Otypiska fredsaktivister

"De kinesiska fredsaktivisterna skiljer sig onekligen från stereotypen av kutrygga hippies med linssoppa i skägget: Tusentals soldater i snörräta led, dekorerade stridsvagnar, vrålande J-10 stridsflyplan, interkontinentala DF-31-missiler, kryssningsrobotar som kan träffa Taiwan och amerikanska hangarfartyg och baser i stilla havsområdet."

Ola Wong skriver som vanligt underhållande från och om Kina. Denna gång inför 60-årsfirandet av Folkrepublikens födelse.

Själv är jag glad över att inte befinna mig i Beijing vare sig under OS eller under 60-årsfirandet av KKP:s maktövertagande. Staden ska inte upplevas när den som är som mest kontrollerad.

Mer om firandet, ur flera perspektiv, i morgon.

15 år senare

15 år efter passagerarfärjan M/S Estonias förlisning återstår fortfarande mängder av frågetecken. Vi vet ännu inte hur fartyget sjönk och hur den exakta olycksorsaken såg ut. Någon systematisk undersökning av vraket har nämligen aldrig gjorts. Och tusentals människor väntar fortfarande på att få begrava sina anhöriga.

Efterspelet till Estonias förlisning är både pinsamt och upprörande. Allt som kunde gå fel, gick fel. Inkompetens, arrogans och möjligen dolda agendor lade krokben för alla chanser att göra en ordentlig utredning. Det vi fick var, efter tre långa år, en tunn och mycket bristfällig slutrapport - ett politiskt beställningsjobb med uppenbara felaktigheter och motsägelsefulla slutsatser. I rapporten hävdas bland annat att Estonia var fullt sjövärdig vid avgången från Tallinn, trots att det underkändes av inspektörer före avgång. Slutsatserna kring hur bogvisiret föll av stämmer inte överens med de vittnesmål som presenteras. Det är som om ingen har läst igenom hela rapporten innan den skickades för tryck.

Finland, Estland och Sverige beslöt att tillsätta en gemensam haverikommission som skulle undersöka orsakerna till förlisningen och föreslå åtgärder så att en dylik katastrof inte kunde inträffa igen. Den första tavlan gjordes direkt när Estlands kommunikationsminister blev ordförande för haverikommissionen. Att Estline delvis ägdes av den estniska staten gjorde att Andi Meister kunde betraktas som rederiets talesperson, vilket genast kastade tvivel över kommissionens verkliga uppsåt. Resten är, som det heter, historia.

I stället för att göra ett seriöst försök att ta hand om så många omkomna som möjligt, beslöt den nytillträdda socialdemokratiska regeringen (med stort stöd av riksdagen) att inte göra några sådana ansträngningar. 1995 stiftades i stället den unika lagen om "gravfrid". Men lagen gäller bara de medborgare vars länder har skrivit under den. Historikern och Titanickännaren Claes-Göran Wetterholm uttryckte sin inställning till lagen om gravfrid på följande sätt: "På ett sätt kan man säga att det hade varit lika förnuftigt att instifta en lag som förbjuder svenskar att äta blockchoklad i Kongo." Det bisarra försöket att täcka över vraket med betong avbröts, men är så här i efterhand en symbol för den kompletta förvirring som rådde.

Ines Uusman, nytillträdd kommunikationsminister i Ingvar Carlssons S-regering, satt i morgonsoffan i TV4 och påstod att de omkomna som fanns kvar i eller kring vraket förmodligen såg så hemska ut att de anhöriga inte skulle vilja ha hem dem för begravning. "Är man beredd att få hem sina anhöriga i vilket skick som helst? Det låter oerhört grymt." Detta logiska felslut bestreds genom landsomfattande protester från anhöriga till Estoniaoffren. Men det hjälpte föga. Regeringen beslöt att stå fast och inte vidta några som helst åtgärder för att bärga omkomna.

Svenska myndigheter betedde sig arrogant, oprofessionellt och klantigt mot människor i kris. Mycket har har hänt sedan dess, vilket inte minst tsunamikatastrofen 2004 visade. Då var det inget snack om att de omkomnas kvarlevor skulle tas hem, trots att de i detta fall fanns på andra sidan jordklotet. Göran Perssons regering tänkte inte upprepa misstaget från hanteringen av Estoniahaveriet. Fortfarande finns emellertid stor okunskap om hur människor i sorg ska bemötas.

Det är inte för sent att ta redan på varför och hur Estonia sjönk. Vraket är lättillgängligt och med dagens teknik är det inga som helst problem att undersöka insidan av vraket och ta reda på vilka vattentäta dörrar som är stängda samt filma utsidan av skrovet för att möjligen vederlägga teorier om hål i bogen. Men inte heller den borgerliga regeringen vill ta i frågan med tång. Det är givetvis ingen valvinnande fråga, i grunden handlar den endast om mänsklig anständighet. Och sådan har politiker som bekant inget överflöd av.

Mer om felaktigheterna i slutrapporten och hypoteser till olycksorsaken kan läsas i tidigare bloggposter:
Regeringen förlänger Estonia-trauma
Estonia ett öppet sår

Det är till att ha krav

Världens bästa och sämsta älskare har utsetts enligt en brittisk undersökning. Svenska män hamnar trea - på sämstalistan. Vad som gör spanjorer bäst i sängen framgår inte. Ej heller får vi veta vad män tycker om kvinnor av olika nationalitet runt om i världen. Det vore faktiskt lite intressant...

Sämstalistan

1. tyskar – för illaluktande
2. engelsmän – för lata
3. svenskar – för snabba
4. holländare – för dominanta
5. amerikaner – för hårdhänta
6. greker – för smöriga
7. walesare – för själviska
8. skottar – för högljudda
9. turkar – för svettiga
10. ryssar – för håriga

Bakåt i Polen

Polens parlament har godkänt en lag om obligatorisk kemisk kastrering av dömda barnsexbrottslingar (i vardagsspråk kallade "pedofiler", vilket inte nödvändigtvis behöver vara sant) innan fängelsestraff avtjänas.

Det ska dessutom bli förbjudet att rättfärdiga pedofili eller trivialisera barnsex. Det är mycket sannolikt att de flesta i Sverige applåderar denna lagstiftning. Men det enda det gör är att ytterligare stigmatisera en sexuell läggning och dra likhetstecken mellan läggningen och övergreppen. Det är sedan länge välkänt att de flesta som begår sexuella övergrepp mot barn är så kallade situationsförövare och inte alls har en pedofil läggning.

Men att försöka föra en sansad diskussion i det här ämnet är lönlöst...

Seden dit man kommer

Är det kränkande att inte få bära heltäckande slöja närhelst man vill? Svaret är nej.

Sverige har de senaste 50 åren gått från ett tämligen homogent ursvenskt samhälle till ett heterogent mångkulturellt land. Det är en nästan uteslutande positiv utveckling, men när människor från olika kulturer ska leva tillsammans föds också krav på rätten till sin egen särart. Slöjdebatten är en del i denna diskussion.

Precis som har påpekats, finns det klädkoder inom alla möjliga områden i livet. Restauranger, kaféer och mataffärer har egna arbetskläder. På bank är det inte att rekommendera att klä sig slafsigt och ska du arbeta i en terapeutisk roll bör du avstå från att ha utmanande kläder eller kläder som uttrycker politiska åsikter. Det är sunt förnuft och jag tror att de flesta inte tycker att detta är ett problem. Det är heller inte kränkande på något sätt. Förhållningsregler finns där av en orsak. De sätter ramar för vår verklighet inom specifika områden.

I grunden bör det vara upp till varje enskilt företag, organisation, förening eller myndighet att själv bestämma kläd- och uppförandekoder. Vi kan föra diskussioner om deras lämplighet i enskilda fall, men enstaka individer har ingen självklar rätt att hävda att just deras identitetsutmärkande kläder/utsmyckningar har en större rätt att existera än andras. I vissa fall bör de inte ens samexistera av praktiska eller andra skäl. Det passar sig helt enkelt inte alla gånger.

