Värderingsskiftet som aldrig kommer?

Annie Johansson (C) riktar i SvD en välförtjänt spark i både moderata och socialdemokratiska skrev när hon skriver om behovet av att låta människor tro på sig själva i ett liberalt samhälle.

Hon talar om behovet av ett värderingsskifte. Det har Centern gjort ända sedan Maud Olofsson tillträdde som partiledare. Vi var många som hoppades på att få se detta skifte, eller en tillstymmelse till det, under Alliansens tid vid makten. Inom Centern finns vissa förslag som skulle leda i en sådan riktning. Paradoxalt nog är det Moderaterna, som tidigare utgjort hööögern i svensk politik och frånsett Vänsterpartiet velat genomföra de största förändringar i Sverige, som stretar emot. Nu ska tvärtom den strandade socialdemokratiska välfärdsmodellen försvaras.

Skälet är strikt partipolitiskt. Reinfeldt vill överta rollen som Landsfader och förvandla Moderaterna till 2000-talets SAP. Att det kommer att innebära ett tvåpartisystem och att förändringsbenägenheten stagnerar, bryr sig inte den nya landsfadern om. Det gäller makten och inflytandet. Om den reinfeldtska drömmen slår in, kommer vi att få ett cementerat socialdemokratiskt samhälle oavsett vilket block som vinner framtidens riksdagsval. Skälen att gå och rösta blir då allt färre.

Centern vill genomföra förändringar på svensk arbetsmarknad. Nu verkar även Folkpartiet ha vaknat, lite yrvaket. Det vore önskvärt om dessa båda partier stärktes på Moderaternas bekostnad i nästa års val. Det skulle skicka en liten signal till det tämligen ekande Schlingmannska hjärnkontoret att borgerliga väljare inte vill att Sverige leds av ett socialdemokratiskt parti i ljusblå kostym. De vill ha borgerlig reformpolitik. Dessvärre tyder mycket lite på att vi får ett sådant valresultat om ett år.

Det går emellertid inte att prata om värderingsskifte och att "systematiskt sätta människan före staten" samtidigt som man stiftar integritetskränkande lagar, försvarar en inhuman narkotikapolitik och reglerar sexuella kontakter mellan vuxna människor. Sorry, men det är inte liberalt. Jag förstår mycket väl idén om att välja sina strider, men gapar man efter mycket och vill lansera sig som en sådan där oerhört liberal riksdagsledamot, har man själv lagt ribban på Isinbajevahöjd.

Annie Johansson har rätt: vi behöver ett värderingsskifte. Men det skiftet handlar lika mycket om att från politiskt håll inte lägga näsan i blöt hela tiden som att lära människor att det går alldeles utmärkt att leva sitt liv utan att be staten om hjälp och råd hela tiden. Det första är lätt, det andra mycket svårare. Att avskaffa monopol är lätt. Efter några år har människor vant sig vid att välja mobiloperatör och att handla sina läkemedel på en söndagskväll på Coop Forum. Att få människor att respektera andra personer trots att de tycker att deras sexualitet är äcklig, deras sysselsättning stötande och fritidsintressen asociala är desto svårare. Det finns fortfarande en oerhörd skepsis bland svenska folket mot allt som avviker, mot alla som inte är som vi själva.

Sverige behöver därför bli ett livsstilsliberalt land där vi respekterar varandras olikheter och läggningar och där politikerna inte vill "ta ansvar" när någon upprörs över att deras grannar inte är som de själva. Och mest av allt, just nu, behöver vi en borgerlighet som bekämpar den kollektivistiska jämställdhetsdiskursen med järnhand. Men den kampen känns i princip redan förlorad.