutsättningarna är det ett smärre mirakel att jag slapp långa förseningar. Ditresan gick via Schiphol, varifrån en attentatsman bara någon dag tidigare klivit på med en misstänkt bomb. Jag hade väntat mig ett stort säkerhetspådrag, men det verkar bara vara resenärer till USA som drabbats av extra kontroller. Hemresan gick via Beijing, som drabbats av det värsta snöovädret på 80 år. När jag anlände var det blå himmel och sol.

Det var första besöket i södra Kina. Jag hade väntat mig att det skulle kännas mer annorlunda än östkusten, men det kändes helt enkelt som Kina. Jäkligt god mat, billigt och lika härligt som östkusten. Zhanjiang, som jag vistades mestadels i, är ingen stor stad med kinesiska mått mätt (runt en miljon invånare inklusive förorter) och det märks förstås på utbud av både affärer, nöjen och sevärdheter. Någon skönhet är staden heller inte, ej heller landsbygden runt omkring. Men det var skit samma på med tanke på resans syfte. Zhanjiang är definitivt en sommarstad med stränder och strandpromenader, palmer så långt ögat når och vackra parker. På vintern ligger allt lite i ide.

För den som gillar asiatiska kvinnor är Kina som ett smörgåsbord. Nu var jag där för att träffa en särskild kvinna och inte ragga på kvinnor i allmänhet, men det är svårt att inte imponeras av utbudet. Södra Kina är inget undantag. Varning för nackbesvär således.

Om du tycker att du som västerlänning blir utstirrad i Kina är det ingenting mot vad du får uppleva om du går hand i hand med en kinesisk tjej i en stad där du i princip är den enda västerlänningen (OK, jag såg faktiskt två till). Nyfikna blickar, tissel-tassel, fnissande, vänliga leenden och ett och annat ”hello” på bruten engelska går dock att stå ut med. Lite charmigt är det, trots allt.

Det var också trevligt att få använda mina (synnerligen bristfälliga) kunskaper i kinesiska. Nu pratas det förvisso huvudsakligen kantonesiska i Guangdongprovinsen, vilket är tämligen obegripligt även om man kan rikskinesiska. Men det går ändå hyggligt att göra sig förstådd på kinesiska, många kan prata både och.

Det blev endast en kortare sejour i Guangzhou så något träffsäkert omdöme om staden vågar jag inte lämna, förutom att den är rörigare och smutsigare än Beijing och att t-banan är lika välfungerande som i den kinesiska huvudstaden. Däremot är Kina inte rätt plats att vara på om du är sjuk. Min dunderförkylning, som jag säkert fick av någon vänlig flygpassagerare, gjorde de första dagarna föga angenäma. Att det aldrig är tyst i Kina är jobbigt när huvudet känns som sirap och toarullarna går åt på löpande band i egenskap av snytpapper. Kinesiska bilister förefaller helt övertygade om att om de bara lägger sig på tuten kommer trafikstockningen genast att upphöra. Extra bra bör det fungera om alla gör det samtidigt! Guangzhou lär för övrigt vara den stad med flest trafikolyckor i Kina. Jag kan förstå varför, men trafiksituationen i Zhanjiang var inte ett dugg bättre.

Att åka långfärdsbuss rekommenderas annars. Om du bara lyckas köpa biljetten och hitta till rätt hållplats, vill säga. Allt är på kinesiska. För mig som är van vid Y-buss var det en grann överraskning att både mat och dryck ombord ingick i biljettpriset. Jag förstod plötsligt varför tjejen tyckte att min medhavda matsäck var lite onödig. Särskilt som kvinnan i sätet bredvid tvingade på oss hennes medhavda soppa också. Man vill ju inte vara ofin och säga nej.

Jag har för övrigt försökt lära flickvännen viktiga och enkla svenska ord som paltkoma, tacksägelsegudstjänst och marginalskatt utan någon större framgång...

I Zhanjiang finns som i så många andra kinesiska städer gott om
mysiga parker med promenadstråk och tillgång till vatten.