Sverige är och ska vara ett mångkulturellt land där många kulturer möts dagligen, där människor med olika trosinriktningar samexisterar i samhället och lever sina egna liv efter eget huvud (så mycket nu våra politiker tillåter oss att göra det, vill säga). Däremot är det inte självklart att alla kulturella företeelser ska ges samma rätt att existera. Vi tillåter exempelvis inte kvinnlig omskärelse (och borde heller inte tillåta manlig omskärelse på minderåriga) bara för att det är en kulturell företeelse som vissa tar med sig till Sverige.

Jag brukar ställa mig i invandrarens skor och fråga mig hur jag skulle vilja och förväntas bete mig som immigrant i ett annat land, låt säga Kina. Jag skulle vilja assimileras men samtidigt behålla lite av min svenska särart. Jag skulle vilja lära mig språket och sederna men samtidigt ha möjlighet att fira vissa svenska högtider. Jag skulle emellertid inte kräva att få leva ett svenskt liv i Kina. Vi får faktiskt i någon mån ta seden dit vi kommer. Den enkla devisen tycks vi ha glömt bort i Sverige och orsaken är den enorma rädslan för att kopplas samman med ett enda ord: diskriminering.

Vem är förvånad?

"Reglera mera!" brukar vara svaret när politikerna vill lösa ett problem. Det har i högsta grad gällt finanskrisen. Ja, och så finns det ju en annan utväg, förstås: starta en ny myndighet.

Det är precis vad EU-kommissionen vill göra för att förhindra framtida finanskriser. Det ska både skapas ett råd och ett sekretariat som ska sitta och varna för framtida finansbubblor. Kommissionen vill utöver detta starta tre nya myndigheter för att vi ska känna oss riktigt säkra, meddelar SVT Text.

Update: SVT:s Rapport.

Superhjältemöte i New York

Det har varit klimatalarmistmöte med Bamseklubben (FN) i New York i dag. Världens alla superhjältar har varit på plats och hållit storstilade tal till alarmismens lov. Barack Obama levererade, som vanligt, välartikulerade plattityder och skyndade därefter iväg för nya möten.

En av få som verkar ha varit kort och koncis är Kinas president Hu Jintao. I sitt korta tal lovade han att Kina ska arbeta hårt för att energieffektivisera och satsa kraftfullt på kärnkraft och förnyelsebara energikällor. Han påminde samtidigt om att den största bördan bör dras av den utvecklade världen. Det är inte mer än rätt. Kina är förvisso en stor miljöbov, men sett till vad varje kines i genomsnitt står för i utsläpp är varje amerikan 20 gånger värre.

Det är stora ord som ledarna tar i sina munnar. FN-chefen Ban Ki-Moon påminde om att de beslut som fattas av världens ledare kommer att få "monumentala konsekvenser". Fredrik Reinfeldt hävdar att "för varje dag som går utan att vi vidtar åtgärder kommer konsekvenserna att bli svårare." Politikerna tror alltså på fullt allvar att människan styr klimatet och att om vi upphör med utsläpp av växthusgaser kommer det inte att ske vare sig någon uppvärmning eller nedkylning av klimatet.

Ursäkta, men klimatet låter sig faktiskt inte styras av politiska beslut! Det är fåfängt, dumdristigt och infantilt att tro att jordens klimat kommer att vara stabilt och oföränderligt bara för att vi slutar använda olja.

Men det går att förstå logiken bakom det som nu sker. Medierna älskar skräckscenarier, politikerna älskar att "ta ansvar". Nu får medierna rapportera om jordens undergång och politikerna skynda till och rädda världen. Alla är glada och nöjda. Utom alla vi som måste betala kalaset. Det är inget annat än en jävligt dyr fars vi ser just nu.

När jag gick i låg- och mellanstadiet var det försurningen det pratades mest om. Vi fick veta att utsläpp från bilar och industri orsakade försurning i sjöar och att det även drabbade vår fina svenska skog. Och allt var Polens fel ty de brydde sig inte om miljön. Jag kan föreställa mig vad de stackars barnen matas med i dag...

Klimatbluffen påminner om den nya vokabulär som fötts i och med klimatalarmismen. Vad sägs om följande?

Koldioxidbantning
Klimatbekämpning (nej till klimatet?)
Koldioxiddirektör (i motsats till metangasentreprenör?)
Klimatneutral (opartisk angående vädret?)
Klimatkompensera
Klimatbistånd (om ni får vår snö så får vi er tidigare vår?)

Frihetsfrontens talarkväll: september

Frihetsfrontens talarkväll - torsdag den 24 september 2009 klockan 19.

Nu på torsdag den 24 september drar Frihetsfrontens talarhöst igång igen. Först ut är Henrik Alexandersson, som kommer att tala på temat "En libertarian i EUrokratin". En frihetlig röst inifrån EU:s boning. Är det så illa som vi alla tror där nere? Och vad går det i sådana fall att göra åt det?

Vi håller till i samma lokaler som senast på Stora Nygatan 42 i Gamla stan, nu heter dock stället The Liffey Irish Pub. Precis som tidigare håller vi till i källaren som nås genom att gå direkt in och nedför trappan. För den som är hungrig går det utmärkt att äta på plats både före och efteråt. Dagen till ära är det dessutom den stora Guinness-dagen.

Tid: Torsdag 24 september kl. 19.00
Plats: The Liffey Irish Pub, Stora Nygatan 42, Gamla stan i Stockholm
Talare: Henrik Alexandersson
Ämne: "En libertarian i Eurokratin"

Kom, lyssna, fråga och diskutera!

Alla är välkomna!

Whoever wins, you lose

"Vinnare och förlorare i höstbudgeten"... Det är som om det handlar om ett lotteri med pengar från ingenstans, som om ingen av oss stod för den kaka som politikerna älskar att dela ut, extra mycket vart fjärde år.

Själv har jag aldrig röstat efter vad jag "tjänar" på, jag har gått efter hjärta mer än hjärna. Att rösta nej till biltullar var en självklarhet trots att jag inte har någon bil och som student skulle jag definitivt kortsiktigt tjäna på en rödgrön majoritet (jag har just nu ändå inte möjlighet att jobba extra och får därmed inte del av jobbskatteavdraget). Säkert finns det människor som röstar efter kortsiktiga bidragshöjningar eller skattesänkningar. Jag är dock inte en av dem.

Att Alliansen har genomfört skattesänkningar på närmare 100 miljarder är väldigt bra. Detta ska en annars rätt dålig regering ha beröm för. Men det är anmärkningsvärt att en regering som talat om värdet av ett värderingsskifte i Sverige inte motiverar sina skattesänkningar med att det är moraliskt rätt att låta människor få behålla mer av sina inkomster utan i stället predikar arbetslinjen som försvar för skattesänkningarna. Med sådan retorik kommer vi aldrig få något värderingsskifte i Sverige. Skattesänkningar kommer alltid att mötas med skepsis. De rödgröna pratar om att regeringen "slarvar bort" pengar i skattesänkningar. Tydligare än så kan vänsterns förakt för människors arbete knappast uttryckas. Detta är ett köttben som Alliansen bör bita sig fast i och inte släppa taget om innan valdagen är över. Vems pengar är det vi pratar om egentligen? Det är förskolenivå på den frågan, men den behöver likväl ställas eftersom minst hälften av befolkningen tycks tro att det alltid är någon annan som betalar och att det är direkt farligt att få större makt över sin egen inkomst.

Det kommer inte att bli lätt för Sahlin & compani att motivera för låginkomsttagare att de vill ta bort kanske 1 000 kronor av deras inkomst i form av höjda skatter. Regeringen Reinfeldt har således, om korten sköts rätt, goda möjligheter att framstå som låginkomsttagarnas bästa vän.

