Ingen bloggdöd än

Att en av de mer populära svenska politiska bloggarna, Niklas Dougherty (aka. Blogge Bloggelito), efter tidigare varningar nu definitivt verkar ha lagt bloggandet på hyllan skulle kunna tolkas som en signal om anstående bloggdöd. Sedan tidigare har Isabella Lund och Peter Englund, två bloggar jag läste med stort intresse, lagt ned. Betyder detta att flodvågen av bloggare i Sverige har nått sin högsta punkt, att den är på väg att rulla tillbaka? Förmodligen inte.

Jag tror inte att detta är början på en långtgående trend med bloggare efter bloggare som lägger av. Det är snarare en helt logisk följd av att bloggandet har tagit alltmer tid i anspråk och utvecklats i en riktning som vi kanske inte väntat oss. Precis som samhället i övrigt, har bloggvärlden kommit att snurra allt snabbare. Att människor tröttnar på en viss sysselsättning och känner för att göra något annat är helt naturligt och har inget med plötslig bloggdöd att göra.

Det finns en egocentrerad del i bloggosfären som jag ogillar (på samma sätt som jag ogillar egocentrerade människor i största allmänhet). Men bloggosfären innehåller också många väldigt kunniga människor som lägger ned oerhört mycket tid på sitt skrivande genom att leta källor och föra intellektuella resonemang. Summa summarum är alltså bloggosfären, precis som all media, oerhört heterogen.

Bloggandet är både roligt och krävande och det gör oss lite fåniga. Det är nämligen lite märkligt att man kan känna att man har åstadkommit något när man har skrivit en bloggpost. Det går upp och ned. Vissa dagar finns det hur mycket som helst att skriva om och då är det bara roligt och engagerande att ha en plattform att vräka ut sig på. Andra dagar är en bloggpost bara en punkt i dagens "att göra"-lista som kan bockas av. Att driva en blogg skapar oundvikligen en viss press. Även om man skriver för sin egen skull, finns pressen om att prestera bloggposter ständigt närvarande.

Jag får ibland klagomål om att jag skriver för långt. Vilket jag inte tycker att jag gör. Jag skriver för att ventilera tankar, för att få ur mig känslor, men det är ju inga essäer som presenteras här. För tio år sedan skulle det som står här på min och på andras bloggar, eller snarare en utvald del av det, i stället stå i någon lokaltidning. Nu behöver vi inte skriva insändare längre, vi kan kringgå redaktörer och slippa vänta på att någon annan ska bestämma om vår text ska publiceras och i vilket skick. Vi kan länka till andra, göra källor tillgängliga med ett musklick och därmed direktkommunicera ett budskap till resten av världen på ett ögonblick.

Därför är bloggandet en liten revolution, det har nämligen möjliggjort för vem som helst att säga sin åsikt oberoende av andra. Och att tycka saker, det kommer vi alltid göra. Därför tror jag heller inte att bloggosfären kommer att mattas av. Bloggare kommer och bloggare går. Det är emellertid svårare att slå sig in som en progressiv och uppmärksammad kraft i dag än för tre fyra år sedan. Det tar tid att skapa sig ett namn och risken att drunkna i den väldiga bloggtsunamin är stor.

Så länge bloggen känns mer som en möjlighet att ventilera åsikter och tömma huvudet på tankar än en tidsmässig belastning, kommer jag att fortsätta blogga. Sedan får vi se.