Det efterblivna Sverige

Anna Skarhed, nytillträdd JK, har sedan en tid tillbaka utvärderat den svenska sexköpslagen. På regeringens uppdrag. Hon intervjuas i nya numret av Neo och får frågan om hur det påverkat arbetet att direktiven säger att utgångspunkten är att lagen ska vara kvar. Skarhed påstår att det inte påverkat alls. "[N]är det gäller de tänkbara negativa konsekvenser som diskuterades när man införde förbudet, så har vi inte kunnat se några sådana så här långt." Det är märkligt. Märkligt eftersom det berättats om dem när Socialstyrelsen gjort sina studier Kännedom om prostitution. Märkligt eftersom vanliga studenter fått samma reaktioner när de intervjuat sexsäljare för sina C-uppsatser.

Kanske delar Anna Skarhed justitieminister Beatrice Asks åsikt i frågan om sexsäljares rätt att yttra sig och tas på allvar när det gäller frågor som rör dem. Ask ansåg att "det är en främmande syn, en ståndpunkt som är väldigt svår att förena med den syn på prostitution som jag tycker att man ska ha." Det vi får är alltså ytterligare en utredning som (i bästa fall) lyssnar på sexsäljarna men skiter i vad de säger. Vilket var precis vad regeringen ville ha.

Sexköp diskuterades för övrigt i gårdagens Debatt i SVT: Debattformen i programmet är förlegad och usel. Vettiga och sansade röster, som Niklas Långströms (även om jag inte håller med honom är han en sansad och resonerande person) dränks i skrik och svordomar från radikalfeministiskt avskum som Kishti Tomita. Resultatet är alltid att debatten blir lidande.

Det är alltid lika förvirrande och upprörande att titta på när PK-medier ska diskutera vad som är fel med alla som köper sex. Ingången i programmet är inte så lite upprörande. Med utgångspunkt i den våldtäktsmisstänkte polischefens fall vill den statliga kanalens debattprogram debattera "varför går män över alla gränser för att få sex?". Tänk dig vilken annan grupp som helst i samhället buntas ihop på ett så kategoriskt sätt och jämställdhetsombudsmannen skulle bli nedringd.

De söker med ljus och lykta efter några gemensamma drag hos de män (för det anses alltid vara män) som "måste" köpa sexuella tjänster. Går de att jämföra med drogmissbrukare? Mår de psykiskt dåligt? Är de väldigt ensamma? Fick de ingen närhet som barn? Den ena förklaringen värre än den andra. Detta är förmodligen diskussioner som vi om 30 år kommer att posta snuttar av i våra bloggar som exempel på hur efterblivet Sverige var i synen på sex i början av 2000-talet. Och skaka på våra huvuden.

Vad som tydligt framkom i Debatt-programmet var den sociala ingenjörskonsten, denna ständiga strävan att göra om människor efter hur politiker och andra tyckare anser att vi ska vara för att passa in. Samma människor som i tid och otid gillar att prata om rätten att få avvika från normer i samhället, är bindgalet intoleranta när folk avviker från just deras personliga normer. I nio fall av tio verkar de inte ha en aning vad de pratar om. De vägleds av sin privata moralism och/eller av feministiska maktanalyser, men har inte minsta koll på de riktiga människorna där ute.

Lyd ett råd: åk till Thailand och prata med sexköparna (och sexsäljarna också för den delen). Du kommer att märka att både köpare och säljare är helt vanliga människor. Köparna är varken enstöringar, emotionellt störda eller konstigare än vad du är. Många har förhållanden och familj hemma. Vissa har en tyst överenskommelse med frugan (som i sin tur kan ha sitt lilla roliga när gubben är bortrest). Öppna ögonen. Det väntar en verklighet bortom era feministiska genusglasögon.

Not. Jag kommer under våren att skriva en kandidatuppsats om den svenska sexköpslagen. Planen är att jag ska intervjua ett antal sexsäljare i Sverige. Alla erfarenheter av att sälja sex (både mäns och kvinnors) är av intresse. Seriösa tips mottages tacksamt.