Viktigt

Den sydafrikanska intresseorganisationen för sexarbetare, Sex Workers' Education and Advocacy Taskforce, vill legalisera sexarbete i det afrikanska landet. De backas upp av sydafrikanska LO, Cosatu, som uppmanar sexarbetare att organisera sig fackligt och strida för sina rättigheter.

"Som andra kvinnor bör prostituerade få de mänskliga rättigheter som finns i internationella avtal."

Det pratas väldigt sällan om mänskliga rättigheter för sexarbetare ur detta perspektiv. I Sverige är vi världsbäst på fackanslutning, att få strida för sina rättigheter anses vara en självklarhet. Men bara om du inte är sexarbetare. Det är en skam att vi behandlar människor på det här respektlösa sättet. Det är en skam att människor i Sverige i dag behandlas som en andra klassens människor. Vi ser dem inte, ändå dömer vi dem.

Snacka går ju

Göran Hägglund har stoppat upp Kristdemokraternas mest konservativa företrädare tidigare, han har slagit ett slag för "den vanliga människan" och kritiserat kulturvänstern i skarpa ordalag. Nu går han till direkt attack mot partiets förbudsmentalitet. Frågan är: vad vill karln?

På partiets rådslag säger partiledaren bland annat följande:

"Trots att vi som kristdemokrater i grunden är frihetslängtande har vi haft allt för nära till att hitta på nya regleringar, nya lagar, nya förbud och nya bidrag. Vi har ibland anklagats för att vara ett förbudsparti. Och tyvärr måste jag erkänna att man ofta har haft rätt. [...] Jag hoppas att vi med dagens övningar ska närma oss ett förhållningssätt som erkänner människor och deras potential. Snarare än ser människor och deras livsval som ett problem."

Den som vill kan tolka Hägglunds tal som ett frihetstal för liberalism, för människors rätt att vara sig själva, för allas vår rätt att bestämma över vårt eget privatliv utan att politiker lägger sina näsor i blöt, kan göra det. Men det är knappast detta Göran Hägglund menar i sitt tal, då vore han inte politiker.

Så vad vill Göran Hägglund med sitt kristna moralistparti? Att med draget svärd och rakad pung göra revolution? Tillåt mig tvivla. Retoriken är synnerligen välkommen, men den kommer ett år före ett val när vi kan titta tillbaka på tre års kristdemokratisk regeringspolitik som talar med rakt omvänd tunga: för intolerans och utökad politisk makt över människors liv.

Problemet är att om Göran Hägglund ska driva igenom denna frihetliga syn på människan som hans bystiga frihetstal på partiets rådslag ger sken av, måste han byta både väljare och partiföreträdare, ty de idéer han framför stöds varken av kärnväljarna eller av partiets aktiva. Kristdemokraterna har alltid handlat om att lära människor rätt moral, rätt leverne, familjevärderingar och händerna på täcket. I frågan om prostitution går partiet armkrok med de feminister de annars så häftigt kritiserar.

Partiet har attraherat borgerligt sinnade personer genom sina idéer om en trygg äldrevård och valfrihet i barnomsorgen och i familjepolitiken i stort. Men för varje förslag om utökad valfrihet inom välfärdssystemet har vi sett tre förslag som handlar om förbud och regleringar på andra områden. Kristdemokraterna är livsstilsmoralister.

Nej, Göran. Kanske är det lättare att helt enkelt byta parti då. Om det nu hade funnits något borgerligt parti som stod upp för dessa frihetliga idéer, vill säga...

Mer än man kan begära

"I'm coming for you!"

En upptagen servitris försöker vara trevlig mot en utländsk kund och lyckas nog över förväntan...

Dagens jaha

Anna Anka (åh, detta namn!) vill ge sig in i politiken.

Ja, varför inte? "Blondinbella" vill ju kandidera för Moderaterna. Det är tydligen en trend med nya airheads i politiken.

Det lär dock knappast skärpa den redan usla bevakningen av svenska politiker. Jag tittade lite slött på BBC:s Hardtalk i går. De kritiska och granskande frågor som ställs till politiker där förekommer över huvud taget inte i Sverige. I stället har vi Agenda, som i sina allra bästa stunder kan vara lite småintressant, pöbelprogrammet Debatt och Mats Knutssons 30 sekunder i Rapport. Allt är bara en enda lång suck...

Det enda vi vet, är att vi inget vet

När ordet "pedofil" dyker upp i en blaska som Aftonbladet finns det all anledning att vara oerhört kritisk till det man läser. Så även denna gång. Nu försöker tidningen, som har gott sällskap av SvD, DN, GP och upprörda bloggare som inte förtjänar en länk, att skrämma upp varenda småbarnsförälder i landet genom att hänvisa till en "FN-rapport" i vilken det hävdas att 750 000 pedofiler surfar på nätet varje ögonblick och letar barnpornografi.

Första tanken: hur vet vi det? Svaret är givetvis: det gör vi inte (jag är också väldigt nyfiken på varifrån siffrorna om att "branschen" skulle omsätta 140 miljarder årligen kommer...).

Bloggen Sänd mina rötter regn (läs!) har tagit sig tid att titta lite närmare på uppgifterna och finner, precis som vi kunde vänta oss, att det saknas stöd för dessa siffror. I en artikel i The Sunday Morning Herald från förra året diskuteras just ämnet uppblåsta siffror om pedofilers aktivitet på nätet.

"Now it may be that, as Lanning thinks, the 50,000 figure is close to the reality. But it may also be way off the mark. There may be five million pedophiles on the internet at any given moment, or 500, or five. Nobody really knows. This number is, at best, a guess made by persons unknown."

Vi känner till medielogiken. Någon gör en undersökning eller skriver en rapport, uppgifter från texten sprids och ganska snart är det ingen som vare sig frågar efter grundkällan eller av vem och med vilka medel den där undersökningen som låg bakom siffrorna genomfördes. När uppgifterna sedan dyker upp i TV och morgon- och kvällstidningar får vi oftast inte veta mer än att det som påstås är "enligt en undersökning".

Varför bry sig om detta, då? Jo, därför att varje sådan här artikel föder en omotiverad rädsla för ett fritt Internet och ger personer som vill reglera och censurera vårt älskade globala nät ny ammunition. Allt för "barnens skull". Vi har sedan länge beträtt det sluttande planet. Nu handlar det i första hand om att hålla stånd.

Vi har sett trixandet med siffror många gånger förut förut. På Irland cirkulerade uppgifter om att över 100 kvinnor utsatts för trafficking för sexuella ändamål under en mätperiod på 21 månader. När den irländska polisen undersökte saken hittade de endast två möjliga fall och slog fast att uppgifterna som cirkulerat i media snarare var spekulationer än fakta, att siffrorna var uppblåsta och utgjorde en del av en politisk agenda (läs mer i bloggposten här). Vi ska alltså vara försiktiga och alltid idka källkritik. Problemet är att de flesta inte gör det utan tvärtom köper rubriksättarnas käcka hantverk rakt av.

I ett sådant här klimat med en ständigt lika infekterad diskussion om pedofilspöken på nätet, behöver vi sansade personer som psykologen Åsa Landberg som hävdar att pedofili är en läggning och inte en sjukdom och att de flesta övergreppen inte begås av personer med exklusiv pedofil läggning utan av personer som även attraheras av vuxna. Där kan vi snacka om att svära i kyrkan i dessa dagar. Och det är en välkommen svordom.

Think it through.

Hägglund hycklar

KD-ledaren Göran Hägglund har i ett antal utspel försvarat "vanliga Svenssons" mot kulturvänsterns spott och spe. I sak har han helt rätt, självklart har människor som följer samhällets normer lika stor rätt att göra det som de som inte gör det. Hägglund låter för ett ögonblick nästan liberal när han skriver:

"I snart sagt varje hörn av Sverige har man börjat syna om förhållandena är ideologiskt riktiga; det skall undervisas, klandras och dirigeras. Ytterst handlar det om att folk har rätt att slippa bli besvärade av den politiska makten av den enda anledningen att de är vanliga."

Problemet med Hägglunds resonemang, är att hans eget parti är lika djupt involverat i detta klandrande av människors sätt att leva. Skillnaden är att det är människor som bryter mot normen (icke-heterosexuella, sexarbetare, droganvändare) som får motta Kristdemokraternas förakt och påbud om bättring. Hägglund bör sålunda inte ha så hög svansföring i den här frågan, ty hans parti tillhör riksdagens mest moralistiska partier.

Kritiken mot vänsterfeminismen är befriande att läsa från en kristdemokratisk politiker i en tid när alla andra partier har gått och blivit feministiska i olika grad. Men att kritisera den politiska klåfingrigheten är att kasta sten i glashus. Göran Hägglund har väldigt, väldigt mycket att arbeta med innan han med rak rygg kan säga sig stå upp för människors rätt att få vara som de är utan att politikerna vill få oss att tycka och vara på ett sätt som passa dem.

Sånt man aldrig har tid med, egentligen

Uschiamej. Nedbäddad i soffan med dunkande huvudvärk, därav uteblivna bloggposter. Men det är nog inte frågan om den nya influensen i alla fall...

Sexualitet i en modern värld

Vi människor har alltid haft ett bekräftelsebehov. Vi vill alla bli sedda. Inte på samma sätt, utan på vårt sätt. Vi vill att våra vänner och anhöriga ska se oss, berömma oss, tycka om oss. Detta kommer aldrig att förändras, det är djupt mänskligt.

Föga förvånande vill vi inte bara bli bekräftade för vårt arbete i skolan eller på jobbet utan också få sexuell bekräftelse. Ett modernt sätt att få det är att vara aktiv i olika sorters kontaktsajter på nätet. Där kan vi hoppa mellan mer eller mindre seriös dejting och erotiska utsvävningar. Vi sätter själv ribban, vi skriver själva manus. Att unga människor är tillräckligt stolta över sin sexualitet och sina kroppar för att visa upp dem på nätet ska vi inte beklaga. Den som förespråkar händerna på täcket får göra det, men förvänta er inte att få respons från unga människor med en betydligt mer liberal syn på sex.

När det basuneras ut att runt två procent av unga mellan 16 och 25 år har sålt sex på något sätt, förväntas vi bli upprörda. Ungdomar horar! Välkommen till den moderna sexualiteten, säger jag. Eller snarare: välkommen till den digitala världen ty här kan vi få utlopp för vårt bekräftelsebehov och vår personliga sexualitet med några musklick. Enkelt, snabbt och någorlunda privat. Jag är inte exhibitionistiskt lagd, men jag kan förstå lockelsen i att lägga ut bilder på sig själv och invänta andras reaktioner. Vi vill alla få komplimanger för vårt utseende eller sätt att vara, nätet har gjort det lättare för oss att få detta på ett lite mer spännande sätt.

Jag anser att köp av en sexuell tjänst är att jämställa med att gå till akupunktören eller massören. Det är en affärsöverenskommelse mellan två (eller fler) människor: någon utför en tjänst åt dig, du betalar. Svårare än så är det inte. Vänsterfeminister i allmänhet och radikalfeminister i synnerhet försöker lägga ett maktperspektiv på förhållandet mellan köpare och säljare. De påstår att sexsäljaren befinner sig i ett utsatt läge, att köparen utnyttjar detta genom att köpa en tjänst av honom/henne och därmed förtrycker säljaren. Det är svårt att tänka sig samma resonemang i andra affärsöverenskommelser. Förtrycks kunden hos bilhandlaren? Vem är i ett maktöverläge hos tandläkaren? Bryr vi oss ens?

Problemet med resonemanget om makt och utnyttjande är att sexarbete är så oerhört differentierat, vilket inte minst undersökningen om ungas sexvanor framför datorn tydliggör. Att ta betalt för att någon tittar på när man klär av sig och pillar på vissa kroppsdelar, är det att bli utnyttjad? Eller måste affärsöverenskommelsen ske på en mörk gata och ett fullbordat samlag genomföras för att det ska räknas som utnyttjande? Det går inte att bli klok på den vänsterfeministiska analysen.

Den särställning som sexarbetare har fått i debatten illustreras också av att vi kräver av dem att de måste vara lyckliga. Annars klassar vi dem som "utnyttjade" och förbjuder människor att köpa deras tjänster. Gör ett försök att använda samma perspektiv på kafébranschen. Hur stor andel av landets alla kafébiträden skulle hävda att deras jobb gör dem lyckliga?

Jag vill inte trivialisera de problem som sexarbete medför för vissa människor. Jag har pratat med sexarbetare i Thailand och vet att fattigdomen får många unga tjejer och killar att sälja sexuella tjänster. Men hur skulle det hjälpa dem om polisen aktivt satte dit människor som köper dessa tjänster av dem? De flesta arbetar under en begränsad period, de tjänar bra med pengar och kan hjälpa både sig själva och sina familjer till en bättre tillvaro. Och tro mig, många behandlas som prinsessor.

Min poäng är att det finns olyckliga människor inom alla yrken i världen, inte bara inom sexbranschen. Sexköpslagen gör skillnad på människor och människor och kränker sexarbetarnas människovärde. Därför måste den tas bort. I grund och botten handlar motståndet mot sexköp om 1) inskränkthet och 2) ideologisk blindhet. Och som jag nämnt tidigare, betalar vi alla för sex. Betalningen ser bara olika ut.

De kallar sig extremister

"I ett gråtrist politiskt klimat får extremister lätt uppmärksamhet."

Gudrun Schyman vet inte hur rätt hon har - och att hon omedvetet pratar om sig själv.

Jag är inte det minsta orolig för Feministiskt initiativ i nästa års riksdagsval. Snacket om att de skulle stå för "universella mänskliga rättigheter" är lätt att genomskåda. Det partiet vill, är att krypa människor in på skinnet i vardagen genom att bestämma vem som passar barnen hemma hos dig, lägga sig i ditt sexliv, fostra dina barn i feministisk anda i förskola och skola och genusmärka arbetslivet. Allt ska utgå från den rätta läran, det privata bli politiskt på riktigt. Och allt döljs under den neutrala etiketten "jämställdhet".

Fi är ett politisk extremistparti, ett vida större skämt än Sverigedemokraterna. De kommer att vara chanslösa i valet 2010. Men kampen mot vänsterfeminismen måste likväl fortsätta. Sveriges riksdag domineras redan i dag av partier som hyser vänsterfeministiska idéer, även Moderaterna har krupit till det feministiska korset. Att vända den trenden är verkligen en utmaning.

Feltänkt med höjt fribelopp

Studiemedlet höjs med 430 kronor (varav det blir kvar 350 kronor) från och med nästa termin. Man tackar och bockar. Visserligen läggs nästan allt på lånedelen vilket i slutändan betyder högre studielån för studenterna. Men problem ska man som bekant skjuta på framtiden. Det väntar ju ett helt yrkesliv att gnälla över studieskulden.

Att höja fribeloppet är däremot feltänkt.

"I praktiken betyder det att en student skulle kunna tjäna cirka 23.500 kronor per månad under två sommarmånader och dessutom jobba en del helger med en lön på upp till 8.900 kronor per månad utan att det minskar studiemedlen."

Jag tillhör en förmodad minoritet av studenter som inte tycker att man ska kunna studera och jobba hur mycket som helst och samtidigt få bibehållen bidragsdel i studiemedlet. Om man pluggar heltid och ändå har tid att jobba så mycket att det ger en lön på 8 900 kronor varje månad har man visat med all önskvärd tydlighet att man klarar sig utan skattefinansierade studiebidrag. Då ska man heller inte ha några bidrag.

Vad vill Sahlin?

Med Mona Sahlin spretar Socialdemokraterna åt alla möjliga håll. Det är svårt att svara på om partiet efter hennes tid som ledare kommer att ha gått åt vänster eller åt höger. Möjligen kommer vi bara att kunna se att det bar av rätt ned i diket.

Sahlin har exempelvis avfärdat idén om arbetstidsförkortning med den uppenbara invändningen att "man tänker fel om man utgår ifrån att det bara finns ett bestämt antal jobb att dela på." Det är en viktig markering. Från inte minst Vänsterpartiet har det länge kommit krav om en lagstiftad rätt till heltid samt 35-timmarsvecka, idéer som inte bara är ofinansierade och feltänkta utan dessutom skulle ställa till med enorm skada på arbetsmarknaden genom att göra arbetsgivare ännu mer obenägna att anställa.

Samtidigt fortsätter Sahlin den klassiska vänsteragitationen när det gäller vinster i sjukvården. Då är allt åter igen ett nollsummespel, ty tar ägare inom privat sjukvård ut en vinst går det automatiskt ut över patienterna, hävdar S-ledaren.

Det pratas ofta om behovet av tydlighet i politiken. Ett dåligt valresultat skylls ofta på att "vi var för otydliga". Mona Sahlin har en hel del att arbeta med. Det är nog många både inom och utom partiet som har svårt att svara på vad Socialdemokraterna egentligen vill göra om de vinner valet. Och varför.

Åtta års mörkervandring

I dag hyllades, som varje år sedan 2001, offren för terrorattentaten den 11 september för åtta år sedan.

Det är måhända helt fel dag att göra det, men USA behöver prata om orsakerna bakom terrorattentaten. Att på laglöst sätt jaga misstänkta terrorister, skapa ett övervakningssamhälle och urholka den demokrati man säger sig vilja försvara kommer inte att minska terrorismen eller skapa ett bättre samhälle.

Det som hända den 11 september 2001 chockade världen. Det förändrade USA över en natt och det betyder att det även förändrade resten av världen över en natt. Och när USA gick på terroristjakt passade även Ryssland, Kina och andra länder på att spärra in folk de inte gillade med motiveringen att det ingick i "kriget mot terrorismen". Vi har kort sagt fått en sämre värld sedan den 11 september

Det finns hopp om bättring under president Obama, men vägen är lång efter åtta års mörkervandring vad frihet och mänskliga rättigheter beträffar. Det finns i dag väldigt få tecken på att politikerna vill rulla tillbaka den moderna övervakningsstat som motiverats med "kriget mot terrorismen". Tvärtom flyttas positionerna ständigt fram och "terrorismen" är oftast orsaken.

Och att minnas alla de civila offren i exempelvis Irak lär nog inte bli aktuellt heller under Obamas vakt. Det är ju trots allt skillnad på liv och liv...

Skattehöjningar drabbar låginkomsttagare

Socialdemokraterna vill höja skatterna för att "säkra jobb och välfärd". Udden riktas mot de välbeställda, men vem är det egentligen som kommer att få betala?

Den universella välfärdsmodellen kräver ett högt skatteuttag. Av alla. Det räcker inte att endast beskatta miljonärer hårt, särskilt inte i Sverige. Det är den stora lönearbetande låg- och medelinkomsttagaren som bär upp den offentliga sektorn. När Socialdemokraterna säger att de vill höja skatterna för att satsa på jobben och välfärden under nästa mandatperiod, är det därför låg- och medelinkomsttagare som bör dra öronen åt sig. Det är de som kommer att få betala.

Mona Sahlin kommer in i det sista att förneka att det blir några skattehöjningar för landets alla sjuksköterskor, servitriser och fabriksarbetare. Det är ju i dessa grupper partiet har många av sina kärnväljare. Men Lars Ohly har varit ärligare. Vänsterpartiet vill inte bara rulla tillbaka fastighetsskattereformen utan också jobbskatteavdraget. De mellan 1 000 och 1 500 kronor som många normalinkomsttagare har fått i sänkt skatt ska alltså tas tillbaka. Skillnaden mellan plus och minus kommer att rubbas för många. Hur detta kan presenteras som en politik för låginkomsttagare vete gudarna.

Det finns en tydlig retorisk skillnad mellan Alliansen och oppositionen när det gäller skatterna. Medan Alliansen talar om att ge tillbaka till medborgarna, talar den rödgröna oppositionen om skattepengarna som om de tillhörde politikerna, som om Mona, Lars och Peter/Maria över huvud taget inte var medvetna om att det faktiskt är arbetande människor som betalar in de där pengarna innan de kan fördelas. Denna nonchalanta syn på människors hårda arbete bör vi hålla i minnet.

Inte bara moraliskt utan även krasst ekonomiskt är det fel att höja skatterna. Krisen är sannolikt ännu inte över. Att börja höja inkomstskatter när konsumtionen behöver komma igång igen, är korkat. Alliansen har gjort mycket dumt under sina år vid makten, men i skattefrågan har de trots allt överlag drivit på i rätt riktning. Målet bör vara att lämna tiden som högskattestat och blicka mot en framtid som effektiv och välfungerande lågskattestat. Men dit vill nog inte Reinfeldt gå.

Bland monster och människor

I eftermiddags gick en dokumentär om Auschwitz-Birkenau på National Geographic HD (Ur SS-mannens album, engelsk titel Nazi Scrapbooks from Hell). Filmen handlar om Karl Höcker (av de språkbegåvade amerikanerna uttalat som "hooker"), kommendantens adjutant i lägret. Han skapade ett unikt dokument: ett fotoalbum om livet i Auschwitz-Birkenau.

Runt 200 fotografier togs av SS-fotografer under senvåren och sommaren 1944. På bilderna syns dels deporterade ungerska judar som inväntar selektion och gasning, dels glada SS-män och -kvinnor som umgås och har det trevligt. Meningen med den amerikanska dokumentären som intervjuar amerikanska personer ansvariga för det amerikanska Holocaust Memorial Museum är att tittaren ska tänka "hur kan monster le och spela dragspel?". En av de ansvariga för museet påpekade, för att det verkligen skulle bli tydligt för tittaren hur märkligt det kan vara här i världen, att SS-männen inte hade röda ögon och att de faktiskt saknade horn i pannan. De såg rentav trevliga ut! Hur kan man se trevlig ut och samtidigt begå massmord? undrar dokumentären och kastar frågan i ansiktet på tittaren. Den påminner lite om de handskrivna frågor som lågstadiebarn brukar skicka till landets statsminister.

Auschwitz-Birkenau var som en liten stad. Alla som arbetade där levde i Auschwitz. Det fanns en biograf och SS-personal drack givetvis alkohol, åt gott och tog det lugnt i solen under sin ledighet. Att bli förvånad över detta visar på en oerhörd inskränkthet. Jag blir lika förbluffad varje gång någon uttrycker förvåning över att det inte går att se på människor om de är kriminella. Nog för att SS-officerare bar dödskallen i mössan, men i egenskap av människor hade de precis som alla andra fruar och flickvänner, barn de älskade samt intressen de ägnade sin lediga tid åt. Att uttrycka ilska och förvåning över detta mänskliga faktum är att göra sig själv till åtlöje.

I dokumentären avslöjades tydligt den inskränkta amerikanska synen på kriminella som "monster", icke-människor som är väsensskilda från oss andra. Det som filmen borde ha lagt fokus på i stället för att tramsa runt med begrepp som "monster", är den avhumaniseringsprocess som förövarna verkar ha gått igenom vad gäller synen på fienden (judarna). En person som arbetade i Treblinka har berättat om just detta. Han betraktade aldrig de nakna människor som gick eller halvsprang till gaskamrarna som enskilda individer utan som en massa. Likt en orm slingrade sig denna stora massa fram till gaskamrarna, gick in och försvann. Jag har funderat över om det inte är på detta sätt som många SS-män kan ha sorterat synintrycken från ställen som Treblinka och Auschwitz-Birkenau. Tricket kanske är att aldrig se människan bakom den fiende du förväntas dräpa. Liknande historier har berättats av förövare i folkmordets Rwanda 1994.

Synen på brott och straff blev också tydlig på ett sätt som vi inte skulle ha sett om dokumentären vore brittisk eller svensk. Rudolf Höss, den mest (ö)kände av kommendanterna i Auschwitz-Birkenau, hängdes i lägret i en för ändamålet uppbyggd galge. En av de välutbildade herrarna som intervjuades i dokumentären konstaterade att det var den enda platsen i lägret som fyllde honom med glädje. Hur en avrättning kan fylla en människa med glädje lär jag aldrig förstå. Ej heller hur intellektuella människor kan förespråka statens rätt att ha ihjäl sina medborgare.

Dokumentären fick således varningsklockor att ringa och påminde om den amerikanska kriminalpolitiken som också bygger på just den enkla uppdelningen i "kriminella" och "laglydiga medborgare", "onda" och "goda". Svart eller vitt. Vi och dom.

Det är kanske inte så konstigt att den amerikanska utrikespolitiken har sett ut som den gjort med en uppdelning av världen i "ond" och "god", good guys, bad guys. George W Bush var den som tog detta synsätt till sin extrem. Problemet med detta synsätt är det är just bara ett sätt att se på världen, inte att förklara den. Bushs förklaring till 11 septemberattackerna var att "de hatar vår frihet". Det förklarar lika lite om bakgrunden till den specifika händelsen som "de var monster" förklarar Förintelsen och folkmordets mekanismer.

SS-styrkan i Auschwitz-Birkenau utgjordes uteslutande av människor.

Ingen bloggdöd än

Att en av de mer populära svenska politiska bloggarna, Niklas Dougherty (aka. Blogge Bloggelito), efter tidigare varningar nu definitivt verkar ha lagt bloggandet på hyllan skulle kunna tolkas som en signal om anstående bloggdöd. Sedan tidigare har Isabella Lund och Peter Englund, två bloggar jag läste med stort intresse, lagt ned. Betyder detta att flodvågen av bloggare i Sverige har nått sin högsta punkt, att den är på väg att rulla tillbaka? Förmodligen inte.

Jag tror inte att detta är början på en långtgående trend med bloggare efter bloggare som lägger av. Det är snarare en helt logisk följd av att bloggandet har tagit alltmer tid i anspråk och utvecklats i en riktning som vi kanske inte väntat oss. Precis som samhället i övrigt, har bloggvärlden kommit att snurra allt snabbare. Att människor tröttnar på en viss sysselsättning och känner för att göra något annat är helt naturligt och har inget med plötslig bloggdöd att göra.

Det finns en egocentrerad del i bloggosfären som jag ogillar (på samma sätt som jag ogillar egocentrerade människor i största allmänhet). Men bloggosfären innehåller också många väldigt kunniga människor som lägger ned oerhört mycket tid på sitt skrivande genom att leta källor och föra intellektuella resonemang. Summa summarum är alltså bloggosfären, precis som all media, oerhört heterogen.

Bloggandet är både roligt och krävande och det gör oss lite fåniga. Det är nämligen lite märkligt att man kan känna att man har åstadkommit något när man har skrivit en bloggpost. Det går upp och ned. Vissa dagar finns det hur mycket som helst att skriva om och då är det bara roligt och engagerande att ha en plattform att vräka ut sig på. Andra dagar är en bloggpost bara en punkt i dagens "att göra"-lista som kan bockas av. Att driva en blogg skapar oundvikligen en viss press. Även om man skriver för sin egen skull, finns pressen om att prestera bloggposter ständigt närvarande.

Jag får ibland klagomål om att jag skriver för långt. Vilket jag inte tycker att jag gör. Jag skriver för att ventilera tankar, för att få ur mig känslor, men det är ju inga essäer som presenteras här. För tio år sedan skulle det som står här på min och på andras bloggar, eller snarare en utvald del av det, i stället stå i någon lokaltidning. Nu behöver vi inte skriva insändare längre, vi kan kringgå redaktörer och slippa vänta på att någon annan ska bestämma om vår text ska publiceras och i vilket skick. Vi kan länka till andra, göra källor tillgängliga med ett musklick och därmed direktkommunicera ett budskap till resten av världen på ett ögonblick.

Därför är bloggandet en liten revolution, det har nämligen möjliggjort för vem som helst att säga sin åsikt oberoende av andra. Och att tycka saker, det kommer vi alltid göra. Därför tror jag heller inte att bloggosfären kommer att mattas av. Bloggare kommer och bloggare går. Det är emellertid svårare att slå sig in som en progressiv och uppmärksammad kraft i dag än för tre fyra år sedan. Det tar tid att skapa sig ett namn och risken att drunkna i den väldiga bloggtsunamin är stor.

Så länge bloggen känns mer som en möjlighet att ventilera åsikter och tömma huvudet på tankar än en tidsmässig belastning, kommer jag att fortsätta blogga. Sedan får vi se.

Ge fan i porren!

Feministisk porr. Det låter tråkigt och är tråkigt. Och sådär förbaskat fejkambitiöst. I SVT:s Gomorron Sverige satt en person som skapat en av filmerna i filmprojektet Dirty Diaries och sade sig vilja "förändra världen" med sin så kallade feministiska porrfilm. Som om någon skulle bry sig när de kan få bättre erotik varsomhelst på nätet (eller spela in sin egen).

Normer ska ifrågasättas, jämställdheten (läs radikalfeminismen) spridas, var budskapet. Detsamma bör gälla bögporren, säger vissa. Annars är bögporren ett rött skynke för feministiska genusideologer eftersom det är svårt att hitta förtryckta kvinnor i en bögporrfilm. Radikalfeminismen, enligt vilken män dominerar kvinnor med sin sexualitet, når inte riktigt ända fram...

Tanken med den feministiska porren är att visa "äkta" människor (och naturligtvis ska själva sexandet vara godkänt av jämställdhetsombudsmannen och RFSL och helst vara klimatsmart), alltså inte sådana med stora silikonbröst eller gigantiska penisar. Precis som jag påpekade tidigare angående hemmaporren, är porren i själva verket betydligt bredare och mer mångfassetterad än den stereotypa norm som ofta påklistras den. Kampen mot den "oäkta" porren är därför ett stort missförstånd.

Det mest tragiska är att dessa människor uppenbarligen inte begriper att pornografi handlar om fantasier och aldrig har varit tänkt att tillfredsställa personer med tvångsmässigt genusteoretiserande som främsta sysselsättning. Gå och se en Beck-film i stället och diskutera den moderna mansrollen VS Gunvald Larsson om ni har lite att göra.

Så: låt porr vara porr.

Vill ha!

Vissa dagar skulle det faktiskt kännas rätt skönt att sätta en sådan här skylt på dörren...

Du hittar mycket mer på Engrish.com.

Värderingsskiftet som aldrig kommer?

Annie Johansson (C) riktar i SvD en välförtjänt spark i både moderata och socialdemokratiska skrev när hon skriver om behovet av att låta människor tro på sig själva i ett liberalt samhälle.

Hon talar om behovet av ett värderingsskifte. Det har Centern gjort ända sedan Maud Olofsson tillträdde som partiledare. Vi var många som hoppades på att få se detta skifte, eller en tillstymmelse till det, under Alliansens tid vid makten. Inom Centern finns vissa förslag som skulle leda i en sådan riktning. Paradoxalt nog är det Moderaterna, som tidigare utgjort hööögern i svensk politik och frånsett Vänsterpartiet velat genomföra de största förändringar i Sverige, som stretar emot. Nu ska tvärtom den strandade socialdemokratiska välfärdsmodellen försvaras.

Skälet är strikt partipolitiskt. Reinfeldt vill överta rollen som Landsfader och förvandla Moderaterna till 2000-talets SAP. Att det kommer att innebära ett tvåpartisystem och att förändringsbenägenheten stagnerar, bryr sig inte den nya landsfadern om. Det gäller makten och inflytandet. Om den reinfeldtska drömmen slår in, kommer vi att få ett cementerat socialdemokratiskt samhälle oavsett vilket block som vinner framtidens riksdagsval. Skälen att gå och rösta blir då allt färre.

Centern vill genomföra förändringar på svensk arbetsmarknad. Nu verkar även Folkpartiet ha vaknat, lite yrvaket. Det vore önskvärt om dessa båda partier stärktes på Moderaternas bekostnad i nästa års val. Det skulle skicka en liten signal till det tämligen ekande Schlingmannska hjärnkontoret att borgerliga väljare inte vill att Sverige leds av ett socialdemokratiskt parti i ljusblå kostym. De vill ha borgerlig reformpolitik. Dessvärre tyder mycket lite på att vi får ett sådant valresultat om ett år.

Det går emellertid inte att prata om värderingsskifte och att "systematiskt sätta människan före staten" samtidigt som man stiftar integritetskränkande lagar, försvarar en inhuman narkotikapolitik och reglerar sexuella kontakter mellan vuxna människor. Sorry, men det är inte liberalt. Jag förstår mycket väl idén om att välja sina strider, men gapar man efter mycket och vill lansera sig som en sådan där oerhört liberal riksdagsledamot, har man själv lagt ribban på Isinbajevahöjd.

Annie Johansson har rätt: vi behöver ett värderingsskifte. Men det skiftet handlar lika mycket om att från politiskt håll inte lägga näsan i blöt hela tiden som att lära människor att det går alldeles utmärkt att leva sitt liv utan att be staten om hjälp och råd hela tiden. Det första är lätt, det andra mycket svårare. Att avskaffa monopol är lätt. Efter några år har människor vant sig vid att välja mobiloperatör och att handla sina läkemedel på en söndagskväll på Coop Forum. Att få människor att respektera andra personer trots att de tycker att deras sexualitet är äcklig, deras sysselsättning stötande och fritidsintressen asociala är desto svårare. Det finns fortfarande en oerhörd skepsis bland svenska folket mot allt som avviker, mot alla som inte är som vi själva.

Sverige behöver därför bli ett livsstilsliberalt land där vi respekterar varandras olikheter och läggningar och där politikerna inte vill "ta ansvar" när någon upprörs över att deras grannar inte är som de själva. Och mest av allt, just nu, behöver vi en borgerlighet som bekämpar den kollektivistiska jämställdhetsdiskursen med järnhand. Men den kampen känns i princip redan förlorad.

Se framåt

Regeringen har beslutat att satsa tiotals miljarder på en väg förbi Stockholm. Den efterlängtade Förbifart Stockholm, som det har pratats om så länge, ska äntligen bli verklighet. Trafik som inte vill in i stan ska kunna köra runt i fortsättningen. Alla borde jubla. Men i stället möts regeringens planer med djup skepsis - och absurda motargument.

Att Miljöpartiet och Vänsterpartiet skulle vara negativa var väntat. De brukar vara motståndare till att bygga något konstruktivt, så länge det inte handlar om slösaktiga kulturinvesteringar. Naturskyddsföreningen gör bara sitt jobb när de gnäller. Men även andra framför motargument för miljöns skull.

Kajsa Ekis Ekman hävdar att regeringen inte har lyssnat på dem som sagt nej. "Kör över gräsrötterna bara!" Vilka gräsrötter? Om regeringen ska lyssna på miljögrupper och hembygdsföreningar, kommer det aldrig någonsin att byggas någonting i det här landet. Det är svårt nog att ens bygga en galleria i Stockholms innerstad utan att det blir massprotester i form av röda lakan. Förbifart Stockholm behövs och borde ha byggts för länge sedan. Trafiksituationen i Stockholm är inte bra.

Och så var det det här med utsläppen. Jag bor mitt inne i Stockholm vid stans näst smutsigaste gata. Jag skulle därför personligen uppskatta minskad biltrafik. Samtidigt vet jag att det, precis som miljöminister Andreas Carlgren torrt konstaterade i TV, faktiskt är bilarna och inte vägarna som släpper ut avgaser. Att bygga en väg betyder därför inte automatiskt större utsläpp. Och om man vill minska utsläppen i Stockholms innerstad, vilket både Miljöpartiet och Vänsterpartiet vill, är det faktiskt en rätt vettig idé att se till att människor inte behöver köra genom staden när deras destination egentligen är någon annan.

Vägar byggs för bilar och i framtiden kommer vi förmodligen att ha andra bränslen än dagens. Även miljöalarmister bör därför välkomna nya vägar. De kommer nämligen även att trafikeras av framtidens miljövänliga bilar. Annars är det faktiskt själva bilen de är motståndare till.

Förbifart Stockholm väntas inte vara klar förrän 2020 - om den nu alls hinner börja byggas. Under tiden bör regeringen även titta på järnvägssituationen i landet. Sverige behöver få en omfattande modernisering av järnvägsnätet. Förberedelser för riktiga snabbtåg bör därför göras så snart det är möjligt.

Förmågan att inte se

Forum för Levande Historia mötte väldigt lite kritik så länge myndigheten ägnade sig åt att informera om nazismens härjningar. Men när nu myndigheter vidgar perspektivet och, helt i enlighet med sitt uppdrag, även informerar om kommunismen, ja då är vänsterfolket inte så glada längre. Minns ni debatten om myndighetens vara eller icke vara och känsligheten hos somliga att lära om kommunismens brott?

Härnäst väntar en utställning (Middag med Pol Pot) om de röda khmerernas "Demokratiska Kampuchea", terrorstaten Kambodja under Pol Pots ledning.

Nedanstående film, via SvD:s ledarblogg, är en spark i skrevet på alla som inte ville se vad som verkligen pågick. För att komma från en statlig myndighet känns reklamfilmen minst sagt uppkäftig och vågad. Det visar att det åtminstone har hänt en del i Sverige under de senaste 30 åren.

Vad betyder en mätning?

Mona Sahlin lyfter i opinionen, basunerar morgon- och kvällspress. Eller hennes parti i alla fall. Förtroendet för Sahlin själv är kvar i botten.

Partisekreterare Baylan försöker slå klyschrekord när han hävdar att sossarna "har en politik för jobb och [Alliansen] har en politik för klyftor".

Oppositionen har nu ett försprång på 4,4 procentenheter. Men vi ska komma ihåg en sak: mätningen kommer från Demoskop och de var tillsammans med Skop det opinionsföretag som hade störst avvikelser i sina mätningar inför Europaparlamentsvalet. Vi bör därför invänta resultat från fler opinionsinstitut innan vi drar några som helst slutsatser av denna undersökning.

Intressant är att Sverigedemokraterna i ännu en mätning hamnar på över fyra procent. Jag tror inte att de kommer att komma in i riksdagen 2010, men de kan mycket väl hamna på över tre procent. Och om de nu skulle komma in, visst skulle det göra det parlamentariska läget (som gått från låst till igenmurat de senaste åren på grund av blockpolitikens cementering) betydligt mer intressant? Så mycket får man i alla fall ge dem ifall olyckan är framme...

Ta mänskliga rättigheter på allvar

Bernhard Bechler var officer i det tyska arméhögkvarteret och major i sjätte armén, den armé som intog Stalingrad och till slut lämnades åt sitt öde. Han bevittnade den ökända kommissarieordern (den order som innebar att alla politiska officerare skulle avrättas) med sin namnteckning innan kriget startade.

En journalist frågade Bechler vad det var för moral som tillät sådana order. Bechlers svar är intressant: "Om jag anser att västvärlden är i fara och att Sovjetunionen är ett hot mot civilisationen är det ur den synvinkeln, om jag nu anser det, ett moraliskt ställningstagande som jag gör. Då kräver moralen av mig att jag tar till medel som jag annars inte använder." Det är ingen ursäkt men väl en förklaring som ger oss en inblick i hur enskilda tyskar själva kunde resonera kring och för sig själva motivera det regellösa kriget i öst.

Parallellen till USA:s "krig mot terrorismen" under 2000-talet är svår att förneka. USA:s officiella hållning är att al-Qaida och närliggande terrornätverk är ett sådant hot mot amerikanska medborgare och den amerikanska staten, att regeringen påtar sig rätten att använda åtgärder som annars inte skulle användas mot "vanliga" kriminella. För att uppnå detta har regeringen använt sig av kreativa verbala omskrivningar.

Före detta vicepresident Dick Cheney har gång på gång, både före och inte minst efter president Bushs avgång, försvarat vad som på amerikanskt nyspråk kallas "förstärkta förhörsmetoder". Bush själv har uttryckt oro för att misstänkta terrorister behandlas för humant givet de hemska brott de misstänks för. Att internera människor i åratal enbart på lösa misstankar och utan rättegång, att använda tortyr för att få fram information, att spärra in människor på ljusskygga platser i skurkstater - allt detta gjordes systematiskt under Bush-regimens åtta år vid makten. Programmet för Extraordinary rendition började redan under Bill Clinton, men fick en radikalare betydelse under Bush efter den 11 september.

Det var fel att använda "medel man annars inte använder" 1941 och det är lika fel nu. Den stora skillnaden är förstås att Tyskland vid tidpunkten för kriget mot Sovjetunionen var en totalitär diktatur där mänskliga rättigheter inte respekterades och där själva målet med kriget var förslavandet av miljoner människor. USA är en demokratisk supermakt som varit ett föredöme för många demokratikämpar runt om i världen. Att de använder sig av metoder som vi annars bara hittar i diktaturer, sänker trovärdigheten när en amerikansk president talar om demokrati och mänskliga rättigheter och kritiserar andra stater för brister i desamma och torpederar bilden av USA som frihetens samhälle.

Det finns dessvärre gott om tvivel på om Barack Obama verkligen kommer att lyckas göra rent hus med dessa brott mot mänskliga rättigheter i USA:s namn. Att stänga Guantánamo är en viktig (men långt ifrån problemfri) åtgärd, men för att uppnå långsiktiga resultat krävs att de idéer och de policies som lett fram till denna rättsvidriga hantering av människor rensas ut. USA behöver ta mänskliga rättigheter på allvar. Nu även i praktisk handling.

En karta över staters kriminella verksamhet.

In i fållan

SvD:s mångåriga ledarskribent Maria Abrahamsson lämnar skrivandet för att kandidera för Moderaterna i nästa års riksdagsval. Mitt intryck av henne har varit att hon snarare lutat åt det gammelmoderata hållet än det nymoderata. Men jag kan förstås ha fel.

En sak är i alla fall säker: hon lämnar en tämligen fri värld för en sluten. Som ledarskribent har Maria Abrahamsson kunnat skriva i stort sett vad hon velat, skjuta på vem som helst under rimliga former och inte behöva vänta sig några konsekvenser. Som representant för ett politiskt parti kommer hon att märka att det mest populära man kan göra är att le, applådera ledaren och inte tycka så förbannat mycket. Om jag vore gammal ledarskribent skulle i alla fall jag ha väldigt svårt att klara detta. Men det beror väl lite på hur högt man värderar det fria ordet.

70 år sedan

70 år har gått sedan Adolf Hitlers Wehrmacht gick över gränsen och ockuperade Polen. 70 år sedan världen sattes i brand i en omfattning som aldrig tidigare skådats. Trots de sju decennierna påverkar kriget oss än i dag.

Samtidigt som Tyskland arbetat hårt för att vända ut och in på sitt nazistiska förflutna, märk väl en tid som endast varade i 12 ödesdigra år, fortsätter Ryssland att skriva om historien. Medan Tyskland har velat informera sin egen befolkning om det fruktansvärda som hände under nationalsocialisternas styre, väljer ryska ledare att hylla Sovjetunionens absolut grymmaste gestalt, Josef Stalin. Att anhöriga till diktatorn stämmer en tidning för att ha "förtalat" Stalin, låter som ett dåligt skämt. Föreställ er att Hitlers syster skulle ha gjort detsamma när hon var i livet.

För Ryssland är segern över Hitlers Tyskland, det stora fosterländska kriget, en källa till stolthet. Även dagens ledare i Ryssland vill som sina företrädare uppbåda en känsla av att man ska offra sig för sitt land - och om det var något ryska folket fick göra under den tyska ockupationen, var det att offra sig. Det som oroar är att Ryssland samtidigt försöker rehabilitera sina forna tyranner, något som inte direkt talar för styrkan i den ryska demokratin för närvarande.

Hitler har varit död i över 60 år, men hans verk påverkar människors än i dag. Förintelsen rev upp hela släkter med rötterna och lämnade spillror kvar. Ibland inget alls. Byar och städer rensades på judar och in flyttade andra människor. Överlevande från Auschwitz-Birkenau och andra koncentrations- och utrotningsläger fick ännu en smärtsam upplevelse när de efter kriget försökte återvända hem igen och fann att deras och grannarnas hus nu beboddes av fullständiga främlingar. Kränkningen upphörde inte med krigsslutet.

Nazisternas ockupation i öst var brutal. Särskilt illa drabbades Polen. En femtedel av befolkningen mördades under den tyska ockupationen. Polen var som bekant även skådeplatsen för slutfasen av Förintelsen. Störst förluster led annars Sovjetunionen. Ingen vet hur många ryssar som föll offer för Hitlers och Stalins terror, men siffror mellan 21 och 28 miljoner människor har nämnts. Att den ryska ledningen vill profitera på detta är således inte så konstigt. Men det är oerhört olyckligt att Ryssland, med Putin i spetsen, vägrar att inse vilket ansvar Sovjetunionens ledare bar för det katastrofalt stora antalet civila offer.

För Hitler handlade kriget egentligen främst om en sak: judarna. Goebbels skröt i sin dagbok om att krigsomständigheterna gav dem möjligheter att vidta åtgärder mot Europas judar som skulle ha varit omöjliga i fredstid. Från 1942, när kriget gick allt sämre för tyskarna och resurserna verkligen behövde prioriteras krigsmakten, satsades tid och pengar på att få ihop tåg och finkamma Europa på judar. Mot slutet av kriget försökte nazisterna använda en miljon judar som gisslan i utbyte mot 10 000 lastbilar (som de lovade endast skulle användas på östfronten). De begrep uppenbarligen inte att judarna aldrig var en del i ekvationen för de allierade.

Hitler ville åt de ryska territorierna, som han föreställde sig skulle bli "Tysklands Indien" och fungera som kolonier. Moskva skulle förintas och en stor vall byggas vid Uralbergen. Öster om Ural skulle Stalin få fortsätta "sitt socialistiska experiment", fantiserade Hitler. Frågan är om det hade slutat där. Troligen inte. Hitler hade redan vaga planer på att fortsätta expansionen mot Irak och Indien. Det är därför inte osannolikt att Hitler förr eller senare hade krigat Tyskland i fördärvet - oavsett utgången i kriget mot Sovjetunionen.

Hitler är beviset för att enskilda personer spelar roll i historien.
Vi hade kunnat ha ett helt annat Europa i dag, en helt annan värld.
Att en man som helt saknade civiliserade idéer kunde få en sådan oerhörd
makt är en historiens varning - tyvärr ser vi det upprepas gång på gång.